Biotips

Under halvåret som gått har jag varit en hel del på bio. Och nästan varenda gång har jag slumrat till alternativt haft extremt jobbigt att hålla ögonen öppna. I går såg jag Inception och inte en enda gång var jag nära att somna! Jag ser det som ett väldigt bra betyg till filmen.

Allsång på Skansen vs Lotta på Liseberg

Två program med ungefär samma koncept.
Hur kan låtarna vara så mycket sämre på ena stället än det andra, trots att man uppenbarligen vill vara häftigare?
Hur kan det vara så många mer pinsamma människor på ena stället än det andra?
Hur kan två så lika program vara så olika?

Länge leve Skansen.

En dag, två biobesök

Att gå på bio två gånger på samma dag är så ovanligt att jag aldrig gjort det. Förrän i går. På förmiddagen var jag på pressvisningen av Miley Cyrus The last song. På kvällen såg jag Avatar. Till den förstnämnda, Disneys ganska klyschiga ungdomsfilm, grät jag så många gånger att jag till slut fick försöka stänga av alla känslor. Jag kände mig ganska pinsam när tårkanalera hela tiden blev överfulla. Blödig?

Jag somnade inte till någon av filmerna i alla fall. Jag, som de senaste månaderna somnat på varenda biovisning jag varit på (vilket har blivit ganska många), måste nog säga att det är ett ganska bra betyg ändå...

Före resten av världen

 

En fördel med mitt jobb är att jag får gå på biofilmer innan de har premiär. Pressvisning av Percy Jackson och kampen om åskviggen förra veckan, pressvisning av Alice i underlandet i 3D i dag (innan den ens har haft världspremiär) och pressvisning av en tecknad barnfilm på måndag. Det är inte helt dumt, faktiskt. Med mig har jag alltid ett barn som recenserar filmen. Själv är jag med som sällskap. Glassigt, kan tyckas. Och det är det väl också.

Om Alice i underlandet kan jag säga att jag hade lite för höga förväntningar på filmen. Den var bra, karaktärerna var roliga (det är ju Tim Burton) och 3D-effekterna var häftiga. Men jag hade verkligen hoppats på att det skulle vara en toppfilm... Nu såg jag den dock utan svensk text och min ovana vid brittisk engelska blandat med en enorm trötthet kan ha bidragit till att jag missat saker och därmed ger filmen ett medelbetyg. Hur som helst är det en häftig film att se på, åtminstone i 3D.

Bild


Pinsamt, Malou!

Malou von Sivers är journalist sedan många, många år tillbaka. Hon vet att kvällstidningarna drar stort på rubriker, gärna vinklar på det yttersta de kan hitta. Hon vet att kvällstidningar lever på att sälja lösnummer och hon vet också att man kanske ibland måste ta saker med en klackspark.

Därför är det pinsamt när Malou von Sivers i sitt eget program Efter tio alldeles nyss försvarar sig när hon håller upp Aftonbladets löpsedel där det stå att Malou är knäckt av sågningen. Sågningen handlar om föreställningen "Nyhetsankorna", en show med TV4-profiler och som alltså blev sågad och nu läggs ned.

Pinsamt är det när Malou von Sivers i sitt eget direktsända program vänder sig till Aftonbladets chefredaktör och sarkastiskt säger att han väl kan berätta hur hon mår, för att han uppenbarligen vet det bättre än hon själv. Hon ägnar ett par minuter åt att kommentera kvällstidningslöpet och -artikeln med en underliggande bitterhet. Jag vill sjunka genom golvet när hon vänder sig till tidningens chefredaktör och pratar direkt till honom i sitt direktsända program, som ska handla om något helt annat än kvällstidningar och programledaren själv. Men hon fortsätter och säger att de båda har en tonårsdotter och frågar hur han skulle reagera om hans dotter kom hem och upprört frågade hur han mådde egentligen, att det står i tidningen att han mår jättedåligt. Malou von Sivers undrar om han då skulle förklara att kvällstidningarna bara ljuger och säga åt sin dotter att inte tro inte på dem? Här vet jag inte var jag ska ta vägen.

