2144 inlägg senare: The end.
När jag startade den här bloggen var jag 21 år, nyss hemkommen från en termin i Paris och visste inte vad jag ville med livet. I dag är jag 26 år och har under bloggens nästan fem levnadsår hunnit med en hel del. Framförallt blev jag det jag aldrig trodde att jag hade chans till att bli: journalist. Dessutom har jag återvänt till Paris sex gånger och totalt rest minst dubbelt så många gånger. Jag har blivit moster till två pojkar och på köpet blivit gudmor till en. Jag har genomgått mitt livs största operation. Jag har fått möta kärleken och med stor hjärtesorg lämnat den igen. Jag har haft fyra olika jobb, pluggat på tre olika högskolor/universitet och bott i både Falun, Sundsvall och Stockholm.
Att låta sin trogna följeslagare barajagjohanna somna in är inte lätt. Inte när det har gått så lång tid och när så mycket har hänt. Men det är som om jag har fastnat i något gammalt. Så oerhört mycket har förändrats på fem år och jag känner att det är dags att gå vidare. Känner jag mig själv kommer jag ha svårt att sluta blogga, så kanske startar jag på nytt? I så fall med en ny, fräsch blogg. Men vi får se. Tills vidare finns jag på Twitter och Facebook.
Åh, det här känns vemodigt, ska ni veta!
2144 inlägg är många. Fyra år, nio månader och en dag är länge. TACK till alla er som följt med mig!
Nu är det dags. Jag har aldrig riktigt sett mig själv skriva detta, men...
...hejdå, bloggen.
Besök mig i stället på I dag ska bli dagen när jag fångar dig.
Att låta sin trogna följeslagare barajagjohanna somna in är inte lätt. Inte när det har gått så lång tid och när så mycket har hänt. Men det är som om jag har fastnat i något gammalt. Så oerhört mycket har förändrats på fem år och jag känner att det är dags att gå vidare. Känner jag mig själv kommer jag ha svårt att sluta blogga, så kanske startar jag på nytt? I så fall med en ny, fräsch blogg. Men vi får se. Tills vidare finns jag på Twitter och Facebook.
Åh, det här känns vemodigt, ska ni veta!
2144 inlägg är många. Fyra år, nio månader och en dag är länge. TACK till alla er som följt med mig!
Nu är det dags. Jag har aldrig riktigt sett mig själv skriva detta, men...
...hejdå, bloggen.
Besök mig i stället på I dag ska bli dagen när jag fångar dig.
Så här tränar jag i sommar
Rålambshovsparken, Stockholm. Över hundra glada jympare. Blå himmel och tjugotvå grader. Perfekt väder tillsammans med dansant jympaledare med rörelser anpassade för utomhusträning och varierande och peppande musik. Och så drygt hundra människor som tjoade högre än jag någonsin varit med om på ett jympapass.
Jag hade verkligen, verkligen ingen lust att träna i dag. Men att jag är glad att jag tvingade mig själv förstår ni nog. Frisk luft, bra musik och motion – allt i ett. Trippelhärligt, alltså.
Ur Claudia Gallis sommarprat
Att våga är att förlora fotfästet för en stund.
Att inte våga är att förlora sig själv.
Att inte våga är att förlora sig själv.
Och vissa låtar (herregud, Amelie från Montmartre, Melissa Horn, Laleh, jag dör), vissa partier, vissa berättelser i hennes sommarprat (ångesten, tvångstankarna, separationerna)... Fint, klokt, vackert – och sorgligt. Och allt detta gör att jag sitter på jobbet med tårar i ögonen och kämpar för att de inte ska rulla nerför kinderna.
Eller kanske helt enkelt leva i nuet?
Något som skrämmer mig är tiden. Tiden som är som ett timglas. Ett timglas där sanden rinner ut, där tiden rinner ut, där tiden försvinner fortare än man kanske hinner med. I kväll är en sådan kväll. Den här veckan är en sådan vecka. Gör jag rätt gör jag fel vad vill jag herregud vad åren går fort, ni vet. Ju mer jag får se av Stockholm, desto mer gillar jag staden. Visst irriteras jag ofta över alla idioter som bor här, men det positiva väger över det negativa. Jag gillar staden – men jag vet inte om jag ser en framtid i den. Jag vill vara här nu, men jag vet inte om jag vill stadga mig i storstaden, i en betongdjungel, bland avgaser och trängsel och går de tio kommande åren lika fort som de tio senaste närmar jag mig fyrtioårskrisen och det... stressar mig lite.
Biotips
Under halvåret som gått har jag varit en hel del på bio. Och nästan varenda gång har jag slumrat till alternativt haft extremt jobbigt att hålla ögonen öppna. I går såg jag Inception och inte en enda gång var jag nära att somna! Jag ser det som ett väldigt bra betyg till filmen.
Och ute faller regnet
Att ha Spotify på jobbdatorn tillsammans med hörlurar med surroundljud är rätt skönt. Här sitter jag vid mitt skrivbord, i min egen lilla värld, blir tagen av Melissa Horns texter och skriver om pilgrimsfärder.
Det är helt okej att jobba så här.
Det är helt okej att jobba så här.