Dans - den bästa medicinen?
Hur jag ska återfå pluggmotivationen vet jag inte.
Två veckor i Falun har inneburit två missade kursomgångar i boogie woogie. Att missa en tredje gång var alltså uteslutet. Så, trots att jag under natten mest legat vaken med halsont och feberkänsla, och att jag under dagen känt mig allmänt hängig, trotsade jag symptomen och vandrade till dansklubben med mr T ikväll. Och så hemskt ringrostiga på dansgolvet var vi faktiskt inte. Efter en och en halv timmes boogieträning kände jag mig till och med lite piggare. Men halsen känns fortfarande inte helt hundra. Jag kanske ska ta till mig det som mamma brukar säga - att sömn är den bästa medicinen.
Ni får säga vad ni vill, men visst fasen är hon en bra förebild
Jag har sett upp till henne länge. Hon är en av de coolaste människor som finns. Hon är sig själv till hundra procent, går sin egen väg och skiter i vad alla andra tycker. Jag pratar förstås om Caroline af Ugglas. Det var hennes skiva Mrs Boring som fick mig att fastna för tio år sedan. Jag kände igen mig i hennes texter. När hon släppte Joplin på svenska gillade jag henne ännu mer.
Och nu har jag precis lyssnat på hennes nya skiva, Så gör jag det igen. Jag gillar att hon sjunger på svenska. Det tar dock emot att säga att några låtar är bottennapp... Men jag älskar att säga att det finns ett par låtar som är helt fantastiska.
Bland annat Vi blundar är så oerhört fin. Och duetten Du var mitt hjärta med Tommy Nilsson, trots att jag verkligen inte är särskilt förjust i just honom, är helt fantastiskt underbart jättevacker.
Bild
Det är ju sådant här jag vill göra
Eftermiddagen spenderade jag hemma hos en kvinna som berättade hur det är att vara mamma till en missbrukare. Jag hann bara be henne berätta hur allt började, och hon pratade i en timme. Jag var stum. Och jag var tagen. Vilken jäkla historia. När jag började skriva artikeln tårades mina ögon. Jag är så glad att jag har fått ta del av den här människans berättelse.
Det är sådant här jag vill göra. Få lyssna på människors öden, och försöka få det bra i skrift. Jag är så glad att det här blev till min grej. Det började med en uppföljning på en liten grej och slutade i att det blev min egen lilla artikelserie om ungdomsmissbruk. Sista delen, om mamman, kommer på måndag.
Det har blivit mycket jobb-, journalistik- och reportersnack nu. Jag ber om ursäkt för det. I dag var sista dagen på praktiken, så det blir nog lite bättre nu. Innan jag började på tidningen, så önskade jag att de här två veckorna skulle rusa förbi. Jag var nämligen inte så taggad. Särskilt inte på att vara sjutto mil bort från den där norrlänningen som får mig att behålla lugnet.
Men veckorna har verkligen rusat förbi.
Och jag har lärt mig så mycket, om mig själv och mitt skrivande. Jag har utvecklat min intervjuteknik. Jag tror mer på mig själv vad gäller det här jobbet. Jag skulle gärna jobba lite till. Men nu vill jag till Sundsvall.
Jag har hört den förr, men tror fortfarande inte på det.
Jag (ropar ut från mitt rum): Ops!
Kriminalreportern: Nu blev jag lite besviken!
Jag: Jamen du vet, jag dricker ju inte ens kaffe...
Kriminalreportern: Jamen då var det en annan sak. Men då kommer du aldrig bli en riktig journalist!
Jag: Hehe, nä, dom säger det...
Ojdå.
Efter att jag egentligen slutat fick jag ett intressant mail på jobbmailen. Jag var bara tvungen att ringa. Och vips så hade jag råkat boka in en intervju till imorgon efter lunch - utan att kolla med nyhetschefen om det var okej. Ops. Men det är ju en bra grej. Dessutom vill jag verkligen avsluta min lilla serie jag börjat på - och här fick jag den sista pusselbiten.
Sedan kom jag på att jag har en grej inbokad på förmiddagen imorgon också. Och en på lunchen. Plus att jag har ett porträtt att skriva färdigt. Och inte har jag hunnit göra research på någon av de tre grejerna som jag har inbokade. Oj. Jag ska hinna skriva allt också.
