barajagjohanna

Sundsvall försöker slå rekord i att fika och tävlar i dag mot Östersund. Inte nog med att stan är full av fikasugna människor - det kryllar av motorcyklister och deras hojar också. Och det är galet varmt. En perfekt dag för att slå rekord i fika och att samtidigt ha mc-dag. Dessutom är det en perfekt dag för att sola och grilla med sina vänner.

Det är då jag får huvudvärk. Man får inte klaga när himlen är blå och solen steker. Man får absolut inte klaga när till och med vinden är varm. Men... jag måste. Det var inget roligt i stan: det är för varmt och klibbigt och jag är stressad över min försenade deadline och mitt berg av disk. Och så den där huvudvärken som bara blir värre av solen. Solen som jag har längtat efter att få njuta av. Typiskt.

Ena stunden höjer vi rösterna åt varandra, fröken Fjällen, fröken Siljan och jag. I nästa stund har någon sagt något (egentligen mindre) roligt, så att alla tre skrattar så att tårarna sprutar och ansiktet blir tomatfärgat. Vi har kollektiva humörsvängningar. Ständigt. I går gick det väldigt bra med uppsatsskrivandet. Ändå var humöret i botten vid dagens slut. Stressade som få åkte vi på en snabb shoppingrunda för att höja humöret och byta miljö. Vi hade en halvtimme på oss innan köpcentret skulle stänga och på den tiden nästan joggade vi mellan Kicks, Village och The Body Shop och gjorde av med nästan en tusing var. Och jag var alldeles lycklig. Av en ny fembladsrakhyvel i grönt och turkost och ett par tekoppar. Herregud.

Jag tror att vi är trötta nu. Jag tror att vi alla suktar efter ledighet.
Och det känns som att det är det enda min blogg handlar om för tillfället. Jag ber om ursäkt.

Jo, det stämmer, det ni ser på bilden. Fredrik Wikingsson ringde mig från New York i gårkväll. Vi hade avtalat tid i förrgår, men han svarade inte. Jag ringde minst 30 gånger på två dagar. När jag äntligen fick tag på honom tidigare i gårkväll sa han »jävlar vad du har ringt mig, du!» men bad också artigt om ursäkt för att han inte svarat. Att vara progamledare och småbarnspappa i New York är tydligt hektiskt.

Men han satt i möte och bad om att få ringa upp efter en halvtimme. Det tog fyrtiofem minuter och samtalet bröts efter sju minuter. Ett sms om med orden "Laddade ur. Sorry som fan. Ring på detta nr. Wikingsson" kom efter ytterligare fyrtio minuter. Men då var det natt i Sverige, så jag såg det först i morse. Men han ringde upp i dag igen för att avsluta intervjun. Och vi började prata B-uppsats och utbildning och jag fick en väldigt positiv bild av honom.

Det här med att jag intervjuar kända personer började under en redaktionsövning i skolan då jag försökte få tag på schlagerartister. Det blev Caroline af Ugglas och det blev Christer Björkman och klasskompisarna började kalla mig för Kändisreportern. Hur hände detta? Jag som inte ens är kändiskåt eller än mindre har koll på kända människor. Men jag tycker att det är skitroligt. Det är väldigt intressant att få en egen bild av dem som man bara sett på TV och i tidningar och som många andra bara har fördomar om. Och sedan kan jag ju inte förneka att det är lite småroligt att ha Lasse Lindhs, Blondinbellas, Susie Päivärintas och Fredrik Wikingssons privata telefonnummer i mobilen... eller att jag har blivit nöjesredaktör på Kåridåren. Yay!

Min söta lilla vän fröken Siljan tog körkort i hemlighet i dag. Jag blev alldeles till mig av glädje och fick en fantastisk bra anledning till att slippa träningen. Medan våra andra vänner tränade eller var på bio, firade vi körkortet med middag och kvällsfika på Barista! Sedan fick jag äran att vara den första att åka med den nyblivna chauffören.

Vi åkte på utflykt till Norra Berget där vi tittade på utsikten över Sundsvall...


...och fröken Siljan parkerade nästan felfritt första gången med körkort.

Fiolerna och mellanspelet var fint. Men annars förstår jag faktiskt inte grejen.

Vi ligger i sängen och ska sova någon gång efter midnatt.  P A N G !  Plötsligt hör vi en kraftig smäll utanför huset samtidigt som det lyser upp ett skarpt ljus en kort, kort sekund. Vi rycker till exakt samtidigt och säger »shit» och »jävlar» »var det ett skott?».

Ja, det kan inte ha varit något annat. Jag har aldrig hört ett pistolskott tidigare, men jag har aldrig hört en smäll som det där tidigare heller. Det enda konstiga är ljuset. Men varken en raket eller en smällare låter så där. Det lät verkligen som ett skott. Några bilar stod på gården med stråkastarna på, tutade ibland och massor av folk var ute. Vi blev båda klarvakna och efteråt låg jag på helspänn i säkert en timme och bara väntade på nästa smäll. Det brukar hända saker här (allt från att någon bryter sig in i en lägenhet och kvinvhugger en man till gängbråk med baseballträn), men i natt var första gången som jag faktiskt kände mig osäker på om jag vill bo kvar i det här området.

Efter sju dagar i rad på skolan är jag less. Less på bristen på lediga dagar. Nästa helg tänker jag inte sätta min fot innanför universitetets dörrar. Men först: ytterligare fem heldagar där...

Att bära på huvudet är vanligt i många delar av världen. Här i Sverige har jag dock aldrig sett det.

Förrän i dag.

Den afrikanska kvinnan som var på väg från Ica upp mot våra hus visade verkligen att hon hamnat i moderna Sverige och blivit påverkad av kommersiella krafter. Tillsammans med sin väninna gick hon och skrattade - med ett storpack Coca Cola på huvudet.

Dansskolans vårtermin är alldeles för kort. Det är bara 5 maj i dag, men det har ändå varit sista kurstillfället i boogie woogie steg 2. Tråkigt! Boogiekvällarna gör mig alltid på så bra humör. Det lär ju bli steg 3 i höst. Förra veckan fick jag reda på att jag borde börja tävla. Jag blev snopen över kommentaren. Men bara en halvtimme tidigare hade jag själv tänkt tanken - en tanke som aldrig riktigt seriöst passerat min hjärna förut. Visst, det är klart att jag någon gång har tänkt att det vore roligt att tävlingsdansa, men jag har alltid tänkt att min rygg hindrar mig - att jag inte skulle kunna göra saker lika snyggt som andra. När jag var 16 år och dansade disco på avancerad nivå var det dags att börja tävla. Då slutade jag dansa. (Något som jag många gånger ångrat bittert.)

Tävla eller inte (troligen inte - jag har lååång väg kvar till tävlingsnivå), den här gången får jag inte sluta med dansen. Rubriken ska alltså inte stämma.