Aj.







Är jag inte snygg?!

Sov i en timme. Under den timmen hann all smärtstillande släppa. Aj. Som. Fan. Skulle man kunna säga.

Bulan är inte snygg. Dessutom gör den ont. Och är varm.
Jag  är varm. Och frusen, orkeslös och hungrig.
Ond cirkel. Ont.


Hem, men ändå inte

Jag har varit borta igen. I Falun den här gången. Nu är jag åter i "min" lägenhet i söderförorten – men jag har ingen lust att packa upp. Jag har haft den här känslan förut. Det var när jag kom som au pair till franska Annecy. Världens mysigaste stad verkligen, men så fort jag klev in i huset jag skullle bo i kändes det fel och jag ville bara hem. Därför packade jag aldrig upp och återvände hem efter två veckor i en resväska.

Lite samma känsla har jag här i vår möblerade lägenhet. Jag vankar av och an, rastlös, kommer inte riktigt till ro. Har tagit bort det fula överkastet från sängen, gömt undan ett par fula prydnadsaker, köpt limegröna stearinljus och till och med en chockrosa skärbräda för att få in lite färg, ställt upp våra böcker och filmer i bokhyllan, men ändå känner jag mig inte som hemma. Och den här gången kan jag inte bara dra "hem". För något annat hem finns inte, hem är ju där jag bor och där jag har min sysselsättning, alltså här. Mamma tror att det är därför jag är lite extra rastlös just nu – för att jag inte är riktigt hemma någonstans. Huvudet på spiken, tror jag.


En armhåla i gigantiskt förband

Akutbesök, mindre kirurgiskt ingrepp och nu en armhåla i gigantiskt förband och pencillinkur. Nej, det var väl inte riktigt så jag hade tänkt mig min torsdag. Nåja, ingen skada skedd (förutom ett snitt i armhålan som måste läka, förstås, och en arm som inte riktigt går att röra som vanligt, förstås). Nu blir det spännande att se om jag klarar av resväskan till Falun.

Jag frågar mig vad som är mest värt

Jag tackade nej till ett sommarvik här om dagen. Första tanken är att det är oerhört korkat eftersom jag skulle få en tjockare plånbok, en fylligare cv och mer erfarenhet. Man kan inte säga nej till ett jobb!

 

Andra tanken är att jag faktiskt redan har ett vikariat. Det är bara tre veckor, men det får vara nog för mig den här sommaren. För att det är viktigare hur jag mår än hur min meritlista ser ut. Det är ju det jag har sagt till mig själv hur länge som helst. Ändå är det så galet jobbigt att säga nej. Ända sedan förra sommaren har jag sagt att jag kommande sommar absolut inte får jobba för många veckor. Att det är bättre att säga nej tack istället för att hamna där, i utmattning, igen. Jag mår bra, men jag vågar inte ta risken. Inte så här snabbt.

 

Så jag sa nej tack.

Och står inför en sommar av tre veckors vikariat på Sveriges viktigaste tidning – och resten av sommaren i frihet.

 


Tjugofemplus? Trettiominus? (Hjälp!) Tjugoplus!


Förra året kände jag för första gången på flera år att jag ville ha en födelsedagsfest. Jag ville fira födelsedagen, äta tårta med många människor, blåsa upp ballonger och dricka bål. Så det gjorde jag. I år känner jag mest för att ha en fin dag, utan vare sig fest eller några hypade bjudningar. Så det ska jag ha.

Från och med i dag är jag för övrigt vuxen hos troligen all kollektivtrafik. Usch och fy och ve och fasa.

Men grattis på födelsedagen till mig själv då. Lägligt nog är det
ett foto i timmen i dag, så vill ni se hur dagen blev är det bäst för er att ni pallrar er tillbaka hit i morgon.


