Från sjukhussängen del 1
Välkommen till mitt hem de kommande... eh... tio dagarna, typ. Sådär ser det ut. Jag har nalle och en tavla på Prosit (en av de sju dvärgarna) och som synes en månformad lampa ovanför sängen. Barnavdelning vet ni... i behandlingsrummet där jag fick ta blodprov och annat ikväll var det fullt av roliga leksaker att titta på. Dessutom fick jag ett plåster med nallar på. Haha!
Jag fick ett hemskt, blått nattlinne och så dessa fantastiskt vackra trosor. Precis i min storlek. Hosthost. Fy farao vad fula, jag drog på mig mina egna...
Nä, jag kunde inte hålla mig från att koppla upp mig. Men nu lär det nog inte ske på några dagar. Tidigt imorgonbitti skjutsas jag iväg för att bli nersövd och sedan bli opererad. Känns... skitkonstigt. Men jag är så sjukt lugn. Kanske reikin som har gett effekt? Eller att alla 17 (!) människor jag träffat är supergulliga. Har träffat både läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, nån som gjort andningsövningar med mig, röntgenfolk, narkosläkare, you name it... Hela fem personer har börjat diskutera hockey/Leksand/Mora/Dalarna/Falun med mig - mycket trevligt.
Men det är ingen lek detta. Inser mer och mer vilket enormt ingrepp det är. Imorgon är det allvar, då får jag sladdar, slangar och sånt skit.
Bra nyhet: JAG KAN SE KVALSERIEN!
Gonatt!
Mot något (overkligt) nytt
Nu ska jag ut och resa lite. En vecka eller två. Troligtvis närmare två. Jag ska några timmar söderut och mestadels ligga raklång och ha det ljust omkring mig.
Det är sant, men den hela, trista sanningen är att nu ska jag in på sjukhus. Tidigt imorgon åker jag, på onsdag opereras jag. Nu ska det verkligen hända. Nu ska jag genomgå något jag ännu inte fattat vad det faktiskt innebär. Nu ska jag göra något som faktiskt kommer att förändra resten av mitt liv, förhoppningsvis till något mycket bättre både till det yttre och till det inre. Jag hoppas jag slipper komplikationer och infektioner. Jag hoppas att jag blir rak och att det höjer mitt självförtroende ett snäpp, där det borde ligga.
Det är stort, det jag ska iväg på. Stort både om man talar om ingrepp, återhämtning och förbättring. Det är läskigt. Det är fruktansvärt läskigt. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte alls. Samtidigt som jag bara vill ha det gjort. Och nu ska jag iväg. Hur länge jag blir borta vet jag inte ännu, troligtvis omkring tio dagar. Sedan lämnar jag Linköping och färdas till Falun i ambulans. Jag i ambulans? Allt låter väldigt overkligt. Men trots att jag avskyr nålar, när någon tar pulsen på mig och när man kommer åt ådrorna, sjukhusrockar, slangar, you name it, så är jag förvånansvärt lugn. Visst, jag erkänner: jag är fruktansvärt orolig för hur allt kommer att kännas, fysiskt och psykiskt. Men ändå är jag inte särskilt nervös. Kanske har jag haft de jobbiga dagarna, kanske får jag ett nervöst sammanbrott när jag sätter foten på Universitetssjukhuset i Linköping. Det lär väl visa sig.
Det kan hända att läkarna kommer ha det jobbigt med mig. Jag kommer av någon anledning ligga på barnavdelningen och kommer väl utan tvekan att vara äldst. Därmed lättast att ha att göra med? Haha, glöm det. Om jag inte blir för blyg, så kommer jag när jag blir hungrig och inte får äta, har ont, mår illa, känner mig ofräsch och de tvingar mig att gå, att bli en riktig bitch. Ska dock försöka charma dem med mitt dalmål, min kulla-tröja, min Leksandshalsduk och så Leksandsmössan som kommer att sitta på huvudet när håret blir för fett. Ha! Jag ska minsann visa varifrån jag kommer. Jag satsar på att bli "den bitchiga men ack så goa dalkullan". Eller också ska jag enbart försöka vara snäll och glad, hur jobbigt det än är. En kollega trodde att jag kommer att vara en riktig fighter och återhämta mig fort, så jag tänkte satsa på att ta rekord där.
Något praktiskt jobbigt är att jag inte kommer att få ha min mobiltelefon på på avdelningen, detta på grund av att det ligger en intensivvårdsavdelning bredvid. Detta stör mig något enormt - att smsa är viktigt och mobilen är enda kontakten med omvärlden. Jag klarar mig inte så länge. Om de verkligen förbjuder mig från att ha den på, så ska jag be dem rulla ut mig på andra ställen, för att kunna ligga och smsa en stund varje dag... haha. (Jo, jag var seriös nu.)
Tro det eller ej, men jag kommer ha med mig en bärbar dator. Hur nördigt är inte det? Men pappa har övertalat mig (ja, jag tyckte faktiskt själv att det lät lite fånigt) och påstår att det är skithäftigt att blogga direkt från sjukhuset och att jag skulle kunna skriva en artikelserie. Yeah right. Men förhoppningsvis kan jag få koppla upp mig när jag orkar, och då tänker jag givetvis blogga direkt från sjukhussängen, när jag har tröttnat på att läsa böcker och tidningar. Så, fortsätt kolla in... Och jag har redan fått så många lycka till från er, både på bloggen och via mail, sms och telefonsamtal, så ni behöver verkligen inte önska mig lycka till igen. Men håll gärna en tumme eller två för mig på onsdag och att jag piggnar på mig for därefter. Tack och hej, på återseende!
Det är sant, men den hela, trista sanningen är att nu ska jag in på sjukhus. Tidigt imorgon åker jag, på onsdag opereras jag. Nu ska det verkligen hända. Nu ska jag genomgå något jag ännu inte fattat vad det faktiskt innebär. Nu ska jag göra något som faktiskt kommer att förändra resten av mitt liv, förhoppningsvis till något mycket bättre både till det yttre och till det inre. Jag hoppas jag slipper komplikationer och infektioner. Jag hoppas att jag blir rak och att det höjer mitt självförtroende ett snäpp, där det borde ligga.
Det är stort, det jag ska iväg på. Stort både om man talar om ingrepp, återhämtning och förbättring. Det är läskigt. Det är fruktansvärt läskigt. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte alls. Samtidigt som jag bara vill ha det gjort. Och nu ska jag iväg. Hur länge jag blir borta vet jag inte ännu, troligtvis omkring tio dagar. Sedan lämnar jag Linköping och färdas till Falun i ambulans. Jag i ambulans? Allt låter väldigt overkligt. Men trots att jag avskyr nålar, när någon tar pulsen på mig och när man kommer åt ådrorna, sjukhusrockar, slangar, you name it, så är jag förvånansvärt lugn. Visst, jag erkänner: jag är fruktansvärt orolig för hur allt kommer att kännas, fysiskt och psykiskt. Men ändå är jag inte särskilt nervös. Kanske har jag haft de jobbiga dagarna, kanske får jag ett nervöst sammanbrott när jag sätter foten på Universitetssjukhuset i Linköping. Det lär väl visa sig.
Det kan hända att läkarna kommer ha det jobbigt med mig. Jag kommer av någon anledning ligga på barnavdelningen och kommer väl utan tvekan att vara äldst. Därmed lättast att ha att göra med? Haha, glöm det. Om jag inte blir för blyg, så kommer jag när jag blir hungrig och inte får äta, har ont, mår illa, känner mig ofräsch och de tvingar mig att gå, att bli en riktig bitch. Ska dock försöka charma dem med mitt dalmål, min kulla-tröja, min Leksandshalsduk och så Leksandsmössan som kommer att sitta på huvudet när håret blir för fett. Ha! Jag ska minsann visa varifrån jag kommer. Jag satsar på att bli "den bitchiga men ack så goa dalkullan". Eller också ska jag enbart försöka vara snäll och glad, hur jobbigt det än är. En kollega trodde att jag kommer att vara en riktig fighter och återhämta mig fort, så jag tänkte satsa på att ta rekord där.
Något praktiskt jobbigt är att jag inte kommer att få ha min mobiltelefon på på avdelningen, detta på grund av att det ligger en intensivvårdsavdelning bredvid. Detta stör mig något enormt - att smsa är viktigt och mobilen är enda kontakten med omvärlden. Jag klarar mig inte så länge. Om de verkligen förbjuder mig från att ha den på, så ska jag be dem rulla ut mig på andra ställen, för att kunna ligga och smsa en stund varje dag... haha. (Jo, jag var seriös nu.)
Tro det eller ej, men jag kommer ha med mig en bärbar dator. Hur nördigt är inte det? Men pappa har övertalat mig (ja, jag tyckte faktiskt själv att det lät lite fånigt) och påstår att det är skithäftigt att blogga direkt från sjukhuset och att jag skulle kunna skriva en artikelserie. Yeah right. Men förhoppningsvis kan jag få koppla upp mig när jag orkar, och då tänker jag givetvis blogga direkt från sjukhussängen, när jag har tröttnat på att läsa böcker och tidningar. Så, fortsätt kolla in... Och jag har redan fått så många lycka till från er, både på bloggen och via mail, sms och telefonsamtal, så ni behöver verkligen inte önska mig lycka till igen. Men håll gärna en tumme eller två för mig på onsdag och att jag piggnar på mig for därefter. Tack och hej, på återseende!
Vi vet att vi är mäktiga
Beck - Advokaten
Beckfilmerna är ju underbara. Även den senaste - Advokaten. Lillebror och jag såg den precis på dvd. Beckgänget får ett mordfall där motivet är tydligt, då den mördade är en advokat som precis ska avsluta ett uppmärksammat fall mot en multinationellt bolag.Rollerna i Beck är ju helt underbara, inte minst Gunvald (allas vår mystiskt sexige Micke Persbrandt). Men Becks dotter, grannen, den finlandssvenska kollegan... alla lika härliga. Det är ett kul gäng och man kan ju bara inte tröttna på filmerna.
På ytan är det hårt med mord och allt, men det finns en underton av omtänksamhet och lite kärlek i den här flmen, vilket är lite roligt. Rekommenderas!
De sista dagarna
Vad skulle du göra om du fick veta att det var dina sista dagar?
På ett sätt känns det som om det är mina sista dagar nu, för det är ju de sista dagarna på länge, och jag borde nyttjat dem bättre. Hockeyresan är gjord. Resten då? Inte gjorda. Men vad som håller på att hända, är att jag skiter i allt, när jag innerst inne bara vill... ja. Hur jag nu ska sätta ord på det.
Ibland vill man vara den enda.
Då är det jobbigt att inse att man inte är den enda.
Hemåt nu, hur ångestladdat det än må vara att plötsligt vara ensam och inte ens ha en dator som sällskap. Göra ett må-bra-paket av ansiktsmask, bort med nagellack, dusch med helrenovering av kropp (öh, ja), insmörjning, på med nytt nagellack och senare kanske dammsuga lite, diska lite, packa lite och sånt där kul. Se en film kanske? Käka lite Polly? Ja, för tusan. Kanske ska ta fram min likör, eller kanske lite mer Kan Jang, moahaha. Äh, hejdå.
På ett sätt känns det som om det är mina sista dagar nu, för det är ju de sista dagarna på länge, och jag borde nyttjat dem bättre. Hockeyresan är gjord. Resten då? Inte gjorda. Men vad som håller på att hända, är att jag skiter i allt, när jag innerst inne bara vill... ja. Hur jag nu ska sätta ord på det.
Ibland vill man vara den enda.
Då är det jobbigt att inse att man inte är den enda.
Hemåt nu, hur ångestladdat det än må vara att plötsligt vara ensam och inte ens ha en dator som sällskap. Göra ett må-bra-paket av ansiktsmask, bort med nagellack, dusch med helrenovering av kropp (öh, ja), insmörjning, på med nytt nagellack och senare kanske dammsuga lite, diska lite, packa lite och sånt där kul. Se en film kanske? Käka lite Polly? Ja, för tusan. Kanske ska ta fram min likör, eller kanske lite mer Kan Jang, moahaha. Äh, hejdå.
