Middle of nowhere!
Vi har hamnat in the middle of nowhere... Arlanda Hotellby är ett mysigt ställe dock, här surfar man gratis, bastar, spelar biljard och bor i rum som ser ut att ligga i fjällstugor. Egen ingång och grejer. Frukost från 4.30 - perfekt. Men här finns ingenting att göra! Vi har (försökt) spelat biljard. Vi har gått en promenad, men det är verkligen dött...
Jag får inte glömma det bästa: Fri minibar.
Äh. Nu är det Paris som gäller.
Jag får inte glömma det bästa: Fri minibar.
Äh. Nu är det Paris som gäller.
Mooot Paris!
Återigen. Jag är så otroligt förväntansfull. Jag minns att när jag kom tillbaka till Paris i december var det så otroligt nostalgiskt och märkligt att vara tillbaka. Av någon skum anledning kände jag inte för att bo där igen. Ibland när jag tänker på Paris längtar jag så otroligt mycket tillbaka till livet där, men ibland får jag en konstig känsla, nästan lite ångestladdad när jag tänker på det. Jag har ingen aning om varför, jag hade det verkligen helt underbart där förra året. Kanske beror känslan på att jag känner mig klar med staden? Jag vet inte. Eftersom jag skulle vilja läsa franska på Sorbonne, så ska det bli intressant att se hur jag känner den här gången. En stor del av mig säger att jag vill tillbaka. Bli säkrare på franskan.Imorgon förmiddag: mot Arlanda. Halv tio på söndag morgon är vi i Paris. Paris. Regina och jag. Pain au chocolat. Montmartre. Crème brulée. Séphora. Parler un peu francais. Åka métro. Gå över Seine. Fotografera.
Glasögonmode
Eftersom jag stod i valet och kvalet mellan ett par diskreta glasögon utan bågar och ett par bruna, lite grövre bågar, så kom avgörandet när jag läste i tidnigen att grova bågar var helt rätt i vår. Jag gillade ju båda och något var ju tvungen att avgöra.
Nu har jag minsann läst det igen. Enligt Expressen säger experterna att man inte ska köpa fega glasögon. De små, diskreta är nämligen passé. Istället är det stora feta plastglasögon som gäller, gärna i turkost, brunt eller svart. Men vilken tur att jag inte valde de utan bågar då! Haha. Visserligen har jag inte tvekat en sekund, trivs väldigt bra i mina bruna bågar. Ser bra gör jag också. Yeah.
Nu har jag minsann läst det igen. Enligt Expressen säger experterna att man inte ska köpa fega glasögon. De små, diskreta är nämligen passé. Istället är det stora feta plastglasögon som gäller, gärna i turkost, brunt eller svart. Men vilken tur att jag inte valde de utan bågar då! Haha. Visserligen har jag inte tvekat en sekund, trivs väldigt bra i mina bruna bågar. Ser bra gör jag också. Yeah.
Varning! Klagan.
Att jobba heltid igen har jag väl egentligen vant mig vid nu efter en vecka. Men jag blir på så dåligt humör bara av att tänka på hur lite ledig tid jag har igen. Om jag jobbar en vanlig dag mellan 8-16.30, så ringer klockradion normalt klockan 6. 06.55 går jag till bussen. Det tidigaste jag kommer hem är 17.30. Ibland måste man ju uträtta ärenden, vilket alltså gör att jag kommer hem ännu senare, som idag när jag kom hem 18.10. Igår när jag skulle stanna i Borlänge för att fika med en kompis samt uträtta ärenden kom jag hem först 20.30. När jag kommer hem är jag hungrig och vill bara äta och ta det lugnt. Att ta mig iväg och träna vill jag så otroligt gärna, jag vet ju att jag mår bättre av det, men jag orkar inte. Att umgås med någon den tiden jag har ledig på kvällen finns knappt med i tankarna. Det jobbiga är också att jag är så pigg när jag borde sova. Som nu. Klockan är 22.30 och jag borde redan ligga i sängen med tanke på att klockan ringer 06.03 imorgon (woho, sovmorgon!) Men jag är pigg och vill inte lägga mig, för då blir det fortare morgon och jag måste stiga upp igen. Jag avskyr mig själv när jag klagar såhär men ibland behövs det. Gud, vad skönt det hade varit att jobba i Falun istället... Min kropp måste nog bara ställa in sig på dessa 10,5 timmarna jag är borta om dagarna och jag måste börja ta mig iväg till träningen, så blir nog allt bra.
(Någon som vet om det finns core-träning i Falun? Please, tell me! Min rygg skulle bli glad då.)
Idag är det den 26:e. Det betyder att det var löning igår och mitt konto var inte längre på minus tretton kronor. Idag har jag betalat hyran, räntan på lånet, telefonräkningen, bredbandsräkningen, medlemsavgiften till facket och lite till Alfa-kassan. Och nu känner jag mig fattig igen. Jag kommer ju vara halvpank redan halvvägs till Paris. Förresten läste jag idag att det ska vara 12 grader och risk för regn i Paris när Regina och jag anländer på söndag. Nyss var det 20 grader och sol, det vill ju vi också ha! Hoppas att det slår om eller att det blir bättre på måndag.
Med hopp om en mer positiv torsdag.
Kärlek. Johanna.
(Någon som vet om det finns core-träning i Falun? Please, tell me! Min rygg skulle bli glad då.)
Idag är det den 26:e. Det betyder att det var löning igår och mitt konto var inte längre på minus tretton kronor. Idag har jag betalat hyran, räntan på lånet, telefonräkningen, bredbandsräkningen, medlemsavgiften till facket och lite till Alfa-kassan. Och nu känner jag mig fattig igen. Jag kommer ju vara halvpank redan halvvägs till Paris. Förresten läste jag idag att det ska vara 12 grader och risk för regn i Paris när Regina och jag anländer på söndag. Nyss var det 20 grader och sol, det vill ju vi också ha! Hoppas att det slår om eller att det blir bättre på måndag.
Med hopp om en mer positiv torsdag.
Kärlek. Johanna.
Carola, Carola, Carola...
Ur "Malou möter" tidigare ikväll...
Malou: Hur känns det nu inför den 20 maj?
Carola: Åh, det känns fantastiskt att få vara med igen! (Bla, bla, bla.) Den här gången skulle det vara roligt att komma lite bättre än trea som kom sist. (Bla, bla, bla.)
Malou: Lycka till då, den 20 maj!
Carola: Tack! Och jag har namnsdag den dagen också, det är lite kul!