Så blev mitt 00-tal

2000 - Mamma fyller 50 och familjen tillbringar två veckor på Korfu - en fantastisk ö! Strax efter att vi kommer hem tar jag emot ett samtal från min faster som berättar att min underbara kusin omkommit i en bilolycka, 21 år ung. Detta blir givetvis något som påverkar mig mycket. På hösten börjar jag på gymnasiet. Efter att ha tvekat mellan olika program blir det till slut friskvårdsprogrammet. På hösten gör jag några veckors praktik och är den enda i klassen som inte  är på en plats med inrktning på hälsa - jag praktiserar på ett café och bestämmer mig under den tiden för att hoppa av skolan. Jag vill läsa journalistik i Uppsala istället.

2001 - Ett av åren som troligen förändrar och formar mig mest. Några veckor in i januari läser jag klart ett par kurser. Sedan hoppar jag av gymnasiet och jobbar vidare på caféet under våren, samt är ungredaktör på en av lokaltidningarna. Jag tycker att det är oerhört skönt att ha lite paus från skolan och jag känner mig ganska cool som tagit steget att hoppa av gymnasiet i väntan på en flytt till något jag verkligen vill. På hösten flyttar jag hemifrån, in i en studentkorridor i Uppsala och börjar på mediegymnasiet Grafiskt Utbildningscenter, GUC. Redan från start känner jag att det är rätt.

2002 - Farmor och och farfar dör, väldigt speciellt med tre dagars mellanrum. Inriktning i skolan ska väljas och efter att en kort sekund funderat på att läsa fotografisk bild i två år, väljer jag ändå journalistik som jag flyttade till Uppsala för att läsa. Det visar sig vara ett bra, men tufft val. Jag jobbar extra, tar körkort och dagen efter åker jag tillsammans med en kompis till Dublin. Vi bor hos en gemensam vän i fem dagar, gör utflykter, shoppar och jag förälskas i staden.

2003 - När våren kommer får jag reda på att ett projekt söker volontärer för handikapp-OS i Dublin till sommaren. Jag, som verkligen vill tillbringa en del av sommaren i Dublin, söker, utan att egentligen tro att jag ska få det. Men jag får jobbet. Tre veckor i juni är jag volontär på Special Olympics i Dublin, något som är oerhört roligt. På hösten skriver jag reportage om skrattklubb och rullstolsdans och skriver porträtt om en nunna, och förstår att det är de långa texterna jag trivs bäst med.

2004 - Under våren gör jag ett par månaders praktik på Plan Sverige och därefter hägrar studenten. Studentens lyckliga och efterlängtade dag blir fantastisk tillsammans med mitt tjejgäng. I slutet av sommaren åker jag till franska Annecy i närheten av Génève för att vara au pair till tre barn i ett år. Annecy är fantastiskt, men efter två veckor står jag inte ut med vare sig jobbet eller kvinnan jag bor hos, så jag åker hem. Mina föräldrar flyttar till ett nytt hus, och jag får bo i gästrummet resten av hösten. Jag får ett heltidsjobb i Borlänge och jobbar för att tjäna pengar till mitt nya äventyr: terminskurs i franska i Frankrike.

2005 - En termins franskastudier i Paris blir det bästa jag gjort och är nog den största grejen jag gjort under 00-talet. Våren i Paris är aldrig tråkig, jag längtar inte hem en skund och jag älskar verkligen Montmartre där jag bor som längst. Tillbaka i Sverige får jag börja på mitt gamla jobb i Borlänge igen. På midsommar åker min syster ambulans till Akademiska sjukhuset i Uppsala efter en cykelolycka, vilken tar ett år att komma tillbaka från. På hösten börjar jag läsa en halvtidskurs i franska på Högskolan Dalarna för att hålla igång språket. I fonetiken märks det tydligt att jag bott i Frankrike - och i december tar jag med mig en franskapluggkompis och åker tillbaka till Paris för en nostalgisk weekend.

2006 - Jag får en tillsvidareanställning på jobbet i Borlänge, men får dessutom jobb på Disneyland Paris. Till det tackar jag dock nej och väljer att stanna hemma och fortsätta jobba och läsa upp betyg samtidigt. Både vår och höst är jag på en långweekend till min favoritstad Paris där jag shoppar loss och visar mina medresenärer staden. Min faster avlider efter en lång tid av elak dancer. 2006 är också året då jag väntar och väntar på att en läkare ska titta på min rygg som känns allt snedare. På hösten träffar jag en specialistläkare i Linköping och vi beslutar operation, något som kommer väldigt plötsligt.

