"Skitbra redigering"
Nu lämnar vi samarbetet med fotografen, och skakar hand. Hans ord:
»Det har varit ett rent nöje att jobba med er. Jag har velat döda er ibland, men...»
Jag kräver övertidsersättning!
Med överstrykningspennan i högsta hugg sitter jag här och inser att nu är allt färdigt. Samtliga individuella uppgifter, personresearchen och grävet - och om några timmar är opponeringen över också. Halleluja, jag gjorde det! (Hur? Jag har ingen aning.) Med två dagar kvar till tenta är det alltså tentaplugg som återstår. Jag börjar till och med tycka att vissa grejer är intressanta, vilket gör att jag det känns tråkigt att jag inte hunnit börja läsa böckerna tidigare. Arbetsbördan har ju varit näst intill orimlig - men hela tiden tänker jag att nästa kurs måste bli lättare. I vårt kurs-PM för nästa kurs står det dock att vi särskilt de två första veckorna måste räkna med mer än heltid och att kvälls- och nattjobb förekommer...
Och nu undrar jag: är det egentligen tillåtet att göra så? Till skillnad från många andra heltidsutbildningar, så är journalistutbildningen verkligen på heltid. Jag kan ta att det kräver heltidsstudier, det är egentligen inte mer än rätt eftersom det är det jag får bidrag för. Men mer än heltid? Det känns inte riktigt okej. Särskilt inte eftersom vi som studenter inte får någon övertidsersättning för vårt arbete...
Bild
Dinosauriemammablogg på Aftonbladet nästa?
Fira nyår i Paris vore väl mys, eller?
Vi har nämnt det, att det skulle vara trevligt. Vi vill ju båda dit och på nyår ska vi ju vara lediga. Men egentligen har vi inte pratat så mycket mer om det - det är ju så långt kvar, liksom.
Men hörni, hur kul är det att tentaplugga egentligen? Att titta efter Parisresor är i alla fall roligare. Tanken var att titta, inget mer. Men så dök det där hotellet upp som inte verkade dumt alls, liksom flygtiderna och priset. Och vips! Herregud! Vi bokade! Mr T och jag ska tydligen till Paris över nyår! Mon Dieu!
Blod, svett och tårar
Det ser för tusan ut som om han gått och blivit vegetarian!
Observera att jag absolut inte tvingar honom till att äta vegetariskt.
Hej, migrän
Frukost och två värktabletter ville inte hjälpa, så jag hoppade därmed över korrningen av Kåridåren som börjades i dag, och la mig för att sova bort migränhelvetet istället. Att inte korra kan ju förstås vara ganska skönt, eftersom man kan få tid över till annat (läs: plugga!) så här på en lördag. Men de tre senaste timmarna har jag sovit och nu vaknar jag med något som kallas extrem dåsighet, som bara ett migränanfall kan framkalla, och som gör att kroppen och hjärnan inte orkar annat än att stirra in i väggen, eller mörjligtvis pressa ur sig ett blogginlägg. Jag inser att jag hellre hade korrat i en vecka än blivit fångatagen av ett migränanfall.
Jag trodde vi läste en heltidsutbildning
Om den här kursen vi läser nu har jag en stark åsikt: det är för mycket. Vi ska göra ett stort gräv i grupp, som det inte bara ska skrivas artiklar och fotograferas bilder till, utan som också ska redigeras på max två uppslag. Vi ska också göra ett persongräv i grupp. Dessutom ska vi gå på en rättegång och skriva en artikel om detta. Vi ska även skriva en besöksredovisning från tingsrätten. Vi ska också besöka en myndighet och skriva en artikel utifrån ett ärende i deras diarium. Dessutom ska vi förstås skriva en besöksredovisning även från myndigheten. Under den femte och sista kursveckan, vilken är nästa, ska det dessutom opponeras på grävet.
Allt det här hade ju räckt lång väg för att sysselsätta oss på heltid.
Men på allt det här är det förstås en tenta också. För detta är ju en akademisk utbildning och vi måste ju bevisa vår kunskap - som om det inte räcker genom alla andra uppgifter. Jag har inte ens införskaffat mig all kurslitteratur, men de fyra böckerna på bilden som jag har är fortfarande i princip oöppnade. Tentan är om en vecka. Fram till dess ska jag, förutom att försöka läsa böckerna och trycka in något i min överbelastade hjärna, bara bli färdig med allt annat jag rabblade...