Varje gång jag råkar se Efter tio det blir jag irriterad på programledaren som alldeles för ofta pratar om sig själv. Okej om hon i dag bara hade visat upp löpsedeln och sagt att det inte är sant att hon är knäckt, att hon faktiskt mår bra. Men stanna där! Att som journalist och programledare förkasta kvällstidningarna i TV gör nog inte rubrikerna mindre direkt... Och jag tror att den vanliga läsaren är så pass smart att den själv kan tänka att det kanske inte är säkert att Malou von Sivers är "helt knäckt".

Kristallengalans...

...pinsammaste: Camilla Läckberg och Martin Melin. Inga förklaringar känns nödvändiga.

...roligaste: Malin Åkermans uttal av humor [humå:r].

...gulligaste: Jonas Gardells dans.

...bästa: Torsten Flinck. Alltid bäst.

Kanonbok blir film

När jag var på biografen tidigare i dag för att med block och penna möta upp de första som sett premiären av Harry Potter , såg jag en spännande affisch. Boken Allt för min syster, som jag hyllat, blir film. Premiär 31 juli. Det blir spännande att se hur den gör sig på film.

Mot ett intressant möte

I kväll har jag sett på film. Låt den rätte komma in.  Det var som en del i min research - jag ska nämligen träffa en av skådespelarna i morgon för ett litet personporträtt. Givetvis var jag inte tvungen att se filmen, men jag hade inte sett den och såg detta som en bra anledning. Och till er som inte har sett den - den var bra! Särskilt impad är jag faktiskt över tjejen jag ska träffa, som för övrigt går på samma skola som jag gått på i många år, och som har samma lärare som jag hade för tio-femton år sedan. Det kan bli ett spännande möte.

Grey's Anatomy

Oh. My. God.

Män som hatar kvinnor är bättre som bok

Om jag ser en filmatisering av en bok, så brukar jag aldrig jämföra filmen med boken. Det är ju två olika upplevelser, så jag tycker att det är lite svårt att göra en rättvis jämförelse.

I fredags såg jag premiären av Män som hatar kvinnor. Boken läste jag i somras och älskade den. Efter all denna enorm uppmärksamhet som filmen fått, var mina förväntningar ganska höga - trots att jag inte brukar ha några förväntningar. Och visst var filmen bra. Men inte så bra som jag hade hoppats. Anledningen till det? Det kändes som om allt gick så fort fram, att saker hände så plötsligt. Jag förstår inte riktigt hur man hänger med om man inte har läst boken. Då måste det kännas som om det är onödigt många sidospår - sidospår som inte alls är sidospår i boken.

Men visst, filmen är bra. Men den får inte mer än en trea (JJJ) av mig.


Grey's fucking anatomy...

Det går inte att säga tillräckligt många gånger: Jag älskar den serien. Det är som att ha en timmes avslappning med uttömmande gråt på schemat varje onsdag.

Herregud, här sitter jag och bölar till Idol.

 

Filmen som alla pratar om...

Ja, nu har jag också sett den.

Eftersom de flesta som har sett filmen (Sex and the city, alltså, jag vägrar skriva SATC, det ser så ruskigt fult ut) utbrister i falsett att »den är sååå braaaaaaa», så var jag verkligen tvungen att gå och kolla vad det var för något. Jag önskade att jag skulle ogilla filmen. Det hade varit så roligt att ifrågasätta alla som "bara ääääääälskar" den, och det hade varit så roligt att dissa den. Hehe... ni får ursäkta... men för det första är jag van att ganska ofta ha en annan åsikt om saker och ting och för det andra kan jag tycka att det är ganska kul att dissa/ifrågasätta saker.

Men nä, jag ogillar inte filmen...

Jag har aldrig följt serien, den har liksom aldrig tilltalat mig. Jag har sett ett fåtal avsnitt och har koll på karaktärerna, men det är allt. Och efter att ha sett filmen känner jag väl att man inte ens behöver ha koll på karaktärerna - det funkar ändå. Däremot förstår jag nog att de som "bara äääääääälskar" filmen lär vara fans av serien. För mig som inte är något fan av serien, så blir det "bara" en bra film. Jag skrattade och jag blev lite tårögd (dock bara av de lyckliga stunderna - jag har lättare att röras av sådant) och jag är så glad att det ytliga som jag till en början irriterade mig på, sedan kom lite i skymundan av lite vanlig hederligt skön vänskap.