Doin the omoralisk schlagerfästival
Det var nästan så att jag var beredd att säga att det blir ett starkt startfält i Globen den 12 mars. Men jag ändrade mig när jag kollade igenom vilka som är klara. För mig finns bara en klar vinnare i Melodifestivalen 2007: The Ark. (Möjligtvis Andreas Johnson, men The Ark är roligare att skicka iväg till Helsingfors.) Och snälla Sverige, rösta fram dem (Ark!) så att vi för en gångs skull kan skicka något kul till Eurovision! Vi brukar ju faktiskt bara skicka vanliga schlagerlåtar, visserligen bra schlagerlåtar, men det fungerar ju uppenbarligen inte nuförtiden, och när det finns roligare bidrag kan vi ju lika gärna skicka ett sådant och kamma hem vinsten!
"Onani tar saken i egna händer" (åh när ni tar saken i egna händer), haha, vilken härlig titel. Klart vi skulle associera till onani - skitkul. Mer humor. Låten var dessutom rolig och borde kommit längre än... ja, ingenstans. Men att Andreas Johnson med sin A Little Bit Of Love gick direkt till Globen var ju såklart en självklarhet. Låten vad bra och Andreas framför den bra. Caroline af Ugglas fick min röst, bara för att det är hon. Jag förstod att hon inte skulle komma vidare, men min röst kunde hon ändå få. Och sexa blev hon - bra där!
Min storebror låter som en seriefigur när han skrattar
Ungefär som Långben.
Det är riktigt kul att höra och det blir man glad av.
Det är riktigt kul att höra och det blir man glad av.
Något annat som man blir glad av att se och höra är filmen nedan. Det är från igårkväll. Så, ni som inte förstår, här får ni en liten inblick! Se, lyssna och njut.
Festen inställd.
Fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan.
Det är jobbigt att vara smart, men jag kan inte riskera något nu. Måste kureras, kureras, kureras.
Jag hade så sett fram emot den här kvällen. Har unnat mig ny supersnygg tubtopp (rött och rutigt och grymt snyggt), nytt halsband (svart såklart) och nya örhängen (svart såklart) och naglarna är svartmålade. Jag skulle ju dricka vin och öl och drinkar och vara snygg och shejka ass och ha kul med mina kompisar. Nu blir det ensam i soffan med Kan Jang, C-vitaminbrus, honung och Polly, för att lägga mig tidigt. Faan också.
FanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanFAAAN!
Det är jobbigt att vara smart, men jag kan inte riskera något nu. Måste kureras, kureras, kureras.
Jag hade så sett fram emot den här kvällen. Har unnat mig ny supersnygg tubtopp (rött och rutigt och grymt snyggt), nytt halsband (svart såklart) och nya örhängen (svart såklart) och naglarna är svartmålade. Jag skulle ju dricka vin och öl och drinkar och vara snygg och shejka ass och ha kul med mina kompisar. Nu blir det ensam i soffan med Kan Jang, C-vitaminbrus, honung och Polly, för att lägga mig tidigt. Faan också.
FanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanFAAAN!
Lite sliten...
En underbar liten bit från igårkväll.
Bortamatch. Sex bussar till Västerås. Grymt drag. Det blir snäppet roligare att stå i klacken på bortaresor, för då känns det som om alla är där för att skrika, till skillnad mot hemmastå, där hälften står där för att det är billigt. Skrikigt i Västerås igårkväll alltså, det är därför min röst och hals är som den är idag - jag låter nästan som en man. Ett tag stod jag bokstavligen och höll i min hals när jag skrek. Det kändes som om det gick lite lättare då. Vi vann över gurkorna med 3-2 och om det var en bra match eller inte vet jag egentligen inte. Den känns bra, men det var kanske bara för att jag hade kul. Jag var så koncentrerad på att skrika, sjunga, hoppa, klappa och kasta konfetti att jag inte såg särskilt mycket av matchen. Det kvittar. Det var en betydelselös match, en transportsträcka. Men en jävligt kul sådan med både franska nationalsången, omgjord gnagarlåt och hårdrockstema (bra där, #33/41). Skitkul att dessutom sällskapa med min kära Uppsala-Leksands-kompis som äntligen fick se sin första match för säsongen.
Nu sitter jag och dricker te och äter tunnbröd på jobbet. Jag fryser, huttrar. Jag är rädd: igår vaknade jag med halsont och var dessutom tjock i halsen och seg i knoppen resten av dagen. Är jag sjuk kan jag inte opereras och blir det uppskjutet nu vet jag inte vad jag gör... Men positivt är ju i så fall att jag inte missar kvalserien. Fast det kvittar faktiskt, även om det svider ordentligt, så vill jag opereras nu, så att jag slipper vänta mer. Inte det smartaste att åka iväg till Västerås och skrika igår och att stiga upp efter knappt fem timmars sömn för att jobba, och sedan ikväll ha fest och därefter jobba igen... Men man kan ju inte alltid vara smart heller...
Bortamatch. Sex bussar till Västerås. Grymt drag. Det blir snäppet roligare att stå i klacken på bortaresor, för då känns det som om alla är där för att skrika, till skillnad mot hemmastå, där hälften står där för att det är billigt. Skrikigt i Västerås igårkväll alltså, det är därför min röst och hals är som den är idag - jag låter nästan som en man. Ett tag stod jag bokstavligen och höll i min hals när jag skrek. Det kändes som om det gick lite lättare då. Vi vann över gurkorna med 3-2 och om det var en bra match eller inte vet jag egentligen inte. Den känns bra, men det var kanske bara för att jag hade kul. Jag var så koncentrerad på att skrika, sjunga, hoppa, klappa och kasta konfetti att jag inte såg särskilt mycket av matchen. Det kvittar. Det var en betydelselös match, en transportsträcka. Men en jävligt kul sådan med både franska nationalsången, omgjord gnagarlåt och hårdrockstema (bra där, #33/41). Skitkul att dessutom sällskapa med min kära Uppsala-Leksands-kompis som äntligen fick se sin första match för säsongen.Nu sitter jag och dricker te och äter tunnbröd på jobbet. Jag fryser, huttrar. Jag är rädd: igår vaknade jag med halsont och var dessutom tjock i halsen och seg i knoppen resten av dagen. Är jag sjuk kan jag inte opereras och blir det uppskjutet nu vet jag inte vad jag gör... Men positivt är ju i så fall att jag inte missar kvalserien. Fast det kvittar faktiskt, även om det svider ordentligt, så vill jag opereras nu, så att jag slipper vänta mer. Inte det smartaste att åka iväg till Västerås och skrika igår och att stiga upp efter knappt fem timmars sömn för att jobba, och sedan ikväll ha fest och därefter jobba igen... Men man kan ju inte alltid vara smart heller...
Hört talas om att bry sig om sina anställda?
På måndag jobbar jag min sista dag. Jag kommer inte att bo hemma på en månad och jag har en hel del att stå i för att lämna min lägenhet redan på måndag kväll för att kunna vara på plats på sjukhuset på tisdag morgon inför det här stora, jobbiga och läskiga som ska ske. Jag jobbar hela helgen samt måndag alltså och har inte alltför mycket tid att fixa det som måste fixas. Därför skulle jag behöva ta ut lite komptid och gå hem en och en halv timme tidigare på måndag. Alternativet är att jag kanske inte kan jobba alls. Chefen svarar att det inte ser ut att funka, vi är tydligen lite kort om folk, kan jag möjligtvis komma in tidigare på morgonen istället? Nej, det kan jag inte, för jag slutar sent på söndag och får inte enligt lag komma in en minut tidigare.
Nej, då får jag inte gå hem en ocn halv timme tidigare.
Fucking jävla personalpolitik. Vad får man för att man A L L T I D ställer upp och jobbar extra? Vad får man för att man tar på sig att jobba både jul och nyår då ingen annan vill jobba? Vad får man för att man går med på att utbilda folk trots att man kanske egentligen inte vill? Vad får man för att man är duktig och gör ett riktigt bra jobb? Jo, en pisslön som man inte går runt på, aldrig en extra ledig dag samt äran (?) att inte kunna gå hem en och en halv timme tidigare dagen innan man ska göra något förbannat jobbigt.
Jag blir så arg och det känns så kränkande att jag skulle kunna börja gråta.
Dagens sysselsättning: tvätta
Ingen tvättid hos mig. Och att tvätta ungefär allt jag äger är ett måste. Därför packade jag ner alla mina kläder i en stor bag när jag skulle lämna bilen till mamma efter hockeyn igårkväll. Jag stannade hos föräldrarna över natten, för att på min lediga dag vara hos dem och tvätta. Det är vad jag gör nu. Jag har snott brorsans t-shirt, brorsans mjukisbrallor och brorsans strumpor och här sitter jag nu och väntar på att hänga upp lite mer tvätt och starta en ny maskin... Oh yeah, vilken fantastiskt rolig sysselsättning. Har massor av fler måsten som jag inte orkar ta tag i. Diska allt skit hemma, dammsuga, besöka Systemet och uträtta andra ärenden i stan. Det får fixas innan hockeyn imorgon. På lördag är det fest (hos mig!) och för tillfället ser inte min lägenhet särskilt representabel ut. Det måste alltså fixas och när ska jag hinna med det? Det är alldeles för mycket att stå i just nu. Jag kan inte koppla av. Kroppen och huvudet är trött, hjärnan är uppe i varv. Dags att hänga en till tvätt.
Den sista hemmamatchen
Påväg till Leksand, någonstans i Bjursås, på en snöig, liten väg i en mörk skog, tvärnitade bilen framför mig. Jag gjorde likaså och såg då att en älg sprang över vägen. »Jävlar!» skrek jag för mig själv där jag satt ensam i bilen. Hade jag varit två sekunder tidigare hade jag kanske legat i en kista nästa vecka istället för på operationsbordet.
Skulle plocka upp Tess i hennes hus i Leksand. Jag hittar inte i den där byn, förutom till arenan. Till Tess hittar jag absolut inte. Sist jag var där kom vi från ett helt annat håll och det var hon som körde. Men nu guidade hon mig genom telefonen och wow - jag hittade och jag har sett en ny del av den lilla hockeybyn och... vad fint det är! Litet och vintrigt och gulligt och idylliskt och folk med Leksandströjor överallt. Och nu hittar jag. Typ.
Nåväl. Tillsammans med Tess fick jag jubla åtta gånger. Minst. Det var så många mål det blev för vår del. Hammarby lyckades få in två, men deras så kallade supportrar verkade glada för det. De hoppade och tjoade och provocerade och allt vad det var. De var nog inte glada: de var fulla.
När vi gick ut mot bilen var det pinsamma Hammarbysupporters som ville ta sig till sin buss, men de fick inte gå ut förrän alla andra människor var borta, så de stod omringade av poliser och skällande polishundar. Haha! Där stod de och skrek och höll på. Pinsamma människor... Kommer aldrig förstå mig på det där. Om man vill supa och slåss, varför stannar man inte på hemmaplan och gör det, istället för att åka en massa mil i en buss?!
I bilen påväg hem insåg jag att jag just varit på min sista hemmamatch den här säsongen. Hjälp! Nej! Jag vill inte! Fick höra att kvalserien börjar redan den 9 mars och då är jag fortfarande på sjukhuset. Skulle jag råka ha fått åka hem är jag i alla fall inte i skick för att titta på hockey. Faan. Det svider verkligen.
Skulle plocka upp Tess i hennes hus i Leksand. Jag hittar inte i den där byn, förutom till arenan. Till Tess hittar jag absolut inte. Sist jag var där kom vi från ett helt annat håll och det var hon som körde. Men nu guidade hon mig genom telefonen och wow - jag hittade och jag har sett en ny del av den lilla hockeybyn och... vad fint det är! Litet och vintrigt och gulligt och idylliskt och folk med Leksandströjor överallt. Och nu hittar jag. Typ.
