Inte längre privat
Att göra en bok av en mailkonversation kan ju tyckas vara en smula märkligt. Jag vet inte bakgrunden till varför Carolina Gynning och Alex Schulman gjorde det. Men jag gillar det. Det är ju som att smyglyssna på någon annans privata samtal. Jättespännande.Men spännande är egentligen inte rätt ord för detta. I boken Privat: Mejlkorrespondens blir det snarare väldigt roligt än spännande att läsa vad Carolina Gynning och Alex Schulman skriver till varandra. Boken hade givetvis aldrig gått i tryck om det inte vore för att det är två kända och mycket omtalade människor bakom den. Men det är det som är roligt. Något litterärt mästerverk är det ju knappast, men främst Alex Schulman har en förmåga att beskriva saker och ting både vackert och fängslande med hjälp av alla sina liknelser. Båda skribenterna bjuder på sig själva och framförallt Carolina Gynning får mig att skratta högt.
Det som börjar som ett tack för senast-mail mynnar ut i ett halvårs mailkonversation om allt från kärlek och jobb till märkiga drömmar.
Onödig bok? Javisst. Onödig och underhållande!
Skynda att älska
Kanske är det för att jag plötsligt är inne i en period där jag klarar av att koncentrera mig på en bok, eller så är det just den här boken som fångade mig ordentligt... Hur som helst är det en fantastisk känsla att märka att en bok har fångat en så bra att man kommer på sig själv med att skratta till, med att få en gråtklump i halsen eller med att känna ångest, lycka och sorg. Att byta känslor från ett uppslag till ett annat av en berättelse som handlar om bandet mellan en far och en son och hur det är att växa upp med en pappa som är så gammal att han inte orkar lika mycket som andra pappor. Det är en trevlig upptäckt att komma på sig själv att bara bläddra, sida efter sida, bara läsa vidare utan att vilja pausa.
Skynda att älska, Alex Schulmans självbiografi, är en sådan bok.
Med ett smart grepp om läsaren
Den här boken köpte jag efter att ha läst en annan bok av Jodi Picoult, Allt för min syster, vilken var fantastisk. Försvinnanden har dock stått och samlat damm i min bokhylla väldigt länge utan att jag har haft någon lust att röra den. Fram till för ett par veckor sedan.Det är Delia som är huvudpersonen i den här boken, även om författaren låter oss få reda på saker genom hennes närståendes synvinkel också. Delia har haft en trygg uppväxt tillsammans med sin pappa. Hon lever i tron om att hennes mamma dog när Delia var liten, så liten att hon inte minns. Men sedan börjar Delia att minnas saker. Och när polisen knackar på dörren startar en personlig resa där Delia får reda på att hon kanske inte är den hon trodde att hon var.
Precis som Jodi Picoults Allt för min syster, innehåller den här boken en del oväntade vändningar, vilket jag gillar. Förutsägbara böcker och filmer kan visserligen vara ganska sköna, men personligen tycker jag att det blir mycket roligare för mig som läsare att bli förvånad.
Boken är välskriven och lyckades i slutet få mig att totalt koppla bort omvärlden. Ett tag glömde jag nästan bort att andas. Boken är dock inte lika bra som den jag har läst tidigare och mitten kan stundtals kännas som en liten transportsträcka. Men även om jag inte skulle ge boken något toppbetyg, så blir den aldrig tråkig. Författaren har en förmåga att hålla kvar intresset och genom olika berättarröster i de olika kapitlen har hon ett smart grepp om läsaren. Det är inte boken i sig, utan författarens förmåga att fånga mig, som gör att jag lockas till att läsa ännu fler av hennes böcker.
Dags att ta tag i skönlitteraturen igen
Böcker är något som jag kan lägga ner hur mycket pengar som helst på. Där är jag inte ett dugg ekonomisk: i går beställde jag några böcker via nätet, i dag råkade jag köpa en bok i affär och alldeles nyss beställde jag fler böcker från nätet. Trots att jag ogillar inbundna böcker, kunde jag inte låta bli att beställa Anna Gavaldas nya bok (Lyckan är en sällsam fågel), som ännu inte finns i pocket. Jag älskar hennes böcker, så jag ville inte vänta på pocketupplagan längre.
Jag hoppas jag hinner läsa ut alla under sommaren, för i höst lär jag inte ha tid...
Kategorin Böcker är en av mina favoriter, och jag trivs inte med att tvingas uppdatera den så sällan. Förhoppningsvis ska det bli ändring på det de kommande elva veckorna.
Bild
Från ytlig chicklitt till rysligt välskriven kriminalroman...
Så, jag gav upp, som sagt, och började för tredje (!) gången på Män som hatar kvinnor, första boken i Millenniumtrilogin av Stieg Larsson. När jag tidigare har börjat på boken har jag kommit hundra sidor innan jag gett upp. Jag har tyckt att den varit så tråkig och jag har inte hängt med alls. Det har helt enkelt inte känts som om jag orkat ta mig igenom den. Men när min bästaste Uppsalavän läste den och uppdaterade mig om boken under sin egen läsning, och hela tiden sa hur oerhört bra och nervpirrande den var, kände jag att jag faktiskt måste ta mig igenom den. Jag vet ju att den bara har fått positiv kritik och så många kan inte ha fel. Dessutom ska man ju ha läst den här boken (kanske hela trilogin?).