Mina associationer när jag ser filmen och hör talas om den går till de fanatiska modebloggarna som skrivit om "SATC" i månader och tycker att filmen är "sååå braaaaaaa" och stämmer in i hysterin i att ha en eftertraktad Louis Vuitton-väska och drömmer om att ha en walk in closet. Och kaffet bär man såklart med sig i en mugg från Starbucks. Phu. Bevare mig väl. Det finns så mycket annat i livet än dyra modeaccessoarer och sex i storstan.

(Hör ni att jag så gärna vill dissa filmen?)

Skitsamma. Filmen var ingen wow-upplevelse. Men jag dissar den inte, verkligen inte. Jag måste ju nästan liksom eventuellt till och med kanske typ råka erkänna att den var... ganska... ja, bra, helt enkelt.

Länge leve pensionären i mig!

Med kylen fylld av fräscha grönsaker, krämig Goudaost, mumsig crème fraiche med franska örter och med ett skafferi av torrvaror som fått sällskap av dagsfärsk dalabakad fjällimpa, och sedan vid insikten av att Allsång på Skansen kör igång ikväll, ja, då känns allt mycket bättre.

Idol är inte min femma. Däremot älskar jag såna där sköna Svensson-musik-program som Allsång på Skansen och Så ska det låta. Jag höjer volymen på mina favoritsånger och jag sitter där och sjunger med och jag skrattar för mig själv. Jag har till och med blivit så rörd till Så ska det låta att jag börjat gråta (okej, det var Molly Sandén som sjöng Gabriellas sång och det var nog fler än jag som berördes, men ändå).

Ikväll ska jag woka mina nya, fräscha grönsaker, ha i lite cashewnötter och äta det tillsammans med bulgur och den nya crème fraichen med franska örter. Detta ska jag sedan avnjuta framför Sveriges svenskaste Svenssonprogram...

Tillsammans är man mindre ensam, igen

Äntligen har jag sett filmatiseringen av Anna Gavaldas bok Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble c'est tout). Et oui, j'ai versé des larmes, je suis trop sentimental... Jag är lika förälskad i Franck som jag var när jag läste boken för nästan två år sedan. Och en mer passande Franck (vilken spelas av Guillaume Canet) kan man nog inte hitta. Audrey Tatou spelar en av huvudrollerna, Camille, och när jag läst boken och fick reda på att det var mademoiselle Tatou som skulle göra Camille i filmen var jag tveksam till att det skulle passa. Det är jag inte längre. Hon gör det jättebra.

Däremot är det så tråkigt, som ofta när en bok blir till film, att det är så oerhört mycket från boken som inte kommer med. Jag gillar definitivt filmen, men frågan är om jag inte gillar den så mycket tack vare att jag älskar boken över de flesta andra böcker? Det är så mycket från boken som inte är med i filmen och därmed har jag redan ganska mycket kött på benen när jag ser filmatiseringen.

Men hur det än är - jag bryr mig inte. För jag älskar Anna Gavalda. Jag fullkomligt prisar boken Tillsammans är man mindre ensam till skyarna. Dessutom älskar jag Audrey Tatou. Jag kan inte annat än att gilla filmen. (Men psst, boken bör nog läsas först för bästa upplevelse.)


Filmtips: Den nya människan

image1011Jag såg en film härom...veckan. Den nya människan, heter den. En svensk film om tvångssteriliseringarna som skedde i Sverige på 50-talet. Tusentals kvinnor som inte ansågs passa in, steriliserades. Egentligen var detta bara "vanliga" kvinnor från fattiga och barnrika familjer som politikerna ansåg inte hade råd att ha barn.

Odenslund är ett flickhem i den här filmen, där unga kvinnor får bo och arbeta hårt innan de steriliseras. 17-åriga Gertrud (Julia Högberg, längst fram på bilden) är en av dem. Hon förstår inte riktigt vad som händer. Hon vet bara att hon inte vill vara där.

Jag har lite svårt att sätta ord på den här filmen. Men den är klart sevärd! Att det här dessutom har hänt på riktigt, i Sverige, för bara femtio år sedan, är ganska skrämmande.