Nåväl. Tillsammans med Tess fick jag jubla åtta gånger. Minst. Det var så många mål det blev för vår del. Hammarby lyckades få in två, men deras så kallade supportrar verkade glada för det. De hoppade och tjoade och provocerade och allt vad det var. De var nog inte glada: de var fulla.
När vi gick ut mot bilen var det pinsamma Hammarbysupporters som ville ta sig till sin buss, men de fick inte gå ut förrän alla andra människor var borta, så de stod omringade av poliser och skällande polishundar. Haha! Där stod de och skrek och höll på. Pinsamma människor... Kommer aldrig förstå mig på det där. Om man vill supa och slåss, varför stannar man inte på hemmaplan och gör det, istället för att åka en massa mil i en buss?!
I bilen påväg hem insåg jag att jag just varit på min sista hemmamatch den här säsongen. Hjälp! Nej! Jag vill inte! Fick höra att kvalserien börjar redan den 9 mars och då är jag fortfarande på sjukhuset. Skulle jag råka ha fått åka hem är jag i alla fall inte i skick för att titta på hockey. Faan. Det svider verkligen.
Månadens inlägg: Barn
Månadens inlägg handlar den här gången om barn och jag har inga större erfarenheter mer än att jag älskar vissa ungar, hatar andra, varit au pair i två jobbiga veckor och försöker göra min åttaåriga flickkusin till en tuff brud istället för en rosa flickflicka. Mindre erfarenheter alltså, men desto fler åsikter har jag. Övriga medlemmar i "månadens inlägg-kedjan": Tolken, Emma, Thérèse, Anna Malaga, Brazilian Linda, Sofia och Robban, Nejma, Krokofanten, Pumans dotter, Tobbe, Jove, Annelie.
När jag var yngre sa jag att jag skulle bli ensamstående mamma när jag blev stor. Kanske hade jag redan då tappat hoppet på att träffa en karl, vad vet jag? Och hur tänkte jag? För jag ville ha fem barn. Och att vara ensamstående mamma till fem barn låter ju inte som någon lätt uppgift direkt. (Jag har ändrat mig nu. Jag vill inte bli ensamstående mamma när jag blir stor, jag vill gärna ha en pappa till mina barn och en karl till mig själv, och barnen ska helst inte vara fem till antalet för jag tror varken jag har råd eller hinner med att göra fem barn - då ska jag ju börja nu och det verkar inte vara en sådan bra tidpunkt för det.)
Nåväl. Att vara förälder måste vara bland det svåraste som finns: att sätta gränser och vara bestämd men samtidigt kärleksfull, att vara rättvis när man har flera barn, att ge sina barn all sin tid och kärlek, att behandla sina barn lika, eller utifrån deras förutsättningar.
Att inte ge dem tydliga könsroller.
Det sistnämnda är viktigt för mig, även om jag inte tycker att det ska gå till överdrift. Men jag är väldigt noga när jag pratar med mina kusiner, som är åtta och nio år, att inte göra skillnad på att flickan är "söt" i sina kläder och pojken "snygg" eller "tuff" i sina kläder, att inte säga "hej" till flickan och "tjenare" till pojken. Jag tror absolut att små saker som hur man tilltalar dem är oerhört viktigt.
En flicka ska vara söt, gullig, omhändertagande, hon ska kunna laga mat, stryka, sy och ta hand om blommor. En pojke ska vara tuff och stark, han ska kunna byta däck på bilen, snickra ihop något med en hand och det är han som ska ha det högsta ansvaret för att försörja familjen. Varför? Bryyyt! Jag är trött på alla "söta" flickbäbisar och "tuffa" pojkbäbisar. Jag är trött på att alla pojkar får svarta, blåa och gröna ovareller medan flickorna får rosa eller röda. Varför gör man så? Varför följer så många föräldrar de invanda mönstren? Det är helt okej att klä sin bäbisflicka i blått och sin bäbispojke i rött! Jag har hört talas om föräldrar som på fullt allvar inte vill klä sin pojke i rött för att folk ska tro att det är en flicka och vice versa. Men vad är grejen? Det är en bäbis! Om någon nu skulle tro att du har en flicka istället för en pojke, vad skulle vara så hemskt med det? Självklart är det okej att köpa rosa kläder till sin dotter, det är inte det jag menar, men det känns som om många gör det bara för att, och bara för att det är sött. Då lär ju sig flickan redan från början att hon ska vara söt, istället för att låta henne bestämma själv, eller låta henne vara som hon är.
Som sagt, att vara förälder, eller rättare sagt att uppfostra barn, måste vara det svåraste jobbet som finns. Och självklart är ingen perfekt och jag ska väl egentligen hålla tyst då jag inte har några erfarenheter av barnuppfostran - men, jag är ändå övertygad om att det är superviktigt att tänka efter och vara medveten om hur man tilltalar sina barn, vilka kläder man köper till sina barn och vilka förväntningar man har av dem. Har vi olika förväntningar av våra barn för att de är av olika kön, och tilltalar vi dem olika för att de är av olika kön? Sug på den ni.
När jag var yngre sa jag att jag skulle bli ensamstående mamma när jag blev stor. Kanske hade jag redan då tappat hoppet på att träffa en karl, vad vet jag? Och hur tänkte jag? För jag ville ha fem barn. Och att vara ensamstående mamma till fem barn låter ju inte som någon lätt uppgift direkt. (Jag har ändrat mig nu. Jag vill inte bli ensamstående mamma när jag blir stor, jag vill gärna ha en pappa till mina barn och en karl till mig själv, och barnen ska helst inte vara fem till antalet för jag tror varken jag har råd eller hinner med att göra fem barn - då ska jag ju börja nu och det verkar inte vara en sådan bra tidpunkt för det.)
Nåväl. Att vara förälder måste vara bland det svåraste som finns: att sätta gränser och vara bestämd men samtidigt kärleksfull, att vara rättvis när man har flera barn, att ge sina barn all sin tid och kärlek, att behandla sina barn lika, eller utifrån deras förutsättningar.
Att inte ge dem tydliga könsroller.
Det sistnämnda är viktigt för mig, även om jag inte tycker att det ska gå till överdrift. Men jag är väldigt noga när jag pratar med mina kusiner, som är åtta och nio år, att inte göra skillnad på att flickan är "söt" i sina kläder och pojken "snygg" eller "tuff" i sina kläder, att inte säga "hej" till flickan och "tjenare" till pojken. Jag tror absolut att små saker som hur man tilltalar dem är oerhört viktigt.
En flicka ska vara söt, gullig, omhändertagande, hon ska kunna laga mat, stryka, sy och ta hand om blommor. En pojke ska vara tuff och stark, han ska kunna byta däck på bilen, snickra ihop något med en hand och det är han som ska ha det högsta ansvaret för att försörja familjen. Varför? Bryyyt! Jag är trött på alla "söta" flickbäbisar och "tuffa" pojkbäbisar. Jag är trött på att alla pojkar får svarta, blåa och gröna ovareller medan flickorna får rosa eller röda. Varför gör man så? Varför följer så många föräldrar de invanda mönstren? Det är helt okej att klä sin bäbisflicka i blått och sin bäbispojke i rött! Jag har hört talas om föräldrar som på fullt allvar inte vill klä sin pojke i rött för att folk ska tro att det är en flicka och vice versa. Men vad är grejen? Det är en bäbis! Om någon nu skulle tro att du har en flicka istället för en pojke, vad skulle vara så hemskt med det? Självklart är det okej att köpa rosa kläder till sin dotter, det är inte det jag menar, men det känns som om många gör det bara för att, och bara för att det är sött. Då lär ju sig flickan redan från början att hon ska vara söt, istället för att låta henne bestämma själv, eller låta henne vara som hon är.
Som sagt, att vara förälder, eller rättare sagt att uppfostra barn, måste vara det svåraste jobbet som finns. Och självklart är ingen perfekt och jag ska väl egentligen hålla tyst då jag inte har några erfarenheter av barnuppfostran - men, jag är ändå övertygad om att det är superviktigt att tänka efter och vara medveten om hur man tilltalar sina barn, vilka kläder man köper till sina barn och vilka förväntningar man har av dem. Har vi olika förväntningar av våra barn för att de är av olika kön, och tilltalar vi dem olika för att de är av olika kön? Sug på den ni.
Första reikiupplevelsen
Jag låg på en massagebänk mitt i ett rum med dämpad belysning. På ett bord i rummet stod ett cirkelformat fat med flera värmeljus tända. Lugn musik spelades i rummet. Sex kvinnor satt runtomkring mig, en vid huvudet, en vid fötterna och två på vardera sida om mina ben och två på vardera sida om min mage och rygg. De la sina händer på min kropp, vilket var en väldigt märklig känsla. Tolv händer på kroppen samtidigt - det är ju inte varje dag man har det så.
Men kände jag nåt då? Nja, jag vet inte. Det var såklart avslappnande att ligga så och ha lugnande händer på sig. Händerna vid mitt huvud och ryggen var kokheta, det kändes nästan som om det strömmade värme från dem. Händerna vid fötterna och benen var inte lika varma och mina fötter var nästan kalla. Så det är klart att jag blev väldigt varm i ansiktet, huvudet och ryggen, eftersom händerna där var så varma. Men intressant i sammanhanget kan vara att reikin söker upp delar av kroppen som behöver "hjälp" och jag förstår ju att det är min hjärna och min rygg som är i centrum för mig just nu, så kanske var det därför händerna var så varma just där...? För att det är de delarna hos mig som behöver få hjälp, ernergi, vad det nu kan vara... Ryggen talar ju för sig själv och min hjärna vimlar av tankar, funderingar och oroligheter och dessutom hade jag haft huvudvärk hela dagen. När händerna var vid hakan/kinden kände jag ett tryck över pannan. Det var precis som om det var en tredje hand som höll mig där. Jag har hört att alla tankar samlas just vid pannan, framsidan av huvudet... intressant...?
Efteråt kan man bli frusen. Man ska få massor av energi och lust. Frusen blev jag och resten av kvällen kunde jag släppa jobbiga tankar, jag var lugn och fick lite energi. Imorse kände jag mig dock som vanligt.
Anledningen till att jag fick reiki från sex stycken var för att det var reikiträff hemma hos kvinnan som jag normalt ska göra detta hos - då fick jag en kanonstart på behandlingen. Tolv händer på kroppen i en kvart motsvarar tydligen nio timmars behandling. Imorgon och på torsdag blir det en "vanlig" behandling av en person i en timme. Spännande att se om jag märker något då, för efter första gången är jag inte så imponerad.
Men kände jag nåt då? Nja, jag vet inte. Det var såklart avslappnande att ligga så och ha lugnande händer på sig. Händerna vid mitt huvud och ryggen var kokheta, det kändes nästan som om det strömmade värme från dem. Händerna vid fötterna och benen var inte lika varma och mina fötter var nästan kalla. Så det är klart att jag blev väldigt varm i ansiktet, huvudet och ryggen, eftersom händerna där var så varma. Men intressant i sammanhanget kan vara att reikin söker upp delar av kroppen som behöver "hjälp" och jag förstår ju att det är min hjärna och min rygg som är i centrum för mig just nu, så kanske var det därför händerna var så varma just där...? För att det är de delarna hos mig som behöver få hjälp, ernergi, vad det nu kan vara... Ryggen talar ju för sig själv och min hjärna vimlar av tankar, funderingar och oroligheter och dessutom hade jag haft huvudvärk hela dagen. När händerna var vid hakan/kinden kände jag ett tryck över pannan. Det var precis som om det var en tredje hand som höll mig där. Jag har hört att alla tankar samlas just vid pannan, framsidan av huvudet... intressant...?
Efteråt kan man bli frusen. Man ska få massor av energi och lust. Frusen blev jag och resten av kvällen kunde jag släppa jobbiga tankar, jag var lugn och fick lite energi. Imorse kände jag mig dock som vanligt.
