Katten i Paris
När jag bodde i Paris våren 2005, fick Carro och jag nys om en tvåa i Montmartre via min kompis. Vi älskade området runt rue Lepic och vi älskade lägenheten och skulle få hyra den till ett mycket bra pris, eftersom det ingick att ta hand om ägarens orangea katt... Jag var ytterst tveksam, eftersom jag är lite rädd för katter, men Carro hade katter hemma och visste hur de skulle skötas. Så vi flyttade in.
Världens gulligaste katt, eller hur?
Visst var hon söt, Lola. Hon hälsade oss välkommen genom att hoppa på oss, riva oss och morra åt oss. Carro var chockad, men gissa vad jag var... Snarare vettkskrämd. Ägaren hade varnat oss för att hon kunde bajsa på sängen om hon protesterade mot något. Gissa vad det första hon gjorde var? Jajjemän. Hon bajsade på vår säng. Mycket trevlig katt, det där. Efter det släppte vi inte in henne i sovrummet, vilket hon var väldigt arg för. Om hon lyckades komma in i sovrummet var det extremt svårt att få ut henne därifrån. Likaså när hon lyckades rymma ut i trappuppgången. Ibland önskade vi att hon bara skulle dra, så att vi slapp henne. Men det hade ju inte varit så lätt att förklara för ägaren, förstås...
Första kvällen var Carro ute och ringde pojkvännen från en telefonkisok och jag var alltså ensam med Lola. Jag var barnsligt rädd, och när Lola fort sprang mot mig, hoppade på mig och fräste, blev jag så rädd att jag sprang in i sovrummet och stängde dörren. När jag var tvungen att öppna ytterdörren för Carro och alltså möta Lola i vardagsrummet virade jag in mig i en handduk av rädsla för att bli klösen. Skratta inte, jag var livrädd.
Lola var världens kelgris. Man fick inte vara ifred någon gång. Om vi satt i soffan och pluggade kom hon och hoppade upp och kurade in sig i vårt knä, eller mellan oss. Mysigt? Jovisst, om det hade varit för att hon inte hårade som tjugo katter tillsammans. Jag avskyr hår. Och att bo med Lola innebar att allt vi ägde och hade var tjockt av katthår. En innekatt i en takvåning i Montmartre har väl vanligtvis inte många kvadratmeter att röra sig på. Lola var inget undantag och vi tyckte synd om henne. Hon kunde inte springa, hon kunde aldrig upptäcka något nytt och hon var en riktig tjockis och en enda stor hårboll.
Jag gör framsteg...
Vi försökte kela med henne. Vi kammade henne eftersom hon njöt av det, vi lekte med henne, vi klappade henne och gav henne massor av mat (lite för mycket, men det var order från ägaren). Men ibland fick hon världens ryck och blev jätteläskig. Det hände speciellt när vi tog fram strykbrädan. Det var något med ljudet, för när vi fällde ner den gnisslade det otroligt högt och Lola fick fnatt. Varenda gång vi öppnade skutdörren för att ta fram strykbrädan blev hon på sin vakt, och när vi fällde ut den hände det: Lola rusade med all fart hon kunde mot strykbrädan och Carro eller mig, hoppade upp på oss (en gång lyckades hon hoppa upp på Carros rygg), klöste oss och fräste åt oss. Det hände vid flertal tillfällen att vi började blöda båda två.
Visst kunde vi förstå Lolas reaktion i början. Hon förstod väl inte vilka vi var och varför vi var där och var vi hade gjort av matte och husse. Men på två månader, som vi faktiskt bodde i den där lägenheten, borde hon ha vant sig vid oss. Men icke. Och med tanke på hennes olika personligheter, kom vi fram till att katten måste vara schizofren. På riktigt.
Till och med Carro, som älskar katter, tyckte inte om Lola. Jag var inte särskilt förtjust i katter innan jag träffade Lola. Och jag skulle ju inte påstå att jag tycker om katter efter detta... snarare tvärtom. Nej, jag gillar inte katter. Visst kan de vara söta, och visst kan de vara goa, men... nej, jag gillar inte katter.
Jag tror du måste komma till Galgen o få träffa Bagheera. :D
Sötnöt! :)
Våran Lola var sådan i början också, euhh hon bajsade inte på sängen, men det är bara hård uppfostran som gäller.