Jag kanske är fånig, men jag blir faktiskt irriterad. Är det ingen som har förstått att vi först måste kvala i semifinalen den 18 maj? Det är inte ens säkert att vi kommer till finalen i Eurovision Song Contest den 20:e. Nu tror jag visserligen att vi gör det, men det är ju inget vi kan räkna med. Rätt ska vara rätt, så nu får alla inse att Eurovision för vår del handlar om semifinal den 18 maj, sedan får vi se om vi är med den 20:e.
Carola är en fantastisk sångerska, men kan hon inte bara vara tyst och strunta i att uttala sig? Man blir ju nervös av att lyssna på henne. Hennes försök att förklara alla skriverier om hennes syn på homosexualitet blev bara pinsamt. Hon har inga problem med de som "valt" en annan sexuell läggning sa hon. Valt? Tror hon att man väljer att vara homosexuell? Åh, herregud, jag orkar inte skriva mer.
Malou: Hur känns det nu inför den 20 maj?
Carola: Åh, det känns fantastiskt att få vara med igen! (Bla, bla, bla.) Den här gången skulle det vara roligt att komma lite bättre än trea som kom sist. (Bla, bla, bla.)
Malou: Lycka till då, den 20 maj!
Carola: Tack! Och jag har namnsdag den dagen också, det är lite kul!
Jag kanske är fånig, men jag blir faktiskt irriterad. Är det ingen som har förstått att vi först måste kvala i semifinalen den 18 maj? Det är inte ens säkert att vi kommer till finalen i Eurovision Song Contest den 20:e. Nu tror jag visserligen att vi gör det, men det är ju inget vi kan räkna med. Rätt ska vara rätt, så nu får alla inse att Eurovision för vår del handlar om semifinal den 18 maj, sedan får vi se om vi är med den 20:e.
Carola är en fantastisk sångerska, men kan hon inte bara vara tyst och strunta i att uttala sig? Man blir ju nervös av att lyssna på henne. Hennes försök att förklara alla skriverier om hennes syn på homosexualitet blev bara pinsamt. Hon har inga problem med de som "valt" en annan sexuell läggning sa hon. Valt? Tror hon att man väljer att vara homosexuell? Åh, herregud, jag orkar inte skriva mer.
Ta del av känslan!
Jag skulle vilja berätta något som jag tycker är mycket, mycket viktigt, något som nästan ingen i Sverige vet vad det är. Jag pratar om Special Olympics. Tänk Olympiska spelen, tänk Paralympics. Alla vet ju vad OS är. De flesta vet vad Paralympics är (OS för rörelsehindrade). Men hur många vet vad Special Olympics handlar om?
Special Olympics är nästan som vilket annat OS som helst. Skillnaden är att här har de tävlande någon form av inlärningssvårigheter eller förståndshandikapp, t.ex. Down Syndrom.
Sommaren 2003 var jag volontär i Dublin. Under två veckor pågick Special Olympics. Share the feeling, var något som syntes överallt i Dublin under sommaren och det var verkligen de ord som min vistelse på Irland handlade om. Det var stort att få vara med om årets största sportevenemang, att få ta del av känslan.
”Vi bad människor att fokusera på våra förmågor, inte våra oförmågor. Vi vet hur man vinner och vi vet hur man har ett party, so let’s have a party.” Med dessa ord öppnade Rita Lawler, från det irländska laget, Special Olympics World Summer Games 2003. Jublet bland de 85 000 åskådarna på invigningsceremonin i Croke Park, Dublin den 21 juni var enormt. Det var en märklig, men framförallt mäktig känsla att vara närvarande.
Den glädjen jag och de andra volontärerna mötte under Special Olympics går inte att beskriva med ord. Den var enorm och jag är säker på att det var en helt annan glädje än den vi ser hos atleterna under ”vanliga” OS. Igår tittade jag på min DVD som jag har från invigningen, och synen av alla glada, underbara och söta atleter gjorde mig alldeles rörd och nostalgisk.
Något som har satt sina spår hos mig är kontrasten mellan olika länder. Den blev så uppenbar. Några tävlanden kom till Irland med endast en ryggsäck. Det var allt de ägde. Andra länder från väst hade som kontrast till detta stora trunkar med packning.
En tioårig flicka från Afghanistan hoppade upp i min famn och kramade och pussade mig. Sedan drog hon in mig på sitt rum och visade upp sina dockor och gosedjur hon fått från Irland. Denna flicka har en pappa, men han lämnar henne på barnhem varje dag, Hon är inte tillåten att gå i skolan i sitt land och på dagarna sitter hon uppkrupen på en madrass i ett mörkt rum och hålls borta från andra barn. Man säger att hon har kommunikationssvårigheter… Varenda gång jag träffade denna underbara flicka hade hon ett stort leende på läpparna, skrattade och ville bara kramas, pussas och busa. Det gjorde ont i mig att veta vad denna söta flicka och många andra atleter återvände hem till.
Detta var bara ett av många barn vars bakgrund jag får höra om, och det enda jag och många andra volontärer kände var: vadå kommunikationssvårigheter? Vadå oförmågor? Dessa barn, ungdomar och vuxna har fantastiska förmågor!
Det är svårt att förstå hur stort Special Olympics faktiskt är. Tyvärr uppmärksammade inte de svenska medierna detta på något sätt, mer än en notis i en kvällstidning, trots att det var Sveriges första år vi deltog och trots att vi tog guld i fotboll. Andra länder direktsände invigningen (precis som vi gör med ”vanliga” OS) och följde spelen under de två veckorna de pågick.
160 länder var representerade. 7000 atleter deltog i närmare 30 olika sporter. Över 30 000 människor arbetade ideellt med detta. Det var årets största sportevenemang. På invigningen kunde vi se bland annat Colin Farrell, Irlands president Mary McAleese, The Corrs, Nelson Mandella, Arnold Schwarzenegger, Westlife, Muhammad Ali, U2, Jon Bon Jovi, Pierce Brosnan, Heather Locklear, you name it… Nu förstår ni säkert att det är ett väldigt stort arrangemang och hur viktigt detta OS är för människor med förståndshandikapp.
Special Olympics är nästan som vilket annat OS som helst. Skillnaden är att här har de tävlande någon form av inlärningssvårigheter eller förståndshandikapp, t.ex. Down Syndrom.
Sommaren 2003 var jag volontär i Dublin. Under två veckor pågick Special Olympics. Share the feeling, var något som syntes överallt i Dublin under sommaren och det var verkligen de ord som min vistelse på Irland handlade om. Det var stort att få vara med om årets största sportevenemang, att få ta del av känslan.