2007 - Året som rent personligt blir det mest omvälvande i mitt liv. Den sista februari stelopereras jag för skolios. Skruvar och titanstag sätts in i fem ryggkotor och jag ligger på Linköpings Universitetssjukhus i en dryg vecka. Detta resulterar i nästan fyra månaders sjukskrivning från jobbet och jag rehabiliteras i totalt sex månader. Till hösten händer massor - jag får börja träna igen. Dessutom börjar jag läsa kreativt skrivande A, vilket blir en enormt utvecklande termin. Samtidigt jobbar jag så mycket jag kan för att slippa ta studielån. 2007 är också året då jag blev moster till världens sötaste Oliver. För första gången i mitt liv reser jag till London, där min kompis och jag träffar min kompis pappa - för första gången.

2008 - Kreativt skrivande B och jobb är det som våren präglas av, samt en Londonresa till. På sommaren när jag än en gång befinner mig i England, på piren i Brighton närmare bestämt, får jag reda på att jag står på en bra reservplats till journalistutbildningen på Mittuniversitetet. Sedan kommer jag in och fortfarande när flyttlasset går till Sundsvall känner jag mig överrumplad och förvånad över vad som sker. Höstterminen blir fantastisk. Jag träffar underbara människor, särskilt en speciell kille, och trivs verkligen med utbildning, stad och människor.

2009 - Jag börjar äntligen dansa igen, boogie woogie den här gången, tillsammans med Honom, mr T. 2009 är nämligen året då jag inser det som andra försökt få mig att förstå i slutet av året innan - jag är förälskad. Journalistutbildningen fortgår och till en början är det fortfarande väldigt roligt. Men på vårkanten börjar min kropp ge ifrån sig små signaler om att jag borde ta det lite lugnare, vilket jag förstås inte lyssnar på. Jag jobbar ännu mer, praktiserar och sommarvikarierar på en lokaltidning men tvingas sluta eftersom min kropp säger ifrån. Jag har helt enkelt blivit utmattad och orkar inte mer. Resten av sommaren är jag ledig, åker till Kreta och gör så lite som möjligt. Min storebror får en rejäl smäll i huvudet av en crossolycka och ligger medvetslös i flera dagar. Ett par dagar efter han vaknar föds min andra systerson. Under hösten träffar jag en kurator som förklarar att det inte är konstigt att det har blivit för mycket för mig, och jag lär mig att säga nej och prioritera mitt eget välmående. Tillsammans med mr T firar jag in det nya decenniet i Paris.


Och 10-talet då? Om jag får bestämma ska jag inom de kommande tio åren ta min journalistexamen och läsa C-kursen i kreativt skrivande, få ett fantastiskt jobb (ordet fantastiskt innebär i det här fallet att det är ett jobb som jag trivs och mår bra med), resa mycket, dansa för endorfinernas skull, flytta till ett mer permanent ställe än vad jag bott på de senaste åtta åren samt få barn. Men en sak har jag lärt mig på de senaste tio åren: saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig...


Lycklig och förvånad

För ett och ett halvt år sedan skulle jag aldrig i hela mitt liv kunna se mig själv där jag är nu. På väg mot praktik som journalist i Stockholm hade jag för det första aldrig kunnat tro. Och framförallt det här med att ha pojkvän - och att bli sambo! Inte en chans. Det fanns inte på kartan. Inte för att jag inte skulle vilja, utan för att jag är kräsen och jäkligt svårflirtad och alltid har varit singeln personifierad. Hade någon för ett och ett halvt år sedan sagt till mig att »Johanna, den 12 december 2009 kommer du att fira ett år  med din pojkvän, en pojkvän som du är på väg att flytta till Stockholm med», hade jag skrattat. På riktigt. Jag hade skrattat.

Men här är jag: Lycklig och förvånad.


Åldersnojan hinner ifatt. Igen.



