barajagjohanna

Semestern på Samos har som sagt bestått av vila, bad, sol, god mat och sist men egentligen allra mest: läsning under parasoll. Jag har hunnit läsa ut tre böcker och börjat på en fjärde. Den fjärde är Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith, men följande är dem jag hunnit läsa ut:

Mannen under trappan av Marie Hermansson har fått mycket bra recensioner. Jag håller dock inte riktigt med... Boken börjar bra och jag var mycket förväntansfull, eftersom boken verkar speciell med en man som bor under trappan i huset där Fredrik har flyttat in med sin familj.

Det är alltså ett minst sagt speciellt upplägg och i slutet blir man en aning förvånad, men det fungerar inte riktigt för mig... Berättelsen skulle kanske kunna bli bra... Men jag tycker faktiskt inte att boken är särskilt intressant. Språket känns fattigt och boken fängslar mig inte.


Mamma lånade ut Karin Alvtegens Skuld till mig. Och vilken bra semesterläsning sedan! Karin Alvtegen är otroligt bra på att skriva deckare.

Peter Brolin lider av panikångest, och när han för första gången på två veckor vågar sig ut från sin lägenhet till ett konditori, träffar han en kvinna som tar honom för fel person och Peter blir tvungen att lämna ett paket till kvinnans man. Innan Peter har hunnit öppna munnen för att protestera, är kvinnan försvunnen. Detta blir början på en otroligt spännande jakt på en besatt kvinna och boken är spännande ända till sista meningen.


På Arlanda insåg jag att jag nog måste köpa en till bok, för tre kanske skulle bli knappt (och vad rätt jag hade). Jag köpte O.s.a. av Denise Rydberg. En mer lättläst och förutsägbar bok får man leta efter! Men jag älskar den, just för att det är precis en sådan här enkel bok man behöver ibland.

Huvudpersonen Eva har utåt sett allt - hon har pengar, vänner, pojkvän, en fin lägenhet och ett stort hus. Hon tackar ja till pojkvännens frieri trots att det är Axel som hon alltid har haft ögon för. Innan Eva vaknar upp och inser vad hon håller på med och att allt inte känns som det borde, får hon ta emot en hel del smällar. Genom boken vet man vad som kommer att hända i slutet, men ändå blir man glad. En feel-good-bok, det är vad det är, och det lätta språket och den snabba storyn gör att man absolut inte vill lägga den ifrån sig.


Jag ska genast skicka efter Denise Rydbergs Vänninan och Storlek 37, för ibland är det underbart att läsa böcker som, förstå mig rätt, känns lätta, härligt förutsägbara och underbart meningslösa.

Anna Gavaldas roman Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c'est tout!) är förra årets mest sålda bok i Frankrike efter Da Vinci-koden. Det är inte konstigt. Det här är en mycket speciell bok. Så speciell att jag har svårt att beskriva den, faktiskt. Den känns unik, inte riktigt som andra böcker. Jag skulle vilja säga att det inte finns någon tydlig dramaturgi, det finns ingen tydlig början, mitt och slut med ett tydligt händelseförlopp, upp- och nergångar. Men boken är livs levande. Dess personporträtt är lysande.

Jag har tidigare skrivit om min förälskelse till Franck, en av bokens huvudkaraktärer. Franck bor tillsammans med Philibert i en stor lägenhet i Paris. Av någon anledning flyttar även Camille in, och senare också mormor Paulette. Att följa de här fyra olika människorna är väldigt intressant. Trots deras olikheter finns något gemensamt, och något som det är svårt att sätta fingret på. Anna Gavalda gör porträtten av människorna otroligt levande och verklighetstrogna.

Fick jag välja, skulle jag genast åka till Paris och flytta in i den stora lägenheten och låta Franck tillaga utsökt mat till mig, ha djupa samtal med Camille och lära mig onödiga saker av Philibert. Mormor Paulette skulle jag lyssna på och kanske få en underbart ful stickad halsduk av. Den här boken känns extraordinär, tack vare det annorlunda upplägget och de fantastiska beskrivningarna av människorna och deras relationer. Slutet känns precis som i en smörig, förutsägbar film - precis som man vill ha det, men så vänder det och allt blir så... typiskt... Franck. Precis om jag vill ha det, såklart. Jag vill fortsätta att leva i deras värld.

(Cocotte berättar att boken ska filmatiseras. Tydligen ska Audrey Tatou spela Camille. Jag ser inte Camille som Audrey, och jag tror definitivt att den här berättelsen gör sig bäst som bok. Personporträtten kommer nog inte fram lika bra på film. Men som de flesta vet vid det här laget gillar jag fransk film, jag gillar Audrey och jag gillar boken, så det kommer att bli spännande.)