”Vi bad människor att fokusera på våra förmågor, inte våra oförmågor. Vi vet hur man vinner och vi vet hur man har ett party, so let’s have a party.” Med dessa ord öppnade Rita Lawler, från det irländska laget, Special Olympics World Summer Games 2003. Jublet bland de 85 000 åskådarna på invigningsceremonin i Croke Park, Dublin den 21 juni var enormt. Det var en märklig, men framförallt mäktig känsla att vara närvarande.Den glädjen jag och de andra volontärerna mötte under Special Olympics går inte att beskriva med ord. Den var enorm och jag är säker på att det var en helt annan glädje än den vi ser hos atleterna under ”vanliga” OS. Igår tittade jag på min DVD som jag har från invigningen, och synen av alla glada, underbara och söta atleter gjorde mig alldeles rörd och nostalgisk.
Något som har satt sina spår hos mig är kontrasten mellan olika länder. Den blev så uppenbar. Några tävlanden kom till Irland med endast en ryggsäck. Det var allt de ägde. Andra länder från väst hade som kontrast till detta stora trunkar med packning.
En tioårig flicka från Afghanistan hoppade upp i min famn och kramade och pussade mig. Sedan drog hon in mig på sitt rum och visade upp sina dockor och gosedjur hon fått från Irland. Denna flicka har en pappa, men han lämnar henne på barnhem varje dag, Hon är inte tillåten att gå i skolan i sitt land och på dagarna sitter hon uppkrupen på en madrass i ett mörkt rum och hålls borta från andra barn. Man säger att hon har kommunikationssvårigheter… Varenda gång jag träffade denna underbara flicka hade hon ett stort leende på läpparna, skrattade och ville bara kramas, pussas och busa. Det gjorde ont i mig att veta vad denna söta flicka och många andra atleter återvände hem till.
Detta var bara ett av många barn vars bakgrund jag får höra om, och det enda jag och många andra volontärer kände var: vadå kommunikationssvårigheter? Vadå oförmågor? Dessa barn, ungdomar och vuxna har fantastiska förmågor!
Det är svårt att förstå hur stort Special Olympics faktiskt är. Tyvärr uppmärksammade inte de svenska medierna detta på något sätt, mer än en notis i en kvällstidning, trots att det var Sveriges första år vi deltog och trots att vi tog guld i fotboll. Andra länder direktsände invigningen (precis som vi gör med ”vanliga” OS) och följde spelen under de två veckorna de pågick.
160 länder var representerade. 7000 atleter deltog i närmare 30 olika sporter. Över 30 000 människor arbetade ideellt med detta. Det var årets största sportevenemang. På invigningen kunde vi se bland annat Colin Farrell, Irlands president Mary McAleese, The Corrs, Nelson Mandella, Arnold Schwarzenegger, Westlife, Muhammad Ali, U2, Jon Bon Jovi, Pierce Brosnan, Heather Locklear, you name it… Nu förstår ni säkert att det är ett väldigt stort arrangemang och hur viktigt detta OS är för människor med förståndshandikapp.
Bilden kommer från Wikipedia och visar Opening Ceremony (invigningen). Högst upp bland de rosa flaggorna sitter jag!
Spänd av förväntan inför premiären...
Tidigare idag när jag tittade på Le Fabuleux Destin d'Amelie Poulain (även kallad Amelie från Montmartre, en av mina absoluta favoritfilmer som jag gärna ser vissa scener om och om igen och övar franskan genom att ta bort texten) kom jag att tänka på att filmatiseringen av Da Vinci koden har världspremiär den 19 maj - snart med andra ord! Audrey Tautou som spelar Amelie, kommer ju att spela Sophie Neveu i Da Vinci koden.
Åh, vad jag direkt ska springa och se den filmen.
Audrey Tautou är en underbar skådespelerska (och titta bara så söt hon är!), Da Vinci koden är en helt fantastiskt klockren bok och så utspelar sig ju boken/filmen i Paris! Åh, vad roligt att se det. Jag tycker dock att Tom Hanks, som spelar Robert Langdon, inte riktigt gör sig för rollen... Fast det kanske han gör, vad vet jag, jag har ju inte sett det än. Det känns visserligen konstigt överhuvudtaget att karaktärerna i boken får kända ansikten (munken Silas spelas t.ex. av Paul Bettany). Audrey Tautou är faktiskt den enda jag tyckte kändes självklar. Dagarna räknas ner till den 19 maj och jag är mycket förväntansfull...
Åh, vad jag direkt ska springa och se den filmen.
Audrey Tautou är en underbar skådespelerska (och titta bara så söt hon är!), Da Vinci koden är en helt fantastiskt klockren bok och så utspelar sig ju boken/filmen i Paris! Åh, vad roligt att se det. Jag tycker dock att Tom Hanks, som spelar Robert Langdon, inte riktigt gör sig för rollen... Fast det kanske han gör, vad vet jag, jag har ju inte sett det än. Det känns visserligen konstigt överhuvudtaget att karaktärerna i boken får kända ansikten (munken Silas spelas t.ex. av Paul Bettany). Audrey Tautou är faktiskt den enda jag tyckte kändes självklar. Dagarna räknas ner till den 19 maj och jag är mycket förväntansfull...
En solig dag i april
Det ligger en liten sjö på andra sidan vägen. På andra sidan av sjön finns en mysig park. Jag gick runt sjön till parken. Fåglarna kvittrade, fiskmåsarna skrek och det var tydligt att det var vår i luften: människorna hade hittat ut. Plötsligt var det massor av människor ute på promenad eller satt på en bänk med ansiktet mot solen. Isen hade nästan släppt på den lilla sjön och änderna simmade omkring, dök och roade sig. Jag ångrade att jag inte tog med systemkameran ut. Jag satte mig på en bänk vid badplatsen en stund. Studerade människor. Några var ute och sprang, andra var ute med hunden. En trebarnsfamilj var ute och cyklade och ett ungt par var ute och gick med barnvagnen. Vinden var sval och solen värmde. Det är vid ett sånt tillfälle man helst av allt vill ha någon bredvid sig på parkbänken... Jag slöt ögonen och njöt av doften av vår och ljudet av steg mot gruset och fiskmåsarnas skrik.Ungjävlar
Nej, jag ångrar mig, jag menar faktiskt föräldrajävlar!