Och imorgon är det sista dagen.
Eh, dags att kvällsjobba lite kanske?
Att vara först
Just nu håller jag på med en uppföljning på en grej vi hade i tidningen idag. Nyss fick jag ett tips inringt om grejen. Tipsaren slängde ur sig att hans kompis pratat med Konkurrenten och att de var lite sura för att vi låg före i och med att vi publicerade det redan idag.
Moahaha.
Jag är ingen tävlingsmänniska, men det här är kul...
Som bekant hittar jag jeans och skor hemskt sällan
Och ett par skor också. Alltså: jag har inte letat efter ett par skor i flera år - jag har köpt ett par skor. Viktigt, eftersom jag igår upptäckte att de enda skorna jag har med mig till Falun är trasiga. På två ställen.
(Ni har antecknat det här nu va?)
Ett steg framåt
Det här med intervjusituationer är svårt. Att ställa frågor, lyssna och samtidigt anteckna, komma på följdfrågor och sedan komma ihåg att ställa följdfrågorna - det är en svår konst!
Därför var kommentaren från fotografen som var med mig på knäck, det bästa idag. Han är inte den som öser beröm över folk, sa han, men han påpekade ändå att jag var duktig i intervjun, att jag snappade upp rätt saker och ställde rätt följdfrågor på rätt ställe. Med tanke på att jag själv under intervjun hade reagerat och förvånats över mina egna framsteg, så kändes det jätteskönt att få bekräftelse på det. Särskilt från en fotograf med trettiofem år i branschen.
(Jag behövde bara titta på mitt papper med stödfrågor en gång. Normalt är jag helt beroende av mina nedklottrade frågor, och brukar knappt veta vad intervjupersonen har sagt efteråt. Därför kanske ni förstår att jag är glad.)
De manquer
Trodde jag, ja.
Men först vill jag hem.
Jag har shoppat!
Jag har äntligen köpt ett fast objektiv med 1.8 i ljusstyrka! Det innebär ett större skärpedjup - som jag har velat ha så länge! Egentligen ville jag ha ett 50 mm-ojektiv, men killen i fotoaffären övertygade mig om att det här helt nya 35 mm-objektivet skulle vara bättre. Säljtrick? Whatever, jag är glad över det underbara skärpedjupet!
(Ja, det är jag på den högra bilden, blott ett år gammal.)
En kväll i polisens spår
Det blev en annorlunda kväll, det här. Exakt vad jobbet handlar om kanske jag inte ska berätta, med tanke på att det inte ska publiceras förrän nästa vecka någon gång. Konkurrens, ni vet. Men det började på polishuset och slutade på ett högstadiedisco.Fotografen och jag följde med gasen i botten efter en polisbil. Lite obekväma situationer ibland, men jag fick påminna mig själv om att jag faktiskt också gör mitt jobb. Det är ju faktiskt så. Jag har ju också ett jobb att sköta.
Nåväl. Kvällen blev inte som vi tänkt oss. Men det blev en utmaning, främst för fotografen. Jag, som skriver, får alltid ihop något (jag tror att det blir bra även om vinkeln inte blir precis som jag tänkte mig). Värre är det för fotografen, som från början hade massor av bra tankar med effektfulla bilder. Han fick helt tänka om. Men jag tror att det blir skitbra ändå.
En annorlunda kväll, som sagt. En spännande och lärorik kväll.
Eftersom jag har jobbat med större och icke dagsaktuella grejer till tidningen, så har jag ännu inte publicerat mer än en artikel i tisdagstidningen och ett gäng notiser. Men imorgon har jag ett helt uppslag. Plus ettan. Det känns bra.
Bild
Samtal till reportern
Det är en polis som jag pratade med igår. Han hade cyklat förbi en löpsedel på morgonen och blivit extremt orolig för hur jag har citerat honom. Vad som står på dagens löpsedlar har jag ingen aning om, men jag förklarar att jag inte ens har skrivit om grejen än. Det han oroas för var i tidningen igår, men inget som jag ligger bakom. Och jag har ju redan pratat med honom om det, och grejen han är rädd för att bli kopplad till att ha sagt, har han ju dementerat. Det är väl klart att jag inte skriver om något som uppenbarligen inte har särskilt hög sanningshalt. Jag säger då det.
