2144 inlägg senare: The end.

När jag startade den här bloggen var jag 21 år, nyss hemkommen från en termin i Paris och visste inte vad jag ville med livet. I dag är jag 26 år och har under bloggens nästan fem levnadsår hunnit med en hel del. Framförallt blev jag det jag aldrig trodde att jag hade chans till att bli: journalist. Dessutom har jag återvänt till Paris sex gånger och totalt rest minst dubbelt så många gånger. Jag har blivit moster till två pojkar och på köpet blivit gudmor till en. Jag har genomgått mitt livs största operation. Jag har fått möta kärleken och med stor hjärtesorg lämnat den igen. Jag har haft fyra olika jobb, pluggat på tre olika högskolor/universitet och bott i både Falun, Sundsvall och Stockholm.

Att låta sin trogna följeslagare barajagjohanna somna in är inte lätt. Inte när det har gått så lång tid och när så mycket har hänt. Men det är som om jag har fastnat i något gammalt. Så oerhört mycket har förändrats på fem år och jag känner att det är dags att gå vidare. Känner jag mig själv kommer jag ha svårt att sluta blogga, så kanske startar jag på nytt? I så fall med en ny, fräsch blogg. Men vi får se. Tills vidare finns jag på Twitter och Facebook.

Åh, det här känns vemodigt, ska ni veta!
2144 inlägg är många. Fyra år, nio månader och en dag är länge. TACK till alla er som följt med mig!


Nu är det dags. Jag har aldrig riktigt sett mig själv skriva detta, men...
...hejdå, bloggen.



Besök mig i stället på I dag ska bli dagen när jag fångar dig.

Ur Claudia Gallis sommarprat

Att våga är att förlora fotfästet för en stund.
Att inte våga är att förlora sig själv.

Och vissa låtar (herregud, Amelie från Montmartre, Melissa Horn, Laleh, jag dör), vissa partier, vissa berättelser i hennes sommarprat (ångesten, tvångstankarna, separationerna)... Fint, klokt, vackert – och sorgligt. Och allt detta gör att jag sitter på jobbet med tårar i ögonen och kämpar för att de inte ska rulla nerför kinderna.

Eller kanske helt enkelt leva i nuet?


Något som skrämmer mig är tiden. Tiden som är som ett timglas. Ett timglas där sanden rinner ut, där tiden rinner ut, där tiden försvinner fortare än man kanske hinner med. I kväll är en sådan kväll. Den här veckan är en sådan vecka. Gör jag rätt gör jag fel vad vill jag herregud vad åren går fort, ni vet. Ju mer jag får se av Stockholm, desto mer gillar jag staden. Visst irriteras jag ofta över alla idioter som bor här, men det positiva väger över det negativa. Jag gillar staden – men jag vet inte om jag ser en framtid i den. Jag vill vara här nu, men jag vet inte om jag vill stadga mig i storstaden, i en betongdjungel, bland avgaser och trängsel och går de tio kommande åren lika fort som de tio senaste närmar jag mig fyrtioårskrisen och det... stressar mig lite.

Och ute faller regnet

Att ha Spotify på jobbdatorn tillsammans med hörlurar med surroundljud är rätt skönt. Här sitter jag vid mitt skrivbord, i min egen lilla värld, blir tagen av Melissa Horns texter och skriver om pilgrimsfärder.

Det är helt okej att jobba så här.

Sommaren är kort...

Är det nu sommaren börjar regna bort? Det ser ut så i alla fall.

Och så Andreas Lundstedt på det!

Fria i radio! På det där viset! Efter ett så gripande sommarprat!

Tur för honom att jag bara är hemma och inte ska träffa någon mer i dag, för mitt smink har runnit.

Herregud, så rörd.

Samtidigt som jag skriver artikel och äter choklad lyssnar jag på Christine Meltzers sommarprat i mina hörlurar.
Fantastiskt är det. Att kunna stänga av omgivningen så. Liksom sommarpratet – fantastiskt.

Jag blir så rörd. Herregud, så rörd.
Jag blir alltid så rörd av sommarprat. Vad är det med sommarprat?

Stockholm I like you

Drottninggatan. Juli. Semester. Pridevecka. När jag vandrar den korta biten från Sergels torg och hundra meter mot Gamla stan hinner jag bli riktigt irriterad. Jag kommer knappt fram. Gatan är proppfull av människor och jag får kryssa mellan långsamma turister som fascinerat tittar på dalahästar och älgskyltar i turistaffärer. Utan att se sig om och utan att tänka på att någon kommer gå in i dem om de tvärstannar, gör de just det. Tvärstannar. Och jag kämpar för att inte tappa tålamodet när jag går in i dem. Folk ö-ver-allt.

Men trängsel till trots. Oj, vad jag gillar den här stan.

Destination: nostalgitripp

Kanske blev det någon färgglad dryck för mycket i går... Nu försöker jag ignorera att min kropp helst skulle vilja ligga kvar tungt i sängen och börjar i stället måla mitt ansikte till ett piggare sådant. Snart går pendeltåget söderut, mot födelsedagspicknick på min barndoms favoritställe och en nostalgitripp med tjocka släkten.