Först och främst vill jag påpeka att jag förmodligen inte kan särskilt mycket om barnuppfostran. Jag har inga barn själv och inga planer på att skaffa några inom den närmsta framtiden. Dessutom har jag knappt varit barnvakt. Jag inser också att jobbet att vara förälder måste vara det svåraste man kan ha. Men... läs själva...
Klockan är halv sex, jag har just anlänt till Falun efter jobbet, är trött efter en vecka med heltid och nya arbetsuppgifter, kliver på bussen till Herrhagen och jag iakttar människor. Min uppmärksamhet fastnar på en familj på fyra personer som sitter framför mig. En mamma, en pojke på ungefär fyra år, en flicka på ungefär två år och en man som jag gissar inte är pappan, eftersom både mamma och barn tilltalar honom vid namn. Pojken är väldigt jobbig, han gnäller och bråkar och mamman gnäller tillbaka och försöker få pojken att sitta stilla i hennes knä medan den tvååriga flickan sitter tyst bredvid. Det första jag tänker på är varför föräldrarna (för är man "bara låtsaspappa" så får man väl ändå hjälpa till med barnen om man har gått in i en sådan relation, eller?) inte tar varsitt barn. Mannen sitter på ett säte med ett ledigt bredvid sig. Mamman sitter på sätet mitt över gången, med båda barnen, och får ensam försöka hålla båda stilla.
Pojken sliter sig ur mammans grepp och springer fram i bussen och sätter sig på ett annat säte. Mamman springer efter och lyfter tillbaka pojken i vilda protester. Jag undrar mest vad det skulle ge för skada om han fick sitta ensam längst fram. När mamman har lyckats få pojken i sitt knä igen sparkar han av sig stövlarna, varpå mamman säger att nu kommer han inte få någon mat när han kommer hem.
»Kom ihåg det« säger hon till mannen, »inte en matbit ska han ha!«
Överlag pratar både mamma och mannen väldigt fult till pojken. De är sarkastiska och ironiska i sitt sätt att tala till honom.
»Jag tror vi måste söka för damp, för nåt fel lär det ju vara på honom« säger mamman i en fnysning.
»Ja, det är väl hög tid att du gör det« svarar mannen och jag tycker faktiskt att han tittar med avsmak på pojken (kanske har jag fel).
Mamman nästan hånskrattar när hon säger att hon längtar hem för att de ska gå in på rummet och ha ett rejält snack.
»Ett riktigt mor-son-snack ska vi ha« säger hon och skrattar, varpå pojken börjar gnälla ännu mer.
Pojken börjar reta sin mamma med att försöka spotta ut sitt tuggummi och mamman hotar med att om han gör det, så reser hon sig och går hem, utan vagn. Då får flickan och mannen åka ensamma hem, så går mamma och pojken. När pojken spottar ut tuggummit suckar bara mamman. Ingen åtgärd. Hela tiden är det tomma hot. Varför skulle hennes fyraåriga son lyssna på henne? Han är ju inte dum, han har nog lärt sig att han inte alls måste gå hem om han är olydig, och att han kommer att få mat hur han än beter sig. Tror mamman att han kommer att lyda när han vet att det inte spelar någon roll? Tror hon att han kommer att bättra sig när hon över hans huvud pratar om att söka för damp för att det är något fel på honom? Jag sitter bara och funderar på vad som skulle hända om hon bara sitter tyst och inte trycker ner pojken med elaka och tomma ord när han säger något. Eller att hon faktiskt står vid sitt ord och kliver av bussen och tar en promenad hem med honom om han inte gör som hon säger. Jag menar, är det inte så att ungar testar en?
Först och främst vill jag påpeka att jag förmodligen inte kan särskilt mycket om barnuppfostran. Jag har inga barn själv och inga planer på att skaffa några inom den närmsta framtiden. Dessutom har jag knappt varit barnvakt. Jag inser också att jobbet att vara förälder måste vara det svåraste man kan ha. Men... läs själva...
Klockan är halv sex, jag har just anlänt till Falun efter jobbet, är trött efter en vecka med heltid och nya arbetsuppgifter, kliver på bussen till Herrhagen och jag iakttar människor. Min uppmärksamhet fastnar på en familj på fyra personer som sitter framför mig. En mamma, en pojke på ungefär fyra år, en flicka på ungefär två år och en man som jag gissar inte är pappan, eftersom både mamma och barn tilltalar honom vid namn. Pojken är väldigt jobbig, han gnäller och bråkar och mamman gnäller tillbaka och försöker få pojken att sitta stilla i hennes knä medan den tvååriga flickan sitter tyst bredvid. Det första jag tänker på är varför föräldrarna (för är man "bara låtsaspappa" så får man väl ändå hjälpa till med barnen om man har gått in i en sådan relation, eller?) inte tar varsitt barn. Mannen sitter på ett säte med ett ledigt bredvid sig. Mamman sitter på sätet mitt över gången, med båda barnen, och får ensam försöka hålla båda stilla.
Pojken sliter sig ur mammans grepp och springer fram i bussen och sätter sig på ett annat säte. Mamman springer efter och lyfter tillbaka pojken i vilda protester. Jag undrar mest vad det skulle ge för skada om han fick sitta ensam längst fram. När mamman har lyckats få pojken i sitt knä igen sparkar han av sig stövlarna, varpå mamman säger att nu kommer han inte få någon mat när han kommer hem.
»Kom ihåg det« säger hon till mannen, »inte en matbit ska han ha!«
Överlag pratar både mamma och mannen väldigt fult till pojken. De är sarkastiska och ironiska i sitt sätt att tala till honom.
»Jag tror vi måste söka för damp, för nåt fel lär det ju vara på honom« säger mamman i en fnysning.
»Ja, det är väl hög tid att du gör det« svarar mannen och jag tycker faktiskt att han tittar med avsmak på pojken (kanske har jag fel).
Mamman nästan hånskrattar när hon säger att hon längtar hem för att de ska gå in på rummet och ha ett rejält snack.
»Ett riktigt mor-son-snack ska vi ha« säger hon och skrattar, varpå pojken börjar gnälla ännu mer.
