Vinterliv dag 2
Oliver – OS-hopp 2030?
Spontan (och sen) säsongspremiär för snowboardåkningen!
Vinterliv dag 1
Svägerskan och jag har precis försökt bygga en snötunnel – som rasade över svägerskan.
Efter bygge och ras ser man lätt ut som snögubbar.
Takskottning på g!
Från en sorts vinter till en annan
Jag älskar snön. Och jag älskar att jag i eftermiddag lämnar Stockholm för Dalarna, där människor inte klagar på snöfall och där vinter innebär annat än kaos. Jag har packat ner snowboardkläderna och laddar för vinterliv.
Före resten av världen
En fördel med mitt jobb är att jag får gå på biofilmer innan de har premiär. Pressvisning av Percy Jackson och kampen om åskviggen förra veckan, pressvisning av Alice i underlandet i 3D i dag (innan den ens har haft världspremiär) och pressvisning av en tecknad barnfilm på måndag. Det är inte helt dumt, faktiskt. Med mig har jag alltid ett barn som recenserar filmen. Själv är jag med som sällskap. Glassigt, kan tyckas. Och det är det väl också.
Om Alice i underlandet kan jag säga att jag hade lite för höga förväntningar på filmen. Den var bra, karaktärerna var roliga (det är ju Tim Burton) och 3D-effekterna var häftiga. Men jag hade verkligen hoppats på att det skulle vara en toppfilm... Nu såg jag den dock utan svensk text och min ovana vid brittisk engelska blandat med en enorm trötthet kan ha bidragit till att jag missat saker och därmed ger filmen ett medelbetyg. Hur som helst är det en häftig film att se på, åtminstone i 3D.
Bild
Kaos – på grund av helt normalt vinterväder
Jag har hållit mig väldigt lugn i kaoset. Men nu är det inte roligt längre. I går tog det mig en och en halv timme att komma till jobbet, i dag tog det nästan två timmar. I går fick vi gå sista vägen till Gullmarsplan, i dag satt vi fast i en tunnel i 40 minuter. I kväll fastnade bussen i en motorvägskorsning och kom inte loss. Till slut fick vi kliva av bussen, mitt på vägen. Uppgiven tog jag mig hem till fots.
Inga ord kan beskriva hur illa det här är i ett land som Sverige och i en stad som Stockholm.
Jag orkar verkligen inte mer.
Att ta den snabbaste vägen
Välkommen till Stockholm, Sverige, Norden
Jag tar ett djupt andetag, satsar på tålamod och drar ut i de tjugo minusgraderna. Det blir en spännande morgon.
Lika bra att vänja sig vid att vara ensam?
Stockholmssnöfenomenet
Stockholm centralstation när tågen var sena i går eftermiddag.
Bussen är tio minuter sen på grund av snöflingor. Det tar fem minuter längre att ta sig fram på grund av snöflingor. Tunnelbanan är sen på grund av snöflingor och åker lite långsammare på grund av snöflingor. Alla är sena till jobbet på grund av snöflingor.
Så såg fredagsmorgonen ut. Dagen fortsatte likadant. Kraftiga förseningar och oregelbunden trafik både på tunnelbana, pendeltåg, lokalbanor och bussar. Varför? Äh, det snöade lite bara. Lite vind, lite snöflingor. I dag var det lite värre, eftersom det blåste samtidigt som temperaturen sjunkigt och snön yrde omkring. Inte särskilt skönt, men inget extremt, utan bara som det är ibland på vintern. Vissa busshållplatser drogs in och vissa tåg gick inte alls. Som tur var hann jag åka hem innan tunnelbanan brakade ihop. När jag satt på tunnelbanan utbrast en kvinna i sin telefon: »Nämen, det är ju snöstorm, jag kan ju inte åka till Tumba och hämta dig!»
Bäst att lära sig språket: Här i Stockholm kallas det snöstorm när det blåser 8 meter per sekund samtidigt som lite snöflingor singlar ner från luften. Och det är klart – vid snöstorm måste man ju förstås ha lite förståelse för att kollektivtrafiken blir lidande...
