barajagjohanna

Bara på juldagen hade jag ledigt. Annars har jag tränat alla dagar sedan julafton. Fyra dagar av fem, alltså. Mina ben är trötta nu, men det känns ordentligt bra och behagligt i hela kroppen och under kvällens spinningpass fylldes jag av endorfiner. Jag borde träna så här mycket nästan jämt.

Men att jag har tränat så mycket har jag givetvis kompenserat ordentligt: jag har ätit julgodis och Aladdinchoklad till jag blivit illamående. Det har jag gjort varje dag. Fem dagar av fem.

En av böckerna ger till råga på allt inte ett jätteseriöst intryck...

Disciplin. Lust. Motivation. Ork. I samma stund som vi började med terminens sista kurs sprang allt det man behöver för att plugga och gömde sig. Inte blir det lättare när jag befinner mig i Falun. Här får jag sällan motivation till att läsa och vad som återstår på den här kursen är en tenta, vilket innebär just läsning. Pappershögarna på bilden är nog bara hälften av olika dokument vi ska ta del av. Men jag gör nog som jag brukar för att orka - prioriterar det som känns viktigt och skummar resten om jag hinner och orkar. Frågan är bara hur jag ska hitta den där disciplinen, lusten, motivationen och orken för att inte bara ta igenom böckerna, utan också lära mig något?

Beskedet om tsunamikatastrofen i Sydostasien är väl en sådan sak som alla minns. Vi minns hur vi fick reda på vad som inträffat, var vi befann oss och hur det kändes. Precis som när Anna Lindh mördades, när de där flygplanen körde in i World Trade Center och när Estonia sjönk.

För fem år sedan, 26 december 2004, kom min barndomsbästis och hennes mamma hem till oss och fikade. De berättade att en jättevåg kommit in över Thailands södra kust. Lillasystern i familjen befann sig turligt nog vid den här tidpunkten i norra Thailand, men däremot var de oroliga för en annan familj som ingen hört av. Allt lät obehagligt och ju mer jag läste och såg på TV om det, desto större insåg jag att katastrofen var och desto obehagligare blev det. Jag minns att jag följde det mesta av nyhetsrapporteringen via TV4 och att jag satt som fastklistrad framför TV:n. Jag såg varje nyhetssändning och jag såg extrainsatta program. Trots att ingen jag kände var drabbad, så minns jag att jag blev väldigt berörd och att det nästan var jobbigt att se på. Tårarna brände bakom ögonen. Men jag inte kunde sluta titta.

Händelser som jag läser om och ser på TV brukar inte påverka mig särskilt mycket. Men tsunamin drömde jag om. Jag drömde om jättevågor och att jag var under vatten utan att kunna ta mig till ytan och att jag tappade bort familjemedlemmar. Fortfarande fem år efter katastrofen tycker jag att det är enormt gripande att lyssna på överlevandes berättelser från tsunamin. Tårarna finns hela tiden nära.

Efter fyra timmars spelande blev jag bankrutt...

Nu: Panodil för huvudvärken, frukost och julspinning. 60 minuters morgonspinning med tomtebloss och remixad julmusik. Mys. Och jobbigt. Men framförallt en fantastisk start på dagen, särskilt på julafton.

Sen: Duscha, vänta på att syskon ska komma, vänta ännu mer, sedan äta och se på hur bröder njuter av julmat, tralla med till julverkstaden på Kalle Anka, fika, skratta lite åt husvagnen i bergen, gå ifrån och diska när det blir tråkigt, gå tillbaka till soffan igen, skaka på huvudet åt mamma och pappa som somnar, sedan öppna paket och fortsätta småäta sötsaker för att senare när luften gått ur alla och när kvällen börjar göra ögon trötta smälla i sig risgrynsgröt och bröd bland godiset i magen. Som vanligt den 24 december, alltså.

Storebror äter upp julgodiset. Utan bordsskick.


Lillebror ligger mest i babygymet och skrattar.


Tillsammans är de oslagbara.

