En armhåla i gigantiskt förband
Jag frågar mig vad som är mest värt
Jag tackade nej till ett sommarvik här om dagen. Första tanken är att det är oerhört korkat eftersom jag skulle få en tjockare plånbok, en fylligare cv och mer erfarenhet. Man kan inte säga nej till ett jobb!
Andra tanken är att jag faktiskt redan har ett vikariat. Det är bara tre veckor, men det får vara nog för mig den här sommaren. För att det är viktigare hur jag mår än hur min meritlista ser ut. Det är ju det jag har sagt till mig själv hur länge som helst. Ändå är det så galet jobbigt att säga nej. Ända sedan förra sommaren har jag sagt att jag kommande sommar absolut inte får jobba för många veckor. Att det är bättre att säga nej tack istället för att hamna där, i utmattning, igen. Jag mår bra, men jag vågar inte ta risken. Inte så här snabbt.
Så jag sa nej tack.
Och står inför en sommar av tre veckors vikariat på Sveriges viktigaste tidning – och resten av sommaren i frihet.
Tisdagsutflykt till skärgården
Tänk om jag slagit till då tanken slog mig först
Första gången jag tänkte på att ställa mig i bostadskö i Stockholm var för säkert åtta år sedan. Då bodde jag i Uppsala och hade inga direkta planer på att bosätta mig i huvudstaden, men tänkte ändå tänk om... Åtta år har gått och nu vet jag den sortens jobb jag vill ha i princip bara finns i Stockholm. I går ställde jag mig i kö. Så nu kanske jag har ett förstahandskontrakt lagom till pensionen.
Ett lyxliv jag låtsas att jag har råd med
I tisdags blev det lunch ute. I torsdags blev det lunch ute. I dag blev det lunch ute.
Men i går, fredag, var värst hittills. Då åt jag frukost på café, lunch på café och (!) middag på restaurang.
Bäst på dart. Trea på bowling. Jag förvånar mig själv.
Dart, golf, bowling. God dricka, god mat, god dessert. Allt tillsammans med världens härligaste redaktion. Skönt slut på jobbveckan. Nu ska jag vila – ha två oplanerade dagar och bara göra vad som faller mig in.
Obehagligt bekant
Men nu har vi en lägenhet över sommaren i alla fall. En trea.
Och nu tänker jag lämna det bakom mig
Allt jag fick se av Miley Cyrus.
Två dagar i London innehållande en tv-intervju och en round table-intervju blev till blott fem minuters telefonintervju. Telefonaren skulle från början vara en kvart. Efter flera turer med olika information ringde Disney mig en timme innan intervjun och hade ont om tid. De varnade de för att intervjun kunde bli 6-7 minuter. Väl på tråden var de tvungna att bryta samtalet efter 5 minuter. Deras krångel hit och dit gjorde mig stressad. Jag fick ägna kvällen åt att först ställa om mig och förbereda en längre intervju än vad som vad tänkt, för att tio minuter innan samtalet tänka om och förbereda en kort intervju. Som blev ännu kortare än jag trott.
Och nu har de mage att påpeka för mig att det störde att jag antecknade under intervjun.
God bless us önskar han som är född i the London
Tack, men... nej tack.
Vi har lagt ut en annons om att vi söker lägenhet i Stockholm i sommar, min sambo och jag. Vi har skrivit en seriös ansökan med information om oss, vad vi söker och sådär. Man kan ju förvänta sig att den som vill hyra ut sin lägenhet åtminstone berättar var den ligger, kanske till och med försöker sälja in sig. Men då får vi det här svaret:
-
hej jag har två rum o kök vill hyra ut den från 1 maj till slutet agusti
Vad tror han?! Att vi ska jubla? JA! DIN LÄGENHET LÅTER PERFEKT FÖR OSS! VI TAR DEN!
Herregud. Människor är dumma i huvudet.
Nåja, det är ju nybyggt och förbannat snyggt i alla fall
Det var den helgen det
Om inte ett mirakel sker så lär jag befinna mig på redaktionen i Stockholm på måndag. Inte på jobb i London. Jag har lagt ner det här med att packa och förbereda intervjuer och känner mig lite snuvad på ett äventyr...
Ovissheten är det värsta
Men om inte jag kommer till London, så är det troligen inte någon annan av de omkring 40-50 journalisterna från Europa som gör det heller. Huvudpersonen lär ju också ha svårt att ta sig dit. Och vad händer då? Ingen som vet.
Time to öva englishen
"Viktig information till dig som ska flyga"
Saker och ting börjar klarna. Jag har fått schemat för dagarna i London. Förberedelserna är nästan klara. Jag har diskuterat intervjuerna med redaktionen. Jag börjar äntligen få grepp om situationen och den värsta nervositeten har lagt sig och börjat förvandlas till förväntan.
Då bestämmer sig en vulkan på Island för att få ett utbrott. Myndigheter runt om i Europa tvingas ställa in samtliga flyg och har ingen aning om när flygplanen kan börja trafikera luften igen. Jag fick precis ett mail från bolaget där jag bokat mina biljetter. "Kära kund!" inleder de och vill berätta att jag kan vara en av de resenärer som drabbas av inställda flyg på grund av aska i luftrummet från vulkajäkeln. De ber mig hålla mig uppdaterad och meddelar också att det är omöjligt att svara på hur många dagar det tar innan flygen kan gå igen. Jättekul. Bra timing, vulkanen.