Och efter bara ett kapitel, känns det inte som om det är samma bok jag tragglat med förut. Den här gången imponerades jag ganska fort. Var var jag i tankarna de andra gångerna jag försökt läsa den här boken? Förmodligen allt annat än närvarande. Halv tre imorse fick jag tvinga mig själv att lägga undan boken och släcka lampan. Nu har jag läst mer än hälften av de nästan 600 sidorna och jag kan inte sluta. Jag gillar normalt inte deckare eller kriminalromaner, men det här annorlunda. Det är mycket mer välskrivet, och... intelligent. Boken är så enormt genomtänkt och jag kan inte ens föreställa mig hur det är att sitta och komma på detta och se till att allt klaffar.
Det finns alltid något jag vill läsa vidare till. Jag måste alltså fortsätta läsa. Nu.
Unga böcker
Böckerna är skrivna av Annika Ruth Persson, och ja, jag tycker att de är läsvärda. Har dock lite svårt att sätta fingret på varför... Den första boken är faktiskt en barn- och ungdomsbok. Huvudpersonen Jenny är bara femton år i boken. Mig gör det inget att det klassas som en ungdomsbok, jag tycker det är kul att läsa sådana böcker och gillar hur Annika Ruth Persson lyckas fånga tonåringen. I andra boken ser Jenny tillbaka på när hon var tjugotre. Och hur ska jag kunna beskriva de här böckerna egentligen? Jag vet inte om jag kan, eller faktiskt ens vill försöka. Jag vill bara ha nämnt dem, för jag gillar dem.
Snart: läsa böcker!
På ett helt läsår kan jag inte minnas att jag har läst en enda bok som jag själv har valt att läsa. Det har bara varit kurslitteratur. Med tanke på att det är skrivarkurser jag har läst, så har litteraturen förvisso mestadels bestått av romaner och diktsamlingar. Men fortfarande: jag har inte läst någon bok som jag själv har valt att läsa.
Det ska jag göra i sommar! Men som sagt: inga böcker på hög. Tips? Jag gillar romaner. Jag gillar verklighetsbaserade böcker. Jag gillar tydligen poesi (modern, enkel, rak). Så om någon har boktips tas dem hjärtligt emot.
Att älska poesi. Från att inte gilla det. Alls.
Men shit, köp diktsamlingen. Och läs den vackra epilogen. Och det fina förordet. Och allt det vackra däremellan.
Nedan får ni ett smakprov. Det här är min favorit, och det fetstilta är mitt val.
- Det är inte fel på mej
Det är bilderna det är fel på
Det är att rätt ska vara rätt, håll munnen stängd
och sudda sudda bort
Det är mattan som allting sopades under
Så där så att det bortglömda satte sej i speglarna
och spökena under sängen blev glada och farliga
och smög sej ut i vardagsrummet
Det är inte fel på mej
Det är bilderna det är fel på
Det är att studsmattan i källaren inte var till för att skratta på
och maten inte till för att njuta av
och familjen inte till för att ta tag i
och hemmet en plats att alltid rymma ifrån
Men om sen någon ropar en tillbaka
innan man hunnit bort
Hur ska man då lära sej
att längta hem
Det är inte fel på mej
Det är bilderna som blivit fula och trasiga
När någon ligger i min famn och berättar om sin kärlek
och jag glömmer bort att den faktiskt kan vara sann
Även det vackra kan vara sant
Även det man aldrig trodde på kan bli sant
Och då får man inte skratta bort det
Då får man lova att åtminstone försöka hålla i det lite grann
Tills man lär sej att det inte är farligt
Tills man äntligen fattar att det är bilderna det är fel på
och lärarna som rättade mina prov
och tidningarna som vägrar berätta vad alla borde veta
och dom som aldrig lär sej
att närmsta vägen till mitt hjärta
inte är en omväg runt en lögn
och en rygg
Det är dom det är fel på
Det är bilderna ni gav mej det är fel på
Inte mej
Elektronisk bok - ingen höjdare!
Och slutligen laddade jag hem själva boken.
Ja, jag laddade hem en bok.
Och nu sitter jag och läser boken. På datorn. Ungefär som en vanlig bok. Fast väldigt annorlunda. Jag ser uppslagen, där layouten ser precis ut som i en riktig bok. Bläddrar gör jag genom att klicka på en pil.
Men hallå. Det här är inget jag rekommenderar. Halva grejen med att läsa en bok är ju att sitta och bläddra i den. Sitta i soffan med en bok i handen, liksom. Ha med den i väskan. Nu sitter jag vid min sekretär och anstränger ögonen genom att läsa massor av text på en datorskärm. I ett program som hjälper mig att bläddra i en e-bok. En elektronisk bok. Jag säger då det. Det är en konstig värld vi lever i. Som Winnerbäck sjunger.
