barajagjohanna

När jag landade i Génève den 15 augusti 2004 var jag extremt nervös. "Mamma" och Arthur skulle möta mig. Jag kände mig extremt liten på jorden och visste inte hur det här skulle gå. Folk runtomkring mig talade franska och jag kunde bara snappa upp ett par ord här och där.

Jag såg dem direkt. Kände igen Arthur från fotot jag hade fått. De verkade känna igen mig också. Jag minns inte så mycket från första mötet, mer än att det inte kändes bra. Vi körde min supertunga väska till bilen och körde mot Annecy, den mysiga, franska staden i Alperna. När "mamma" inte skrek på Arthur pratade hon med mig. Hon började alltid med att prata på franska, vilket visserligen var bra eftersom jag skulle lära mig språket, men vilket gjorde mig väldigt osäker och jag kände mig ännu mindre. Jag förstod ju inte! Jag kunde bara skaka på huvudet eller knaggligt säga »je ne comprends pas«.

När vi anlände huset i byn Sevrier utanför Annecy blev det en snabb genomgång av nedre våningen av huset. »Här är köket, här är min plats, här sitter Arthur, här ska du sitta. Här är ditt rum. Jag går ut och lägger mig i solstolen, du kan försöka bekanta dig lite med Arthur.«

Det var ganska svårt att prata med Arthur. Han kunde ingen engelska, jag kunde näst intill ingen franska, bara de allra enklaste fraserna. Arthur försökte fråga mig om vi skulle spela kort, men jag förstod inte. Det var en fruktansvärt jobbig situation när den lilla sexåringen försökte få mig att förstå och jag bara hjälplöst ryckte på axlarna och såg frågande ut. Till slut satte vi oss och spelade familjen Franklin (familjen sköldpadda), ungefär som "finns i sjön". Efterhand förstod jag reglerna. Det gick fort att lära sig språket med hjälp av Arthur. Lite van var han nog vid korkade au pairer som jag. Han använde mycket kroppsspråk och var ganska tålmodig när jag inte förstod.

Den första kvällen åkte vi till en camping en bit därifrån. Annecy är nog en av de vackraste platser jag har varit på. Där finns en av Frankrikes största och renaste sjöar (Lac d'Annecy) omgiven av höga berg. Campingen låg vid en liten strand. Där hade "mamma" sina engelska vänner. De bodde i en lyxig husvagn och satt och grillade när vi kom. Vi fick mat och de bjöd på dricka, och Arthur, "mamma" och jag fick ta en tur i motorbåten med pappan i "familjen engelsmän". Jag kände mig lättad av att vara där. Nu var det engelska och jag förstod, jag kunde konversera och jag fick träffa några andra än "mamma" som jag inte kände mig tillfreds med.

De första dagarna förflöt långsamt, långsamt. Jag trivdes inte. Jag kände mig inte välkommen. Jag hade föreställt mig att bli mottagen på ett bättre sätt. Arthur var väldigt jobbig. Han gjorde inte som jag sa. Han testade mig. Det var skönt att lämna honom på sommarskolan varje morgon och hämta honom på kvällen. Hela dagarna hade jag för mig själv. Det var extremt ensamt. Det enda jag gjorde var att gå promenader runt sjön, sola och bada. Jag gick extremt mycket och jag åt extremt lite och gick ner två kilo i vikt på två veckor (väldigt mycket för att vara jag, som aldrig varierar i vikt). Jag vet inte vad jag levde på dessa två veckor. Croissanter, baguetter, gurka, morot, äpple och choklad tror jag. Något annat än färskt bröd och frukt och grönsaker gick inte ner då jag inte alls trivdes. Bageriet mittemot huset var mitt favoritställe. Jag blev väldigt duktig på att säga »deux croissants, s'il vous plaît«.

