barajagjohanna

Vi hyr i andrahand. Fullt möblerat. Så fullt möblerat att uppenbarligen även skafferi-, kylskåps- och frysvaror ingår, liksom den utspillda saften, smulorna på golvet, intorkat kaffe på diskbänken och lägenhetsägarnas tvätt som ligger kvar i tvättmaskin och tumlare.

Nervositeten över att jag börjar jobba i morgon hinner jag inte riktigt känna. Kanske är det tur. Men det är klart att jag helst skulle slippa att städa en hela lägenheten när jag flyttar in i den.

Personligen anser jag ju att det tillhör vanligt folkvett att man städar sin lägenhet innan man hyr ut den. Jag hade inte förväntat mig värsta flyttstädningen eftersom det är saker kvar, men att vi får börja med att städa hela kylskåpet, rensa skafferiet på varor som gick ut 2008 och plocka ur diskmaskinen känns inte riktigt okej. Särskilt inte med tanke på den höga hyran vi betalar. Men jag orkar faktiskt inte bry mig just nu. Vi har städat, slängt, plockat undan och nu börjar lägenheten se ut som vår. Och när vi flyttar ur om fyra månader tänker vi dammsuga. Möjligtvis torka av diskbänken för att vara schyssta. Men att torka ur kylskåpet, putsa fönster och våttorka golvet? Nä, inte om vi inte känner för det.

Från sovrumsfönstret ser vi Globen lysa rosa. Lägenheten är nybyggd och i fantastiskt skick. Jag har alltid önskat mig svart mosaik och vitvaror i rostfritt stål. Nu har jag det. Jag är plötsligt stockholmsbo och sambo. I morgon jobbar jag på Sveavägen. Det hela känns extremt märkligt.

Alla mina ägodelar är utplacerade hos en kompis i Sundsvall och hos mina föräldrar i Falun. Att ha flyttat ur en lägenhet och lämnat ifrån mig nycklarna, att ha lämnat alla möbler, porslin, husgeråd, kurslitteratur, romaner och filmer på olika ställen och vara utan en egen lägenhet känns faktiskt enormt befriande. De närmaste fyra månaderna ska jag jobba i Stockholm. Sommaren vet jag varken var jag ska befinna mig eller vad jag ska göra. Hösten ska tillbringas i Sundsvall och nästa vår är oklar och kommer nog så vara ett tag. Just i detta nu känns det därför som att utan alla mina miljoner saker är jag fri. På något konstigt vis.

...säg mig vem som mest översnöad i landet är.

»Du... om det var svårt att putsa fönstrena utvändigt i går, så blir det nog inte lättare i dag...» sa T i morse när jag fortfarande låg i sängen. Jag satte mig upp och tittade mot fönstret. Min reaktion blev spontant tre »herregud!» med jämna mellanrum.

Hur många decimeter snö det har kommit här sedan i går morse vet jag inte. Men det är många. Snöhögarna är plötsligt gigantiska. Plogbilarna hinner inte med – man får ständigt pulsa i snön. Pappa skulle varit i stan för två timmar sedan men fastnade på E4 där det var stopp i båda riktningarna. Mamma, som körde efter, tog en omväg på grund av kaoset och hoppas anlända om åtminstone två timmar. Pust! Dags att fortsätta städa...

Jag har precis planerat in en middag med två sköna Stockholmstjejer som jag hade en fin kontakt med i tonåren. Att komma till huvudstaden och få återse lite människor som jag inte träffat på evigheter känns oerhört roligt. Visst är känslan av att i dag ha lämnat skolan för sista gången på ungefär sju månader lite märklig... Men mest av allt känns det väldigt spännande, enormt pirrigt och fantastiskt skönt att det är något helt nytt som väntar bakom krönet (läs: nästa vecka).

Mitt på den enorma boulevarden i Paris var jag med om att 2009 blev 2010. T och jag hade inte tänkt ta oss till den stora paradgatan, men ändrade våra planer när vi fick reda på att métron gick hela natten och dessutom var gratis. Det kunde väl vara roligt att se vad som hände i alla fall? Vi var inte ensamma om den tanken. Närmare 300 000 personer hade bestämt sig för att se vad som hände på avenue Champs-Élysées vid midnatt.