Kallt.
Hej, förresten. Det var några dagar sedan jag skrev. Det är mycket nu.
Jag får inget gjort
Barnfotograf är nog inte min grej ändå
Jag försökte ta en bild på småttingarna till sidan med nyfödda i tidningen. Det gick inte fantastiskt. Om inte Victor grinade illa, så blev Oliver suddig och om inte Oliver tittade bort eller blundade, så blev Victor suddig. Dessutom fick Oliver hela tiden leka med min mobil för att över huvud taget sitta på en och samma plats, men detta innebär ju förstås att mobilen är med på var och varannan bild. När Victor till slut öppnade ögonen och vi skulle försöka få Oliver att ha honom i knät, råkade deras huvuden krocka och Victor blev röd i ansiktet och grät en skvätt. När det var över hade Oliver tröttnat på att bli fotograferad. Nej, ingen bild blev jättebra. Men en blev inskickad i alla fall.
Dock inte denna.
Reiki - för att jag vill sänka stressnivån
När jag kom hem blev jag jättetrött och somnade i en solstol på bryggan. Resten av dagen har jag känt mig lugn i hela kroppen, något som jag inte känt på flera månader. Jag måste boka in en tid för reiki nästa gång jag är i Falun.
Som i en film.
Mitt i slutpläderingarna hände något som fick mig att tro att jag var med i en film och jag såg kvällstidningsrubriker framför ögonen. Plötsligt kom nämligen en offentlig break up från den tilltalade frugan, som inte kunde sluta snyfta. När hennes man, en av de andra tilltalade, fördes ut ropade han över hela rättsalen »Ha det så bra! Jag älskar dig i alla fall!» och mitt hjärta krossades.
Kill your darlings fungerar bäst när det inte är personligt
Två storebröder och en bäbis
Tre och en halv vecka efter olyckan befinner sig storebror fortfarande på sjukhuset, men i eftermiddags hämtade mamma och jag hem honom, så att han fick byta sjukhusmiljön mot något annat. Äta mammas mat och kolla Facebook måste man ju liksom också göra. Efter middagen fick vi dock skjutsa tillbaka honom till sjukhuset igen.
Då åkte jag till storasyster. Där fick jag för första gången träffa min färskaste systerson, blott 16 dagar gammal. Det ser dock ut som om jag sett honom förr... Han är nämligen en kopia av in storebror! Och när lillebror Victor började skrika, sprang storebror Oliver fram till spjälsängen, klappade honom på huvudet och ropade sedan på mamma.
Om tre timmar sitter jag på tåget sydväst
I dag har det fortsatt. Intervjuer hit, research dit. Men snart ger jag upp för dagen. Min hjärna fungerar inte riktigt (sa jag det?) och om knappt tre timmar lämnar jag den här staden och åker till Dalarna i några dagar.
Jag måste hem!
Inga ursäkter okej?
Inga ursäkter okej
Men mr T gjorde som jag ville. Och jag kom iväg till ett pass som påminde mig om att det inte är okej för min kropp att ha träningsuppehåll.
Kvällen där jag fick använda Klänningen
Insparken är slut. Den avslutades med sittning för journalisterna i går. Förutom den bleka maten och att bordsplaceringen inte riktigt blev som jag trodde (men bra ändå), så hade jag en trevlig kväll. Förra årets sittning var visserligen roligare, men i år var jag i alla fall snyggare än förra året.
Sittningsgänget i går. Bild
Om jag jämför gruppbilden med förra årets gruppbild så var vi nog allihopa snyggare i år, faktiskt.
Många kvinnliga journalister på stressmottagningen
-
Det finns en växande grupp människor som ger allt och som inte ger upp förrän de går in i väggen.
Journalisten, nr 10/2009
Terapeuten Britt W Bragée berättar för Journalisten att de som kommer till henne har nått vägs ände. De har försökt lösa sina grundläggande problem genom att prestera. När det sedan brister så har de inga krafter kvar att hålla ihop sig. Hennes patienter duger i sina egna ögon bara när de är duktiga - och de tror att duktigheten är nyckeln till acceptans. De som blir sjuka sätter inte ner foten när det blir för mycket, utan tar istället på sig mer och mer arbete. Och när de har ångest inför arbetsdagen väljer de att skjuta bort känslan och köra vidare. Sedan kommer de till hennes stress- och utmattningsmottagning i Stockholm och har en blandning av kroppsliga och psykiska problem. Ångest, smärta, depression, ryggsmärtor, magont...