Pojken börjar reta sin mamma med att försöka spotta ut sitt tuggummi och mamman hotar med att om han gör det, så reser hon sig och går hem, utan vagn. Då får flickan och mannen åka ensamma hem, så går mamma och pojken. När pojken spottar ut tuggummit suckar bara mamman. Ingen åtgärd. Hela tiden är det tomma hot. Varför skulle hennes fyraåriga son lyssna på henne? Han är ju inte dum, han har nog lärt sig att han inte alls måste gå hem om han är olydig, och att han kommer att få mat hur han än beter sig. Tror mamman att han kommer att lyda när han vet att det inte spelar någon roll? Tror hon att han kommer att bättra sig när hon över hans huvud pratar om att söka för damp för att det är något fel på honom? Jag sitter bara och funderar på vad som skulle hända om hon bara sitter tyst och inte trycker ner pojken med elaka och tomma ord när han säger något. Eller att hon faktiskt står vid sitt ord och kliver av bussen och tar en promenad hem med honom om han inte gör som hon säger. Jag menar, är det inte så att ungar testar en?
Dagens outfit!
Oj! Har ni sett mitt försök till att försöka likna vissa modebloggare?! Haha. Jag är ingen modebloggare. Långt ifrån skulle jag vilja säga. Men jag har tråkigt medan jag tvättar sju (!) maskiner med lakan och jeans och vitt och färgat och behåar och handdukar, så detta blev ett tidsfördriv och en rolig grej. Gud, vad jag ursäktar mig. Jag erkänner, det var roligt! (Det ser dock ut som om jag har världens kortaste ben på bilden nedan!)
• Turkos kofta från Promode, Paris
• Marinblått linne från H&M
• Svarta stuprör från Gina Tricot
• Turkost halsband som mammas bekant gjort
• Märk väl de snygga gröngula strumporna (tror de kommer från Paris faktiskt) som har täckts av turkosa Converseskor under dagen
• Hår: fläta som Linda flätat om två gånger under dagen, haha
• Marinblått linne från H&M
• Svarta stuprör från Gina Tricot
• Turkost halsband som mammas bekant gjort
• Märk väl de snygga gröngula strumporna (tror de kommer från Paris faktiskt) som har täckts av turkosa Converseskor under dagen
• Hår: fläta som Linda flätat om två gånger under dagen, haha
Nu är det nära igen.
Valborgsmässoafton 2005, Versailles, Frankrike
Carolina och jag tog tåget till Versailles den morgonen. Det var 26 grader och strålande sol hela dagen. Vi låg i parken vid Chateau de Versailles och läste, pratade, fotade och solade hela dagen. Först strax efter nio på kvällen kom vi hem till Montmartre. Det var en otroligt lugn och härlig dag - så mycket tystare än i Paris!
Den första maj satt vi i parken Buttes Chaumont och svettades. Det var 29 grader varmt och nästan för varmt. När solen gick i moln var det alldeles underbart behagligt.
Valborgsmässoafton 2006 är om nio dagar. Jag kommer återigen att befinna mig i Paris. Regina och jag har nu bokat hotell på Arlanda och tåg från Arlanda när vi kommer hem den tredje maj, så nu är vi helt klara inför att åka. Enligt SMHI är det just nu 19 grader i Paris, vilket är ett par grader varmare än förra året. Det finns hopp om sommarvärme när vi kommer dit, om bara nio dagar. Jag längtar efter att få andas Paris igen! (Jag vet att jag ofta återkommer till att prata om och tänka på Paris, ni får ursäkta... ;))
Carolina och jag tog tåget till Versailles den morgonen. Det var 26 grader och strålande sol hela dagen. Vi låg i parken vid Chateau de Versailles och läste, pratade, fotade och solade hela dagen. Först strax efter nio på kvällen kom vi hem till Montmartre. Det var en otroligt lugn och härlig dag - så mycket tystare än i Paris!
Den första maj satt vi i parken Buttes Chaumont och svettades. Det var 29 grader varmt och nästan för varmt. När solen gick i moln var det alldeles underbart behagligt.
Valborgsmässoafton 2006 är om nio dagar. Jag kommer återigen att befinna mig i Paris. Regina och jag har nu bokat hotell på Arlanda och tåg från Arlanda när vi kommer hem den tredje maj, så nu är vi helt klara inför att åka. Enligt SMHI är det just nu 19 grader i Paris, vilket är ett par grader varmare än förra året. Det finns hopp om sommarvärme när vi kommer dit, om bara nio dagar. Jag längtar efter att få andas Paris igen! (Jag vet att jag ofta återkommer till att prata om och tänka på Paris, ni får ursäkta... ;))
Det är inte sommar än!
Tänk, jag blir lika förundrad varje vår. Folk tar av sig och klär sig tunt så otroligt tidigt. Jag erkänner att jag är frusen av mig, men är det inte lite för tidigt för att gå barbent? Igår morse när jag gick till bussen var det endast en grad varmt och för mig är det vintergrader, så givetvis behöll jag vinterjackan på. Samtidigt som jag alltså bar vinterjacka, såg jag en tjej som hade en kort kjol, och inget på benen! Somliga gick i bara t-shirt ute på gångvägen utanför jobbet och idag cyklade två tjejer förbi mitt hus i bara tröja. Det såg skönt ut, solen lyste och tittade man bara ut såg det jättevarmt ut. Men om man tittar lite noggrannare ser man att det inte ens har kommit knoppar på träden, och snön ligger fortfarande kvar på vissa ställen (den har ju precis börjat smälta). Termometern stod på +10 grader. Tio plusgrader är väl inte mer än... kall vår? Eller?
Folk verkar tro att det är sommar så fort solen tittar fram. Vi är i Sverige, gott folk, och även om det värmer i solen, så är luften fortfarande kall. Folk borde lära sig att klä sig efter väder, och inte efter "det är april och solen skiner".
Idag var jag dock lite revolutionär och tog vårjackan samtidigt som jag lämnade vantarna hemma. Ja, det var säkert fem plusgrader i morse. Halsduken får dock hänga med ett tag till.
Folk verkar tro att det är sommar så fort solen tittar fram. Vi är i Sverige, gott folk, och även om det värmer i solen, så är luften fortfarande kall. Folk borde lära sig att klä sig efter väder, och inte efter "det är april och solen skiner".
Idag var jag dock lite revolutionär och tog vårjackan samtidigt som jag lämnade vantarna hemma. Ja, det var säkert fem plusgrader i morse. Halsduken får dock hänga med ett tag till.
Om tacos
Jag äter tacos minst två gånger i veckan. Och när jag säger minst två gånger, så är chansen ganska stor att det blir tre gånger. Varför? Därför att tacos är ju gudomligt gott och det går jättefort att göra. Jag har alltid tacobröd, tacokrydda och tacosås hemma. Så fort det tar slut köper jag hem nytt så att det alltid finns ifall jag blir sugen. Imorgon är det dags att köpa hem lite tacobröd faktiskt, de tog nämligen just slut...
