Ett alldeles för intressant erbjudande
Jag drömde mardrömmar i natt. Och vaknade orolig. Ovant gick jag till min nya tunnelbanestation. Sprang sista biten. Se upp för dörrarna, dörrarna stängs. Missade dörrarna med två meter.
Vemodighet. Det är det ordet som bäst beskriver hur jag känner i dag. Sista dagen på min praktikplats. I morgon börjar en kort ledighet, innan ett långt och läskigt sommarvikariat startar. Jag har visst glömt att berätta att jag kommer att jobba med rese- och tv-artiklar på en kvällstidning hela sommaren. Tanken var ju att jag skulle vara ledig för att hoppa in några veckor på praktikplatsen. Men erbjudandet som jag fick förra veckan var alldeles för intressant för att kunna tacka nej...
Vemodighet. Det är det ordet som bäst beskriver hur jag känner i dag. Sista dagen på min praktikplats. I morgon börjar en kort ledighet, innan ett långt och läskigt sommarvikariat startar. Jag har visst glömt att berätta att jag kommer att jobba med rese- och tv-artiklar på en kvällstidning hela sommaren. Tanken var ju att jag skulle vara ledig för att hoppa in några veckor på praktikplatsen. Men erbjudandet som jag fick förra veckan var alldeles för intressant för att kunna tacka nej...
Jag förväntar mig bara att det är städat
Kanske överskattar jag mänskligheten. Men jag tycker verkligen att det är en självklarhet att städa sin lägenhet ordentligt om man ska hyra ut den i andra hand. När jag själv har hyrt ut min bostadsrätt i andra hand skriver jag ett utförligt kontrakt och flyttstädar precis som om jag skulle ha sålt lägenheten. Och om man kommer överens om en tid när vi ska flytta in, så anser jag att att hyresvärden ska vara färdig – inte att den ska behöva fyra timmar till.
Vi har alltså flyttat igen. Lite längre från stan, men till en trea istället för en tvåa och med en betydligt lägre hyra.
Förra gången vi flyttade var det katastrof. Den här gången... Ingen katastrof, men jag tycker inte att det är okej att det är massor av smulor och matrester kvar i frysen eller att ingen byrålåda är urtorkad, att hyllor och tv och bord är dammiga eller att badkaret är sandigt. Kanske blir det extra svårt för mig som har svårt att se damm och som ibland blir lite hysterisk och får städmani när jag ser ett dammkorn. (Observera att jag också är allergisk.)
Nu inser jag att man inte får räkna med så mycket när man hyr i andra hand. Men lite måste man väl kunna förvänta sig? Åtmstone att det är normalt städat, att lägenheten luktar rengöring och att det inte ligger en hårklämma under köksbordet eller ett svettband i hallen.
Jag brukar kunna anpassa mig och känna mig hemma och trivas. Men att göra det i en lägenhet med någon annans soffa, någon annans säng och någon annans porslin är förstås inte superlätt. Särskilt inte när det är inredning som man själv aldrig ens skulle titta efter. Ännu känner jag mig inte hemma här. Min sambo beskrev det som att den förra lägenheten (med mosaik i köket, golvvärme i badrummet och en stor platt-tv) var mer som att komma hem till en kompis. Den här (med spetsdukar på borden, kinamatta under soffbordet och en tjock-tv som blir svart ibland) är mer som att komma hem till farmor och farfar. Det är trevligt hos farmor och farfar, men man är hellre hos en kompis.
Dags att börja packa upp och göra lägenheten mer vi, så gott det går.
Vi har alltså flyttat igen. Lite längre från stan, men till en trea istället för en tvåa och med en betydligt lägre hyra.
Förra gången vi flyttade var det katastrof. Den här gången... Ingen katastrof, men jag tycker inte att det är okej att det är massor av smulor och matrester kvar i frysen eller att ingen byrålåda är urtorkad, att hyllor och tv och bord är dammiga eller att badkaret är sandigt. Kanske blir det extra svårt för mig som har svårt att se damm och som ibland blir lite hysterisk och får städmani när jag ser ett dammkorn. (Observera att jag också är allergisk.)