Här om dagen slog det mig: Från och med januari är inte jag ungdom hos SJ längre.

Herregud.
He-rre-gud.


Ungdom har man ju varit hela sitt liv, eller? Att bli vuxen på SJ - det har liksom varit vääääldigt långt borta. De har ju trots allt en ganska generös gräns på hela 26 år. Och 26 år är alltså väldigt långt borta. Väldigt  långt borta.

Det är bara det att... att jag liksom råkar bli just 26 år om sissådär en och en halv månad. Hur, och framförallt när,  fan hände detta?



Prestationsångest är något nytt

Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin haft särskilt höga krav på mig själv egentligen.
Sedan började jag på den här utbildningen.


Mamma skickar bilder på systersönerna...

Den yngsta är snart två månader, myser i babysittern och blir bara sötare och sötare. Den äldsta på två år hjälper mormor att kratta, rullar sig glatt i höstlöven och blir bara roligare och roligare.

Fan, de är som magneter. Jag tror jag måste åka hem till helgen.

"Tack, tack, tack för dansen"

Det blev massor av tacos. Det blev massor av marrängswiss. Det blev enormt mycket Singstar. Det blev en jäkla massa bugg på kåren. Bugg! Kan ni tänka er?! Så fantastiskt roligt! Tack, tack, tack för dansen, liksom!

Så skrev jag i bloggen för nästan precis ett år sedan, en tidig morgon efter en av de roligaste utekvällarna. Dagen efter mådde jag oförskämt bra och kände mig fortfarande hög och lycklig. Av dansen. Ja, det var vad jag trodde i alla fall. Vad jag inte fattade då var nog att det inte bara var dansen som fick mig att må så bra. Ovan vid känslan kunde jag ännu inte förstå att det var den där norrlänningen som hade fått mig på fall...

Det är 2-åringen som borde uppmärksammas, men...



Det här är jag och min färskaste systerson. Han heter Victor och är nästan fem veckor. I dag hade hans storebror Oliver 2-årskalas och egentligen borde jag ju ha bilder på honom istället. Men då min älskade kamera är trasig finns tyvärr inga bra bilder, så därför passar jag på att presentera lillebrorsan istället.

Mr T och jag har fått träffa småpojkarna både fredag, lördag och söndag den här helgen. Olivers skratt smittar av sig och när Victor lugnt somnar in på ens bröst blir man själv lugn...

Bäbisterapi är det bästa.


(Och om ni kan slita er från bäbisen, så observera mina nya glasögon på bilden... Nu ser jag lite klarare!)


Jag måste hem!

Jag längtar så mycket efter mina systersöner att jag tror jag håller på att gå av.

Jag gissade på 1 september hela tiden

Jag ska iväg och titta på när nollorna (de nya journaliststudenterna) spelar vinbrännboll, men först vill jag bara meddela att jag blev moster till ännu en söt liten pojke i förmiddags!

Skönlitteraturen till Falun. Kvar blir kurslitteraturen och jag.

Gårdagens deppinlägg raderades. Det är inget roligt att vara för deppig i bloggen. Men någonstans inom mig vill jag att människor ska veta varför jag inte är lika social, framåt och självsäker som förut. För de senaste månaderna av utmattning och allt vad detta har fört med sig, har gjort att jag inte riktigt orkar sociala aktiviteter från morgon till kväll. Jag blir helt slut av att ha koll på tider, platser och nya människor och även vara glad och social på samma gång, flera timmar i streck. Dessutom har jag varit sjuk i nästan en vecka. Och i morgon börjar termin tre på journalistprogrammet.

Herregud, hur ska det gå?

Jag packar. Har packat ner massor av kläder, böcker, skivor. Jag ska ju flytta härifrån om fem månader för att göra praktik någon annanstans, och det är lika bra att börja skicka hem saker för att få mindre arbete senare. Lillebror har varit här över helgen och åker i dag hem med mina saker. Helst skulle jag åka med honom till Falun. Få energi av Oliver, hälsa på storebror på sjukhuset, vara på plats när systerson nummer två kommer till världen - och så vara ledig. Bara lite till. En vecka eller tre. Eller en månad eller fem. Ett år eller två.


