Gårdakvarnar och skit
Ja, visst är Gotland fint. Hela tiden blir jag hänförd över landskapet, havet och blommorna. Ett antal gånger har jag tvärnitat längs vägen för att jag sett något jag bara måste fotografera. Jag har kört från Visby och ner till den södra sidan av ön, och upp till de nordligaste delarna och så till Visby igen. Nu har jag lämnat ifrån mig min hyrbil och stannar i Visby till jag flyger hem på fredag. Hur jag ska hinna med alla mina jobb från den här ön är en gåta... Jag har svårt att sortera tankarna och intrycken. Har för mycket att göra.
Lyxigt att resa på arbetstid? Ja. Och nej.
Jo, det är skithäftigt, faktiskt. Men nu längtar jag hem.
På den vackraste av öar
För hon har blommor i sitt hår
Jag hade aldrig förr gjort en midsommarkrans, men har i flera år tänkt att "jag måste göra en nästa midsommar"...
I år, i dag, gjorde jag slag i saken.
...är du den stad som har allt?
»Stockholm i mitt hjärta...»
Sol, peppmusik och träning – allt i ett
Jodå, mycket riktigt, det är mig ni ser till höger. Halvkass hållning och töntglad. Superladdad befinner jag mig i Rålambshovsparken och väntar på att Frisks&Svettis utejympa ska dra igång. Efter att ha tillbringat åtta timmar på kontor, superkoncentrerad framför en dator, kan jag tala om att jag iklädd träningskläder ute i det fria nästan blir som kossorna när de släpps ut på sommarbete – sprallig och lycklig.
Kvinnan bakom bilden, min vän och numera också kollega, är fröken Lappland.
Skillnad mellan barntidning och kvällstidning del 1
Personen i andra änden blir glad och låter förväntansfull.
– Hej, Johanna heter jag och ringer från kvällstidningen.
Personen i andra änden blir misstänksam och låter irriterad.
Jag har varit trött på tjatet om "en man av folket", men...
Så sa de på CNN om vårt kungabröllop. Och det är det här som fascinerar mig. För jag tänker att hur kär Daniel än må vara i Victoria, så måste det ändå vara ett galet svårt val han har gjort. Han måste ju noggrannt ha tänkt igenom om han verkligen vill leva det livet som det innebär att vara gift med en kronprinsessa. Att välja att leva med en kronprinsessa innebär ju att livet aldrig blir sig likt igen. Han kommer för alltid att vara en offentlig person. Han kommer ständigt ha ögonen på sig. Aldrig kommer han att kunna leva som en vanlig Westling igen.
Om jag skulle gifta mig skulle jag troligen vara så nervös att jag skulle kräkas eller svimma eller både och. Och tänk då på Daniel Westling, den väldigt vanliga killen från den lilla orten Ockelbo, som råkar bli kär i en väldigt ovanlig tjej som bor på ett slott. Han måste gifta sig inför miljontals människor. Jag är så oerhört imponerad. Över att han väljer det livet. Och över att han klarar att vara så pass lugn offentligt. Hans kärlek måste vara enorm.
»I found a box with 30 beautiful letters written to me, one for each day she would be away.»
Hans tal, ja. Det slog det mesta.
Hans Kunglig Höghet Prins Daniel av Sverige, Hertig av Västergötland.
Tänk att plötsligt få det namnet på sitt pass.
Jag har typ varit på bröllop i dag
Efter vigseln blev det middag och ett par drinkar på Stureplan.
Vi kollade läget i Kungsträdgården. Sedan åkte vi hem och följde bröllopsfesten.
Visst, det är jättehypat. Och gammeldags. Men. Så. Fint.
Klänningen kändes visserligen tråkig, men när vi såg släpet utbrast vi »oh jävlar» i kör. Och så kom tårarna.
Aldrig trodde jag väl att jag skulle följa kungabröllopet. Än mindre gråta floder. Men så kan det gå.
Hej från hon som har att göra
Resereportern hinner inte blogga så mycket. Skillnaden från mitt förra jobb är att jag nu verkligen har att göra hela dagarna. Jag roddar för fullt inför mina resor och håller på med småplock vid sidan av. Veckan efter midsommar är jag på Sveriges största ö. Veckan efter det på grannön. Inte bara med penna, papper och sinnen, utan också med kamera. För att publiceras i huvudtidning och magasin.Utmaning? Eh, jo tack.
Min käraste Uppsalavän är på besök här i hufvudstaden. I kväll har vi ätit glass och fällt bröllopstårar. På fullaste allvar har jag alltså gråtit till festkonserten för Victoria och Daniel. Jag kunde inte hålla mig när barnen sjöng så fint och paret såg så rörda ut. Om jag har gråtit i kväll av den vackra konserten, söta barn och parets glada ansikten, vad ska jag då göra i morgon?
Rojalist? Nä. Men bröllop är härliga.
Senaste nytt för resesugna
Hur som helst blir det billigare än att ha övervikt.
SAS höjer också den tillåtna vikten, från 20 till 23 kilo. Helt utan avgifter.
Nu hände det igen
Nästa gång borde jag svara:
– Nej, Johanna med ett N och två H. Johhana. Inget konstigt alls.
Johanna utan K
– Johanna? Med två N?
Alltså. Hur ofta stavas det namnet med ett N?
Avklarat:
(Ett jobb jag aldrig trodde att jag skulle ha...)