Inte är det konstigt att männen ständigt vinner sällskapsspelat Kampen mellan kvinna och man  när de bland annat ska förklara vad ett durkslag är. (Please...) Dessutom kan de få frågor om var i kvinnans kropp som fostret utvecklas, vad en tvådelad baddräkt kallas eller vad man får om man blandar finhackad potatis med mjölk, matfett och kryddor.

Vi kvinnor däremot, vi ska svara på vilket företag som är det mest framträdande inom att tillverka skiftnycklar, vilken militär yrkesroll som prins Andrew hade under Falklandskriget, vad en handräckningssoldat som inte har krigsplacering kallas eller vad knuten som överför motorns kraft till hjulaxeln heter.

Är det någon  som tycker att frågorna är likvärdiga?

Bilmekaniker har aldrig varit något som jag ens övervägt att bli. Att köra bil - javisst. Men att kunna göra andra saker som har med bilen, som att byta däck? Eller att ens veta något om  att byta däck? Nej. Där tar mina kunskaper slut. Givetvis borde jag veta. Jag skyller på att jag aldrig haft någon egen bil och därmed inte haft intresset för att lära mig. Men i dag hade kunskapen förstås varit väldigt bra att ha...

Någonstans mellan den gemytliga lilla byn Tällberg och den fina lilla orten Leksand händer det. För det är när vi parkerar utanför fröken Siljans mammas hus i Leksand som vi hör hur det pyser från vänster bakdäck. Där står vi, tre handfallna journaliststudenter som inte vet hur man gör med ett bildäck som pyser, och som plötsligt förstår att vi gjorde rätt när vi inte ens funderade på ett yrke som bilmekaniker. Men tack och lov parkerade vi på rätt ställe. Inne i huset finns nämligen fröken Siljans styvfar. Han tittar, känner, lyssnar och föreslår att vi åker till macken för att fylla på luft. Kanske kan det räcka för att ta oss tillbaka till Falun. Men luften försvinner ur däcket lika fort som den åker i och det är då han upptäcker den: terroristspiken. Pinsamt nog står vi som tre frågetecken samtidigt som vi försöker assistera med mobilficklampa och frågande blickar när vinterdäcket byts ut mot ett reservdäck...

Långkalsonger under jeans.

Linne och långärmad tröja.

Dubbla munkjackor.

Tjocka strumpor i vinterstövlar.

Dubbla sjalar.

Mössa.

Jacka.

Dubbla vantar.

Om det är tillräckligt? Nej. Jag gillar kylan visserligen. Den är häftig. Men det är inte  roligt när man inte är tillräckligt klädd.

...och om en timme ska jag gå till skolan. -20,2°C alltså. Synd att jag skickat min tjockaste jacka till Falun.

Jo, bland annat har vi genom erfarenhet lärt oss att lärare twittrar samtidigt som de föreläser. Veckans föreläsningar har spretat, minst sagt. Det har handlat om allt från Europaparlamentet till Zlatan och bildteorier. Men det allra viktigaste fick vi nog lära oss av hon som praktiserade på Nöjesbladet förra våren, nämligen att:

• kändisar också bajsar.
• kändisar är vanliga människor. Nästan. De bajsar ju i alla fall.
• det finns olika kategorier av kändisar. Gemensamt för dem är att alla bajsar.
• vissa kändisar är elaka och har en nedvärderande framtoning. Men observera: de bajsar, dem också!
• man bör vara sig själv när man intervjuar kändisar. Alla bajsar liksom ändå.

En banankartong (det hade blivit fler om min hyresvärd inte låst mitt förråd där jag har massor av kartonger, suck) med porslin, två papperskassar med vaser och porslin, två resväskor med kläder, pallar, skrivare, tavlor, hyllor, iläggsskiva till matbordet...  Första flyttlasset har gått till Falun. I Falun ska i princip alla mina ägodelar bo medan jag själv bor i Stockholm. Och det är mycket att flytta. Trots att jag skickade hem en hel del med min lillebror i kväll och trots att mina väggar numera saknar allt vad hyllor och tavlor heter, så är det väldigt mycket kvar.