En "smäll" på nosen/tassen/baken beroende på handling och "skamvrån". Nu skulle hon aldrig komma på tanken att fräsa eller annat...
tinatoon>> Tror du verkligen det...?
cassandra>> Till utseendet, ja.
Krokofant>> Tro mig, vi försökte. Eller Carro försökte snarare, hon som var van. Säga till på skarpen, ge henne en liten "smäll", säga till på skarpen... inget hjälpte.
Johanna, vilket sammanträffande. Jag har tidigare inte varit ett dugg intresserade av katter, lr jo, där ljög jag en aning. Älskar kattungar och när det är gamla och trötta :) MEN en hundmänniska har jag alltid varit ... dock ska jag nu påpeka. VI ska skaffa katt, en katt som är i samma färg som den på bilden, fast en aning mer vit. Ber till gud att den inte är schizofren, hehe. Vi har fått se på brossan, som är 6 månader gammal nu. Han är väldigt lugn och social :) Som det kan gå ...
http://kirch.blogg.se/081006101447_dagens_frga.html
Svara på dagens fråga! :)
Haha det här var riktigt roligt skrivet. Jag skrattade hysteriskt när jag läste om Lola. Hon ser precis ut som Laban , min kompis lömska klösarkatt. Men väldigt söt var hon , jag gillar såna där gul-randiga katter.
Camilla>> Kattungar är jättesöta. Men djur är lite äckliga. Haha, jag låter verkligen hemskt rå när jag säger så. Hoppas er katt blir snäll då...
Therese>> Kul att kunna roa! ;) Vad säger du, är hon lik din komps LÖMSKA KLÖSARKATT?! De är säkert släkt, Lola och Laban. Ja, hon är otroligt söt, Lola. När hon inte blir sin andra personlighet och får svarta ögon...
ha,ha...stackars katt. Ni kunde inte skickat henne till en kattpsykolog? Och kanske passat på att skicka iväg henne till tjockholmen(eller vad programmet nu hette)därefter? Det hade hon nog behövt tror jag.
Ojojoj...jag undar hur mânga olika hyresgäster den där lägenheten hade haft, hahaha
Även normala katter är lite lömska, tycker jag. De surar gärna länge och en del "hämnas" flera dagar efterât.
nadia>> Hon skulle definitivt både behöva en psykolog och befinna sig några eckor på Tjockholmen!
Anna Malaga>> Inte så många faktiskt. Ägaren jobbade med franska Bachelor och var i Västindien de två månaderna vi hyrde lägenheten. Hon hade jobbat utomlands ett par månader även året innan och hade då haft en annan hyresgäst, men annars tror jag inte det varit någon där. Hm. Ja, katter är lite... speciella.
Vilken vidrig katt!!! Jag gillar katter egentligen men inte ens jag skulle gilla den där!! Och neej, stackars alla innekatter, det är klart de bli lite schizo!
Cicci>> Haha, japp, hon var inte så rolig hon heller.
Hej! Synd att du inte gillar katter...du har inte träffat rätt katter tyvärr ;-) Skulle du träffa min Nisse skulle du bli omvänd, jag lovar. :-D
Jag såg att du också skrivit en recension om boken av Anna Gavalda -Tillsammans är man mindre ensam- på Adlibris. Visst är det en fullständigt underbar bok?? Jag läser mycket (en bok i veckan iaf) och det var lääängesedan jag blev så tagen och förälskad i en bok...
Pluggade du i Paris? Paris är min favoritstad alla kategorier (har varit där sex gånger)och jag skulle älska att få bo där ett tag. Men jag börjar bli för gammal ;-) för sådana drömmar *hihi*
Ha det bra! Kram Therese.
Therese>> Haha. Äh, jag gillade faktiskt katter när jag var yngre. Mina morföräldrar hade världens goaste katter och jag älskade dem. Men på lite äldre dar är jag inte ett dugg förtjust i kattskrällen... ;) (mormor och morfar har inte kvar några katter)
Jaa, Tillsammans är man mindre ensam är verkligen en helt makalöst bra bok. Jag blev otroligt förälskad i den och alla karaktärer.
Ja, jag pluggade i Paris en termin. Jag vet inte vad det är med den staden som jag gillar, men nånting är det... Kram!
Åh, liknar min Pinocchio jättemkt :D
SÖT!
Liknar nästan min kisse :)