Ett foto i timmen, 15 april
Nu har Ida åkt hem till Uppsala. Det har varit härligt att ha haft henne på besök sedan i torsdags. Det blev födelsedagsfest för Stina i torsdags, softardag med film och godis i fredags och så en fullspäckad festlig dag igår, lördag. Voilà:
10:47 Frulle med yoghurt och müsli och mackor och O'boy och te och grönsaker och sånt
11:50 Ida gör sig representabel för att gå i affärer
12:30 På stan för att leta lite festkläder
13:49 Idas och mina fötter påväg mot bilen
14:44 Ida blandar hårfärg
15:19 Jag skalar morötter till wooken medan håret bleks
16:27 Dags att prova på att göra den omtalade persikopajen
17:23 Ida surfar i färgahårsoftarkläder medan hon väntar på att få äta paj
18:11 Paj-provning (trots att Ida inte tycker om paj tyckte hon mycket om min, yeees!)
19:38 Förfest innan förfest
20:15 Jag och Ida försöker visa kvällens outfit
21:58 Jenny, Stina och jag på förfest
22-nånting Andreas försöker inte hålla balansen som man skulle kunna tro, utan det är dansar han gör...
23-nånting Jag med, eh, ett durkslag
Omkring 00 Ida, Stina och jag påväg till Harrys
...och på Harrys lämnades kameran in i garderoben...
Ca 02:15 Bussen hem
Ca 03:00 Ida äter popcorn innan det är dags att sova
10:47 Frulle med yoghurt och müsli och mackor och O'boy och te och grönsaker och sånt
11:50 Ida gör sig representabel för att gå i affärer
12:30 På stan för att leta lite festkläder
13:49 Idas och mina fötter påväg mot bilen
14:44 Ida blandar hårfärg
15:19 Jag skalar morötter till wooken medan håret bleks
16:27 Dags att prova på att göra den omtalade persikopajen
17:23 Ida surfar i färgahårsoftarkläder medan hon väntar på att få äta paj
18:11 Paj-provning (trots att Ida inte tycker om paj tyckte hon mycket om min, yeees!)
19:38 Förfest innan förfest
20:15 Jag och Ida försöker visa kvällens outfit
21:58 Jenny, Stina och jag på förfest
22-nånting Andreas försöker inte hålla balansen som man skulle kunna tro, utan det är dansar han gör...
23-nånting Jag med, eh, ett durkslag
Omkring 00 Ida, Stina och jag påväg till Harrys
...och på Harrys lämnades kameran in i garderoben...
Ca 02:15 Bussen hem
Ca 03:00 Ida äter popcorn innan det är dags att sova
Jag mår illa.
Och här sitter jag med en jäkla massa godis.
Det kom inte en enda påskkärring. Äh, jag förstår att de inte vill springa upp och ner i ett åttavåningshus (eller det är kanske nio våningar, jag har inte så stor koll faktiskt) och knacka på sjuttiotvå dörrar. Det är såklart roligare att springa bland villorna. Men detta resulterar i att allt barnsligt godis som jag har köpt finns kvar! Tur att Ida har kommit, så att jag får lite hjälp med att äta upp det under helgen.
Jag har börjat fundera på om dagens ungar tycker att det är töntigt att gå påskkärring.
Jag har börjat fundera på om dagens ungar tycker att det är töntigt att gå påskkärring.
Min första P-bot...
...har jag fått idag. Crap! Jag är medveten om att jag parkerade bilen på fel sida (ja, vi har datumparkering utanför mitt hus, men någon skylt om det finns inte, jag lovar). Jag orkade inte gå ut och flytta på den sent igårkväll när jag kom på det och tänkte att det spelar nog ingen roll. Jag menar, jag åker därifrån på morgonen och det behövs ju ändå ingen snöskottning nu. Men jag var nog lite naiv, för visst satt det en lapp i rutan när jag tittade ut genom fönstret. Nåja, 200 kr är ju inte så farligt, tänkte jag.
Tyvärr var det ingen liten böter. Jag måste betala 600 kr! Fan. Det svider rejält på mitt konto som inte har mer än 900 kr just nu. Hoppas förfallodag är om en månad eller så.
Lite pengar på kontot eller inte, lite välgörenhet funkar alltid.
Titta in på Solidaritetsbloggen och hjälp till att förändra du också.
PS. Föräldrarna har kommit hem från Frankrike. Det betyder att jag har fått en påse croissanter och 400 gr schweizisk choklad. Plus att jag fick ett påskägg på jobbet. Och har en godisskål hemma till påskkärringarna (vilka jag tvivlar på kommer). Jag känner redan hur magen växer... DS.
Tyvärr var det ingen liten böter. Jag måste betala 600 kr! Fan. Det svider rejält på mitt konto som inte har mer än 900 kr just nu. Hoppas förfallodag är om en månad eller så.
Lite pengar på kontot eller inte, lite välgörenhet funkar alltid.
Titta in på Solidaritetsbloggen och hjälp till att förändra du också.
PS. Föräldrarna har kommit hem från Frankrike. Det betyder att jag har fått en påse croissanter och 400 gr schweizisk choklad. Plus att jag fick ett påskägg på jobbet. Och har en godisskål hemma till påskkärringarna (vilka jag tvivlar på kommer). Jag känner redan hur magen växer... DS.
Det där med feminism
Nu slutar hon kalla sig feminist också, Linda Skugge. Folk har blivit så otroligt rädda för att kalla sig för feminist.
Detta är förmodligen på grund av Feministiskt Initiativ som har fått feminismen att framstå som rent manshat.
Enligt en undersökning i Expressen svarar 10% av männen att de kallar sig feminist och endast 24% av kvinnorna. Det är ju inte ens en fjärdedel, av kvinnorna. För mig är det helt obegripligt att som kvinna inte kalla sig feminist. Det är ju inte så att jag går runt och presenterar mig som "Johanna, feminist", utan det är ett ställningstagande och givetvis svarar jag ja om jag får frågan om jag är feminist.
Att vara feminist handlar inte om att hata män. Det handlar inte om att låta allt kroppshår växa och det handlar inte om att kvinnorna ska ta makten. Det har inte med det att göra!
När ska folk börja inse att feminism inte handlar om något annat än jämställdhet?
Från susning.nu:
(---) Feminism är en teoribildning kring samhällets genusstrukturer, där kvinnan anses vara underordnad och mannen är norm. Ur detta har även en rörelse sprungit som arbetar för att motverka de sociala könsskillnaderna och bryta ner könsrollerna. Historiskt sett har detta ofta tagit sig uttryck i en kamp för kvinnors rättigheter, såsom rösträtt, lika lön för lika arbete, likhet inför lagen och aborträtt, men på senare tid har även mäns rättigheter och skyldigheter vuxit sig starkare, såsom värnplikt och ett nära faderskap.