Med det här jobbet kanske jag borde stänga av mobilen när jag sover?
Med drömmen i behåll, som Winnerbäck sjunger
Det kan vara lite småtungt att höra hur klasskamraterna stormtrivs på sina praktikplatser, pratar vitt och brett om sin byline i tidningen och verkligen har hittat hem och fullkomligt älskar det de gör. Det är tungt för att jag än en gång känner mig annorlunda och lite konstig för att jag inte resonerar som de. Jag förstod redan innan jag påbörjade min journalistutbildning att jag inte skulle sträva efter samma sak som många andra. Det är klart att jag också gillar att se mitt namn i tidningen. Och jag tycker att det är rätt trevligt att jobba som journalist. Lokalreporter har aldrig varit min dröm, men lokaltidning är en fantastiskt bra skola och jag är glad över att jag är där jag är. Min redaktion är ett gäng speciella och sköna människor och det är jättekul att upptäcka att jag inte har några större svårigheter med att utföra jobbet.
Men jag brinner inte för det. Och jag har sagt det här förr.
Jag älskar att skriva. Journalistik handlar till säkert 75 procent om att inte skriva. Det har jag visserligen vetat länge. Men jag vill ha min journalistexamen och sedan vill jag hitta min grej. Min grej handlar om att skriva. Det är allt jag vet. Jag skriver gärna om människor i reportage- eller porträttform. Jag skulle till och med kunna tänka mig att ha ett deltidsjobb som inte heter journalist, bara jag trivs och får göra mina texter vid sidan om. Att frilansa är skitsvårt, det är jag fullt medveten om. Men jag tror att något åt det hållet är min grej. Fram till dess fortsätter jag gärna att utvecklas på det sätt som jag gör nu.
Trivas. Ända till jag hittar det som jag brinner för.
Jag hade inte tänkt kommentera, men...
Men det är klart. "Krisklubb" är en bra rubrik.
Och ja, jag är lite less på att det inte går bra när det väl gäller. Jag var irriterad redan när man värvade en ny målvakt trots att man lovat att satsa på duktiga Läck. Och jag är inte heller överdrivet glad för att man sparkar tränarduon mitt i kvalserien. Jag är dock tacksam för att det blir J20-tränarna som tar över. De är duktiga. Resten vinster för Leksand och lite förluster för topplagen och Elitserien är ett faktum.
Men visst kan jag medge att hoppet är svagt.
Höga förväntningar på Nogger mint
Nogger är underbar med sin tunna choklad och underbara nougat. Mint och choklad passar dessutom bra ihop - och mintglass är ju hemskt gott. Jag trodde att Nogger mint inte kunde vara kapabel till att göra mig besviken.
Men vafan! Besviken är just vad jag är. Det smakar konstgjort. Det krispiga som omsveper glassen är varken krispigt eller särskilt mycket. Mintglassen inuti är inte särskilt god. Jag har smakat sååå mycket godare mintglass. Och chokladen inuti, som borde vara nougat, är... ja, det är den största besvikelsen. Det är nämligen inte nougat, utan någon hård, konstig choklad som knappt smakar choklad.
Buuu!
Tacka vet jag lakritspucken.
Imorgon är en annan dag?
Jag tänkte skriva om att den här dagen sög på grund av...
...min trötthet. Jag har inte kunnat somna de senaste kvällarna/nätterna, och jag går upp jättetidigt.
...mitt humör, som förmodligen hänger ihop med tröttheten.
...att ryggen började göra ont när jag äntligen tog tag i träningen.
...att Leksand förlorade tredje jävla raka matchen i kvalserien.
Men jag orkar inte skriva om det.
Sundsvallskullor samlade i Dalarna
Det värsta med att jobba 8-17...
Stiga upp strax efter nollsex nollnoll... varje dag... vänjer man sig någonsin vid det?
Första dagen som journalist
Första dagen som praktikant trodde jag skulle ägnas åt att få följa med någon ut på ett knäck, kanske få göra en enkät på stan eller något annat lätt. Men inte. Det blev första dagen som journalist.