Allt var på topp och jag körde på.

Egentligen har jag fem veckor kvar på mitt vikariat, men i dag jobbade jag sista dagen. Det är lika bra att berätta, eftersom ni kommer undra varför jag inte jobbar längre. Jag vill jobba tiden ut, men jag kan inte.

Jag oroar mig för allt. Jag har svårt att organisera flera uppgifter samtidigt. Jag har fått plötsliga gråtattacker. Jag är likgiltig inför det mesta. Jag har fått ångestattacker med ett hjärta som slår hårt och snabbt, andningen speedas upp och jag hyperventilerar nästan. Jag är nedstämd utan att förstå varför. Jag har fått sämre aptit. Jag har alltid spända muskler. Jag är mer tankspridd och glömsk än normalt. Jag tar åt mig av allt. Jag tycker inte att nånting är roligt.

Vi är alla olika. Vissa älskar att ha massor att göra och klarar det hur bra som helst. Jag tycker också om att ha mycket att göra, men jag vet sedan tidigare att jag inte klarar för mycket press. Jag behöver ledig tid. Därför valde jag i höstas att inte ta på mig någon extrakurs eller något, utan vänta och se hur det skulle gå. Trots ett fullspäckat schema gick allt bra, jag hade roligt och trivdes utomordentligt. Till andra terminen tog jag på mig att skriva för studenttidningen och att vara med i styrelsen för journalistföreningen. Och jag hade blivit kär. Allt var på topp och jag körde på. Jag trivdes med mitt fullspäckade schema både i och utanför skolan.

Sedan blev det vår. Värmen kom och nya planer började smidas, vilka satte griller i huvudet på mig. Utåt var allt fortfarande på topp, men i kroppen höll något på att hända. Plötsligt en dag kom jag hem från skolan och grät, utan att egentligen förstå varför, och utan att kunna sluta. Där förstod jag nog innerst inne att allt inte var helt bra, men jag kunde inte riktigt förstå vad det var - och jag körde vidare. Men det hände igen. Inte lika ordentligt, men gråtattacken kom i samband med en stressig helg där jag försökte få ihop en artikel som jag tyckte var värdelös. Inget jag skrev dög. Plötsligt hade jag höga krav på mig själv också, något jag tidigare inte haft på samma sätt.

Sommaren närmade sig och jag fick ett sommarvikariat på en tidning, i hela tio veckor, som jag med glädje tackade ja till. Samtidigt kände jag hur hela jag skrek efter att få vara ledig. Ingenting var roligt längre. Jag ville inte gå ut och festa och jag orkade varken ta beslut om vilken middag jag skulle äta eller var jag skulle träffa en kompis. Sommaren kom, skolan slutade och jag hade en ledig vecka innan jobbet skulle börja. Jag flyttade till föräldrarna i Falun, började jobba, insåg plötsligt vilka krav jag hade på mig själv och efter några veckor på sommarvikariatet, som jag trivdes på, blev allt värre. När jag insåg att jag måste göra något, sa jag upp mig från styrelseposten i journalistföreningen och jag började avboka alla planer för eftermiddagar och helger. Allt som kändes det mista jobbigt, struntade jag i. Men det räckte inte. Jag orkade inte göra mitt yttersta och jag var sällan glad. Efter fyra veckor bröt jag ihop värre än någonsin. Och insåg: jag måste göra något innan jag faller ihop.

Det kan vara tungt att erkänna, särskilt för sig själv, men jag har de flesta stress- och utmattningssymptomen. Vid flera tillfällen har jag läst och hört att jag måste ta dem på allvar och lyssna på min kropp. Men det är svårt att veta vad man ska göra. När de fysiska symptomen kom, hjärtklappningarna och andningssvårigheterna, blev jag rädd för mig själv och förstod att det här inte var bra. Kompisar som varit med om samma sak sa åt mig att jag måste göra något nu.