Först och främst höll vi på att bli tvingade att fira in det nya decenniet i métron. Ni som har varit i Paris vet att métrovagnarna kan bli omänskligt fulla i rusningstid, och kvarten innan tolvslaget mellan 00- och 10-talet kan vi väl säga att det var rusningstid gånger tio. Detta innebär slagsmål om att få komma i och ur vagnarna. Tack och lov hann vi i alla fall upp på Champs-Élysées några minuter före tolvslaget och chockades över den enorma mängden människor vi möttes av, människor som hade tagit över bilgatan. Någon nedräkning hann vi inte med. Plötsligt fick jag en puss och ett gott nytt år och överrumplad undrade jag om klockan verkligen var tolv.

Fyrverkerierna katastrofala. En röd och en grön raket skjöts upp i lyften, simplare än något jag själv hade kunnat tillverka. Sedan tog det slut. Och sedan smällde det igen – mitt i folkhavet. En gång, två gånger, tre gånger. Panik utbröt, människor började spring nedför gatan och vi fattade ingenting. Vi skyndade oss bortåt vi också, övertygade om att något gått väldigt, väldigt fel. Knäpp som jag är tänkte jag att nu händer något, nu blir det panik, nu skjuter någon ihjäl tusentals människor, nu dör vi.

Vi dog inte, men jag tyckte verkligen inte om Champs-Élysées på nyårsnatten. När jag tyckte att vi hade tittat färdigt på alla galna parisare började jag dra med mig T nedåt gatan. Vi kanske skulle försöka ta métron hem, innan den blir alldeles för full? Tänk 300 000 människor som ska vidare för att fira in det nya året. Paniken kom krypande nästan av att bara titta i trapporna ner till métron. Hur proppfullt det var går inte att beskriva, men efter tjugo meter insåg jag att det här inte skulle gå. Vi trängde oss ut och upp till jorden igen och bestämde oss för att helt enkelt börja promenera hemåt istället, hur långt det än var. Så där gick vi, mitt i natten, stannade på en bro över Seine och såg Eiffeltornet blinka, såg festande, glada människor skrika bonne année och happy new year. Och vi gick. Och gick. Och jag tackade Gud för att jag tagit mina lågskor. T läste kartan, jag följde efter och påstod att jag kände igen mig ibland. Efter en dryg timme när min kissblåsa inte tyckte att det var roligt längre kom vi fram till en lugn métrostation som var öppen och där vi utan problem kunde ta oss ner i tunnlarna och utan panik ta ett tåg ända hem till hotellet. Bonne année, alors.

Flyttpackandet är i full gång...

Om jag bara kunde räkna ut hur man viker en flyttkartong från Clas Ohlson, så skulle jag kunna fortsätta packa. Men jag fattar inte hur man gör, trots att jag vek en i går och trots att det finns instruktioner på kartongen. Så här sitter jag nu och väntar på hjälp. Jag säger då det...

10.20 Lördagen den 16 januari 2010, min 26-årsdag, började med skattjakt. Lappar med ledtrådar om fågel, fisk, mittemellan, enhet c: och Kreta ledde mig till de finaste presenterna.


11.05 Lyxfrukost med halloumi, blåbärssmoothie, te, grönsaker, ost, smör och färska tekakor.


12.30 Fixa sig lite inför shoppingrunda.


13.18 Frost på ghettohusen.


14.16 Shopping med pojkvän och svägerska resulterade i två fina tröjor.


15.00 Vi mättade hungern med lite mellanmålsbagels och te på Wayne's.


16.07 Jag är lite skeptisk till svägerskans te med mjölk.


17.14 På bussen hem valde jag platsen för gamlingar, med all rätt?


18.17 Förberedelser...


19.01 Världens bästa ostbricka. I all sin enkelhet.


20.09 Förflyttning från kök till vardagsrum. Dags för Robinson.


21.42 Födelsedagsdiscolyxkladdkaka med vit choklad.


22.10 Mina gamla och töntiga festsugrör testades gärna.


23.00 En plastpåse fick assistera som stjärnlapp på kvällspromenaden från mig till pojkvännen.

Från ett kravlöst Paris till en kravfylld verklighet.

Om ett år kan jag ta ut min examen om jag vill. Här om dagen slog det mig.