Studenten som trodde hon blev rik på praktikantlönen
Vapianos pizzor – inte alls dumma.
Senaste veckan har jag levt alldeles för lyxigt. Jag har spenderat nästan tretusen spänn på mitt utseende – i kvalitetssmink och kvalitetsfrisörbesök. Överdrivet, jag vet. (Men ganska värt det.) Förutom det har jag ätit ute mest hela tiden. När jag lagade mat hemma sist? Ingen aning. Jag har fått mat hemma, senast i måndags, men det var för att jag har en sån bra sambo som hade maten klar när jag kom hem sent från frisören. Annars har det blivit middag ute, lunch ute, middag ute, lunch ute. I kväll kunde jag inte tacka nej till after work med Sundsvallsfolk – och middag ute resulterar ju i... ja, just det, ingen matlåda i morgon.
En dag, två biobesök
Jag somnade inte till någon av filmerna i alla fall. Jag, som de senaste månaderna somnat på varenda biovisning jag varit på (vilket har blivit ganska många), måste nog säga att det är ett ganska bra betyg ändå...
What did you dream om när du var 10?
I dag: en bra hårdag.
Min frisör från Falun har också flyttat till Stockholm – perfekt. När jag kom till henne i går visste jag inte om jag skulle komma hem som brunett, blondin, rödlätt, långhårig, korthårig eller kanske precis som förr.
Jag litar på min frisör. Hon kan mitt hår. Det var hon som permanentade mig krullig för första gången för många år sedan när hon var elev. Det var hon som senare rakpermanentade det när en annan frisör misslyckats med permanenten. Det var hon som gjorde mig mörkhårig första gången. Hon har också färgat mig guldaktig, klippt lugg, färgat utväxt, färgat mina ögonbryn. Hon vet vad hon gör och jag kan inte minnas en gång jag gått hem från ett besök hos henne och känt mig missnöjd.
I går kom jag hem med ett rödlätt hår avhugget över en decimeter. Och jag är supernöjd.
Efter att ha haft frisyrer från tre centimeter till midjelångt, från krulligt till sprikrakt och färger från ljusblond och illrött till svart vågar jag påstå att livet blir lite roligare om man vågar prova något nytt.
Om jag ska dölja dem får jag sluta le
Mellan frågor om jul, rättstavning och vintersport
Och just nu ligger mannen, svägerskan och jag på hotellrummet och spelar frågespel. Alldeles för roligt för att sova.
Efterlyses: Kur för att bli pigg och kry.
I dag? Illamående, snorig, febrig och fruktansvärt trött.
Jag brukar inte känna mig krasslig. Och jag är extremt trött på att aldrig känna mig helt frisk. Är det någon som vet hur jag kan bli superfrisk och pigg, säg gärna till.
SM-guld – till Leksand!
Nej, det är sannerligen inte varje dag man skriker "SM-guld". Inte heller är det varje dag man gör det i Globen. Och definitivt inte för att det är Leksand som tagit guldet.
Men i dag hände det. Leksands J20-lag vann SM-finalen över Brynäs i Globen. Känslan att bevittna ett SM-guld var lite märklig. Men hur som helst fantastiskt roligt att få vara med och se det! Jag har inget emot en repris. Men först, som juniorna själva skrek: Vi ska tillbaka!
Globens vackraste klädsel
Dubbel Leksandsseger och Globen lyser blått och vitt kvällen till ära. Att komma tillbaka till Stockholm och få vara på plats när Leksand spöar AIK i en jämn och spännande kvalseriematch känns inte så himla dumt. A-laget fortsätter att kriga om en plats i elitserien och juniorerna spelar SM-final i morgon.
Nej, vi kan nog inte låta bli att gå dit – det är ju final!
Påskafton – same same but different?
Till vänster: Påskafton 2008. Storebror Oliver är sugen på påsktårta.
Till höger: I dag, påskafton 2010. Lillebror Victor är sugen på påsktårta.
Så. Himla. Onödigt.
I dag frågar jag mig själv:
Varför i hela fridens namn kollar jag jobbmailen på långfredagen?
(Jo, vi har förmånen att få massage på jobbet)
»Är du irriterad? Du går omkring och biter ihop, jag kände det sist också», sa han.
Särskilt irriterad vill jag inte påstå att jag är, men att jag biter ihop och spänner käkarna har jag märkt. Jag kan nämligen ha ont och vara trött i käkarna för att jag spänner mig så mycket. Massören visade mig var jag skulle trycka i käkarna för att slappna av och sova bättre. I går kväll när jag låg i sängen tryckte jag på de förbannat onda punkterna, och jag hade till och med en knut på högersidan! Muskelknut i kinderna? Supermärkligt.
Ensam i tidningsrummet
Jag har lite svårt att motivera mig själv i dag. I rummet där jag sitter är alla stolar tomma – utom min. Redan i går kändes det som om påsken kommit. Folk slutade tidigt, reste bort, önskade glad påsk. I dag är vi blott fem personer på redaktionen eftersom resten kände för att ta sig ett tidigt påsklov. Och här sitter jag som på nålar och väntar på att få göra detsamma...