Anledningen till att jag fick reiki från sex stycken var för att det var reikiträff hemma hos kvinnan som jag normalt ska göra detta hos - då fick jag en kanonstart på behandlingen. Tolv händer på kroppen i en kvart motsvarar tydligen nio timmars behandling. Imorgon och på torsdag blir det en "vanlig" behandling av en person i en timme. Spännande att se om jag märker något då, för efter första gången är jag inte så imponerad.
Huvudvärk trots klara för kval
Hemma från jobbet idag: vaknade med migrän som mildrats till "bara" påträngande huvudvärk. Jobbiiigt. Inte ens efter tablett, mat, vatten och sömn är det bra. Och så ringer jobbet och påminner mig om att det är viktigt att jag är på plats tisdag-onsdag med tanke på att jag ska lära upp en ny igen. Gah. Huvudvärken blir inte bättre av stress...
Ikväll är det första reikibehandlingen, vilken jag är lite nervös för. Det är inte bara mammas väninna som ska "heala" mig idag, utan fyra till. Samtidigt. Första gången jag gör det. Jag gillar inte att vara så utelämnad. Men kan det här få mig lugnare och läka bättre, så är det värt det.
Leksand är i alla fall i kvalserien nu, vilket såklart är skönt. Bangarbrorsan bangade på att se den matchen som var avgörande för vår del (Västerås-Rögle), på min TV igår, men jag fick ju sällskap av två andra hockeynörds ändå. Rätt lag vann alltså och tack vare att vi är klara blir fredagens hockeyresa till Västerås väldigt trevlig. Hade matchen varit avgörande vet jag inte om jag pallat följa med, då nervositeten (läs hjärtklappning, magont och svettningar) vid en vanlig match kan vara jobbig bara den. Självklart hade en vinst vid en sådan avgörande match varit festfestfest och obeskrivligt känslosam, men å andra sidan hade en förlust varit så svidande och deprimerande att den tre timmar långa bussresan hem hade blivit extremt lång. Vet inte om jag hade haft någon lust med det, särskilt inte då resan innebär hemkomst mitt i natten och sedan uppstigning nästan också mitt i natten, för att ta sig till jobbet. Nej, nu är resan fest oavsett hur matchen slutar (men det är klart att det blir vinst för vår del ändå).
Ikväll är det första reikibehandlingen, vilken jag är lite nervös för. Det är inte bara mammas väninna som ska "heala" mig idag, utan fyra till. Samtidigt. Första gången jag gör det. Jag gillar inte att vara så utelämnad. Men kan det här få mig lugnare och läka bättre, så är det värt det.
Leksand är i alla fall i kvalserien nu, vilket såklart är skönt. Bangarbrorsan bangade på att se den matchen som var avgörande för vår del (Västerås-Rögle), på min TV igår, men jag fick ju sällskap av två andra hockeynörds ändå. Rätt lag vann alltså och tack vare att vi är klara blir fredagens hockeyresa till Västerås väldigt trevlig. Hade matchen varit avgörande vet jag inte om jag pallat följa med, då nervositeten (läs hjärtklappning, magont och svettningar) vid en vanlig match kan vara jobbig bara den. Självklart hade en vinst vid en sådan avgörande match varit festfestfest och obeskrivligt känslosam, men å andra sidan hade en förlust varit så svidande och deprimerande att den tre timmar långa bussresan hem hade blivit extremt lång. Vet inte om jag hade haft någon lust med det, särskilt inte då resan innebär hemkomst mitt i natten och sedan uppstigning nästan också mitt i natten, för att ta sig till jobbet. Nej, nu är resan fest oavsett hur matchen slutar (men det är klart att det blir vinst för vår del ändå).
Svullande spa-helg
Spa-weekend på Gyllene Hornet i Tällberg. Ida, jag och våra mammor. Jag var där för att äta, men förutom det softade jag, tittade på när mammorna vattenjympade (jag kunde inte vara med, får sendrag så fort jag närmar mig en pool, höll på i tjugo minuter kvällen innan för att massera bort det efter att ha försökt simma), gick promenad i byn, tränade core (träningsvärk? eh, jo!), fick rygg- och ansiktsmassage (jag somnade!), solade, tittade på Melodifestivalen, bastade...
Men att äta, det är grejer det. Och om jag fick äta! Herregud. Fredagen började med middag. Trerättersbuffé. Massor av grönsaker. Varmrätten var för min del kokt potatis, selleribiff och limesås. Selleribiff låter ju inte så upphetsande, men jävlar i min låda vad gott det var! Dessutom smakade jag laxen som var till köttätarna och det var helt sjukt gott det också (lax är det enda i köttväg jag kan tänka mig att äta, och det finns ju risk att det händer fler gånger). Äppelkaka och vaniljsås med äkta vanilj till efterrätt. Jag åt. Och åt, och åt. Lördagens lunch bestod av grönsakswok med kyckling/qournbitar och ris. Sjukligt gott. Till efterrätt fick vi till min glädje crème brulée och chokladpudding. Jag var tvungen att ta en till crème brulée... jag menar, jag var ju där för att äta. Middagen bestod återigen av trerättersbuffé. Till varmrätt var det fantastisk god potatisgratäng och jättegoda gröna bönor, köttätarna fick rostbiff och jag fick någon biff av ris, paprika och ost - låter ju jättetråkigt, men det smakade verkligen hur bra som helst. Jag förstår inte hur kockarna lyckas. Jag åt och åt och konstig som jag är blev jag nästan inte mätt, men efter två stora portioner förstod jag att det var nog. Det var ju efterrätt också: vaniljglass med kolasås. Och för att inte glömma det bästa när man sover på hotell: frukostbuffén, helt sanstlöst gott. På söndagen fick vi till och med wienerbröd.
Ett kilo gick jag upp under helgen, haha! Bra det.
Ida och Joppe framför Melodifestivalen (Ida har hittat en ny lekkamrat i min kamera)
Katastrof-deltävling!
Det var såhär jag gjorde åt TV:n och alla möjliga när det blev klart att tönt-Måns gått direkt till final, medan Magnus Carlsson inte ens gick till andra chansen. Katastrof, ännu en gång. Precis likadant som första deltävlingen då Andersson & Gibson blev utslagna av Tommy Nilsson. KATASTROFALT! Om alla Idolfjortisar slutade titta på Melodifestivalen och ägnade sig åt enbart Idol, så kanske rätt låt hade gått till final. Jag hatar när det blir så att det är artister som tävlar, inte låtar. Titta bara på Nannes låt. Om en totalt okänd tjej hade sjungit den låten, hade den knappt fått röster. Nu fick den röster för att det var Nanne och en Nannelåt.
Varför insåg inte fler människor storheten i Magnus Carlssons låt? Okej, jag har hört bra mycket bättre låtar, men jämför med alla andra skitlåtar i delfinalen, så var hans låt klart bäst. Lite fart och dunk och en snygg, dansant bög till artist. Jämför det med en töntig 20-åring till svärmorsdröm (?), som varit med i Idol. Gah. Nä. The Ark till Helsingfors, det är vad jag tycker i nuläget. Och porta alla fjortisar från att titta på finalen, så att inget dumt sker.
Ett foto i timmen, onsdag 14 februari
Efter många, många om och men har jag äntligen laddat upp bilderna. Det tog sin tid.
Det blir ganska många trista bilder på jobbet och i en bil fram och tillbaka till Leksand, så jag har inte tagit med bilder från varenda timme - istället finns några fler från hockeyn. Dessutom är bilderna större den här gången. Det känns vågat, med tanke på min första bild...
05:43 L-Å-T . M-I-G . F-Å . S-O-V-A!
06:44 På plats på jobbet, går till våning fyra och hälsar på min kompis/kollega som jag ska byta av (jo, där uppe har de TV under natten)
07:35 Det är massor att göra idag...
08:31 Vi har kommit på att man får bättre energi om man står upp, så det är just vad jag gör här
09:25 En bit av min underbara croissant är det som ligger där i påsen
10:40 Man måste ju få ta en vilostund och titta ut lite på parkeringen också...
11:23 Kollega och jag äter lunch, bestående av ängamatsoppa, vitlöksbaguette och godishjärtan dagen till ära (alla hjärtans fucking dag, eller nåt sånt)
12:46 Sms från Ida som tydligen tycker att jag är fantastisk (hihi)
15:37 Efter två timmars övertid får jag skrapa rutorna och köra hem
16:28 Hockeyklädd, och denna bild tillägnas söta punaniii, som kallar mig mas, titta här nu: jag är ingen mas, jag är en KULLA!
18:31 Framme i Leksand, påväg mot arenan (titta, de åker spark där framme, det gör ungefär ALLA i den där byn, haha, tuffa Leksingar vet ni)
18:40 Uppvärmning i Ejendals Arena
19:41 I första periodpausen gjorde lillebror och jag ett besök på norra stå
20-nånting Såhär såg domaren ofta ut när Almtuna gjorde något fult... ("ingen åtgärd" betyder hans tecken) men minsta lilla sak Leksand gjorde, då åkte de ut minsann... Ofta har man sagt "domarjävel" under en hockeymatch, men här blev det tröttsamt...
20-nånting Måååål?! (Matchen slutade 6-3 till Leksand)
20:18 Mina damer och herrar, låt mig presentera Leksand Superstars - Sverige bästa hockeyklack
21:30 Mot Falun igen
Nästa EFIT: 8 mars eller 18 mars.
Fåfänga på sjukhuset
Hahaha, det här var roligt. Det tycker kanske inte ni förstås, men jag gillade det. När jag läste att de frågat vem som är mest fåfäng i laget trodde och hoppades jag på att det skulle bli Bellemare. Och minsann, han fick flest röster av övriga tillfrågade i laget! Hahaha! Helt rätt. C'est mon mec ça.
Apropå fåfänga så är det mitt allra största problem inför sjukhusvistelsen. Det kan ju låta ytligt - det finns viktigare saker, men orkar man inte tänka på det andra jobbiga, så... Det jobbiga är:
1. Inte kunna duscha
2. Ha fett hår
3. Inte få ha mina egna kläder
4. Inte kunna sminka mig
5. Ett par till saker som jag inte har lust att ta upp
Att vara låst till sängen och rummet i omkring fyra dagar på grund av slangar och skit gör ju att en dusch inte kommer vara möjlig - detta har väl säkert med ärret att göra också. Men att inte duscha betyder ingen hårtvätt och ingen hårtvätt betyder förbaskat fett hår! Och hur ska jag kunna tillbringa omkring tio dagar på ett sjukhus utan att tvätta håret? Nåja, jag hoppas att jag får göra det efter någon vecka åtminstone, men en vecka utan hårtvätt är ju helt bedrövligt. Jag kommer inte kunna visa mig. Kanske kan ta med en Leksandsmössa och trycka ner över skallen, då är ju min skalle snygg åtminstone.
Det var håret. Sedan har vi kläderna. Jag har sjukhusfobi och hatar att sätta på mig deras vita eller blåa illaluktande rockar när jag ska röntga mig. Usch! Såna där kläder vill jag inte ligga i, i sjukhussängen. Jag kan väl åtminstone få ha mina egna mjukiskläder?!
Och så ansiktet. Sminket är det minst jobbiga med detta (håret är bra mycket värre), men jag är van att sminka mig varenda dag. Utan smink kan jag inte gå till jobbet. Så är det. Det har hänt att jag har kommit utan mascara, men foundation, concealer och rouge är ett måste för att jag ska känna mig fräsch. På sjukhuset lär jag ju inte sminka mig. Skitsamma, kan det ju tyckas, det är bara mina närmaste som kommer att se mig och de har sett mig utan smink förr. Och läkarna bryr sig väl inte.
Men hey, jag bryr mig! När jag blir lite piggare och får börja gå, så kommer jag säkert inte vilja eftersom jag kommer känna mig så ful. Gå omkring och sånt osminkad, fett hår och i sjukhuskläder? Huh. Näe. Låt fåfängan gå över.