Hjälp! Det snöar! Hur tar vi oss till jobbet?
Fortsättning om stockholmssnöfenomenet följer...
Kul vardag!
Och när jag väl är färdig och vill ta det lugnt i soffan ett tag, är det för sent för att hinna softa. Sängen är visserligen lockande, men det är fritiden också.
Vägarna korsades på Gullmarsplan
De dagarna som min sambo jobbar natt träffas vi inte över huvud taget. När jag kommer hem har han precis åkt till jobbet. Jag vaknar till någon gång vid halv fem när han kommer hem, men det är allt. Att bo ihop men inte ses känns en aning märkligt.
I dag var jag på väg hem ungefär tio minuter tidigare än vanligt. När jag satt på tunnelbanan mot Gullmarsplan norrifrån, satt sambon på bussen mot Gullmarsplan söderifrån. Och där, när han hoppade av sin buss och jag precis skulle hoppa på min, möttes vi. En puss, och hejdå, vi ses om fem dagar.
Fram med det positiva tänkandet!
Jag försöker.
Positivt 1: Jag bor i Stockholm och trivs verkligen i huvudstaden.
Positivt 2: Min lägenhet kan vara en av de bästa.
Positivt 3: Min praktikplats är väldigt bra på många sätt, bland annat får jag alltid textrespons.
Positivt 4: Jag börjar bli bättre på att inte irriteras över trängsel och negativa människor.
Positivt 5: Varje dag är en erfarenhet, på riktigt.
Alla semlors dag
Mina smaklökar har dansat av lycka i kväll.
Vetekatten har troligen den godaste mandelmassan jag någonsin har ätit.
Soft söndagsjobb
Kvällens tips
Till final: Eric Saade och Kalle Moraeus & Orsa spelmän
Till andra chansen: Andreas Johnson och Highlights & MiSt
(Andreas Johnson skulle dock lika gärna kunna ta finalplatsen istället för männen från Orsa. Och Anna Maria Espinosa och Pauline är troligen med och fightas om platserna också, även om de inte håller måttet.)
Alltid är det lika jobbigt att tippa. Tipset den här gången är faktiskt också vad jag personligen tycker, men eftersom jag har så bra smak borde ju resten av människorna också förstå vilka som ska gå vidare. Nåja, det kan gå hur som helst och jag kommer avsky det här inlägget om jag har fel. Men jag hoppas på dalmasarna, patriotisk som jag är.
Ett inte helt ovanligt samtal
Jag: 26...
Man i andra änden: Oj, jaha, förlåt! Du lät så himla ung...
Först blev jag förnärmad över att han trodde att jag var tonåring.
Sedan blev jag förnärmad över hans reaktion på min ålder.
Beroende av vad som kan vara ens mardröm – telefonen
Jag på jobbet.
Vissa dagar är bättre än andra. I dag har inte varit en sådan. Tvärtom har det varit en ganska tung dag. Dels har jag inte varit ett dugg pigg efter gårdagens mingel och dels har jag suttit fast på grund av rektorer som inte vill svara i sin telefon. Sådana här dagar är verkligen de värsta dagarna som reporter – när signalerna bara går utan att någon svarar, när man pratar in på telefonsvararen utan att någon återkommer, när folk är på möte och inte återkommer den tiden de meddelat och när folk inte ringer tillbaka fast de lovat. Puh!
En morgondag med flyt. Det är vad jag hoppas på nu.
Mingel
I fem timmar har jag minglat med alla redaktioner på min våning. Anledningen för att ha fest: kinesiskt nyår. Alla var klädda i rött, vi fick gratis vin och kinamat, fortune cookies och kinapuffar. Mycket trevligt. Och nu är jag så trött att jag inte riktigt förstår hur jag ska ta mig ur sängen tidigt i morgonbitti.
Sundsvall vs Stockholm
Trots att jag inte hunnit göra annat än att ta mig mellan hemmet och jobbet, intervjua på Söder och träna på Sveavägen så är jag övertygad. Sundsvall har inget att sätta emot. Okej, de har mycket billigare bostadspriser, och visserligen har de en bättre journalistutbildning.