Presskonferens alltså... Jag såg jag framför mig en stor lokal med massor av folk och jag såg framför mig hur jag aldrig skulle våga räcka upp handen och ställa någon fråga. Och visst, lokalen var stor, men det var blott en person som höll i presskonferensen, och gissa hur många deltagare vi var? Två! Det var jag från min tidning och en snubbe från Konkurrenten. Om jag vågade ställa någon fråga? Ja! Jag vågade till och med ifrågasätta. Och en artikel till morgondagens tidning blev det. En bra artikel, enligt nyhetschefen. Det är guld värt med en nyhetschef/handledare som läser texten och ger respons.
Det ska nog gå bra, det här.
Den där hockeytacklingen...
När jag imorse kunde läsa att Antti-Jussi Niemis skador var livshotande efter tacklingen i gårdagens match, blev jag kall. Och rädd. Och arg. Det är fan sjukt. Jag såg tacklingen, som i sig inte var jätteful, men som ändå gick illa. Jag såg hur Niemis ansikte smälldes in i plexiglaset och sedan pang rätt ner i isen, och jag såg strimman av blod som var kvar på isen de metrar han gled. Och jag såg hur han låg där, orörlig, medvetslös.
Den akuta faran är enligt Dala Demokraten tack och lov över och läget är stabilt. Men Niemi har flera frakturer i ansiktet och han har fått in luft i hjärnan. Karriären kan vara över. Säsongen i Leksand är tyvärr definitivt över.
Om det blev utvisning på tacklingen? Nej!
Om det blev fler skador utan utvisningar? Ja!
Om Leksandspelare blev utvisade på schyssta tacklingar utan skador? Förstås!
Hur som helst, det var en obehaglig syn och det viktiga nu är att Antti-Jussi Niemi repar sig snart.
Vad sägs om en dagens? Outfit alltså.
Ja, jag tycker så mycket om mina favoritmyskläder att jag måste visa upp dem. De passar utmärkt till den här nervösa söndagen. Det är mjukisbyxor från Cubus, det är en hood från Cubus, det är ett brottarryggslinne från Gina Tricot och det är ett hårband från Monki. Hårbandet är pricken över i:et, tillsammans med strumporna som har rosa peacetecken och kommer från Jennyfer (Paris). Det ni!(Oj, vad tjejig jag känner mig. Hoppas inte redaktionen jag ska vara på i två veckor hittar min blogg nu. Det skulle vara... lite pinsamt.)
Det är alltså en lite nervös söndag, det här. Min praktik börjar imorgon, och det kommer säkert bli både roligt och lärorikt. Men första dagen på en ny arbetsplats är ju alltid jobbig. Det gäller att vara supersocial och det är massor av nya ansikten, det är ett nytt ställe, det är nya arbetsuppgifter och det är nya rutiner.
Hjälp.
Fram till imorgonbitti ska jag woka till mor och far, insupa D-vitamin i solen på bryggan, dra till lillebror och se på hockey och... inte träna idag heller. Fan, alltså. Jag ska träna i veckan. Och när jag kommer tillbaka till Sundsvall om fjorton dagar ska jag skärpa mig på riktigt. Det är hård träning som gäller igen.
Jomen jag är nog ganska bra ändå...
1. Malena
2. Ugglas
3. EMD
4. Måns
5. Alcazar
6. Molly
7. HEAT
8. Sarah Dawn Finer
9. Agnes
10. Emilia
11. Sofia
Expertkommentatorns schlagertips
Delfinalerna i Melodifestivalen har inte varit alltför svåra att tippa. Jag måste få säga att jag har gjort det ganska bra. Men jag ångrar att jag utlovat ett tips inför finalen, för det här är jättesvårt.
Det enda jag känner mig ganska säker på är att Emilia inte funkar ikväll. (Inte Sofia heller, skulle jag vilja säga, även om jag är rädd för att svenskarna har lite dålig smak.) Annars kan det gå precis hur som helst. Caroline af Ugglas skulle kunna skrälla för tredje gången, men å andra sidan verkar det vara lika många som hatar henne, som älskar henne. Ett är i alla fall säkert, och det är att jag jublar om hon vinner. Inte för att jag tycker att hon har vinnarlåten, utan för att jag gillar henne och skulle skratta åt alla som skulle bli så irriterade över det.