Apropå fåfänga så är det mitt allra största problem inför sjukhusvistelsen. Det kan ju låta ytligt - det finns viktigare saker, men orkar man inte tänka på det andra jobbiga, så... Det jobbiga är:
1. Inte kunna duscha
2. Ha fett hår
3. Inte få ha mina egna kläder
4. Inte kunna sminka mig
5. Ett par till saker som jag inte har lust att ta upp
Att vara låst till sängen och rummet i omkring fyra dagar på grund av slangar och skit gör ju att en dusch inte kommer vara möjlig - detta har väl säkert med ärret att göra också. Men att inte duscha betyder ingen hårtvätt och ingen hårtvätt betyder förbaskat fett hår! Och hur ska jag kunna tillbringa omkring tio dagar på ett sjukhus utan att tvätta håret? Nåja, jag hoppas att jag får göra det efter någon vecka åtminstone, men en vecka utan hårtvätt är ju helt bedrövligt. Jag kommer inte kunna visa mig. Kanske kan ta med en Leksandsmössa och trycka ner över skallen, då är ju min skalle snygg åtminstone.
Det var håret. Sedan har vi kläderna. Jag har sjukhusfobi och hatar att sätta på mig deras vita eller blåa illaluktande rockar när jag ska röntga mig. Usch! Såna där kläder vill jag inte ligga i, i sjukhussängen. Jag kan väl åtminstone få ha mina egna mjukiskläder?!
Och så ansiktet. Sminket är det minst jobbiga med detta (håret är bra mycket värre), men jag är van att sminka mig varenda dag. Utan smink kan jag inte gå till jobbet. Så är det. Det har hänt att jag har kommit utan mascara, men foundation, concealer och rouge är ett måste för att jag ska känna mig fräsch. På sjukhuset lär jag ju inte sminka mig. Skitsamma, kan det ju tyckas, det är bara mina närmaste som kommer att se mig och de har sett mig utan smink förr. Och läkarna bryr sig väl inte.
Men hey, jag bryr mig! När jag blir lite piggare och får börja gå, så kommer jag säkert inte vilja eftersom jag kommer känna mig så ful. Gå omkring och sånt osminkad, fett hår och i sjukhuskläder? Huh. Näe. Låt fåfängan gå över.
Det kan väl hända att jag är lite bitter ibland
Men är det så jävla konstigt då?
Mycket att göra
Idag är det massor att göra på jobbet (övertid idag också) och jag har hittat tillbaka till min arbetsmoral, så det blir nog inte mycket bloggande idag (det är ju hockey ikväll dessutom). Just nu står jag vid mitt skrivbord och äter en färsk croissant (Parisnostalgin ni vet...) och skriver så att tangentbordet glöder.
Men jag fotar hela dagen, för det är EFIT idag. Eftersom min dator är halvsjuk och inte låter mig ladda upp bilder på bloggen, så läggs bilderna upp först imorgon.
Ha en trevlig alla singlars dag.
Men jag fotar hela dagen, för det är EFIT idag. Eftersom min dator är halvsjuk och inte låter mig ladda upp bilder på bloggen, så läggs bilderna upp först imorgon.
Ha en trevlig alla singlars dag.
Tiden i Paris
Det var när jag tittade i min gamla resedagbok idag som jag plötsligt fick en enorm nostalgikänsla. Jag åt underbart god och billig falafel i judekvarteren, jag dansade afrikansk dans på en dansskola där det var levande afrikansk musik, jag var på en bar där det kryllade av bh:ar i taket, jag höjde mig flera nivåer i språket i skolan, jag satt under de stora träden vid Notre Dame och diskuterade livet med min engelska bögkompis, jag hade picknick i Luxembourgparken, jag höll på att bli hemlös, sambon och jag hade träningspass där vi sprang upp och ner i alla Montmartres trappor, jag åt pizza vid midnatt på en italiensk restaurang, jag köpte färsk ost och hade ostbricka på påskafton, jag köpte en flaska vatten för 8€(!) på en nattklubb, jag blev anfallen av vår schizofrena katt flera gånger, jag åt italiensk glass på trappan vid Sacré-Coeur, jag bodde på samma gata som Jean-Pierre Jeuenet (regissör till bland annat Amelie från Montmartre och Delikatessen), jag såg Paris Hilton live, jag var på marknad i förorten, jag blev telefontrakasserad av en stönande man, jag köpte färska croissanter och åt påväg hem, jag tog den första métron hem (omkring halv sex på morgonen) efter en natt på en dålig houseklubb, jag blev kallad "la petite souris" och "la feministe" av min franskalärare, jag började umgås med Maria som jag bara känt via brev i tio år, jag och sambon åt lyxfrukost varje lördag med färska croissanter, baguetter, kokt ägg, flingor, mjölk m.m och jag längtade inte hem en enda gång.
Imorgon är det alla singlars dag
Tänk den som var bortskämd med kramar och pussar.
Smset från Ida igår var det bästa, jag började skratta högt trots mitt argsinta humör, och var tvungen att ringa upp henne och skratta lite till. Jag hade berättat i ett sms om en sorglig men fin dröm jag hade haft på natten och till svar fick jag "Kärlekskranka, svartsjuka singlar söker varma famnar för mys, kärlek och beröring." HAHA. Men, oh yes.
Smset från Ida igår var det bästa, jag började skratta högt trots mitt argsinta humör, och var tvungen att ringa upp henne och skratta lite till. Jag hade berättat i ett sms om en sorglig men fin dröm jag hade haft på natten och till svar fick jag "Kärlekskranka, svartsjuka singlar söker varma famnar för mys, kärlek och beröring." HAHA. Men, oh yes.
Farsan klär sig i rosa!
Hey! Har ni tänkt på att Barbapappa faktiskt är rosa?! (Det var Andreas Lundstedt som gjorde mig uppmärksam på detta när han var med i Roomservice.) Det är ju jättehäftigt och hur bra som helst. Dessutom är Barbamamma svart. Svart är ju inte en typisk "tjejfärg", till skillnad mot rosa som verkligen är typisk för "söta, små flickor". Vilken grymt häftig och viktig upptäckt. Heja, Barbapappa!
Grrrrrr
Idag är jag arg.
Varför?
Inte en aning.
Det är inte så att jag är deppig, orolig (än, det kanske kommer mot kvällen) eller på allmänt dåligt humör, utan jag känner mig bara arg, arg, arg. Det bästa är att min bordsgranne känner likadant, så vi sitter båda och svär och spyr galla över kunder och omvärlden. Skönt att vi båda svär och är allmänt sura, så att vi slipper irritera varandra. Nu skrattar vi mest när den andra vräker ur sig skit.
Fuck off och hejdå!
Som medicin
Började plinka på mitt gamla piano (läs synth), tog fram mina gamla notböcker och spelade Sankta Lucia, Det lider mot jul och Nu grönskar det som om det vore igår, skrev ut ackorden till Winnerbäcklåtar, spelade, nynnade, insåg att jag minns pianot litegrann, började plinka fram melodier och nu kan jag inte sluta... Winnerbäcks Faller... åh... nu skulle Ida varit här med sin gitarr så hade vi kunnat plinka, kompa, nynna och bli tårögda ihop av den rörande musiken.
Bara halvt sjuk
Frusen. Trött. Huvudvärk. Lite halsont. Varför kan jag inte bara bli riktigt sjuk i några dagar istället för att gå och vara halvdålig till och från en längre tid? Det är jobbigt! Jag vill helst inte prata för mycket om operationen/sjukhusvistelsen/sjukskrivningen som komma skall, det börjar bli känsligt, men jag måste ändå säga att jag är orolig att jag ska vara sjuk tills dess - då blir ju allt uppskjutet. Nästa måndag, om en vecka alltså, ska jag få min första reikibehandling, och inte vilken som helst, utan av fem personer samtidigt. Det är nämligen reikiträff hos hon som ska göra det, så jag får världens superstart i behandlingen. Coolt, men läskigt. Att få reiki kan nämligen ofta göra att sådant som "ligger och pyr" bryter ut och att jag därmed blir riktigt sjuk i några dagar. Men den veckan är det hockeyresa till Västerås och sen så är det ju mot sjukhuset som gäller... kan inte vara sjuk med andra ord.
Nåväl. Vad kan jag göra åt saken? Dags att försöka sova lite.
Nåväl. Vad kan jag göra åt saken? Dags att försöka sova lite.
Det var en härlig vinter i Falun idag
Efter en fika (bestående av halväcklig semla) på stan med storasyster tog jag en promenad hem. Och kunde inte låta bli att fota när kameran ändå hängde på ryggen. Det finns inget så tacksamt att fota som vinterlandskap. Och när solen skiner och det är massor av snö på marken - då skulle jag kunna gå i evigheter.
Apropå att hamna under ytan
Det är när tankarna börjar gnaga sig för djupt och ensamheten tränger sig på, som du tar djupt andetag på djupt andetag för att inte sjunka under ytan. För du har lärt dig att du måste hålla dig ovanför ytan. Det går inte annars. Det bränner bakom ögonen, men du är rädd för att släppa fram tårarna. Kommer dem, hamnar du automatiskt under ytan och du har lärt dig att det är svårt att komma upp igen. Plötsligt finns ingen utväg, det spelar ingen roll hur många djupa andetag du tar. Vattnet stiger, du klarar inte att stanna ovanför ytan längre, du sjunker under för ett ögonblick, men tvingar dig själv att hålla tillbaka, och plötsligt kommer du upp en liten, liten bit och du lyckas stanna där. Precis på ytan. Ostadigt, svajigt, men ändock på ytan.
Inför ikväll
Ikväll är det dags för Melodifestivalen från Göteborg. Där var jag och tittade för två år sedan, när E-Type var där och brände loss. Riktig stämning. Det är nog där det har varit mest stämning av de gånger jag varit på Melodifestivalen (var ju även i Falun 2002 och Leksand 2006, I'm a veteran you know). Nu har jag hört bidragen som ska tävla ikväll och jag undrar var kvaliteten har gått och gömt sig...
Jag orkar inte kommentera varje bidrag, för det är så mycket skit. Trying to recall med totalt okända Marie Lindberg (som aldrig har stått på scenen) är jättefin, dock ingen schlager, utan "bara" en fin låt. Allt vi trodde på en gång med Lustans Lakejer lyckades vi få höra redan i bilen påväg hem från Leksand igår och det min bror sa var »men vad i helvete är det här?» och jag kunde inte sagt det bättre själv. Jag har haft stora förväntningar på The Arks The worrying kind eftersom jag gillar The Ark. Och visst, låten är okej, men den känns lite... jag vet inte, inte riktigt min smak.
Ska jag försöka mig på en gissning tror tror jag att Svante Thuresson och Anne-Lie Rydé går vidare, men inte för att de har en bra låt, för det har de inte, utan för sina namn. Jag hoppas dock att jag har fel. Trying to recall är min favoritlåt, men som sagt är det ingen schlager. Jag kan, med all rätt, bli både okoncentrerad och rastlös ikväll med tanke på det här sömnpillerstartfältet. Hoppas det rycker upp sig på scenen och Kristian Luuk har lite roliga skämt att dra...
Jag orkar inte kommentera varje bidrag, för det är så mycket skit. Trying to recall med totalt okända Marie Lindberg (som aldrig har stått på scenen) är jättefin, dock ingen schlager, utan "bara" en fin låt. Allt vi trodde på en gång med Lustans Lakejer lyckades vi få höra redan i bilen påväg hem från Leksand igår och det min bror sa var »men vad i helvete är det här?» och jag kunde inte sagt det bättre själv. Jag har haft stora förväntningar på The Arks The worrying kind eftersom jag gillar The Ark. Och visst, låten är okej, men den känns lite... jag vet inte, inte riktigt min smak.
Ska jag försöka mig på en gissning tror tror jag att Svante Thuresson och Anne-Lie Rydé går vidare, men inte för att de har en bra låt, för det har de inte, utan för sina namn. Jag hoppas dock att jag har fel. Trying to recall är min favoritlåt, men som sagt är det ingen schlager. Jag kan, med all rätt, bli både okoncentrerad och rastlös ikväll med tanke på det här sömnpillerstartfältet. Hoppas det rycker upp sig på scenen och Kristian Luuk har lite roliga skämt att dra...