När jag berättade för "mamma" att jag ville åka hem, blev hon inte alls glad. Hon förklarade hur mycket problem det skulle orsaka henne, hon tyckte att Arthur verkade ha fäst sig vid mig, och hon sa att det alltid är jobbigt i början. Det förstod jag såklart, men hon förstod mig inte alls när jag försökte förklara att au pair-grejen inte verkade vara något för mig (egentligen var det nog hon som gjorde att jag inte trivdes). Hon var totalt oförstående och frågade gång på gång om det inte handlade om hemlängtan. Klart jag längtade hem med tanke på hela situationen, men det var inte det som det handlade om.

Åka hem fick jag inte göra på minst en vecka, det skulle vara omöjligt för henne. Mot min vilja gick jag med på att stanna i åtta dagar till, vilket skulle komma att bli de längsta åtta dagarna i hela mitt liv.

Jag packade aldrig upp min väska. Jag ville inte göra mig hemmastadd. Det var svårt att läsa mina svenska böcker, då allt blev "för svenskt". Jag skrev extremt mycket i min dagbok istället. Jag vaknade alltid tidigt på mornarna, långt innan jag behövde väcka Arthur. Trots att jag var trött kunde jag inte sova. Ångesten låg över mig. Likgiltigheten. Jag ville bara ligga kvar. På kvällarna la jag mig tidigt för att tiden skulle gå fortare. Jag kunde knappt prata med någon hemifrån utan att gråta. När jag skrev brev till några vänner rann tårarna konstant nerför mina kinder. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.

"Mamma" blev snällare. En kväll gjorde hon en underbar omelett, en annan kväll gjorde hon världens godaste pannkakor, hon bjöd på choklad och frågade om jag inte hade ångrat mig, om jag inte skulle stanna ändå. Min sista kväll åkte vi till McDonalds på drive-in och satte oss på stranden och åt mat. (Dessa tre kvällar var nog de enda som "mamma" inte jobbade.) Självklart började jag fundera på hur det skulle kännas att stanna. Det skulle säkert bli bättre, jag skulle börja skolan så småningom och få träffa folk och jag skulle vänja mig. Till slut skulle jag säkert lära mig hur "mamma" fungerade också. Men det kändes inte bra. Jag skulle åka hem. Det nyöppnade bankkontot avslutades, flygbiljett bokades...

Någon skjuts till flygplatsen i Génève kunde jag inte få, så jag tog en taxi, vilket kostade närmare 700 kronor. Det var värt det. Jag fick åka med en mycket trevlig kvinnlig taxichaufför som pratade franska med mig. Långsamt och vänligt. Ibland försökte hon på engelska. Hon berättade om byggnader och områden vi körde förbi. Det var en lättnad att avsluta resan med en snäll fransyska, om än lite speciell i sina rosa byxor. Jag satt nästan och hoppade av iver på flyget hem. Mamma mötte mig på Arlanda. Vilken lättnad... I Uppsala stannade vi och åt pizza med mina vänner, innan vi fortsatte mot Falun. Vilken otrolig lättnad att vara hemma.


En bit av vackra Lac d'Annecy

I efterhand kan jag inte säga att jag ångrar resan. Jag kan inte ångra den, för det har ju gett mig något, framförallt erfarenhet. Jag har svårt att se saker som misslyckanden och ser det istället som erfarenheter. Jag har fått se den otroligt vackra staden Annecy och det är jag glad över. Och hade jag inte åkt till Annecy, skulle jag aldrig insett att franskan var något jag ville fortsätta med och därmed skulle jag aldrig kommit på att jag ville åka till Paris. Och terminen i Paris vill jag inte vara utan.

Lasagne!

I morse när jag tog hissen upp till kontoret, tjöt brandlarmet. Jag vände och tog trapporna ner. Kollegorna hade redan börjat samlas utanför. Det ligger ett hotell ovanför vårt kontor och även hotellgästerna började komma ut, halvt påkädda. En Securitasbil tvärnitade framför entrén och en kille sprang in. Strax därefter hörde jag sirener och ett par brandbilar kom i full fart mot jobbet. (Mmm, brandmän....)

Mer spännande än så blev det inte, efter en liten stund fick vi gå in igen.