Detta är förmodligen på grund av Feministiskt Initiativ som har fått feminismen att framstå som rent manshat.
Enligt en undersökning i Expressen svarar 10% av männen att de kallar sig feminist och endast 24% av kvinnorna. Det är ju inte ens en fjärdedel, av kvinnorna. För mig är det helt obegripligt att som kvinna inte kalla sig feminist. Det är ju inte så att jag går runt och presenterar mig som "Johanna, feminist", utan det är ett ställningstagande och givetvis svarar jag ja om jag får frågan om jag är feminist.
Att vara feminist handlar inte om att hata män. Det handlar inte om att låta allt kroppshår växa och det handlar inte om att kvinnorna ska ta makten. Det har inte med det att göra!
När ska folk börja inse att feminism inte handlar om något annat än jämställdhet?
Från susning.nu:
(---) Feminism är en teoribildning kring samhällets genusstrukturer, där kvinnan anses vara underordnad och mannen är norm. Ur detta har även en rörelse sprungit som arbetar för att motverka de sociala könsskillnaderna och bryta ner könsrollerna. Historiskt sett har detta ofta tagit sig uttryck i en kamp för kvinnors rättigheter, såsom rösträtt, lika lön för lika arbete, likhet inför lagen och aborträtt, men på senare tid har även mäns rättigheter och skyldigheter vuxit sig starkare, såsom värnplikt och ett nära faderskap.
Positivt
Du gör tvärtemot... andra shoppar när de är ledsna..., skrev Ida i ett sms.
Det har varit en bra dag hittills. Halvtråkig, men bra. Först få sova tills jag vaknar av mig själv, eftersom jag är ledig efter helgens jobb. Gymade en halvtimme innan lunchjympapasset och cyklade sedan hem i solen (ja, det finns nu även hopp om vår i Falun!).
När jag kom hem ringde det från mitt jobb och berättade att om jag fortfarande vill så får jag börja på växeln, med heltid. Heltid? Ja! Känns trist att lämna Halebop faktiskt, men jag kan ju inte tacka nej till en heltid. Så jag börjar med de nya arbetsuppgifterna nästa vecka. Gud, vad skönt med en heltid igen! Fem minuter senare ringde företaget jag har lite kontakt med och de har eventuellt ett skrivarjobb till mig. Oj! Spännande, spännande. Här händer det grejer. Blev så uppåt att när jag kom till stan shoppade jag loss på ett par riktigt snygga trekvartsbaggyjeans och två (!) vårjackor. Jag som har letat efter vårjacka i evigheter i alla affärer i Falun, Borlänge, Valbo, via internet och postorder... Fast jag erkänner att vid närmare titt och provning är jag inte säker på att jag ens behåller en. Spaningen efter vårjacka fortsätter.
Och nu blev jag ledig även imorgon. Jag undrar vad jag ska göra då.
Det har varit en bra dag hittills. Halvtråkig, men bra. Först få sova tills jag vaknar av mig själv, eftersom jag är ledig efter helgens jobb. Gymade en halvtimme innan lunchjympapasset och cyklade sedan hem i solen (ja, det finns nu även hopp om vår i Falun!).
När jag kom hem ringde det från mitt jobb och berättade att om jag fortfarande vill så får jag börja på växeln, med heltid. Heltid? Ja! Känns trist att lämna Halebop faktiskt, men jag kan ju inte tacka nej till en heltid. Så jag börjar med de nya arbetsuppgifterna nästa vecka. Gud, vad skönt med en heltid igen! Fem minuter senare ringde företaget jag har lite kontakt med och de har eventuellt ett skrivarjobb till mig. Oj! Spännande, spännande. Här händer det grejer. Blev så uppåt att när jag kom till stan shoppade jag loss på ett par riktigt snygga trekvartsbaggyjeans och två (!) vårjackor. Jag som har letat efter vårjacka i evigheter i alla affärer i Falun, Borlänge, Valbo, via internet och postorder... Fast jag erkänner att vid närmare titt och provning är jag inte säker på att jag ens behåller en. Spaningen efter vårjacka fortsätter.
Och nu blev jag ledig även imorgon. Jag undrar vad jag ska göra då.
Äta, äta, äta!
Jordgubbscheesecake på Ikea i Gävle igår. Det finns nog inget godare. Det är så att jag kan åka åtta mil till Ikea enbart för deras cheesecake.När jag blir rastlös, vilket tyvärr händer ganska ofta, börjar jag att äta. Det spelar nästan ingen roll vad det är, jag måste äta, det är liksom stimulerande. (Värst av allt är förresten att jag i princip aldrig har någon mättnadskänsla. Det resulterar i stora portioner med alltid plats för mer.)
Det är jobbhelg den här helgen och ikväll är jag trött, men mest av allt uttråkad och rastlös. Medan de flesta andra verkar vara ute och roa sig, så sitter jag ensam i soffan och tittar på en dålig film (och tycker synd om mig själv kan tilläggas), när det egentligen vore smartare att bara gå och lägga sig. Istället äter jag en deciliter jordnötter för att få bort suget, men det blir bara starkare eftersom det är något sött jag vill ha. Te och bullar hjälper inte heller. Jag ger upp.
Det är jobbhelg den här helgen och ikväll är jag trött, men mest av allt uttråkad och rastlös. Medan de flesta andra verkar vara ute och roa sig, så sitter jag ensam i soffan och tittar på en dålig film (och tycker synd om mig själv kan tilläggas), när det egentligen vore smartare att bara gå och lägga sig. Istället äter jag en deciliter jordnötter för att få bort suget, men det blir bara starkare eftersom det är något sött jag vill ha. Te och bullar hjälper inte heller. Jag ger upp.
Linda Skugge och hennes pubbeungar
Vad har hänt med Linda Skugge? Jag som tyckte att hon var så bra. Jag gillar alla böcker jag har med henne - Det här är inte en bok, Saker under huden, Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad och för att inte tala om Fittstim (fast den är det ju många skribenter i). Jag trodde liksom att hon var bra. Förr rosade jag henne, men numera blir jag nästan alltid lite irriterad när jag läser hennes blogg eller krönikor. Hon har blivit så... (eller har hon alltid varit?) gammalmodig!