Om bara ett år kan jag välja om jag är klar eller inte. Antingen fortsätter jag med en kurs som jag själv bestämmer vilken det är och var jag vill läsa den, eller så tar jag ut min examen och lämnar journalistprogrammet bakom mig. Valet är mitt  om bara ett år.

På föräldrarnas gård i Falun visade termometern -28 grader på förmiddagen. Långt ifrån kallast i landet.

2000 - Mamma fyller 50 och familjen tillbringar två veckor på Korfu - en fantastisk ö! Strax efter att vi kommer hem tar jag emot ett samtal från min faster som berättar att min underbara kusin omkommit i en bilolycka, 21 år ung. Detta blir givetvis något som påverkar mig mycket. På hösten börjar jag på gymnasiet. Efter att ha tvekat mellan olika program blir det till slut friskvårdsprogrammet. På hösten gör jag några veckors praktik och är den enda i klassen som inte  är på en plats med inrktning på hälsa - jag praktiserar på ett café och bestämmer mig under den tiden för att hoppa av skolan. Jag vill läsa journalistik i Uppsala istället.

2001 - Ett av åren som troligen förändrar och formar mig mest. Några veckor in i januari läser jag klart ett par kurser. Sedan hoppar jag av gymnasiet och jobbar vidare på caféet under våren, samt är ungredaktör på en av lokaltidningarna. Jag tycker att det är oerhört skönt att ha lite paus från skolan och jag känner mig ganska cool som tagit steget att hoppa av gymnasiet i väntan på en flytt till något jag verkligen vill. På hösten flyttar jag hemifrån, in i en studentkorridor i Uppsala och börjar på mediegymnasiet Grafiskt Utbildningscenter, GUC. Redan från start känner jag att det är rätt.

2002 - Farmor och och farfar dör, väldigt speciellt med tre dagars mellanrum. Inriktning i skolan ska väljas och efter att en kort sekund funderat på att läsa fotografisk bild i två år, väljer jag ändå journalistik som jag flyttade till Uppsala för att läsa. Det visar sig vara ett bra, men tufft val. Jag jobbar extra, tar körkort och dagen efter åker jag tillsammans med en kompis till Dublin. Vi bor hos en gemensam vän i fem dagar, gör utflykter, shoppar och jag förälskas i staden.

2003 - När våren kommer får jag reda på att ett projekt söker volontärer för handikapp-OS i Dublin till sommaren. Jag, som verkligen vill tillbringa en del av sommaren i Dublin, söker, utan att egentligen tro att jag ska få det. Men jag får jobbet. Tre veckor i juni är jag volontär på Special Olympics i Dublin, något som är oerhört roligt. På hösten skriver jag reportage om skrattklubb och rullstolsdans och skriver porträtt om en nunna, och förstår att det är de långa texterna jag trivs bäst med.

2004 - Under våren gör jag ett par månaders praktik på Plan Sverige och därefter hägrar studenten. Studentens lyckliga och efterlängtade dag blir fantastisk tillsammans med mitt tjejgäng. I slutet av sommaren åker jag till franska Annecy i närheten av Génève för att vara au pair till tre barn i ett år. Annecy är fantastiskt, men efter två veckor står jag inte ut med vare sig jobbet eller kvinnan jag bor hos, så jag åker hem. Mina föräldrar flyttar till ett nytt hus, och jag får bo i gästrummet resten av hösten. Jag får ett heltidsjobb i Borlänge och jobbar för att tjäna pengar till mitt nya äventyr: terminskurs i franska i Frankrike.

2005 - En termins franskastudier i Paris blir det bästa jag gjort och är nog den största grejen jag gjort under 00-talet. Våren i Paris är aldrig tråkig, jag längtar inte hem en skund och jag älskar verkligen Montmartre där jag bor som längst. Tillbaka i Sverige får jag börja på mitt gamla jobb i Borlänge igen. På midsommar åker min syster ambulans till Akademiska sjukhuset i Uppsala efter en cykelolycka, vilken tar ett år att komma tillbaka från. På hösten börjar jag läsa en halvtidskurs i franska på Högskolan Dalarna för att hålla igång språket. I fonetiken märks det tydligt att jag bott i Frankrike - och i december tar jag med mig en franskapluggkompis och åker tillbaka till Paris för en nostalgisk weekend.