Nu inser jag att man inte får räkna med så mycket när man hyr i andra hand. Men lite måste man väl kunna förvänta sig? Åtmstone att det är normalt städat, att lägenheten luktar rengöring och att det inte ligger en hårklämma under köksbordet eller ett svettband i hallen.
Jag brukar kunna anpassa mig och känna mig hemma och trivas. Men att göra det i en lägenhet med någon annans soffa, någon annans säng och någon annans porslin är förstås inte superlätt. Särskilt inte när det är inredning som man själv aldrig ens skulle titta efter. Ännu känner jag mig inte hemma här. Min sambo beskrev det som att den förra lägenheten (med mosaik i köket, golvvärme i badrummet och en stor platt-tv) var mer som att komma hem till en kompis. Den här (med spetsdukar på borden, kinamatta under soffbordet och en tjock-tv som blir svart ibland) är mer som att komma hem till farmor och farfar. Det är trevligt hos farmor och farfar, men man är hellre hos en kompis.
Dags att börja packa upp och göra lägenheten mer vi, så gott det går.
RÄTT låt vann!
Aldrig trodde jag att den låten jag hejade på skulle gå och vinna. Särskilt inte när det var Tyskland med en väldigt annorlunda låt. Jag trodde aldrig den skulle gå hem i Europa. Särskilt inte med en tjej utan vare sig stora bröst i djup urringning, glittriga kläder eller ett fejkat leende. Men hem i Europa gick den! Enkelt. Roligt. Annorlunda.
Galet. (Och så roligt!)
Galet. (Och så roligt!)
Med blott en (mån)dag kvar av praktiken
Praktikträff på Journalistförbundet. Sexton studenter var vi som kom. Samtliga med en sommar av journalistjobb framför sig. Sexton studenter som inom en inte alltför avlägsen framtid faktiskt inte är studenter längre. Åh, vad jag tycker att det är skönt att man kan ana slutet. Åh vad skönt att slippa CSN, Sundsvall, klassen och akademiska kurser. Men åh vad jag säkerligen alldeles för tidigt ändå kommer bli nostalgisk över universitetstiden. Trots allt.
De flesta av oss gick vidare till en uteservering. Drog ihop bord. När regnet kom splittrades vi. »Vi ses i höst.»
Jag jobbar bland alla familjetidningar, förstår ni...
Ett urval av vad jag hört i korridorerna de senaste fyra månaderna:
– Hon har ju blivit så smal!
– Ja, de blir ju det, springer av sig allt i den där åldern.
– Ja...
– Jag går ju en halvtimme med vagnen.
– En halvtimme?!
– Ja, men det tar ju typ en kvart normalt, men med all snö...
– Usch, jag sov så illa. Du vet när man får en unge i sängen som gillar att buffas...
– Puh, jaa...
– Har du lätt för att bli gravid?
– Jaa!
– Ja? Jag med. Jättelätt.
– Du vet, de bara tittar på magen!
– Ja...
– De ser mig inte! De tittar bara ner! Vad är det för fel på folk?!
– Hon har ju blivit så smal!
– Ja, de blir ju det, springer av sig allt i den där åldern.
– Ja...
– Jag går ju en halvtimme med vagnen.
– En halvtimme?!
– Ja, men det tar ju typ en kvart normalt, men med all snö...
– Usch, jag sov så illa. Du vet när man får en unge i sängen som gillar att buffas...
– Puh, jaa...
– Har du lätt för att bli gravid?
– Jaa!
– Ja? Jag med. Jättelätt.
– Du vet, de bara tittar på magen!
– Ja...
– De ser mig inte! De tittar bara ner! Vad är det för fel på folk?!
Bortskämd
Jag kan knappt föreställa mig hur jobbigt det kommer att vara.
Att komma till en lägenhet utan tvättmaskin, torktumlare och stor diskmaskin.
Att komma till en lägenhet utan tvättmaskin, torktumlare och stor diskmaskin.
Snacka om slutspurt
Tre praktikdagar kvar.
Onsdag ledigt, torsdag-fredag jobb, lördag flytta ännu längre söder om Söder, söndag ledigt och måndag jobb.
Sedan, hörni... ska jag göra något annat.