Utlösande faktor av brandlarm: någon på hotellet hade duschat för länge och för hett.

Imorse ringde jag banken och fick höra att jag hade 97 kr på kontot. Efter lunchen återstod 42 kr. När jobbet slutade köpte jag en trisslott för mina sista pengar. Jag hade hoppats på att dryga ut den lilla lönen litegrann.

Som ni ser blev det faktiskt en vinst på 50 kr. Jag kommer garanterat hämta ut två nya lotter och hoppas stenhårt på minst 10 000 kr. Då lovar jag att det blir en hel vecka utomlands i höst. Eller kanske... lite mer...? Mm...

Ibland önskar jag att jag var gjord av pengar. Jag förstår inte folk som reser hit och dit, är ett halvår där, ett år där, ett annat halvår på ett nytt ställe. Var får de pengarna ifrån? Måste man inte stanna upp och jobba ett tag för att kunna dra iväg? Och för att kunna spara pengar måste man ju att ha ett välbetalt jobb. Annars har man ju inte råd att lägga undan pengar till ens drömmar. Hur tusan gör folk? Lyckas alla andra få välbetalda jobb, eller har de fått världens arv, eller har de blivit bortskämda av sina föräldrar?

Mitt fall just nu är att jag inte kan lägga undan en krona, vilket är himla tråkigt. Tvärtom blir jag tvungen att nalla från sparkontot, som därmed minskar och minskar... Det går bra att nalla till resor, i och med att mitt sparkonto faktiskt heter spar/resekonto. Men när jag måste ta till busskort, mat eller som idag - bio, är det inte lika kul.

Idag har jag ingen som helst lust att jobba. Dessutom har jag glömt min ACO läppbalsam hemma, vilket gör att jag har lite smått panik. Om en timme öppnar Apoteket, då hänger jag på låset och köper en ny så att jag kan leva normalt under arbetsdagen.

(Ikväll kommer Ett foto i timmen.)

Hos Ryanair kostar det nu 2 kr t/r till både London och Paris i november. Skatter tillkommer givetvis, så kalaset slutar på 417 kr t/r. Det är ju ingenting. Dublin är tyvärr för dyrt, annars är nog det en stad som vi båda vill återvända till. Ida vill ha en guide i Paris och jag skulle gilla att visa henne den trevliga staden. Men samtidigt skulle jag också vilja åka till London där jag aldrig har varit. Å andra sidan, att få prata lite franska tackar jag inte nej till, och Paris kan jag, vilket kan vara skönt - vi sparar faktiskt tid på att jag hittar. Så kom igen nu, Ida, vi draaar!

Förlåt, men jag kan ännu inte riktigt hålla mig ifrån politiken... det är ett alldeles för hett ämne fortfarande.

Vem blir ny partiledare för Socialdemokraterna i mars 2005? Jag hoppas det blir en kvinna. Såg på Aftonbladet att de flesta hoppas på Thomas Bodström eller Margot Wallström. Neeeje! Jag hoppas på Carin Jämtin, eller någon helt ny, ung frisk fläkt till kvinna. Detta är det näst mest intressanta just nu.

Det mest intressanta är om det blir någon förändring i och med en ny borgerlig regering som nu är ett faktum. Jag är lite rädd för skolpolitiken. Skriftliga omdömen från årskurs ett och betyg från årskurs sex. Det känns lite hårt. Fastighetsskatten ska avskaffas, inkomstskatten ska minskas och så vidare. Moderaterna kommer dessutom att behålla dagens a-kassenivå på 80%, för att successivt sänka ersättningen. Jag bli så arg! Om jag blir arbetslös och får 65% av min lön, som de tydligen vill sänka till, så är det omöjligt för mig att klara mig ekonomiskt. För de som haft en bra lön spelar det ju ingen roll, de kommer att klara sig bra ändå, men att sänka a-kassenivån gör ju att de som redan har det tjärvt får det ännu värre. Samma sak gäller förmögenhetsskatten som kommer att halveras 2007 och på sikt avskaffas helt. Grattis, alla rika. Nu blir ni ännu rikare. Och klyftorna ökar.