Under våra sex första veckor här händer följande:

  • Lägenheten ovanför har inbrott.
  • Sambon upptäcker en halvdäckad tjej ute på gården halv tre en vardagsnatt. (Sambon ringer ambulans, vilket slutar med att polisen hämtar henne.)
  • Polishelikopter cirkulerar ovanför huset.
  • Pedofil grips i området.
  • En enorm  smäll (explosion?) hörs precis utanför balkongen.
  • Från den lokala puben, med fönster som vetter mot vårt sovrumsfönster, hörs störande ljud de flesta kvällarna. Mest bröl och skratt och en man som skrikit »visa pattarna!»
  • Sambon hittar en spruta på vägen utanför.
  • Allmänt instabilt folk cirkulerar ö-ver-allt.

Nyss blev jag dessutom kallad idiot av en man. Jag kommer cyklande, extremt lugnt bakom honom och hans dotter. I stället för att be sin dotter akta sig för att det kommer en cyklist, säger han till henne »flytta på dig, det finns idioter som inte plingar här». Några meter längre fram får jag veja för att inte köra över ett fyllo som vinglar fram och tillbaka över hela cykelbanan.

Jag är så trött på det här stället!


När man råkar skicka till fel person...

I morse mailade jag jobbet för att berätta att jag opererat bort en visdomstand, att jag inte mår så bra och att jag försöker jobba hemifrån i dag. Efter ett par timmar får jag svar. Fråga mig inte hur det gått till, men svaret kommer från en man på Svt. Som hoppas att det löser sig med min visdomstand.

Uppenbarligen är jag inte riktigt kompis med webmailen.
För de är alltså inte  på Svt jag jobbar.


Operera bort visdomstand – värsta bantningskuren

I dag byter jag redaktion. Från Res till tv-bilaga. Dessvärre gör jag min första dag på nya redaktionen hemma i soffan. Smärtan från operationen börjar visserligen sakta men säkert avta och svullnaden i kinden börjar gå ner, men fortfarande gör det ont. Och framförallt kan jag inte äta. Att öppna munnen gör ont, att tugga gör ont, det gör till och med ont att dricka vatten i bland.

Detta innebär att jag på två och ett halvt dygn har fått i mig mindre än en normal måltid...

Smak av sommar

I kväll har jag ätit middag på Debaser. Med solen i ögonen. Termometern visade 31 grader klockan sju och jag njöt först när solen gått ner. Och när vi senare satt på en parkbänk i Gamla stan och åt glass.

Annars har jag jobb upp till öronen den här veckan.
Men det är rätt bra ändå.

Jag behöver ny luft.

Nollsju fyrtioåtta. Klockan är inte ens åtta på morgonen och termometern visar redan 26 grader i skuggan. Inomhus? 27 grader. Jag öppnar upp balkongdörr och köksfönster och står i korsdraget och drar in vinden genom näsborrarna. Jag börjar längta efter luft. Bara lite, lite svalare väder i ett par dagar hade jag behövt. För att kunna andas. Jag behöver luft! Ny luft.

Med svettpärlor över hela kroppen

Är det ens någon idé att duscha? Varje gång jag gör det är jag svettig igen efter bara någon minut. Pust, nu börjar värmen bli kämpig...

Klockan är sju och det är 30 grader både inne och ute

Luften var alldeles för het för att låta bli att svalka sig i dag. Därmed tog jag årets första dopp i Farstastrandbadets tjugofyragradiga vatten. Oerhört skönt och alldeles lagom temperatur för att jag ska vilja bada.

Att vi har riktig sommar är verkligen härligt. Men sådan här värme gör mig också lite knäpp.

Jag tappar matlusten men blir ändå grinig av att inte äta ordentligt.
Jag blir extra rastlös men är för grinig för att orka hitta på något att göra.
Jag blir också extra trött och orkar därmed ännu mindre göra något åt rastlösheten.

Och när allt detta gör mig likgiltig är den onda cirkeln igång.

Semesteridyll.


Klockan är åtta på kvällen. Luften är varm. Solen lyser över Borgholm. Kalmarsund glittrar och sprider ljumma vindar över staden. Vid havet uppträder en komiker inför massor av folk och Storgatan kryllar av semesterfirare. Uteserveringarna är fulla. Vid torget sjunger en trubadur om kärlek. Gitarrsträngarna hörs på långt håll.

Par håller varandra i handen, ler mot den sjunkande kvällssolen. Barn skuttar framåt, glada över äventyret de är ute på. Människor semestrar i stora sällskap, dricker öl och skrattar högt. Par, familjer, vänner.

Semesteridyll.
Och där sitter jag. Ensam med min pizza.

Lugn och skÖn...t

Och i dag då? Heldagsutflykt till skärgården. Gräsligt mycket människor och äcklig sand, men oerhört mysigt ändå.
Jo, sedan i går är jag tillbaka i Stockholm – men bara för några dagar.


Stoooor båt glider förbi skärgårdsön.


...är du den stad som har allt?

Sambon och jag kliver av tåget i Falun och börjar sjunga i kör:
»Stockholm i mitt hjärta...»

Skillnad mellan barntidning och kvällstidning del 1

– Hej, Johanna heter jag och ringer från barntidningen.
Personen i andra änden blir glad och låter förväntansfull.

– Hej, Johanna heter jag och ringer från kvällstidningen.
Personen i andra änden blir misstänksam och låter irriterad.

Tidigare inlägg