Onsdag ledigt, torsdag-fredag jobb, lördag flytta ännu längre söder om Söder, söndag ledigt och måndag jobb.
Sedan, hörni... ska jag göra något annat.
När jag är 46 år...
...kommer jag tydligen se ut så här.
Nog för att jag ändå ser ganska slät ut, men nä, fy fan. Deppigt.
Kissat på kolsvart toalett i en vänthall
Nyköpings tågstation, 22 maj 2010
Att vara ensam i en främmande stad kan vara ganska trevligt. Faktiskt. Särskilt när vädret är som det var i dag – mestadels blå himmel. Jag har haft ett litet äventyr i dag. Ätit pizza ensam på en kvarterspizzeria. Smutsat ner byxorna med jord och lera. Lusläst Kupé på SJ-tåg och sovit på Swebus-buss. Kissat på kolsvart toalett i en vänthall. Suttit på ett berg och njutit av solen. Fotograferat klättrare.
Utanför ett litet samhälle, som i sin tur ligger ett par mil utanför Nyköping, befann sig nämligen ett gäng barn och några vuxna för att klättra i berg. Och dit tog även jag mig för att skriva om det.
Dags att ta igen tidningsläsningen igen
En tiondel av tidningarna hemma?
Annars hade en ledig lördag suttit fint
Mina fötter värker. Kroppen och knoppen är trötta. Väldigt trötta. Väldigt väldigt.
Fredag kväll. Början på helgen.
Och jag jobbar i morgon. I Nyköping.
Fredag kväll. Början på helgen.
Och jag jobbar i morgon. I Nyköping.
Och en sol som värmer
För en månad sedan var det jobbigt. Jag har alltid lite svårt att vänja mig vid ljuset. Tycker alltid att det är lite jobbigt när kvällarna blir ljusa och att det inte längre är kallt ute. Nu har jag vant mig. De senaste dagarna när jag lämnat lägenheten har jag njutit av doften ute. Knoppar som brustit, regndroppar som letat sig ner i jorden men fortfarande doftar, värme som tvingar mig lämna jackan hemma...
Och så är jag galet nervös också
I går var jag hos tandläkaren. 645 kronor för en röntgenbild och en läkare som kände på mina uppkommande visdomständer och sa:
– Boka tid hos en tandhygienist för att ta bort tandsten och sånt.
– Boka tid hos en läkare för att ta bort visdomständerna.
– Sedan kan du komma tillbaka till mig så ska jag byta lagningarna du har. Jag ser att du har haft dem sedan du var barn och det ser inte så fint ut.
Han tror visst att jag har pengar i överflöd? Men tre tider är bokade. En hos en tandhygienist, och så två tider för att ta bort två visdomständer. Jag undrar hur många tusen det kommer gå på...
Den nya ångesten
Alldeles nyss påbörjade jag min fyra månader långa praktik.
Eller ja, alldeles nyss, jag vet inte. Tydligen är det 15 veckor sedan nu.
Jag verkar bara ha två veckor kvar.
Tiden går farligt fort. Om två veckor går jag på en ledighet jagvetintehurmångaveckorjagharinteräknat.
(Innan jag är tillbaka på min praktikplats för några veckors sommarvikariat.)
Och sedan. SEDAN! Sedan är det dags för Sundsvall igen. För att jag i januari ska få min journalistexamen.
Journalistexamen.
Frågetecken.
Vad ska jag göra med min journalistexamen? Hur ska jag få ett jobb? Vad vill jag ha för jobb?
Herregudjagkanskeharfåttexamensångest.
(Jag googlade examensångest. 365 träffar. Det finns alltså något som kallas så.)
Eller ja, alldeles nyss, jag vet inte. Tydligen är det 15 veckor sedan nu.
Jag verkar bara ha två veckor kvar.
Tiden går farligt fort. Om två veckor går jag på en ledighet jagvetintehurmångaveckorjagharinteräknat.
(Innan jag är tillbaka på min praktikplats för några veckors sommarvikariat.)
Och sedan. SEDAN! Sedan är det dags för Sundsvall igen. För att jag i januari ska få min journalistexamen.