Men jag försöker se positivt på maktskiftet. Det behövs ju något nytt. Jag hoppas verkligen att alliansen kommer att göra något bra av detta. Jag hoppas de lyckas skapa fler jobb, bostäder, bättre jämställdhet och miljöpolitik (yeah right). Det ska som sagt bli otroligt intressant att se vad som händer.

 

Update 15/9. Hähä, kanon, jag fick skjuta på historian till efter nyår, så nu får jag satsa på "bara" allt jag ska göra i samhällskunskapen, wohoo!

10:11 skulle jag ta bussen hemifrån mig till stan. Men strax innan jag ska gå ut inser jag att bussen inte går den tiden. För att hinna med anslutningen till sjukhuset 10:31 från stan måste jag alltså cykla. 10:08 går jag ut och sätter mig på cykeln och cyklar till stan. Är i stan i god tid - tio minuter innan bussen ska gå. Står och väntar. Bussen kommer, jag tar upp busskortet och gör mig redo på att kliva på. Bussen åker förbi! Snopet går jag efter, då den stannar lite längre bort. Börjar springa, men bussen åker igen. Det var alltså bara att börja gå mot sjukhuset. Ringer röntgen och berättar att bussen åkte förbi mig, så jag blir tyvärr lite sen.

11:16 gick en buss från sjukhuset och hela vägen till jobbet i Borlänge. 11:15 kom jag ut från sjukhuset och börjar springa mot bussen som står på hållplatsen. Bussen åker. Jag inser att det bara är att gå ner mot stan. När jag är vid nästa hållplats står bussen där igen. Jag börjar springa, men bussen åker ifrån mig igen.

Väl på stan kliver jag på bussen mot Borlänge, lagom svettig efter promenaden i solen. Busschauffören säger att det ska komma en ny chaufför, och han kliver ur bussen. Jag som numera är van vid allt krångel med bussturerna, befarar att ingen ny chaufför ska komma och att turen ska bli inställd. Men det dykter upp en chaufför, dock nästan 10 minuter försent.

I Borlänge trycker jag på stopp-knappen och gör mig redo för att kliva av. Bussen kör förbi hållplatsen. "Hallå!" ropar jag, varpå busschauffören säger "oj, ursäkta" och först ganska långt därifrån stannar han och undrar om jag kan gå av där. Nej, det kan jag inte, så jag sitter kvar till bussen vänder och kommer närmare jobbet. Där kliver jag av.

Att det är bussproblem i Falun sedan Swebus tog över Dalatrafik är väl känt. Det är synd om busschaufförerna. Det är brist på dem, så flera är inlånade från andra städer och självklart har de väldigt svårt att veta var de ska stanna när de varken kan stan eller bussturerna. Jag brukar klara mig utan att bli drabbad av sådant här, men på sistone har det hänt vid flertal tillfällen att bussar inte dykt upp och jag stått och trampat i centrum och fått invänta nästa buss, att bussturer blivit inställda när jag redan sitter på bussen, eller att det är kraftiga förseningar. Jag börjar bli rejält irriterad och problemen idag blev lite väl många.

Det blir spännande att se om bussen hem ikväll blir inställd, om den är försenad eller om den rentav åker ifrån mig... Tur att jag har cykeln i stan, så att jag när jag kommer från Borlänge åtminstone kan trampa hem som jag vill.

11:48 är klockan och jag sitter och jobbar när mobilen ringer. "Samtal" står det. Det är Disneyland, tänker jag. Jag har hela tiden känt på mig att de kommer att ringa, och när det endast står "Samtal" på displayen är det från utlandet.

»Johanna« svarar jag.
»Johanna? Bonjour. Vous parlez français? C'est ok?«
»Oui, c'est ok.«

Jaha. Jag visste det. Kvinnan i andra änden presenterar sig och berättar att hon ringer från Disneyland Paris. Att jag hade varit på intervju med Simon i Stockholm.

