barajagjohanna

Nej nej, här har ingen blivit tokig och på allvar tänkt att julen varar ända till påska. Det är bara jag som har varit i ett slott där årets julkalender spelas in. Jorå, när man jobbar på Sveriges största tidning för barn kan man få en del roliga uppdrag. Och eftersom jag aldrig varit med på någon filminspelning tidigare, var det här oerhört spännande.

»Tystnad för tagning! Kamera! Varsågod att börja!»
Jag häpnas över hur många timmar det går åt till att få endast ett par minuters färdig film.

Huvudrollsinnehavarna är två urgulliga ungar som aldrig tidigare stått på scen. Ändå är de, och alla andra skådisar jag mötte, superduktiga. Inspelningen av julkalendern har varit i full gång i flera veckor och det lilla jag såg vittnar om att det kan bli en rolig julkalender...

Ladda batterierna, fylla på energiförrådet. Bla, bla, bla. Jag har alltid tyckt att de där klyschorna är så fåniga. Folk ska vara lediga för att "ladda batterierna". Och jag fnyser lite lagom. Ofta det funkar. Man blir ju trött lika fort igen, liksom. Men! Sälenhelgen för en vecka sedan var  faktiskt en energipåfyllning. Jag var bara ledig en dag extra den helgen – men det var nog precis vad jag behövde för motivationen.

Söka lite sommarjobb vore nog på sin plats. Vid middagen med Sundsvallsjournalister i går blev jag lite stressad. Medan jag har varit lat och bara sökt ett enda reporterjobb hade femtio procent av oss färdigt med olika sommarvikariat (på några av Sveriges största tidningar till på köpet).

Jag är inte en av dem.

Jag behöver inte vara på de största tidningarna, tvärtom. Men ett jobb hade ju varit bra för plånboken och meritlistan.

Den här fredagen skulle bli bra, med gemensam redaktionslunch, med avtackning och förfest, med tre kollegors boksläppfest. Och så går jag och blir sjuk. Inte inte inte okej. Så nu är jag hemma och tvättar, dricker te med honung, läser tidningar och tittar på Nyhetsmorgon. Och är förfärligt rastlös. Hur jag ska kunna sysselsätta mig resten av dagen utan att klättra på väggarna är ett stort frågetecken. Ligga stilla i soffan och göra inget alls? Jag kan inte.

Som ett slag i ansiktet. Så kändes det att byta lugn mot hets. I Uppsala hände det. Konduktören berättade att han fått order från polisen att köra längst bort på perrongen. »Det har varit bandyfinal, Hammarby vann och nu ska alla bajrare ta sig hem.» Jaha, tänkte jag, just ja. Sedan åkte vi långsamt in på stationen och galna grönvita människor bankade på tågets väggar och fönster, skrek om sitt SM-guld och jag började bli orolig. De menar väl inte att alla de här människorna ska åka med vårt  tåg till Stockholm?

Jodå. På det redan överfulla tåget som saknade en vagn klampade galet många Hammarbyfans på. De stod i gångarna med sina ölburkar, hoppade upp och ner så att hela vagnen skakade, ett barn blev rädd och började gråta. Vagnen började stinka alkohol och snus, värmen steg och där satt jag och kämpade för att inte få panik. Tåget försenades från Uppsala och ännu mer från Arlanda eftersom människor hade svårt att komma i och ur vagnarna. På Stockholms central kryllade det av poliser, tunnelbanan var lika full som passagerarna och trängseln liknade rusningstid. På Slussen smällde ett skott.

Home sweet home.

Över hela lägenheten glittrar golvet. En liten hint om vad jag hade på mig i går kväll. Tillsammans med rosett i stora lockar, och överdrivet stort armband. Gud, vad härligt det är att klä upp sig när det händer sällan!

Min vän Juristen bjöd in till fest för att fira att hon blivit just jurist och till råga på det fått en ny lägenhet och ett nytt jobb. Det bjöds på tilltugg. Massor av tilltugg. Ett par timmar efter midnatt tog vi oss hemåt, lite besvikna över att alla bangat på utgång, men glada över att ha fått en härlig kväll.

"Lite" tilltugg. (Vi hade inte behövt äta hemma före festen...)

Välkommen på klassåterträff!
Nu är det dags för återträff med 9a och alla andra klasser på Gruvrisskolan som gick ut 2000.

Jag såg brevet och tänkte nej. Nej nej nej. De jag vill ha kontakt med, dem har jag kontakt med. Kalla mig tråkig, men det är tio år sedan jag såg vissa av de gamla klasskompisarna – och det finns en anledning till det.

Jag minns högstadiet som en ganska jobbig period. En period som jag var glad åt att lämna för gymnasiet och som jag i dag är glad åt att den är så pass långt bort att minnena börjar blekna. Utan att gå in på för många detaljer, så var vår högstadieklass den värsta i skolans (visserligen ganska korta) historia.

Klassträff med 9a. Är det då man ska jämföra vem som har blivit mest lyckad? Är det då jag tio gånger ska berätta för olika personer att jag pluggar till journalist och tio gånger få höra folk säga »jaaa, åh, jag minns att du alltid skrev så mycket, journalist passar väl dig?» Jag har sprungit på en och annan klasskompis på krogen och jag vet hur det brukar låta. Det är tomt snack. Artighetsfraser. Åka till Falun min sista helg på praktikterminen, och betala 400 kronor för en fest med gamla klass- och parallellklasskompisar som jag inte har någon kontakt med eller något behov av att träffa? Tack. Men... nej tack.

Den här sortens inlägg är ganska sällsynta för min del. Senast jag la upp en outfitbild likt den här var för två år sedan. Men... jag har så länge velat ha någon sorts skjortklänning/tunika. Jag har dock aldrig någonsin sett någon som känts hundraprocentig, som känts jag. Och de få gånger jag har provat en har jag inte alls känt mig bekväm.

Men så sprang jag på den här i går.
Färgerna, mönstret, passformen.
Jag tror den är sydd för att jag ska köpa den. Så det gjorde jag.