barajagjohanna

Det är som om arenan bubblar. Som om jag bubblar. Det är som om arenan är sprängfylld av känslor och ska spricka vilken sekund som helst. Som om jag ska spricka. I luften ligger nervositet, spänning, förväntan och en enorm mängd adrenalin. Läktaren med sittplatser är full och ståplats är fylld till bristningsgränsen. Det har bildats ett enda vitt och blått hav. Klubbens färger. Hela tiden hörs sång, skrik, vrål och klappande från klacken och i bakgrunden finns ständigt de rytmiska slagen från trummorna. När spelarna kommer in på isen stiger stämningen, och ljudet i arenan ökar ytterligare. Hela byggnaden fullkomligt kokar. Det ligger så mycket förväntan och vilja i luften att det nästan går att ta på.

Det är inte bara kärleken till laget som gör att det är i arenan du vill vara när det spelas match. Här finns spänningen, här finns ilskan, viljan, glädjen och adrenalinet. Det är alla de här känslorna som gör att man vill tillbaka och uppleva mer, gång på gång. Det är helt klart ett beroende som har uppstått. Hockeyn går före allt: jobb, skola, TV-program, träning... Men hur ska någon oinvigd få förståelse för att en förlust kan förstöra hela ens dag, ja, ibland sänka humöret i flera dagar framöver? Eller hur man kan sväva på moln och leva i ett lyckorus i flera dagar efter en viktig vinst. Hur ska man någonsin kunna ge en rättvis förklaring av alla känslor? Den där pirrande och kittlande känslan av spänning under en bra match har jag inte lust att byta ut mot någonting. Inte ens den jobbiga förlusten vill jag byta ut. Det är en del av allt. För samtidigt som man får en plötslig känsla av att bara vilja ge upp, kommer längtan efter en vinst, revanschlusten och ett jävlaranamma, tillbaka efter bara en kort, kort stund.

Ett hockeyuppehåll på ett par veckor gör att det rycker och spritter i kroppen och det känns i varenda kroppsdel att något saknas. Jämför det med en nikotinberoende som inte har fått sin cigarett, eller med en van kaffedrickare som inte har druckit kaffe på hela dagen. Du behöver koffeinet. Precis som jag behöver hockeyn. Leksands IF. Vad jag får ut av det? Underhållning. Tillfredsställelse. Lycka.

Det var sååå nära att jag stannade i sängen idag. Jag låg skönare än någonsin. Syster kom på besök när jag åt frukost och jag försökte få henne att övertala mig till att stanna hemma. Hon övertalade mig åt andra hållet istället. Tågbiljetten bokade jag hemifrån så sent som 20 minuter innan avgång. Därefter trampade jag fort ner till stationen och det var en omotiverad och trött Johanna som sov på tåget till Gävle. På hemvägen många timmar senare var det dock en helt annan jag som satt och plöjde text efter text i prosakompendiet.

Min kurs är verkligen en humörhöjare. Just nu spelar det ingen roll att jag ska läsa sex texter, skriva två texter och bearbeta två gamla texter på en vecka. Det är så roligt, så det gör inget. Jag ska försöka hinna med allt bara. Jag har blivit så himla aktiv sedan jag började plugga att jag knappt hinner prata med folk på msn längre. Det är plugga, jobba, se på hockey, träna och plugga lite till som gäller. Och jag måste medge att jag är lite rädd att det ska bli för mycket. Men att jag åker från skolan med en känsla av att jag är nöjd och glad, det måste ju ändå vara positivt.

För att få svar på mina tusen frågor angående prövningar, högskoleprov eller om det finns något annat som kan höja chanserna att komma in där jag vill komma in (Mittuniversitetet), så gjorde jag ett besök på Vägledningscentrum idag.

Och jag fick de svaren jag väntade mig. Svaren jag egentligen redan visste. Och det är inga uppmuntrande svar. Det suger, rent ut sagt. Det gäller att skriva högskoleprovet. Och det ska jag. Igen. Men det räcker inte med att bara skriva det, jag måste få en bra bit över medel också. Det är klart man ska tänka positivt, men man måste vara realist också: självklart gör jag mitt bästa, men med allra största sannolikhet kommer jag inte att skriva tillräckligt bra på högskoleprovet för att komma in på journalistprogrammet.