Så, vilken låt är vinnarlåten? Inte en aning, för det är som vanligt ett oerhört starkt startfält i finalen. Måns och E.M.D borde gå bra med tanke på alla flickröster. Dessutom är faktiskt båda låtarna bra. Sedan har vi Agnes, som jag personligen tycker är tråkig, men som säkert Idolpubliken kan tänkas rösta på. H.E.A.T skulle kunna gå jättebra, för att folk som gillar rock röstar på den enda låten som tilltalar dem. Men är det tillräckligt bra? Jag är osäker. Sarah Dawn Finers låt blir bättre ju mer man hör den, men jag tycker inte att det räcker för en vinst, som vanligt. Samma sak gäller Molly Sandén och Malena Ernman, även om den sistnämnda mycket väl skulle kunna placera sig bra med tanke på att låten sticker ut från allt annat. Alcazar brukar vara min personliga favorit, för jag älskar deras discodunk. De har kläderna och de har movesen. Men det kommer som vanligt inte räcka till en vinst.
Så, hur sammanfattar vi det här? Att det är lite för många likriktade tjejer i singular i finalen, typ?
Annars har jag ingen sammanfattning. May the best (wo)man win.
Vilken miss...
Ni minns väl att jag i slutet av sommaren sa att Leksand kommer att gå upp till Elitserien nu när jag flyttat från Dalarna? Eftersom det är så det alltid varit. Varje år på tjugohundratalet de har tagit sig upp från allsvenskan, så har jag bott på behörigt avstånd och inte kunnat se matcherna.
Perfekt nu när jag bor i Sundsvall, alltså.
Förutom att jag råkar ha praktik i Dalarna - just under kvalserieveckorna. Det är inte bra. Jag började alltså med att se kvalseriepremiären på plats i Ejendals arena ikväll. Ni kan nog räkna ut hur det slutade... Det här funkar inte. Jag överväger starkt att stanna hemma vid nästa hemmamatch. För Leksands IF:s skull. För vi ska upp igen...
Jag anlände just Falun.
Blandade känslor, ja. Trots att det kan vara påfrestande att bo hos föräldrarna, ska det åtminstone bli rätt trevligt att få mammas mat, kunna låna bil, se kvalseriehockey och så.
Men... medan jag åker trettio mil söderut, åker han den där mr T fyrtio mil norrut. Trettio plus fyrtio är lika med sjutto. Mil. Det gör lite ont i hjärtat.
Jamen det här ska väl gå bra?
Mer oförberedd än någonsin.
Feministkakan
Lite pluggmotivation krävdes. Och vi var båda väldigt chokladsugna. Så vi gjorde en kladdkaka.Eller okej, mr T gjorde en kladdkaka. Mitt jobb var att dekorera den. Men jag måste säga att det är en av de snyggaste kakorna jag
Hur det blev med pluggmotivationen? Nej, den höjdes dessvärre inte... Istället blev kakan mest en (god) ursäkt för att inte plugga på ett tag.
Tentapluggvecka startad
Nu är det tre dagar kvar till tenta och jag har inte kommit längre än de där tio sidorna.
Men med tanke på att jag veckan som gick spenderade drygt 65 timmar i skolan (jag var där sex-femton timmar varje dag, inklusive lördag och söndag), är det ju inte så konstigt att jag inte hunnit läsa. Men nu, en gång för alla, ska jag efter en heldag i skolan bege mig till tvättstugan för att påbörja tentaplugget.
8 mars - en internationellt viktig dag
Förra året skulle jag sagt att internationella kvinnodagen inte behövs. »Det handlar om jämställdhet och det finns ju faktiskt ingen internationell mansdag», bla, bla, bla... I år säger jag att den visst behövs.Folk har missuppfattat grejen. Det pratas om att vi ska fira internationella kvinnodagen i dag. Vad är det vi ska fira, undrar jag? Fira kvinnan? Jag vet inte, det känns krystat. Att kvinnor har rösträtt? Det var ju ungefär nittio år sedan vi fick det, så det känns inte särskilt aktuellt. Ska vi fira att vi har kommit en bit med jämställdheten? Nej, det tycker jag inte. Det är en självklarhet att det ska vara jämställt och inget som egentligen borde firas.