Uppdatering 22:29 - Precis den utgången av kvällen som jag ville ha. The Ark och Marie Lindberg direkt till final. Helt rätt. Efter att ha sett The Arks bidrag på scenen tar jag tillbaka det jag sa om att det inte är en låt i min smak - för det är det. Ola Salo är grym. Och Marie Lindberg, verkligen jättekul att en okänd och oupptäckt artist äntligen får lyckas i i Melodifestivalen istället för alla gamla kändisar. Jättekul.
Sagan om Joppe och Bangarbrorsan
Det var en gång en Joppe. Hon tyckte om hockey. Hon brukade titta på sitt kära Leksand tillsammas med sin lillebrorsa. En gång skulle AIK komma till Leksand och det skulle bli Förfest innan. Det var en fredag och Joppe tänkte att det här måste de ju vara med på! Joppes brorsa tyckte att jo, det kunde de kanske. Och fredagen kröp närmare och Joppe ringde sin brorsa och sa »öj, nu måste vi anmäla oss», varpå brorsan svarade »njaa, jag vettefan om jag ska gå alltså...».
»VADÅ INTE SKA GÅ?» skrek Joppe förtvivlat och upprört. »KLART SOM FAN VI SKA DIT!»
»Hehe, var det så viktigt? Okejdå...»
Joppe ringde och anmälde sig själv, sin lillebrorsa och lillebrorsans kompis. Det blev bestämt att kompisen skulle köra bil och Joppe och lillebror var taggade över att börja förfesta redan i bilen påväg till hockeybyn. Inte långt därefter fick de reda på att Förfesten blev inställd. Joppe blev arg och besviken. Lillebrorsan sa inte så mycket. Joppe krävde då att det skulle bli fest ändå.
»Kaaan vi inte åka dit tidigare och dricka lite cider innan?» frågade hon och blinkade med ögonfransarna.
»Jo, kan vi väl», sa brorsan. Mycket lättmedgörlig.
Joppe var nöjd. Men ju närmare fredagen det gick, desto mindre på blev brorsan. Joppe var orolig. Hon började ana oråd och ringde sin bror, som sa »jag åker gärna så sent som möjligt ikväll, men om du vill kan vi väl åka lite tidigare».
»Så sent som möjligt!?» utbrast Joppe. »Vi ska ju dit och dricka cider!»
»Nej, jag ska vara nykter.»
»NYKTER? Vad har hänt med dig? Har du slagit i skallen?! Vi ska ju ha fest hos mig efter matchen!»
Brorsan skulle hem och umgås med sitt ex direkt efter matchen. Här skulle det inte bli fest. Joppe var upprörd och besviken och lade på luren och skickade ett sms med texten "din bangare!". Senare ringde hon upp igen för att kolla läget...
»...vi MÅSTE i alla fall stå i klacken. Det kommer bli världens stämning!»
»Nja... Jag och G ska sitta och äta popcorn...»
»Men POPCORN! Vad är ni för MESAR? Vad har HÄNT?! G vill säkert stå.»
»Nej, han vill sitta och äta popcorn med mig», svarade lillebrorsan och skrattade åt sin storasyster. Joppe tyckte inte det var något att skratta åt. Hon började tappa tron på pojkarna. Hade de blivit två riktiga mesar? Tydligen, för nästa bortförklaring brorsan hade var »jag vill inte bli svettig». »Men för i helvete, ta inte så mycket kläder då», sa Joppe med en suck.
Från att ha varit en fredag att se fram emot, en fredag med Förfest, cider, match och fest började det mer och mer likna en vanlig vardag med lite hockey och POPCORN. Efter ett tag ringde Joppe brorsan igen.
»Ditt jäääääävla svin», sjöng hon hockeyaktigt när han svarade. Brorsan bara skrattade. »Bangare!» fortsatte hon. »Vi måste i alla fall åka senast halv sex, så att jag kan dricka en cider innan. Det vill nog G också. Och glöm att ni får popcorn i pausen, ni ska till baren med mig. Jag är äldst, jag bestämmer. Popcorn kan ni köpa i slutet av pausen och sitta och äta som två fjollor på läktaren. Vi ska på HOCKEY för faan!»
Klockan blev fem och än en gång började Joppe ana oråd. Ingen brorsa svarade i telefonen. Hon ringde en tredje gång.
»Du ska vara här om 25 minuter», sa Joppe irriterad.
»Men neej, det hinner jag inte, jag ska duscha», svarade brorsan.
»Men vafaan!» Joppe började bli riktigt arg. Under hela säsongen hade nog hennes brorsa bara varit i tid en gång. Nu tyckte hon att när han bangat på precis allt var det minsta han kunde göra att dyka upp i tid. Men icke. Han var svettig och måste duscha.
»Men då kan du ju stå i klacken ju***», sa Joppe retsamt. Brorsan höll inte med. »Nähä, blir det ingen klack?»
»Men NEJ!» Nu började även brorsan bli arg.
Joppe och brorsan var inte sams. Joppe var sur. Joppe tyckte synd om sig själv. Joppe var riktigt förbannad och skulle lika gärna kunna gå och lägga sig i sängen och sova bort hela kvällen. Skita i allt. Joppe var trött på sin Bangarbrorsa som bara bangade och bangade och bangade och bangade.
Joppe struntade i Leksandströjan och tryckte istället ner en keps över huvudet. Hon slängde i sig sin korvstroganoff för att vara klar i tid. Klockan hann bli halv sex och brorsan hade långt ifrån dykt upp...
...fortsättning kanske följer...
*** tycker ni att Joppe skulle stå i klacken ensam? nej! hon ville inte! hon visste att hon självklart inte blir ensam, det skulle vara massor av andra människor där, men halva grejen var ju att stå där med nån/några man känner och skrika och skratta och ha kul. ju.
Fortsättning efter 22
Slutet gott, allting gott. Trots Bangarbrorsans försening på dryga 30 minuter och trots Joppes längtande blickar mot stämningen i klacken blev det en trevlig tillställning. Bangarbrorsan och kompisen G struntade i popcornen och följde utan protester med till baren i båda pauserna, vilket gjorde Joppe på mycket bättre humör. Det blev ingen fest, men istället var båda pojkarna helt med på att ta bilen till Västerås den 23:e ifall de tre inte får plats på en buss. Och så levde Joppe och Bangarbrorsan lyckliga i alla sina hockeydar...
(Hur matchen slutade? Leksand - AIK 4-3)
»VADÅ INTE SKA GÅ?» skrek Joppe förtvivlat och upprört. »KLART SOM FAN VI SKA DIT!»
»Hehe, var det så viktigt? Okejdå...»
Joppe ringde och anmälde sig själv, sin lillebrorsa och lillebrorsans kompis. Det blev bestämt att kompisen skulle köra bil och Joppe och lillebror var taggade över att börja förfesta redan i bilen påväg till hockeybyn. Inte långt därefter fick de reda på att Förfesten blev inställd. Joppe blev arg och besviken. Lillebrorsan sa inte så mycket. Joppe krävde då att det skulle bli fest ändå.
»Kaaan vi inte åka dit tidigare och dricka lite cider innan?» frågade hon och blinkade med ögonfransarna.
»Jo, kan vi väl», sa brorsan. Mycket lättmedgörlig.
Joppe var nöjd. Men ju närmare fredagen det gick, desto mindre på blev brorsan. Joppe var orolig. Hon började ana oråd och ringde sin bror, som sa »jag åker gärna så sent som möjligt ikväll, men om du vill kan vi väl åka lite tidigare».
»Så sent som möjligt!?» utbrast Joppe. »Vi ska ju dit och dricka cider!»
»Nej, jag ska vara nykter.»
»NYKTER? Vad har hänt med dig? Har du slagit i skallen?! Vi ska ju ha fest hos mig efter matchen!»
Brorsan skulle hem och umgås med sitt ex direkt efter matchen. Här skulle det inte bli fest. Joppe var upprörd och besviken och lade på luren och skickade ett sms med texten "din bangare!". Senare ringde hon upp igen för att kolla läget...
»...vi MÅSTE i alla fall stå i klacken. Det kommer bli världens stämning!»
»Nja... Jag och G ska sitta och äta popcorn...»
»Men POPCORN! Vad är ni för MESAR? Vad har HÄNT?! G vill säkert stå.»
»Nej, han vill sitta och äta popcorn med mig», svarade lillebrorsan och skrattade åt sin storasyster. Joppe tyckte inte det var något att skratta åt. Hon började tappa tron på pojkarna. Hade de blivit två riktiga mesar? Tydligen, för nästa bortförklaring brorsan hade var »jag vill inte bli svettig». »Men för i helvete, ta inte så mycket kläder då», sa Joppe med en suck.
Från att ha varit en fredag att se fram emot, en fredag med Förfest, cider, match och fest började det mer och mer likna en vanlig vardag med lite hockey och POPCORN. Efter ett tag ringde Joppe brorsan igen.
»Ditt jäääääävla svin», sjöng hon hockeyaktigt när han svarade. Brorsan bara skrattade. »Bangare!» fortsatte hon. »Vi måste i alla fall åka senast halv sex, så att jag kan dricka en cider innan. Det vill nog G också. Och glöm att ni får popcorn i pausen, ni ska till baren med mig. Jag är äldst, jag bestämmer. Popcorn kan ni köpa i slutet av pausen och sitta och äta som två fjollor på läktaren. Vi ska på HOCKEY för faan!»
Klockan blev fem och än en gång började Joppe ana oråd. Ingen brorsa svarade i telefonen. Hon ringde en tredje gång.
»Du ska vara här om 25 minuter», sa Joppe irriterad.
»Men neej, det hinner jag inte, jag ska duscha», svarade brorsan.
»Men vafaan!» Joppe började bli riktigt arg. Under hela säsongen hade nog hennes brorsa bara varit i tid en gång. Nu tyckte hon att när han bangat på precis allt var det minsta han kunde göra att dyka upp i tid. Men icke. Han var svettig och måste duscha.
»Men då kan du ju stå i klacken ju***», sa Joppe retsamt. Brorsan höll inte med. »Nähä, blir det ingen klack?»
»Men NEJ!» Nu började även brorsan bli arg.
Joppe och brorsan var inte sams. Joppe var sur. Joppe tyckte synd om sig själv. Joppe var riktigt förbannad och skulle lika gärna kunna gå och lägga sig i sängen och sova bort hela kvällen. Skita i allt. Joppe var trött på sin Bangarbrorsa som bara bangade och bangade och bangade och bangade.
Joppe struntade i Leksandströjan och tryckte istället ner en keps över huvudet. Hon slängde i sig sin korvstroganoff för att vara klar i tid. Klockan hann bli halv sex och brorsan hade långt ifrån dykt upp...
...fortsättning kanske följer...
*** tycker ni att Joppe skulle stå i klacken ensam? nej! hon ville inte! hon visste att hon självklart inte blir ensam, det skulle vara massor av andra människor där, men halva grejen var ju att stå där med nån/några man känner och skrika och skratta och ha kul. ju.
Fortsättning efter 22
Slutet gott, allting gott. Trots Bangarbrorsans försening på dryga 30 minuter och trots Joppes längtande blickar mot stämningen i klacken blev det en trevlig tillställning. Bangarbrorsan och kompisen G struntade i popcornen och följde utan protester med till baren i båda pauserna, vilket gjorde Joppe på mycket bättre humör. Det blev ingen fest, men istället var båda pojkarna helt med på att ta bilen till Västerås den 23:e ifall de tre inte får plats på en buss. Och så levde Joppe och Bangarbrorsan lyckliga i alla sina hockeydar...
(Hur matchen slutade? Leksand - AIK 4-3)
Under ytan
Kom igen,
ovanför ytan,
ovanför ytan,
håll dig
ovanför ytan...
Inte riktigt mänskligt
Min klockradio ringde 04.50 imorse. Totalt omänsklig tid, men vad ska man göra när man är tvungen att ta 05.40-bussen för att inte komma försent till jobbet? Jag kunde inte somna igårkväll. Hade en vän på besök och vi drack te, åt kladdkaka med glass och hade djupa samtal och när hon gick hem och jag la mig hade jag tydligen en del att fundera över, plus att jag inte var ett dugg trött (eftermiddagsluren på tre timmar kanske gjorde sitt). Jag kan inte ha sovit mer än tre timmar inatt och nu märks det.