Jag hade redan långt där inne tänkt tanken utan att erkänna det för mig själv. Men tiden kom tiden då jag insåg att jag inte klarar att jobba resten av sommaren om jag ska överleva en höst av heltidsstudier. Det tog några dagar att vänja mig vid tanken och att komma över stoltheten, men till slut pratade jag med chefen - svimfärdig och illamående av nervositet och livrädd för att bryta ihop och inte bli tagen på allvar. Men min chef tog mig på allvar (kanske tack vare en rejält darrande röst och underläpp). I samråd med henne hade jag tänkt att försöka få jobba bara fyra veckor till, men hon såg mig, och något motvilligt beslutade vi att jag bara jobbar veckan ut. Resten av dagen var jag oerhört lättad. Det var som om tusen kilo släpptes från mina axlar. Men fortfarande finns stoltheten kvar. Jag vill  ju inte lämna stället. Jag vill ju ha jobbat de där tio veckorna. Och tankar finns att jag inte är tillräckligt bra eftersom jag inte klarade det. "Alla andra" klarar trycket, varför gör inte jag det? Någonstans vet jag att jag har handlat rätt och att jag har varit modig, men känslan av att vara lite svag och misslyckad ligger och gnager. Och det allra jobbigaste är att känna sig misstrodd. För om man inte bryter ihop offentligt, då verkar inte många som tar en på allvar.

Nu vet ni. Det här blev för långt och jag har tvekat tusen gånger innan jag publicerade det här. Dels är jag rädd att bli för privat och dels kan det kännas jobbigt att hela världen kan läsa detta. Men samtidigt vill jag berätta. För att få någon slags förståelse och för andras skull - för jag är övertygad om att jag inte är ensam i universitetsvärlden (eller i övriga världen för den delen), på mitt eget universitet eller ens i min egen klass, om att bli så här.


Så lyxigt att jag får ont i magen

Just nu upplever jag det lyx som jag länge tvivlade på att jag någonsin skulle få uppleva. Jag pratar om den där lyxen att ha någon vid sin sida, som masserar ens axlar utan att man ber om det, som alltid har famnen öppen om man behöver gråta, skratta eller bli lugnad och som säger fina saker. Det är så lyxigt att jag ibland får ont i magen och funderar på vad jag gjort för att förtjäna denna godhet.

Man ska ju tydligen ha ett datum för att kunna fira årsdagar och sådant, ni vet. Mr T och jag har inte haft något datum, så för en månad sedan uppfann fröken Siljan en dag åt oss. Det betyder att det har varit han och jag i ett halvår nu - och det känns helt galet. För på något vis är det som om det varit vi i flera år, samtidigt som det skulle kunna vara några veckor sedan som vi träffades.

Jag har uppenbarligen ingen tidsuppfattning längre, förutom att jag vet att den här helgen har sprungit iväg.

I förmiddags satte jag mig på tåget för att återvända till Falun. Här är det bedrövligt kallt och regnigt och jag är glad att hela familjen ska äta god mat om ett tag - annars skulle jag nog gå under av söndagsångest och tristess.

Utmattningssymptom

Jag inbillar mig att sömn är den bästa medicinen. Vad finns det annars att göra när hjärnan och kroppen skriker efter att få tömmas och slippa deadlines och måsten för ett tag - men när det inte är möjligt?

Två veckor kvar nu

Helt ärligt, jag tror att det är lite för mycket just nu. Jag är en person som, hur mycket jag än trivs med det jag gör, har ett stort behov att få vara ledig emellanåt. Att få känna  mig ledig. Det har jag inte gjort på länge nu. Och i helgen lär jag bli tvungen att befinna mig i skolan igen.

Hur glad jag än är åt mitt sommarvikariat, så känns det lite tungt att inte få vara ledig längrer än nio dagar efter att skolan slutar. Men de nio dagarna ska jag försöka ta vara på genom att göra så lite som möjligt och ta hand om mig själv. Jag ska träna och jag ska vara lat. Jag kan förhoppningsvis ligga på bryggan hos föräldrarna och läsa i solen. Och jag ska insupa energi från min favoritettåring. Om två veckor.

Ibland skulle man behöva sin energibomb i närheten


Moster saknar dig!

Tidigare inlägg