Men nä. Sorry Sundsvall. Inte för att jag trodde något annat, men du förlorar. Stort.
Melodifestivalen och vänner – kära återseenden
Schlagermuffins och lösgodis utökades när de fem gästerna kom:
Chips, ostbågar, nötter och ännu mer godis.
Höjdpunkten i kväll var inte Melodifestivalen – första deltävlingen var nämligen ingen höjdare. Nej, höjdpunkten var nog faktiskt gästerna. För någon vecka sedan väcktes tanken att det kunde vara roligt att träffa folk som vi inte brukar träffa. Därmed bjöd vi hem olika sköna människor som vi inte brukar umgås med (de flesta med anledning av att vi bott för långt bort) och folk som inte känner varandra. Och det var så oerhört roligt att återse mina gamla vänner läkarstudenten och juriststudenten som jag inte träffat på två-tre-fyra år.
Fler kära återseenden är inbokade. Jag är glad att jag är i Stockholm.
Lördagsmorgon hos journalistpraktikanter
Kändisreporter var det va?
Och för övrigt har jag i dag via webben diskuterat Melodifestivalen med läsare.
Som sagt, ibland har man ett skönt jobb.
Medieskillnaden på landsort och huvudstad
Jag letar med blicken. Var är det? Är jag rätt? Ja, det ska vara den här adressen. En man i kostym möter mig. Hej, är du från XX? Ja. Välkommen. Tack. Jag visas in i ett rum, som är alldeles för stort för de få människor som samlas – han som håller i presskonferensen och så jag. Snart kommer också en reporter från konkurrenten. Så, då börjar vi. Väldigt personligt och direkt. Vi ställer ett par frågor och presskonferensen pågår i en halvtimme.
Presskonferens i Stockholm:
Så fort jag kommer innanför portarna ser jag var jag ska. Representanter från organisationen har namnskyltar och står nere vid rulltrapporna. Jag åker upp. Vi är flera som åker upp. Fyra våningar. Var presskonferensen är syns direkt. Massor av folk har samlats i ett rum. Några kvinnor visar att vi kan ta kaffe, te och smörgåsar. Här finns kända ansikten och jag presenteras för några. Många stolar är uppställda. Min kollega och jag tar plats. Och rummet fylls på. Talarna är säkert sju stycken och åskådarna är ett femtiotal reportrar, fotografer och politiker. Det blir lite diskussion och presskonferensen pågår i två timmar.
Att komma från främmande vidder
»Det är så himla kallt här i Stockholm!»
Eh, nej, det är inte kallt här i Stockholm. Nollgradigt eller ett par minusgrader är inte kallt i början av februari. De två dagar jag befunnit mig i huvudstaden har jag klagat på att det är så varmt. Marken är slaskig, skorna blir fula och vare sig mössa eller ullsjal är något att rekommendera – om man inte gillar att svettas förstås.
I stället för hemmafru
Efter en hel arbetsdag när hjärnan är mosig och magen skriker efter mat, är det ganska extremt skönt att komma hem till ett dukat bord. När svägerskan (som bor här den här veckan) och jag kom hem från våra jobb i kväll möttes vi av en fantastisk doft. Linssoppan stod på bordet, liksom de nybakade tekakorna och (hör och häpna) skivad ost, gurka och paprika. Det är fint att ha en hemmaman!
Tidiga mornar får mig att längta till helgen
Efter ett dygn som stockholmare
Jag har inget emot att den 24 minuter långa resvägen till jobbet blir det dubbla i verklighetens rusningstrafik. Jag har faktiskt inte det. Jag har inget emot att bussen och tunnelbanan är överfull. Jag har inget emot att folk trängs för att åka rulltrappa. Däremot är det lite jobbigt att komma hem strax innan halv sju på kvällen. Men jag gillar att vara i något helt nytt. Lägenhet, stad, jobb och människor. Allt är nytt – och jag gillar det.