När jag gick ut till bussen var det som om hela världen sov. Endast i tre fönster i mitt hus, där det finns hela 72 lägenheter, var det tänt. Inte ens plogbilen hade vaknat - den nyfallna snön låg kvar. I stan fick jag stå i TRETTIO minuter och vänta på en buss som aldrig dök upp. Mina fötter var som två isklumpar och väl framme i Borlänge tog vi (en kollega hade dykt upp också) en joggingtur till jobbet i de tolv minusgraderna som var. Ingen bra start på morgonen och jag kände mig inte riktigt mänsklig när jag kom fram. Det gör jag fortfarande inte, och jag förstår inte riktigt hur jag ska klara resten av dagen - och kvällen. Kanske är det tur att Förfesten blev inställd... kanske inte. Jag vill partaja lite ändå. Frågan är hur jag ska orka. Risken finns ju att jag kommer att gäspa som aldrig förr på hockeyn ikväll. Får se vad som händer efteråt, troligtvis däckar jag i bilen hem...
När jag gick ut till bussen var det som om hela världen sov. Endast i tre fönster i mitt hus, där det finns hela 72 lägenheter, var det tänt. Inte ens plogbilen hade vaknat - den nyfallna snön låg kvar. I stan fick jag stå i TRETTIO minuter och vänta på en buss som aldrig dök upp. Mina fötter var som två isklumpar och väl framme i Borlänge tog vi (en kollega hade dykt upp också) en joggingtur till jobbet i de tolv minusgraderna som var. Ingen bra start på morgonen och jag kände mig inte riktigt mänsklig när jag kom fram. Det gör jag fortfarande inte, och jag förstår inte riktigt hur jag ska klara resten av dagen - och kvällen. Kanske är det tur att Förfesten blev inställd... kanske inte. Jag vill partaja lite ändå. Frågan är hur jag ska orka. Risken finns ju att jag kommer att gäspa som aldrig förr på hockeyn ikväll. Får se vad som händer efteråt, troligtvis däckar jag i bilen hem...
Mooot sängen!
Inte på topp. Fortfarande. Hängig, frusen, varken kroppen eller hjärnan är vad den brukar. En snäll kollega tar mina två sista timmar, så om en timme åker jag hem och slänger mig i sängen... jag längtar... Inte tänker jag bli sjuk heller, det är inte rätt tillfälle för det.
Vegansk snabbmat
McDonalds tog ju för ett bra tag sedan bort sin McGarden, som var den enda vegetariska måltiden hos dem. Den ersattes med vegetariska nuggets som inte heller finns längre. Båda två var ganska äckliga, så mig gjorde det inget att de togs bort.Med tanke på hur de tidigare vegetariska alternativen på McDonalds har smakat, var mina förväntningar på nya McBean väldigt låga. Idag pallrade en kollega och jag oss till Donken och jag vågade mig på att prova denna nya, veganska, burgare.
Som namnet avslöjar är det bönor i den. Dessutom är det fullkornsbröd till - positivt. Men själva burgaren ser ganska grå ut. McBean smakar okej, men jag kan inte påstå att jag är sugen på att köpa den igen. Den känns lite torr och stark. Men den går att äta. Det är ju bra att McDonalds erbjuder något för icke-köttätare, för (minst) ett vegetariskt (eller veganskt i det här fallet - jättebra) alternativ ska finnas.. Men jag föredrar Sibyllas underbara Green Meal, det finns ingen vegetarisk burgare som kan konkurrera med den.
Hihi
Idag fick jag reda på något väldigt roligt. Men nu säger jag inget mer. Retligt va? ;)
Hej, jag heter Kiss
Jag hade precis en kund som hette Katt i andranamn. Förut hade jag en som hette Kiss i efternamn. Dessutom hade en kollega en kund vars efternamn var den Anskrämlige. Eh. Under min tid på Telia fick jag många skratt åt namn på kunder, men jag har tyvärr inte fler på lager just nu.
Apropå soppa...
...så från att inte ha gillat det (förutom nypon- och blåbärssoppa), så känns det som om jag mer eller mindre levt på soppa ett tag nu. Soppa och bröd is the shit. Idag blev det till exempel linssoppa till lunch och just nu står jag vid mitt bord på jobbet och äter Knorrs Ängamat. Den är jättegod. Linssoppan var dessutom fjärde gången jag åt sedan i söndags. Soppa är rätt... bra.
Är soppa smalmat förresten? I så fall måste jag sluta äta det genast.
Är soppa smalmat förresten? I så fall måste jag sluta äta det genast.
Jag klarade magnetröntgen
Uppe innan tuppen (som vanligt) och jag drar mig väldigt långsamt ur sängen. Jag är för trött för att äta fort, så till slut får jag lämna frukosten och kör i snöyran till sjukhuset.
I hissen upp till röntgen träffar jag två läkare, som kommenterar min Leksandsmössa och -halsduk med att blått är fint, men att det påminner om Finland. (»Haha, det tycker jag inte», säger jag.) När vi stigit ur hissen hör jag hur de skrockar om att hålla på Finland och hej och hå. Mycket lustigt.
En gullig sköterska visar var jag kan ta av mig kläderna och sätta på mig sjukhusrocken. Jag tittar mig om i rummet jag befinner mig i. Då knyter det sig i magen lite, för där är maskiner med slangar och sladdar och utanför gick människor i vita rockar. Jag gillar inte sjukhus... Och jag påminns om att allt är på riktigt, bara tre veckor kvar... Men magnetröntgen går bra. Jag tycker inte att det är särskilt läskigt eller obehagligt som jag föreställt mig, det är till och med ganska bekvämt. Jag åker inte in i något "rör", utan snarare en tunnel. Det är öppet på båda sidor och det är ljust, vilket gör att jag inte känner mig ett dugg instängd. Jag ligger bekvämt - får en liten kudde, och stöd under knäna. Dessutom får jag hörselskydd med musik, men när röntgenbilderna tas är ljudet så otroligt högt att jag inte hör musiken. Däremot låter bultandet och dunkandet till slut nästan som techno på en nattklubb och det är ju inte så tråkigt...
När sköterskan kör ut mig från "tunneln" och jag reser mig upp säger hon: "Jag tyckte du gick så rakt och fint när du kom in, men jag såg ju på bilderna nu hur krokig ryggen är". "Jaa..." säger jag och skrattar. Visst är jag krokig. Men jag fattar nog inte själv hur sned jag är. Även om det synsutanpå, så blir det betydligt mer påtagligt på en röntgenplåt.
Jag kör hem i värre snöstorm och slänger mig i sängen. Sover som en stock. Vaknar för att jag är hungrig, så nu sitter jag här med varm macka och honungsvatten för min halvonda hals och suckar över att halsen och hjärnan inte vill träna. Det är en lång dag idag och jag är extremt trött, i eftermiddag är det nästa läkarbesök och först efter det börjar jag jobba, därför lägger jag mig och sover ett par timmar till...
I hissen upp till röntgen träffar jag två läkare, som kommenterar min Leksandsmössa och -halsduk med att blått är fint, men att det påminner om Finland. (»Haha, det tycker jag inte», säger jag.) När vi stigit ur hissen hör jag hur de skrockar om att hålla på Finland och hej och hå. Mycket lustigt.
En gullig sköterska visar var jag kan ta av mig kläderna och sätta på mig sjukhusrocken. Jag tittar mig om i rummet jag befinner mig i. Då knyter det sig i magen lite, för där är maskiner med slangar och sladdar och utanför gick människor i vita rockar. Jag gillar inte sjukhus... Och jag påminns om att allt är på riktigt, bara tre veckor kvar... Men magnetröntgen går bra. Jag tycker inte att det är särskilt läskigt eller obehagligt som jag föreställt mig, det är till och med ganska bekvämt. Jag åker inte in i något "rör", utan snarare en tunnel. Det är öppet på båda sidor och det är ljust, vilket gör att jag inte känner mig ett dugg instängd. Jag ligger bekvämt - får en liten kudde, och stöd under knäna. Dessutom får jag hörselskydd med musik, men när röntgenbilderna tas är ljudet så otroligt högt att jag inte hör musiken. Däremot låter bultandet och dunkandet till slut nästan som techno på en nattklubb och det är ju inte så tråkigt...
När sköterskan kör ut mig från "tunneln" och jag reser mig upp säger hon: "Jag tyckte du gick så rakt och fint när du kom in, men jag såg ju på bilderna nu hur krokig ryggen är". "Jaa..." säger jag och skrattar. Visst är jag krokig. Men jag fattar nog inte själv hur sned jag är. Även om det synsutanpå, så blir det betydligt mer påtagligt på en röntgenplåt.
Jag kör hem i värre snöstorm och slänger mig i sängen. Sover som en stock. Vaknar för att jag är hungrig, så nu sitter jag här med varm macka och honungsvatten för min halvonda hals och suckar över att halsen och hjärnan inte vill träna. Det är en lång dag idag och jag är extremt trött, i eftermiddag är det nästa läkarbesök och först efter det börjar jag jobba, därför lägger jag mig och sover ett par timmar till...
Trygga 6-0
Viktig vinst, igen. Underbart.
Det ser ljust ut för kommande kvalserie... Jag är bara så uppriktigt fruktansvärt ledsen över att jag inte kommer att få uppleva den.
Under hela bilfärden från Leksand till Falun satt jag och fantiserade om den avgörande matchen i kvalserien, där Leksand tar sig tillbaka dit de hör hemma - Elitserien. Hur bra laget spelar och vilken fantastisk stämning det är på norra och i hela arenan. Fullsatt. Norra är proppfullt av vitblå människor. Sittplats står upp och hoppar. Och där sitter jag på min säsongsplats, eftersom jag inte kan stå och hoppa i mitt tillstånd, kanske får jag inte ens sitta där jag sitter, men det gör jag för jag har gett mig fan på att se matchen. Slutsignalen går och glädjetårar rullar nerför mina kinder. Låt mig få uppleva det...
Det ser ljust ut för kommande kvalserie... Jag är bara så uppriktigt fruktansvärt ledsen över att jag inte kommer att få uppleva den.
Under hela bilfärden från Leksand till Falun satt jag och fantiserade om den avgörande matchen i kvalserien, där Leksand tar sig tillbaka dit de hör hemma - Elitserien. Hur bra laget spelar och vilken fantastisk stämning det är på norra och i hela arenan. Fullsatt. Norra är proppfullt av vitblå människor. Sittplats står upp och hoppar. Och där sitter jag på min säsongsplats, eftersom jag inte kan stå och hoppa i mitt tillstånd, kanske får jag inte ens sitta där jag sitter, men det gör jag för jag har gett mig fan på att se matchen. Slutsignalen går och glädjetårar rullar nerför mina kinder. Låt mig få uppleva det...
Freedom's just another word for nothing left to lose
Läs det igen:
Freedom's just another word for nothing left to lose
Det är så sant. Caroline af Ugglas översätter det till frihet är bara ett annat ord för att ingenting ha kvar på sin nya skiva Joplin på svenska (som för övrigt är himla bra) och ju mer jag läser/sjunger meningen, desto sannare blir den. Freedom's just another word for nothing left to lose, frihet är bara ett annat ord för att ingenting ha kvar. Har man något att förlora, hur mycket frihet känner man då? Just det. Sug på den du.
Freedom's just another word for nothing left to lose
Det är så sant. Caroline af Ugglas översätter det till frihet är bara ett annat ord för att ingenting ha kvar på sin nya skiva Joplin på svenska (som för övrigt är himla bra) och ju mer jag läser/sjunger meningen, desto sannare blir den. Freedom's just another word for nothing left to lose, frihet är bara ett annat ord för att ingenting ha kvar. Har man något att förlora, hur mycket frihet känner man då? Just det. Sug på den du.