Att flytta känns skönt samtidigt som det är ett projekt som jag ändå inte ser fram emot. Jag gillar visserligen att komma till något nytt och börja om - men jag gillar inte flyttandet... Packa ner, bära, stuva, bära, packa upp, placera. Händer blir smutsiga och naglar bryts. Hujedamej, jag kommer reta gallfeber på min sambo. Tur att det bara är kläder vi behöver flytta hela vägen till Stockholm...

För ett och ett halvt år sedan skulle jag aldrig i hela mitt liv kunna se mig själv där jag är nu. På väg mot praktik som journalist i Stockholm hade jag för det första aldrig kunnat tro. Och framförallt det här med att ha pojkvän - och att bli sambo! Inte en chans. Det fanns inte på kartan. Inte för att jag inte skulle vilja, utan för att jag är kräsen och jäkligt svårflirtad och alltid har varit singeln personifierad. Hade någon för ett och ett halvt år sedan sagt till mig att »Johanna, den 12 december 2009 kommer du att fira ett år  med din pojkvän, en pojkvän som du är på väg att flytta till Stockholm med», hade jag skrattat. På riktigt. Jag hade skrattat.

Men här är jag: Lycklig och förvånad.

10.20 Godmorgon, andra advent.


11.18 Halloumi, te och tekakor. Bästa frukosten.


12.30 Sminkning pågår.


13.52 Andra advent och regn. Suck. Vi struntade i promenad och tog bussen till mig.


14.40 En alldeles naturlig kundvagnspackning på Ica?


15.25 Mannen bakar tekakor.


16.26 Själv kokar jag linssoppa och äter mandarin och Falu rågrut för att inte hungra ihjäl.


17.34 Fantastiska.


18.18 Söndagsplugg. Fem dagar till tenta.


19.22 Dags att portionera upp linssoppan och frysa in.


20.21 Andra ljuset.


21.30 Adventsfika. Glögg med smak av chili och choklad var inte min favorit.

Leka med ny kamera, somna i sängen och äta fryst kladdkaka - det är vad jag har ägnat mig åt i eftermiddag. Resultatet av detta är att jag nu nästan mår illa och fortfarande är trött. Däremot är humöret ganska bra tack vare kameran. Det är helt annat än de första fem minutrarna med min nya leksak - då var jag irriterad för att jag trodde att den var trasig eftersom jag inte fattade någonting... Jag och nya teknikprylar går verkligen inte ihop. Hur som helst verkar det till slut som att den nygamle Nikon och jag kommer att trivas bra ihop.

För övrigt har vi, som ni ser, försökt smyga in lite jultjafs även i min pojkväns lägenhet - han hade ju trots allt en ljusstake i garderoben. En tomte fanns visst i gömmorna också, så nu vittnar lägenheten om att det skulle kunna vara jul om ett tag.

Hur som helst: nu är det helg. Och vi dissar två fester i kväll. Ärligt talat känns det hur skönt som helst. Istället ska vi äta tacos, äta ännu mer kladdkaka (en nygjord... pust!) och se på Idol med en kompis till T som kommer på besök den här helgen. För en fredagstrött själ som jag känns det som en alldeles fantastisk fredagsaktivitet.

Ljusstaken ni ser till vänster är det enda julpynt jag har just nu. För två år sedan hade jag till och med en julgran. Men när jag lämnade Falun för Sundsvall kastade jag plastgranen på soptippen och tog bara med mig mina två ärvda adventsljusstakar. De har jag dock skickat tillbaka till Falun för längesedan. Jag tyckte ändå inte om dem.

Men den här ljusstaken... En sväng in på Indiska i dag och sedan var det kört. Att köpa något var förstås inte meningen, men det var 30 procent rea på adventstakar och jag äger ju ingen och så jag såg den här vita... och sedan såg jag turkosa ljus... och så tänkte jag...

Ja, det spelar väl ingen roll vad jag tänkte egentligen, men det kändes så jag. Röda ljus skulle inte matcha en pryl i min lägenhet. Inget "juligt" matchar min lägenhet. Turkosa ljus i vit ljusstake är däremot som gjort för mig. Svägerskan kallade det till och med för "joppigt" och tyckte att det skulle vara mer Joppejul åt folket. Jag håller med. Mer turkost skulle nog göra julen roligare.