Även om vi har det bra och relativt jämställt i det här landet, så finns det många kvinnor i världen som lever under förtryck. Och det är därför jag tycker att den här dagen ska finnas – internationella kvinnodagen är en bra dag att påminna om och uppmärksamma kvinnors situation världen över.
Ugglan flög vidare
Hon är årets största och bästa skräll. Caroline af Ugglas gick vidare först från Andra chansen och sedan till finalen. Jag är inte överförtjust i hennes bidrag, även om det blir bättre ju mer man lyssnar på det, men jag diggar henne stenhårt som artist och människa. Det har jag gjort länge. Därför tycker jag att det är superkul att hon har tagit sig hela vägen till final.
Aftonbladet har en omröstning om vilken favorit folk har i finalen. Just nu har 60 000 personer röstat och Caroline af Ugglas leder med 20 procent av rösterna. Crazy.
Extra roligt är det eftersom jag har en intervju med henne i studenttidningen som kommer ut på fredag. Den blir liksom lite extra aktuell så där dagen före finalen.
Bild
Menar ni att det är bögigt att bugga?
Delar av redaktionen sitter och korrläser tidningen som ska gå i tryck i morgon. Vi pratar dans och om första bokstaven i de olika danserna ska ha stor eller liten bokstav. Vi söker på "bugg" på Nationelencyklopedin och får svaret:
Menade du: Bug, bog, bög, dugg eller boägg?
Jag kommer aldrig bli en arbetsnarkoman.
Det är allt jag orkar säga. Jag har varit i skolan trettio timmar på två dagar, kom hem efter midnatt och ska vara tillbaka klockan åtta igen.
En annan dag...
Äntligen!
Det måste varit roddmaskinen på gymet som gjorde det. Alltså: mera roddmaskin för mig!
Att vara journalist är att ha udda kunskaper
Att vara journalist innebär att man får kunskaper om lite udda saker. Det är faktiskt ganska roligt att ha lite specialkunskap om takskottning. Dessutom har jag fått svar på väderfrågor från en meteorolog i dag, och för en hobbymeteorolog som jag är det väldigt spännande! Visste ni till exempel att februari var den kallaste februari i stora delar av Norrland - på 15 år?
Att vara journalist kan också innebära att man har Lasse Lindhs och Blondinbellas telefonnummer i mobilen. Det roliga med att vara (leka?) journalist är verkligen alla dessa spännande människor som man får möjlighet att prata med.
Män som hatar kvinnor är bättre som bok
Om jag ser en filmatisering av en bok, så brukar jag aldrig jämföra filmen med boken. Det är ju två olika upplevelser, så jag tycker att det är lite svårt att göra en rättvis jämförelse.
I fredags såg jag premiären av Män som hatar kvinnor. Boken läste jag i somras och älskade den. Efter all denna enorm uppmärksamhet som filmen fått, var mina förväntningar ganska höga - trots att jag inte brukar ha några förväntningar. Och visst var filmen bra. Men inte så bra som jag hade hoppats. Anledningen till det? Det kändes som om allt gick så fort fram, att saker hände så plötsligt. Jag förstår inte riktigt hur man hänger med om man inte har läst boken. Då måste det kännas som om det är onödigt många sidospår - sidospår som inte alls är sidospår i boken.
Men visst, filmen är bra. Men den får inte mer än en trea (JJJ) av mig.
Melo, som vi kallar det
Den här veckan ska vi ut med tre tidningar, ett radioprogram och ett tv-program. Egentligen hade jag velat göra tv, men med tanke på att jag ska göra min praktik på en tidning, så väljer jag att jobba med tidning för att förbereda mig. Givetvis är jag ansvarig för helgbilagans Melodifesivalsida. Jag börjar känna mig lite som en expert på det här området och brukar ha rätt när jag diskuterar deltävlingarnas utgångar. Finalen är alltid mest svårtippad, men ett expertutlåtande från experten herself kan ni givetvis ändå vänta er någonstans kring den 13-14 mars, innan finalen.
Jag som trodde att jag såg ung ut... (?)
Fattar ni grejen? Hon registrerade varorna, sa vad det kostade, jag betalade och gick därifrån.
Jag behövde inte visa leg! För första gången i mitt liv behövde jag inte visa leg på Systembolaget.
Mäkta stolt gick jag därifrån.