»Vous êtes disponible à partir quand?« frågar hon. (Från och med när är du tillgänglig?)

Jag förklarar att eftersom jag fick ett brev från dem där det stod att jag inte fått jobbet, har jag nu tyvärr andra planer. »J'ai des autres choses de faire« säger jag och hoppas hon förstår. Kvinnan tackar så mycket och säger »bonne journée, au revoir«.

Suck. Jag visste ju att de skulle ringa. Jag förstod det och har gått och tänkt på det. Senast igår tänkte jag att de borde ringa vilken dag som helst. Lite irriterad över att de ringde blir jag, för nu kommer jag gå och tänka "tänk om..." Nåväl. Det skulle säkert vara jättekul och jag skulle nog inte ångra mig, men allt annat blir så uppskjutet. Jag visste ju att om de ringer tackar jag nej, beslutet är taget och jag kan inte ändra mig en gång till.

Men jäklar, det är jättehäftigt att jag fortfarande kan, med viss tvekan såklart, konversera på franska och märka att människan i andra änden faktiskt förstår vad jag säger och menar!

Det är ju inte utan att man blir lite orolig det här datumet.

• ...jag har glömt mina terminalglasögon hemma, vilket gör att det blir väldigt jobbigt att sitta framför datorn och läsa långa mail en hel dag. Koncentrationssvårigheter, trötthet och ont i ögonen och huvudet...
• ...jag är extremt trött.
• ...det är fest och utgång imorgon och jag är inte ett dugg laddad. Bara på pizzan vi ska äta först.
• ...jag är sur på Friskis för att jag inte fick komma in på passet i onsdags (det var fullt en kvart innan) - jag som äntligen tog mig dit för att komma igång med träningen jag behöver har nu totalt tappat lust och inspiration.
• ...lärarna i historia och samhällskunskap har ringt mig och jag hade hoppats på att de skulle vara hurtiga, glada och peppade, men ingen av dem verkade något av det. Jag hoppas jag har fel, för jag behöver uppmuntran om jag ska klara två ämnen som jag inte är så bra i och dessutom betalat 1000 kr för att skriva två jäkla prov.
• ...jag inte känner för något annat än att slänga mig i soffan (fast det är ju inte så jobbigt visserligen).

Okej att (ungdoms)arbetslösheten är hög, och jag tror inte att ungdomar i allmänhet är lata utan att man faktiskt vill ha ett jobb. Men lyssna på det här:

En 21-årig tjej slutförde inte gymnasiet för att hon var skoltrött, hon säger "Jag vill inte flytta från Särna!" samtidigt som hon klagar på att hon inte får något jobb. Då kan ju jag passa på att berätta att Särna är en, ja, by kan man väl kalla det, i Älvdalens kommun i norra Dalarna. I Särna bor ca 930 invånare. Nej, inte 930 tusen invånare, utan niohundratrettio stycken människor. Den här tjejen kan inte ens tänka sig att plugga, för det innebär en flytt. Tror man på fullaste allvar att man ska få ett bra jobb om man är 21 år utan ens en gymnasieutbildning och inte vill flytta från sin by med 930 invånare?! Kom igen nu.

Jag skulle vilja klargöra betydelsen av smileysen :P. Det verkar nämligen som om man använder den i lite olika syften.

När jag frågade både en kompis och min lillebror tyckte de att man är glad, eller lite lurig när man använder :P... De hade båda svårt att sätta ord på det. Men det är inte vad jag använder den smileysen till. Enligt mig är det snarare så att man använder :P när man känner sig lite... besvärad, uttråkad, räcker ut tungan lite.... ja, varken retsamt eller glatt, utan... jag vet inte, jag har också svårt att sätta ord på det och beskriva hur jag menar. Men jag är i alla fall inte glad när jag använder den.

Någon som har en bättre förklaring eller tycker att jag är helt fel ute?

(Det vore ju bra om man menar samma sak vid användandet av :P, annars blir det ju lätt missförstånd.)