Jag vill citera henne:
Man blir alltid på lika gott humör när man hör pubbeungar uttala sig. Nu är det ungarna i Falkenberg som prompt ska ha keps på sig och visa trosorna. Men varför får man aldrig ett enda vettigt svar. Maila mig, VARFÖR ska ni ha keps på er inne? Fryser ni? Vill ni dölja dåligt hår? Vill ni dölja finnar?
(Varför skriver hon alltid "pubbeungar"? Det låter nedvärderande.)
Själv har jag aldrig riktigt förstått grejen med att INTE få ha keps och andra huvudbonader inomhus. Det handlar inte om att man fryser. Det handlar definitivt inte om att dölja finnar, för hur många människor har finnar på huvudet? Att ha hårband, sjal eller keps på huvudet för min egen del innebär för det mesta att dölja fett hår, ja. För de flesta som använder det är det en stil. Jag förstår inte. VARFÖR ska man INTE få ha keps på sig inomhus?
Jag vill citera henne:
Man blir alltid på lika gott humör när man hör pubbeungar uttala sig. Nu är det ungarna i Falkenberg som prompt ska ha keps på sig och visa trosorna. Men varför får man aldrig ett enda vettigt svar. Maila mig, VARFÖR ska ni ha keps på er inne? Fryser ni? Vill ni dölja dåligt hår? Vill ni dölja finnar?
(Varför skriver hon alltid "pubbeungar"? Det låter nedvärderande.)
Själv har jag aldrig riktigt förstått grejen med att INTE få ha keps och andra huvudbonader inomhus. Det handlar inte om att man fryser. Det handlar definitivt inte om att dölja finnar, för hur många människor har finnar på huvudet? Att ha hårband, sjal eller keps på huvudet för min egen del innebär för det mesta att dölja fett hår, ja. För de flesta som använder det är det en stil. Jag förstår inte. VARFÖR ska man INTE få ha keps på sig inomhus?
Jag ser vart jag kör.
Jag såg på Nyheterna att Mona Sahlin skaffat sig nya glasögon. Det är inte så att jag brukar tänka på vad folk har för glasögon, men det var liksom tydligt att det var något som inte stämde. Kanske har hon inte ens haft glasögon tidigare? Vad vet jag, det tar ju i alla fall ett tag innan man vänjer sig vid ett par (nya) glasögon. Jag minns till exempel när mamma, pappa och lillebrorsan skaffat/bytt glasögon och man tyckt de sett jättekonstiga ut...
Själv börjar jag vänja mig vid mina egna glasögon. Jag ser bra och kör säkrare med glasögon, det är häftigt!
Själv börjar jag vänja mig vid mina egna glasögon. Jag ser bra och kör säkrare med glasögon, det är häftigt!
I väskan
• Två matlådor
• Näsdukar
• ACOs underbara läppcerat
• Läppglans från Séphora
• Hand- och nagelkräm från Séphora
• Nässpray (fortfarande kvar sedan förkylningen)
• Headset till mobilen
• Den franska Cosmopolitan-kalendern
• Terminalglasögon
• De vanliga glasögonen
• Ett gammalt kvitto från Ica Kvantum
• Återlämningskvitto från H&M
• Presentkort från Gina Tricot
• Visitkort från Proffice
• Extra Drops lakrits
• Busstidtabell
• En massa socker... (det var någon i Göteborg som delade ut dem)
• Boken Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät
• Recept på persikopaj som jag äntligen fått av Linda
• Tuggummi
• Mobiltelefon
• Och så kameran givetvis (man vet aldrig när man får lust att ta ett foto)
Vem i hela världen kan man lita på?
Det är inte varje dag man kan få ställa upp och kandidera till advokatsekreterare... Shit, det låter som ett hyperspännande jobb, men det går inte att tacka ja! Jag klarar mig inte på att bara jobba 50%, och att gå omkring i dräkt/kavaj och umgås med gammalmodiga och strikta advokatmänniskor (fördom?) är inte riktigt (läs: inte alls) min grej. Fast, alltså, det sistnämnda är inte hela världen, den stora grejen är att det aldrig fungerar ekonomiskt att jobba halvtid. Fy, vad spännande det hade varit annars.
Vad ska man göra när hjärnan säger ja och magen säger nej? Nu pratar jag inte om jobbet som advokatsekreterare, utan om reseledarkursen. Det är så jobbigt. Jag har beslutsångest. Hjärnan säger att det blir jätteroligt oavsett vad jag tror innan och att det är en bra merit och en upplevelse. Magkänslan säger ifrån. Och pengarna behöver jag trots allt till en eventuell utlandsvistelse i höst. Både hjärnan och magen håller med när alla runtomkring säger att det är klart jag ska åka, men så kommer magkänslan. Och så kommer smarta hjärnan igen... Men vem ska man lita på? Hjärnan eller magen?
Vad ska man göra när hjärnan säger ja och magen säger nej? Nu pratar jag inte om jobbet som advokatsekreterare, utan om reseledarkursen. Det är så jobbigt. Jag har beslutsångest. Hjärnan säger att det blir jätteroligt oavsett vad jag tror innan och att det är en bra merit och en upplevelse. Magkänslan säger ifrån. Och pengarna behöver jag trots allt till en eventuell utlandsvistelse i höst. Både hjärnan och magen håller med när alla runtomkring säger att det är klart jag ska åka, men så kommer magkänslan. Och så kommer smarta hjärnan igen... Men vem ska man lita på? Hjärnan eller magen?
När gymet blev till snö.
Det är den andra april, det är ett par minusgrader och det slutar aldrig att snöa. Snövallarna är fortfarande relativt stora i Falun. Det känns som om det kommer att ta lång tid för dem att smälta och låta våren komma fram på riktigt.
Igår lurade jag Fredrik att jag sett att man börjat bygga ett Eiffeltorn i gruvrondellen. Det var ett så dåligt aprilskämt att jag inte ens tänkte säga det, men det gjorde jag och han gick på det. Han tyckte att det var jättecoolt och undrade hur högt det var och om man kunde bestiga det också. Jag hittade på att det var ungefär femton meter och att det säkert skulle gå att bestiga, att vi måste testa. Fredrik tyckte fortfarande att det var coolt och sa att då kommer man att se ner till stan från Eiffeltornet. Javisst, sa jag. Några timmar senare sa jag »april, april« och han hade inte haft en tanke på att det kunde varit ett aprilskämt. Vilket pucko. Själv hade han sett en rosa elefant på isen.
Snö överallt. Och jag lovar att jag inte ska dyka.