Linssoppa
Lök, vitlök, curry, spiskummin, chili, vatten, grönsaksbuljong, röda linser, passerade tomater, kokosmjölk och lime. Allt detta blir en fantastiskt god och smakrik linssoppa. Jag rekommenderar soppan vamt, som Niklas (fd Hans Ångest) bjöd Thérèses bloggläsare på, receptet finner ni här. Och eftersom soppan i sig är väldigt smakrik och lite stark (jättegott), så rekommenderar jag ett par Falu rågrut (eller annat knäckebröd, men Falu rågrut är ju väldigt gott) med ost på. Den milda smaken kompletterar soppan väldigt bra.
No subject
Jag klarar inte riktigt av händelselösa helger. De blir till meningslösa helger. Jag blir så rastlös att det kryper i kroppen på mig och det värsta är att jag till slut blir på så dåligt humör att jag inte ens vill göra något. Ond cirkel? Jo.
Dags att gå till Ica för att köpa spiskummin, passerade tomater, kokosmjölk, lime, knäckebröd och röda linser. Ni kan anteckna nu.
Dags att gå till Ica för att köpa spiskummin, passerade tomater, kokosmjölk, lime, knäckebröd och röda linser. Ni kan anteckna nu.
Efter händelserik helg kommer... händelselös helg
Hej, jag heter Johanna (även
kallad Joppe) och jag är
uttråkad.
Min lägenhet till salu?!?!
Var inne på Hemnet och kikade och såg att en etta i min uppgång är till salu, med utgångspris 50.000 kr mer än vad jag köpte min för. Trevligt, jag kan nog tjäna en hacka den dagen jag ska sälja. Men sen höll jag på att sätta i halsen. På bilden av huset med lägenheten som är till salu pekar pilen på mitt köksfönster och min balkong. Hallå!! Min lägenhet är inte till salu!
Inför imorgon
Melodifestivallåtarna presenteras alltså från och med i år på fredagen innan festivalen, klockan 21.04 i P4. Jag lyssnade ikväll, så nu har jag lite koll på låtarna inför morgondagens tävling. Vill du också ha koll kan du fortsätta läsa.
Money - Elin Lanto
»Det är ett showigt nummer», säger Elin till P4. Det är möjligt, säger jag, att numret kan bli showigt på scenen. Men det är en ganska trist låt, jag började tänka på annat ganska fort.
Anything But You - Andersson & Gibson
Simon and Garfunkel, beskriver Stefan Andersson låten, och så känns det direkt när den börjar. Tillsammans med Aleena Gibson låter det jättefint. Dessutom är låten otroligt vacker, faktiskt. Enligt mig den bästa i det här startfältet. Det blir spännande att se den på scen.
Samba sambero - Anna Book
Anna Book, bah, tråkigt, tänkte jag. Låten börjar dessutom som en tråkig, fartig töntschlager och det är ingen låt i min smak. Om man jämför med hela startfältet är dock låten... okej. Hoppas hon inte går vidare bara för att det är hon.
Clubbin - Addis Black Widow
Oj, vad är detta? Om jag säger såhär: den här låten går inte vidare.
Move - Andreas Lundstedt
Mina förväntningar är höga på snygg-Andreas! Låten är, som Andreas själv säger, lite medryckande, jag vill gärna börja dansa, det känns som en klubblåt. Men det är för lite bas och för mycket dataljud. Och var finns schlagern i låten?!
Jag tror på människan - Tommy Nilsson
Väldigt Tommy Nilsson. Men lite trist, lite för segt... »Ojojoj!» sa Carolina Norén när låten var slut. Betyder det att den var bra då, eller...? Jag blev trött.
Hypnotized - Sofia
Grekiska tongångar, vilket ju är trevligt. Men jag tycker inte att den här låten var så speciell heller. Den kan dock absolut rycka upp sig på scenen.
God Morgon - Uno & Irma
Jag gillar Uno Svenningsson och det här är... Uno Svenningsson. Men... det är lite trist.
Sammanfattning: Det är svårt att skapa sig en uppfattning efter att ha hört låten endast en gång, men det är därför det är så bra att lyssna på låtarna innan man får se dem på TV. Det här är inget starkt startfält. Jag saknar schlager.
Money - Elin Lanto
»Det är ett showigt nummer», säger Elin till P4. Det är möjligt, säger jag, att numret kan bli showigt på scenen. Men det är en ganska trist låt, jag började tänka på annat ganska fort.
Anything But You - Andersson & Gibson
Simon and Garfunkel, beskriver Stefan Andersson låten, och så känns det direkt när den börjar. Tillsammans med Aleena Gibson låter det jättefint. Dessutom är låten otroligt vacker, faktiskt. Enligt mig den bästa i det här startfältet. Det blir spännande att se den på scen.
Samba sambero - Anna Book
Anna Book, bah, tråkigt, tänkte jag. Låten börjar dessutom som en tråkig, fartig töntschlager och det är ingen låt i min smak. Om man jämför med hela startfältet är dock låten... okej. Hoppas hon inte går vidare bara för att det är hon.
Clubbin - Addis Black Widow
Oj, vad är detta? Om jag säger såhär: den här låten går inte vidare.
Move - Andreas Lundstedt
Mina förväntningar är höga på snygg-Andreas! Låten är, som Andreas själv säger, lite medryckande, jag vill gärna börja dansa, det känns som en klubblåt. Men det är för lite bas och för mycket dataljud. Och var finns schlagern i låten?!
Jag tror på människan - Tommy Nilsson
Väldigt Tommy Nilsson. Men lite trist, lite för segt... »Ojojoj!» sa Carolina Norén när låten var slut. Betyder det att den var bra då, eller...? Jag blev trött.
Hypnotized - Sofia
Grekiska tongångar, vilket ju är trevligt. Men jag tycker inte att den här låten var så speciell heller. Den kan dock absolut rycka upp sig på scenen.
God Morgon - Uno & Irma
Jag gillar Uno Svenningsson och det här är... Uno Svenningsson. Men... det är lite trist.
Sammanfattning: Det är svårt att skapa sig en uppfattning efter att ha hört låten endast en gång, men det är därför det är så bra att lyssna på låtarna innan man får se dem på TV. Det här är inget starkt startfält. Jag saknar schlager.
Ibland blir jag rädd för mig själv
Vad har hänt med mig? Folk frågar om jag inte ska flytta till Uppsala där jag har en del kompisar. Men jag vill inte bo i Uppsala igen. Folk frågar mig om jag inte ska flytta till Stockholm, där har jag ju också kompisar och det är nära till Uppsala. Men jag vill inte. Folk tycker jag ska flytta till Göteborg. Men vad ska jag göra i Göteborg? Varför känner jag ingen längtan över att flytta härifrån? Varför vill jag inte dra precis var som helst som jag ville förr? Trots avsaknaden av kompisgäng i samma stad, så känner jag inget behov av att flytta härifrån längre. Vad har hänt?
Min kollega från Leksand skrattade åt mig idag och sa att jag har blivit så inbiten i allt det där (Leksand) att det är skrattretande. Jag kan inte annat än att hålla med, förutom att jag vill byta ut skrattretande mot jobbigt: jag kan inte åka iväg över helgen och hälsa på en kompis om det är hockey, jag kan inte gå på det viktiga fackmötet på måndag för att det är hockey... Är det hockeyn som får mig att vilja stanna? Det är ju helt sanslöst att jag ska behöva bli kvar på grund av hockeyn. Å andra sidan: hockey är förbaskat kul. Och vill jag inte flytta, så varför ska jag flytta? Och vet jag inte vart jag ska flytta, varför ska jag flytta? Och vill jag stanna, så varför ska jag flytta? Min enda anledning till att flytta härifrån, egentligen just nu, är för att jag inte kan lära mig mer om skrivande här. Utbildningarna finns i Gävle, Stockholm, Umeå, Sundsvall och Göteborg. Men jag är inte ett dugg motiverad till att börja plugga, så varför ska jag flytta? Egentligen?
Och här är veckans (månadens? årets?) flummigaste inlägg slut.
Min kollega från Leksand skrattade åt mig idag och sa att jag har blivit så inbiten i allt det där (Leksand) att det är skrattretande. Jag kan inte annat än att hålla med, förutom att jag vill byta ut skrattretande mot jobbigt: jag kan inte åka iväg över helgen och hälsa på en kompis om det är hockey, jag kan inte gå på det viktiga fackmötet på måndag för att det är hockey... Är det hockeyn som får mig att vilja stanna? Det är ju helt sanslöst att jag ska behöva bli kvar på grund av hockeyn. Å andra sidan: hockey är förbaskat kul. Och vill jag inte flytta, så varför ska jag flytta? Och vet jag inte vart jag ska flytta, varför ska jag flytta? Och vill jag stanna, så varför ska jag flytta? Min enda anledning till att flytta härifrån, egentligen just nu, är för att jag inte kan lära mig mer om skrivande här. Utbildningarna finns i Gävle, Stockholm, Umeå, Sundsvall och Göteborg. Men jag är inte ett dugg motiverad till att börja plugga, så varför ska jag flytta? Egentligen?
Och här är veckans (månadens? årets?) flummigaste inlägg slut.
Jag fick ett mail...
Hej,
Jag heter Michal och jag kommer från Polen. Jag studerar svenska och jag läser din blogg på min fritid. Till idag skulle man förbereda en presentation till konversationslektionen. Jag bestämde mig att presentera några inlägg från din blogg. Och... när jag presenterade innehållet av din blogg, lyssnade de andra studenterna på mig avec plaisir et avec curiosité :P ("med nöje och nyfikenhet" är min översättning av franskan /Johanna)
Så vill jag säga: tusen tack för inspirationen och för bra läsning. :]
Hälsningar Michal
Så glad jag blev av det här mailet! Och lite stolt också. En student ska förbereda en presentation om något och väljer min blogg! Wow. Så tusen tack för uppmuntran, Michal. (Var inte rädd för att börja kommentera - håller inte svenskan hela vägen går det ju uppenbarligen bra med franska, eller varför inte engelska.)
Why do we kill people who kill people to show people that killing people is wrong?
Städade och plockade undan skit i förrgår. Då hittade jag lite gamla knappar. Kiss me, I don't smoke. Rädda jorden! It's the only one. Sverige behöver färre egon. Why do we kill people who kill people to show people that killing people is wrong? Och så feministmärket. Och Mot djurförsök-märket. UNF-märket. Och många fler. Nostalgiska gamla knappar...
28 februari
Nu är det klart. Jag får vara med i hela grundspelet av allsvenskan men missar ju som vanligt hela kvalserien (det brukar dock betyda tur för Leksand, men faaaaaan, jag vill också vara med och fälla glädjetårar när de går upp).
Efter att ha tjatat på ortopeden i Linköping i fem veckor har det nu gett resultat. Idag fick jag ett telefonsamtal där jag fick ett datum. Den 27 februari åker jag alltså till Linköping och tar en himla massa prover, för att dagen därpå opereras. Skitbra att det faktiskt blir vecka 9, det hade jag slutat hoppas på. Men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Helst det sistnämnda, men jag är ju trots allt på jobbet. Ska jobba vidare. Försöka koncentrera mig på det jag är här för att göra och skingra tankarna.
Riktigt viktig vinst igår
Riktigt kul också.
Riktigt skönt att Leksand höll i box play på box play på box play.
Riktigt mycket skratt blev det åt Rögles skrik/sjungande. Man kan inte sjunga på skånska vafan!
Riktigt mycket skrik från soffan.
Riktigt fula tröjor Rögle har.
Riktigt onyttigt med chokladpudding, chips och cider (borde verkligen träna just nu, men ja... så gick det med det).
Riktigt många närbilder på Bellemare.
Riktigt jobbigt som vanligt att se Challe intervjuas (varför ser han alltid så ledsen ut?!).
Riktigt kul att prata i hejarramsor efteråt och vid min hemgång skrika "hejdå! hejdå! hejdå hejdå hejdå!" till lillebror och få svaret "ska du gå hem nu (klapp klapp klapp klapp klapp)?"