2006 - Jag får en tillsvidareanställning på jobbet i Borlänge, men får dessutom jobb på Disneyland Paris. Till det tackar jag dock nej och väljer att stanna hemma och fortsätta jobba och läsa upp betyg samtidigt. Både vår och höst är jag på en långweekend till min favoritstad Paris där jag shoppar loss och visar mina medresenärer staden. Min faster avlider efter en lång tid av elak dancer. 2006 är också året då jag väntar och väntar på att en läkare ska titta på min rygg som känns allt snedare. På hösten träffar jag en specialistläkare i Linköping och vi beslutar operation, något som kommer väldigt plötsligt.

2007 - Året som rent personligt blir det mest omvälvande i mitt liv. Den sista februari stelopereras jag för skolios. Skruvar och titanstag sätts in i fem ryggkotor och jag ligger på Linköpings Universitetssjukhus i en dryg vecka. Detta resulterar i nästan fyra månaders sjukskrivning från jobbet och jag rehabiliteras i totalt sex månader. Till hösten händer massor - jag får börja träna igen. Dessutom börjar jag läsa kreativt skrivande A, vilket blir en enormt utvecklande termin. Samtidigt jobbar jag så mycket jag kan för att slippa ta studielån. 2007 är också året då jag blev moster till världens sötaste Oliver. För första gången i mitt liv reser jag till London, där min kompis och jag träffar min kompis pappa - för första gången.

2008 - Kreativt skrivande B och jobb är det som våren präglas av, samt en Londonresa till. På sommaren när jag än en gång befinner mig i England, på piren i Brighton närmare bestämt, får jag reda på att jag står på en bra reservplats till journalistutbildningen på Mittuniversitetet. Sedan kommer jag in och fortfarande när flyttlasset går till Sundsvall känner jag mig överrumplad och förvånad över vad som sker. Höstterminen blir fantastisk. Jag träffar underbara människor, särskilt en speciell kille, och trivs verkligen med utbildning, stad och människor.

2009 - Jag börjar äntligen dansa igen, boogie woogie den här gången, tillsammans med Honom, mr T. 2009 är nämligen året då jag inser det som andra försökt få mig att förstå i slutet av året innan - jag är förälskad. Journalistutbildningen fortgår och till en början är det fortfarande väldigt roligt. Men på vårkanten börjar min kropp ge ifrån sig små signaler om att jag borde ta det lite lugnare, vilket jag förstås inte lyssnar på. Jag jobbar ännu mer, praktiserar och sommarvikarierar på en lokaltidning men tvingas sluta eftersom min kropp säger ifrån. Jag har helt enkelt blivit utmattad och orkar inte mer. Resten av sommaren är jag ledig, åker till Kreta och gör så lite som möjligt. Min storebror får en rejäl smäll i huvudet av en crossolycka och ligger medvetslös i flera dagar. Ett par dagar efter han vaknar föds min andra systerson. Under hösten träffar jag en kurator som förklarar att det inte är konstigt att det har blivit för mycket för mig, och jag lär mig att säga nej och prioritera mitt eget välmående. Tillsammans med mr T firar jag in det nya decenniet i Paris.

Och 10-talet då? Om jag får bestämma ska jag inom de kommande tio åren ta min journalistexamen och läsa C-kursen i kreativt skrivande, få ett fantastiskt jobb (ordet fantastiskt innebär i det här fallet att det är ett jobb som jag trivs och mår bra med), resa mycket, dansa för endorfinernas skull, flytta till ett mer permanent ställe än vad jag bott på de senaste åtta åren samt få barn. Men en sak har jag lärt mig på de senaste tio åren: saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig...

Jag har bytt det här...




...mot det här:

Vi är tre stycken som sitter på rad med en varsin bärbar dator i knät här i Sky City på Arlanda. Vi ser ut över flygbanorna, flygplan landar och lyfter och snön yr av vinden från flygplanen. Jag känner mig lite nördig, men att surfa och lägga Patiens på datorn i väntan på tåget till Dalarna anser jag vara en ganska bra sysselsättning ändå.

Fransk frukost, petit déjeuner, på ett café i Montmartre vid lunchtid.
Färska croissanter och färskpressad apelsinjuice inkluderat.
En ganska trevlig start på dagen, året, decenniet.