Något roligt när jag såg filmen var att jag reagerade på att jag kände igen sköterskan Ingrid. Jag tyckte att det var så oerhört likt en tjej som jag gick i samma klass som i Paris. Men jag tänkte att så kan det ju inte vara. Efter ett tag var jag tvungen att fråga pappa om hon var någon känd skådespelerska, men han kände inte igen henne. Jag gick in på nätet för att se vad hon hette - och visst var det min klasskompis från Paris! Plötsligt kom alla minnen upp. Vi hade drama en dag i veckan, något som jag och ungefär alla med mig ogillade. Men inte den här tjejen inte. Hon var väl den enda som verkade tycka det var roligt att tönta sig i olika skådepspel på franska och den enda som kunde hålla sig för skratt. Nu förstår jag ju. Hon är skådespelerska. Och dotter till Jarl Kulle. Det var en rolig upptäckt.

Men se filmen, alltså.

Bild

Egentid

Söders höjder-löste, Marabouchoklad, levande ljus, den röda fleecefilten och så huvudnumret: Grey's Anatomy på datorn. Det är min avslappning.

Kanal 5 planerar dåligt

Man kan inte lägga Grey's Anatomy en onsdagskväll klockan 21! Det är ju hockey i Leksand hur många onsdagar som helst och med början igår missar jag veckans TV-höjdpunkt sex onsdagar i rad.

Att de som utformar programtablån inte kan tänka lite längre. Dålig planering, kanal 5...

Film på film på film

Det har blivit mycket film på sistone... Underbara älskade är en jättefin film. Vi får följa en pappa (Mikael Nyqvist) och en son (Anastasios Soulis) som förlorat de två övriga i familjen i en bilolycka. Vi får följa dem i deras sorg och hur otroligt svårt och smärtsamt det kan vara. Att filmen är inspelad i en fantastisk skärgårdsmiljö med otroligt bra bild gör inget sämre. Kanske blir det extra starkt om man har någon personlig erfarenhet av ungefär samma öde, jag vet inte, men filmen lämnade mig inte oberörd i alla fall och mascaran låg inte särskilt snyggt längre när filmen var slut...

För er som har funderat på att se Allt om min buske, så kan jag ju berätta att ni inte behöver slösa er tid på den filmen. Jag förstod aldrig vad den gick ut på och den var mycket märklig.

Däremot är Förortsungar en helt okej musikalfilm. Det är dock inte särskilt tydligt att det är en musikal - det sjungs alldeles för lite, och ibland är det som sjungs faktiskt ganska dåligt, men filmen är klart sevärd. Jag gillar den. Det bästa är ju att Dogge Doggelito skådespelar i filmen!

Save the last dance

»Du tycker väl om dansfilmer?»
Frågan kom från min kompis, som hade för sig att jag sagt det tidigare. Och visst stämmer det. Min kompis rabblade upp en massa filmtitlar och ungefär den enda jag hade sett var Dirty Dancing... Så jag fick ett mål: att se dansfilmerna. Nu har jag avklarat två: Save the last dance 1 och Save the last dance 2. Och jag är fast.

Julia Stiles as Sara in Paramount's Save The Last Dance

Save the last dance 1 fängslade mig totalt. Det är historien om den vita tjejen som flyttar till sin pappa i ghettot i det hårda och kalla Chicago, efter att mamman omkommit. Sara (
Julia Stiles) träffar Derek (Sean Patrick Thomas), den svarta killen med vilken hon har dansen gemensamt. Det gnistrar om dem och berättelsen om kärleken, där den vita tjejen kommer och inkräktar på de svartas område, som om det är två vitt skilda världar och där ingen tycker att det är okej att det är en vit tjej som "tar" deras schyssta kille, berör mig. Mötet mellan människor genom dans, det berör mig verkligen. Cheeses, jag gillar den här filmen. Den borde få vem som helst att bli sugen på att dansa. Själv var jag tvungen att gunga med lite.

I uppföljaren, Save the last dance 2, är Julia Stiles som Sara, utbytt mot Izabella Miko, vilket är lite synd. Även om hon är duktig, så blir det som om det är en helt annan fim med helt andra människor. Men det spelar ingen roll. Den här filmen är också bra. Historian känns lik den första filmen, här träffar Sara Miles (Columbus Short), ännu en snygg, svart kille. Men även om historian liknar den första filmen, så känns den annorlunda. Det är dessutom mer dans här, vilket är positivt. Jag berördes mer av första filmen, men även den här är absolut sevärd.

Flashdance, Dirty Dancing 2 med flera nästa...

Bild

Tidigare inlägg