Inte helt otippat fångas jag av artiklarna. Jag skräms inte längre av att känna igen mig. Istället känner jag en allt större vilja till att varna andra som inte fattar att det är utmattning de känner när de blir likgiltiga, förlorar aptiten, inte vill träffa folk och så vidare. Och fortfarande saknar jag konkret hjälp för alla som inte bor i Stockholm eller har obegränsat med pengar. Utmattningssyndromet försvinner inte av några veckors ledighet.
Bild
I dag struntar jag i allt jag måste
Och i dag? I dag struntar jag i allt jag måste göra. Skjuter på kraven lite.
Privat fest?
Vi är så dissade. Först blev vi bittra och besvikna, sedan bestämde vi oss för att ha kul ändå. Jag känner mig jättefel i de där fjortiskläderna jag skulle ha, så jag skiter i dem och tackar gudarna för att det fanns två par strumpbyxor i fröken Siljans nyinköpta paket. Jag lånar ett par, drar på mig ett par långa linnen och nu har vi egen fest, fröken Siljan och jag. Ha!
Dags att skippa faddertröjan
Insparken för de nya jour- och bildjournalisterna är inne på sin andra och sista vecka. I kväll är det temafest och första gången under en nollningsaktivitet ska jag inte använda min gula t-shirt. Även om jag gillat den (för att slippa tänka på vad jag ska ha på mig), känns det skönt att få använda något annat. Dessvärre är det ju inte den allra vackraste outfiten man får ha på sig, utan utklädnad... Vår faddergrupp har temat siffror och jag ska vara 14. Det innebär rosa plyschmjukisar, vitt linne med svart bh under, stora ringar i öronen, för mycket och för mörk foundation, för mycket mascara och blå ögonskugga.
Jag är jättetrött. Innan jag kan börja göra mig i ordning för kvällen är det möte med Kåridåren. Egentligen borde jag plugga före mötet, med tanke på att jag knappt öppnat en bok på två veckor. Det finns mycket jag borde göra före mötet, men jag tror jag behöver sova. Bara en liten, liten tupplur...
Man vet att man besökt pizzerian för ofta...
Ledighet klingar så mycket bättre
Söndagsångesten, som var den värsta på länge, har under natten sakta men säkert övergått till måndagsångest. Jag har helt enkelt ingen lust att gå till skolan. Ledighet klingar så mycket bättre i mina öron.
Innan skolan kom igång hade vi tid att vara husliga
Förra söndagen ville T baka bröd. Varsågod, sa jag.
Han var duktig och fick mjöl på magen, som en riktig bagare.
Samtidigt passade jag på att göra storkok med linssoppa.
Världens finaste tekakor.
Resultatet blev fantastiskt. Troligen vår mest kreativa middag. Och det smakade underbart. Tror jag. Mina förkylningssmaklökar var inte de bästa, men det kändes som om det var väldigt gott...
Jag vill se dem live också
Åh. Jag vill hem och träffa allihopa!
De här kvällarna är sällsynta
När det är heltid i skolan som gäller samtidigt som exempelvis Kåridåren och insparken tar tid, finns det inte många timmar kvar till att ta det lugnt på. Och ta det lite lugnt är som bekant precis vad jag behöver.
Pubrunda är kul, men inte när man går i skolan 8.15-17 dagen efter och dessutom behöver en ledig hemmakväll. Medan T jobbar på kåren och några av mina vänner samt våra fadderbarn går på pubrunda, så är jag alltså hemma och gör just vad jag behöver - tar det lugnt. Nu ska jag bara göra mat och matlåda samt dammsuga lägenheten och när det är klart, då ska me, myself and I göra ingenting (läs: skriva rent anteckningar från föreläsningar samt kanske göra något annat nyttigt, men jag är åtminstone hemma).
Nej, han skickade inte fel
I eftermiddags fick jag ett sms som började "Dear! Ringer i morgon." Och det skulle ju inte vara så himla ovanligt - om det inte vore för att det kom från Fredrik Wikingsson. Ja, vi är tydligen "dear" med varandra sedan den speciella telefonintervjun i våras.