Journalistexamen.
Frågetecken.
Vad ska jag göra med min journalistexamen? Hur ska jag få ett jobb? Vad vill jag ha för jobb?
Herregudjagkanskeharfåttexamensångest.
(Jag googlade examensångest. 365 träffar. Det finns alltså något som kallas så.)
Hum hum från Humlegården
Dagens komplimang?
Ute är det över 20 grader varmt och klarblå himmel. På bussen på väg hem från några timmar i Humlegården börjar en kille prata med mig. Han är solbränd och berättar att han har varit ute hela dagen. Sedan tittar han på mig:
»Du har inte varit ute i dag eller?»
»Du har inte varit ute i dag eller?»
Varför Swebus Express är bättre än SJ
Bussresan tar visserligen ungefär en halvtimme längre än tågresan. Det finns inte heller någon bistro på bussen. Men vad gör det när det är tystare, färre resenärer och därmed färre störningsobjekt, bekvämare, billigare och när det till och med finns gratis internetuppkoppling? Dessutom var bussen framme en kvart före beräknad tid sist. Det skulle ALDRIG hända tåget.
Beach 2010* here I come?
Jag förstår mig inte riktigt på mig själv. Jag köper ett par shorts som är i minsta laget och säger att nu jäklar, nu får jag inte gå upp i vikt, dags att hålla igen på onyttigheterna. Och vad gör jag? Jag äter ännu mer! Och rör mig inte därefter. Herregud. Innan det blir väder för korta shorts har jag väl växt ur de dyra shortsen.
*Oh, det är egentligen verkligen mot mina principer att prata om någon beach-säsong-kropp...
*Oh, det är egentligen verkligen mot mina principer att prata om någon beach-säsong-kropp...
Knäpptyst
Bryggan. Grå, men vacker och vårdoftande.
Lite halvspontant satte jag mig på bussen till Falun. Och den tre timmar långa (?) bussresan var den mysigaste resan jag gjort på länge. Knäpptyst på bussen. Mjuka säten. En tjock bok i knät och bra musik i öronen. Gråa, mystiska landskap susade förbi utanför fönstret. Framförallt gillade jag lugnet. Tystheten. En enorm kontrast från vad jag faktiskt har blivit van vid. Och att inte ha något annat att göra än att sitta på en knäpptyst buss i tre timmar behövde jag nog. Min rastlöshet börjar gå mig på nerverna. Därav min lilla resa.
Med fyra tomma dagar framför mig
Ute skiner solen. Det är ganska varmt, gräset har blivit grönt och knopparna har hunnit växa ut en del. Dessutom luktar det faktiskt nästan som sommar. Och om en timme går jag på en fyradagarsledighet. Fantastiskt!
Vad jag ska göra på mina fyra lediga dagar har jag dock ingen aning om. Jag har ju ganska lätt att bli rastlös och krypa på väggarna, så jag ska försöka fylla dem med lite meningsfulla saker. Om jag får välja, under de förutsättningarna att sambon jobbar och att det fina vädret ska försvinna, kommer det bli utflykt med syster och systersöner i Falun, intensiv pratkonferens i Uppsala, fikadejt i Stockholm och däremellan lite lugn-och-ro-läsning.
Eller så blir det fyra händelselösa dagar i Stockholm. Det återstår att se.
Vad jag ska göra på mina fyra lediga dagar har jag dock ingen aning om. Jag har ju ganska lätt att bli rastlös och krypa på väggarna, så jag ska försöka fylla dem med lite meningsfulla saker. Om jag får välja, under de förutsättningarna att sambon jobbar och att det fina vädret ska försvinna, kommer det bli utflykt med syster och systersöner i Falun, intensiv pratkonferens i Uppsala, fikadejt i Stockholm och däremellan lite lugn-och-ro-läsning.
Eller så blir det fyra händelselösa dagar i Stockholm. Det återstår att se.
Gissa favoritfärgen
Rivstart för den här inte-växa-ur-shortsen-grejen
I helgen har jag i princip bara ätit. Lyxmiddag i lördags, lyxfrukost och lyxmiddag i går. Och mellan detta har jag legat i soffan och ätit choklad och ostbågar framför olika filmer. Fin helg. Fina shorts.