Modigt, bra och hett omdebatterat
Nyligen läste vi i min kurs äntligen en bok som jag gillade. Det var längesedan jag skrev om en bok, men nu jäklar... För det här är en intressant bok som väckte stor debatt när de kom och fortfarande väcker debatt när man läser den.
I en romanliknande verklighetsskildring namnger journalisten och författaren Maja Lundgren kända människor inom Sveriges kulturelit och berättar om hur de mobbar och är otrogna. Debatten kring detta har varit het. Myggor och tigrar liknar till upplägget en roman, men det är inte fiktion. Lundgren berättar, enligt henne själv, sanningen.
Sanningen omfattar bland annat hur flera män som ingår i den så kallade kultureliten, beter sig. Lundgren skriver bland annat om att hon hade en kärleksaffär med en man som hon nämner vid namn, på Aftonbladets kulturredaktion. Lundgrens sanning inkluderar också det hon såg och upplevde när hon bodde i de spanska kvarteren i Neapel där camorran (den italienska maffian) befinner sig. Där Lundgren bodde skedde flera mord och hon blev hotad och förföljd. I boken beskriver hon även hur hon våldtas, vilket blir väldigt naket och brutalt för läsaren i och med hennes öppna och enkla sätt att berätta om det.
Trots att den klart största delen av boken handlar om Lundgrens tid i Neapel och om camorran, där det i slutet faktiskt är ordentligt spännande, så är det första delen om namngivningen som har fått all uppmärksamhet i media, om den så kallade "kulturmaffian".
När jag läser förutsätter jag att det som Maja Lundgren skriver är sant. Men utan att diskutera sanningshalten i något av det som hon skriver, så vill jag påstå att detta är en väl genomtänkt bok. Möjligtvis något lång och lite för stillastående i mitten, men likväl genomtänkt. För om vi ser bortöver det som diskussionerna efter bokens utgivning har handlat om, nämligen huruvida det är rätt eller fel att blotta flera personer på det viset som Lundgren gör, så kan vi märka att det finns en poäng här.
Jag ser det knappast som att Maja Lundgren vill sätta gubbarna på plats. Det är ingen hämndaktion från hennes sida. Jag ser det snarare som ett ärligt försök till att berätta hur det fungerar på kulturredaktionen, som i sin tur kan jämföras med hur maktstrukturerna fungerar i samhället i övrigt - även inom maffian. Det kanske kan kännas som en dålig ansats att dra en jämförelse till Grynet. Men Grynet sa "Ta ingen skit!" Och det är det jag någonstans även hör Maja Lundgren säga.
Vid diskussionen om boken på vår lektion var nog jag den enda som rakt ut sa att jag tyckte att det var lite kul med namngivningen. För det tycker jag. På så vis blir boken väldigt annorlunda. Med tanke på lagen om yttrandefrihet finns ju inget direkt lagligt fel i att göra som Maja Lundgren gör. Om det däremot är moraliskt fel kan ju diskuteras... men jag tycker ju att gubbarna får stå för vad de har gjort. Om det är sanning som Lundgren skriver har varit hett omdebatterat efter bokens utgivning. Lundgren har i princip omyndigförklarats och anklagats för att vara paranoid. Dan Josefsson har skrivit en lång artikel om att det som hon skriver om honom är lögn. Ord står mot ord. För mig är det ganska enkelt: jag tror på Maja Lundgren. Jag är ganska övertygad om att hon vet vad hon gör.
Själv säger Maja Lundgren till DN: "Det är ett litterärt mästerverk, men den hamnar utanför den där världen. Det går inte att bedöma den eller ge den pris och det är helt i sin ordning. Den ska vara utanför."
Och så var det det här med våldtäkten... som nästan inte har fått någon uppmärksamhet alls. Vår diskussion på lektionen handlade väl egentligen mest om gubbarna på kulturredaktionen, aritklar kring boken och om Maja Lundgrens trovärdighet. Först när läraren tog upp våldtäktsscenen insåg vi att våldtäkten nästan är totalt bortglömd även hos oss. När jag läste om våldtäkten fick jag stanna upp lite, jag tänkte »händer det här?» Det kom så plötsligt i boken. Författaren skriver om när hon själv blev hotad och våldtagen. Det är ganska speciellt. Det är fruktansvärt modigt. Men efter publiceringen av boken har detta inte fått någon uppmärksamhet, utan alla talar om kultursnubbarna som har blivit förolämpade i en bok. Trots att jag stannade upp och tänkte till vid våldtäkten, så var det ändå den första delen i boken som även jag tänkte mest på. Några gubbars smutskastade namn är tydligen viktigare än en våldtäkt (på en känd författare). Det är väl ganska typiskt... För tyder inte det egentligen på hur det faktiskt fungerar i samhället?