Och det suger därför att inget räknas in. Jag kommer inte lättare in för att jag söker flera gånger, så som det var förr. Jag får inte särskilt visa upp mina gymnasiebetyg i svenska, journalistik, textkommunikation och mediekommunikation. Jag får inte visa upp något arbetsprov. Jag får inte visa upp några meriter. Det spelar liksom ingen roll att jag har jobbat på ett par tidningar, att jag blivit erbjuden ett redaktörsjobb eller att jag har högsta betyg i journalistik- och medieämnen. Det som spelar roll är att jag inte fick högst betyg i matte, religion, historia eller idrott på gymnasiet. Det är ämnena som är oviktiga för journalistiken som spelar roll, eftersom det är de ämnena som gör att jag inte kommer in, det är de som drar ner mig.

Det är som vår mediekommunikationslärare på gymnasiet sa: det är värst för oss som ligger på medel. För de som har jättebra betyg kommer ju in var de vill. De som har mindre bra betyg får ofta läsa upp betygen gratis på Komvux och de har lättare att höja sig. Men vi som har bra betyg får betala 500 kr per ämne vi vill läsa upp, och läsa får vi göra på egen hand, och eftersom vi redan har bra betyg blir det svårare för oss att höja sig. Jag har redan betalat 1000 kr. Och jag har höjt mig. Men det räcker liksom inte. Jag tror till och med att jag ligger lite över medel, men det räcker ändå inte. Jag kan försöka få upp betyg och få bättre på högskoleprovet ett år till. Men om jag lyckas är det inte ens säkert att det räcker till. Och det är det som gör mig så arg och frustrerad.

Ju mer klockan blir, desto svårare är det att koncentrera sig på jobbet. Fyra timmar till nedsläpp. Tre timmar till jag slutar. (Fast för att inte riskera att missa introt struntar jag i min rast och går en kvart tidigare.) Matchtröjan ligger nedpackad i handväskan. Nu jävlar...

Jag har gjort allt utom att plugga den här helgen och jag skyller det på min dåliga karaktär. Men det har varit en skön helg, så det kanske är värt det.

Det råkade bli fest hos mig i lördags. Igen. Guitarhero är hur kul som helst och jag förvånade mig själv när jag tog över gitarren från en grabb som inte alls hängde med - och jag klarade mig förvånansvärt bra med tanke på svårighetsgraden.

Inte alls meningen att partaja. Än mindre meningen att gå ut. Men det var inte tråkigt alls. Förutom att tönt-Etage kryllar av småbarn och jag kände mig lastgammal, trots att jag nog fortfarande bör känna mig ganska ung, tror jag.

En kompis blev lite väl kalas och minns inte det mest smaskiga som hände... Hon skyller på att jag blandade för goda drinkar där inte smaken avslöjade hur starkt det egentligen var. Äsch.

Men nu blir det inte fest hos mig på ett litet tag. Det är för jobbigt att städa sen...

Det finns alldeles för mycket dålig journalistik. Jag avskyr när jag ser en artikel som ska vara objektiv, men är så tydligt vinklad att vem som helst kan upptäcka det, även någon som inte råkar ha läst journalistik. Jag är pissed off och nu har journalist + ansvarig utgivare fått ett långt mail från mig, förhoppningsvis sakligt och inte alltför upprört. Bara så ni vet.

Det drar kalluft mot min nacke och mina händer är iskalla. Jag fryser trots både linne, långärmad tröja och tjock munkjacka. Jag fryser till och med om benen. Men nu är det bara en timme kvar till jag slutar jobba... Min kropp börjar bli riktigt trött på att sitta stilla nu. Jag längtar inte bara hem till min soffa och min säng, utan till mitt kök, där jag ska laga dubbla portioner korvstroganoff när jag kommer hem... jag är hungrig! Och uttråkad.

Från att fler än hälften av de som skulle komma på min fest droppat av, droppade det plötsligt på folk i sista minut och från att jag trott att vi skulle bli fem-sex stycken råkade vi bli tolv stycken i min lägenhet. Hur kul som helst! Tack allihopa för att ni kom och firade med mig att min rygg är läkt.

Efter 28 diskade glas är det bara utkastning av minst lika många flaskor och burkar samt dammsugning kvar innan jag kan påbörja min söndagssyssla: ligga i soffan och titta på tv och vara onyttig med chips, popcorn, choklad och cola, och förhoppningsvis, eventuellt, kanske lite senare, orka plugga lite.

Det var min kväll igår, jag fick blommor och vin av mina kära vänner och jag sjöng (skrek?) en hel del i mikrofonen till Singstar och var bäst på att blanda de godaste drinkarna, och idag mår jag oförskämt bra.