Då var det nästan ett nöje att bli trampad på
Folk har bråttom. Så bråttom att de bara bryr sig om sig själva. Den där kvinnan förra veckan hade så bråttom att hon troligen inte ens märkte att hon höll på att svinga sin tunga ryggsäck rakt i mitt ansikte. Många bryr sig inte om att låta sina medmänniskor bli varse om att de vill komma förbi, utan använder sina vassa armbågar som vapen. Folk har så bråttom att de inte hinner be om ursäkt. De har så bråttom att de blir otrevliga.
I början log jag inombords åt alla sammanbitna miner på tunnelbanan. Jag log åt folk som skulle först av, först på, först upp i rulltrappan. Jag log och skakade på huvudet åt att alla envisades med att komma ner för trapporna – samtidigt. Jag log åt att de inte förstod att de bara orsakade kaos. Stopp. Irritation.
Numera har jag också bråttom. Men inte så bråttom att jag inte hinner be om ursäkt om jag råkar krocka med någon. Jag brukar alltid le och tacka när jag får komma förbi och sätta mig på ett ledigt säte. För jag är övertygad om att det inte bara är människan jag tackar eller ber om ursäkt som blir gladare – jag själv mår också bättre av att vara trevlig. Och för att det är vanligt hyfs. Många stockholmare verkar dock inte ha förstått det ännu. Därför blev jag alldeles paff när en man som trampade mig på foten på tunnelbanan vände sig om med en ärligt beklagande blick och bad om ursäkt. Min stortå gjorde ont. Ändå var det nästan ett nöje att bli trampad på.
Lite... tajt, kan man säga.
Ja, alltså, om vi säger så här: De fantastiska jeansshortsen jag köpte på shoppingkvällen i går var ju inte i största laget, direkt. De är små. Väldigt små. Och nu pratar jag inte om några minishorts där man nästan visar hela härligheten, för det gör man inte. Nej, vad som är litet är storleken. Jag överdriver nog inte när jag säger att de blir för små om jag går upp ett kilo. Så nu måste jag nog göra situps och rygglyft. Varje kväll. Usch, vad fånigt...
(Däremot köpte jag ett linne som jag tvärtemot shortsen kan tillåtas växa i. Dålig kombo.)
(Däremot köpte jag ett linne som jag tvärtemot shortsen kan tillåtas växa i. Dålig kombo.)
Lite choklad, lite tidning, lite kaka? Gratis? Jatack.
Jag fick min första goodie bag i kväll. Ah. Fantastiskt. Det är en sådan där töntig sak, goodie bags, som alla häftiga modebloggare får på alla events de går på. Men det är svårt att ogilla en kasse med massor av smått och gott i. Som dessutom är gratis... Shoppingkvällen på Mango anmälde jag mig till för att min kompis var med och anordnade den, för att det var en rolig grej som jag kunde ta med en annan kompis på och, ja, för att få en goodie bag. Att jag skulle komma därifrån med kläder trodde jag inte. Särskilt inte med bland annat ett par fina jeansshorts. Men det gjorde jag. (Nu fattas bara att beställa den där solsemestern där kläderna passar perfekt.)
Snudd på världens alla kök
Koreanskt, italienskt, etiopiskt, indiskt, kinesiskt, japanskt, amerikanskt, mongoliskt. Jag har nog aldrig ätit av så många olika sorters kök på så kort tid som de tre senaste månaderna i Stockholm. Framförallt har jag väl aldrig ätit ute så ofta som jag har gjort den senaste tiden...
(Koreanskt? Ingen höjdare enligt min smak. Däremot överraskade det etiopiska köket.)
(Koreanskt? Ingen höjdare enligt min smak. Däremot överraskade det etiopiska köket.)
Tryggare kan ingen vara II
Min yngsta systerson, charmtrollet till höger, döptes till Victor i går.
En vanlig dag på min redaktion
Chefen: Hörni, bli inte oroliga om en stor rosa kanin följer efter mig på jobbet i morgon... Han ska gå efter mig hela dagen. Till jobbet, till tandläkaren och så.