Lite fulare, lite bekvämare, lite smartare.
Nätta, fina skor. Men det är skor som i princip saknar sula, som inte har vare sig stöd för hålfoten eller stötdämpning.
Skor som varenda tjej går i.
Jag önskar att jag kunde fortsätta använda dem. För till klänning, kjol och stuprör passar det ju inte jättebra med ett par rejäla jympadojor, precis. Men med en stelopererad ländrygg som saknar stötdämpande diskar, med ett par fötter som får onda knölar och värker och med benhinnor som protesterar, så bestämde jag mig. Faktum är att jag sett fler smarta människor i Stockholm än vad jag sett någon annanstans – fler använder fotriktiga skor. Även till kjol. Och ja, jag erkänner, jag har sett snyggare matchningar, men vad gör man?
Mina nya kompisar. Hoppas de inte ser jätteroliga ut till tunika och leggings...
Då värmer det i moster- och gudmorshjärtat
2,5-åringen har precis vaknat efter att ha sovit middag i vagnen. Yrvaket sitter han i sin mammas knä för att vakna. Han som normalt är en riktig pratkvarn numera, svarar inte på tilltal. Han bara tittar på oss. Blinkar. Då kommer mormor hem. Hon närmar sig oss, men 2,5-åringen, som normalt skulle börja prata direkt, säger inte hej. Sömndrucket bara tittar han på mormor. Mormor, mamma och moster (undertecknad) sitter och pratar en stund.
Plötsligt säger den yrvakna 2,5-åringen:
– Mojmoj?
– Ja?
– Johanna ä hääj.
Hem, men ändå inte
Jag har varit borta igen. I Falun den här gången. Nu är jag åter i "min" lägenhet i söderförorten – men jag har ingen lust att packa upp. Jag har haft den här känslan förut. Det var när jag kom som au pair till franska Annecy. Världens mysigaste stad verkligen, men så fort jag klev in i huset jag skullle bo i kändes det fel och jag ville bara hem. Därför packade jag aldrig upp och återvände hem efter två veckor i en resväska.
Lite samma känsla har jag här i vår möblerade lägenhet. Jag vankar av och an, rastlös, kommer inte riktigt till ro. Har tagit bort det fula överkastet från sängen, gömt undan ett par fula prydnadsaker, köpt limegröna stearinljus och till och med en chockrosa skärbräda för att få in lite färg, ställt upp våra böcker och filmer i bokhyllan, men ändå känner jag mig inte som hemma. Och den här gången kan jag inte bara dra "hem". För något annat hem finns inte, hem är ju där jag bor och där jag har min sysselsättning, alltså här. Mamma tror att det är därför jag är lite extra rastlös just nu – för att jag inte är riktigt hemma någonstans. Huvudet på spiken, tror jag.
Och nu nynnar jag på barnvisor
Oj, vilken usel uppdaterare jag är, va?! Men jag har goda ursäkter. De senaste dagarna har spenderats hos barndomsbästisen i Göteborg. Med sol och bäbisbus. Med vandring, fika och gräshäng i Botaniska. Och några åkturer på Liseberg. Mjukglass med lakritsströssel på väg in till stan. Och lite sånt.
En skön torsdag
En sol, en gräsmatta och bra sällskap. Toppa med lite baguetter med mozzarella och tomat, lite jordgubbar, lite munkar, lite vatten och lite tidningar. Voilà – min lediga torsdag!
Jag har lyxproblem i den här lägenheten:
- Det går bara att använda en dator i taget.
- Jag får inte internet att fungera på min dator.
- Vi har varken TV3 eller Kanal5. Men SVT, TV4 och TV6 finns. Just nu visas Uppdrag granskning om bankkriser, Antikmagasinet, Drömkåken och Simpsons. HERREGUD!
- Badrummet saknar någon som helst förvaring (badrumsskåp räknas inte).
- Det är långt till city.
- Det är fula tapeter, fula möbler och fula tavlor.
- Det finns ingen köksfläkt.
- Det finns inte heller något ordentligt skafferi. Skafferivarorna har vi nu på en höjd dit jag inte når.
- Det är aldrig sol på balkongen.
- Vi hör till och med när grannarnas mobiltelefon vibrerar.
Resultat: Jag känner lite hemlängtan. Jag vet inte riktigt var jag längtar, eftersom lägenheten jag bor i nu är meningen att vara mitt hem... Nåja, det är i alla fall en billig lägenhet. Och nära till Farsta centrum...
Billig hyra – mer pengar till shopping?
Avslutande moment: picknick!
Inte är det varje måndag man kommer hem elva efter att ha haft picknick. Picknick med redaktionen. Lyxpicknick. Från eftermiddagen till sena kvällen. Inte bara jordgubbar, sallad, bröd, ost, kex, godis och massvis av annat ätbart, utan vin också. Och present. En fin avtackning.
Så, nu då? Ledig, tydligen. Om det känns skönt? Nej, inte särskilt, faktiskt. Men det är nog för att det inte känns som om jag är ledig. För det första har jag nog inte hunnit förstå att praktiken är slut. Puts väck, för alltid borta. För det andra är det tråkigt att vara ledig ensam. För det tredje har jag en praktikrapport och en artikel att skriva, totalt 13 000 (!) tecken. Så riktigt ledig är jag ju faktiskt inte ännu, egentligen.
Nåja, jag ställer åtminstone ingen klocka på ringning i morgon.