barajagjohanna

Trots att jag inte hunnit göra annat än att ta mig mellan hemmet och jobbet, intervjua på Söder och träna på Sveavägen så är jag övertygad. Sundsvall har inget att sätta emot. Okej, de har mycket billigare bostadspriser, och visserligen har de en bättre journalistutbildning.

Men nä. Sorry Sundsvall. Inte för att jag trodde något annat, men du förlorar. Stort.

Schlagermuffins och lösgodis utökades när de fem gästerna kom:
Chips, ostbågar, nötter och ännu mer godis.

Höjdpunkten i kväll var inte Melodifestivalen – första deltävlingen var nämligen ingen höjdare. Nej, höjdpunkten var nog faktiskt gästerna. För någon vecka sedan väcktes tanken att det kunde vara roligt att träffa folk som vi inte brukar träffa. Därmed bjöd vi hem olika sköna människor som vi inte brukar umgås med (de flesta med anledning av att vi bott för långt bort) och folk som inte känner varandra. Och det var så oerhört roligt att återse mina gamla vänner läkarstudenten och juriststudenten som jag inte träffat på två-tre-fyra år.

Fler kära återseenden är inbokade. Jag är glad att jag är i Stockholm.

Efter en hel arbetsdag när hjärnan är mosig och magen skriker efter mat, är det ganska extremt skönt att komma hem till ett dukat bord. När svägerskan (som bor här den här veckan) och jag kom hem från våra jobb i kväll möttes vi av en fantastisk doft. Linssoppan stod på bordet, liksom de nybakade tekakorna och (hör och häpna) skivad  ost, gurka och paprika. Det är fint att ha en hemmaman!

Jag har inget emot att den 24 minuter långa resvägen till jobbet blir det dubbla i verklighetens rusningstrafik. Jag har faktiskt inte det. Jag har inget emot att bussen och tunnelbanan är överfull. Jag har inget emot att folk trängs för att åka rulltrappa. Däremot är det lite jobbigt att komma hem strax innan halv sju på kvällen. Men jag gillar att vara i något helt nytt. Lägenhet, stad, jobb och människor. Allt är nytt – och jag gillar det.

Vi hyr i andrahand. Fullt möblerat. Så fullt möblerat att uppenbarligen även skafferi-, kylskåps- och frysvaror ingår, liksom den utspillda saften, smulorna på golvet, intorkat kaffe på diskbänken och lägenhetsägarnas tvätt som ligger kvar i tvättmaskin och tumlare.

Nervositeten över att jag börjar jobba i morgon hinner jag inte riktigt känna. Kanske är det tur. Men det är klart att jag helst skulle slippa att städa en hela lägenheten när jag flyttar in i den.

Personligen anser jag ju att det tillhör vanligt folkvett att man städar sin lägenhet innan man hyr ut den. Jag hade inte förväntat mig värsta flyttstädningen eftersom det är saker kvar, men att vi får börja med att städa hela kylskåpet, rensa skafferiet på varor som gick ut 2008 och plocka ur diskmaskinen känns inte riktigt okej. Särskilt inte med tanke på den höga hyran vi betalar. Men jag orkar faktiskt inte bry mig just nu. Vi har städat, slängt, plockat undan och nu börjar lägenheten se ut som vår. Och när vi flyttar ur om fyra månader tänker vi dammsuga. Möjligtvis torka av diskbänken för att vara schyssta. Men att torka ur kylskåpet, putsa fönster och våttorka golvet? Nä, inte om vi inte känner för det.

Från sovrumsfönstret ser vi Globen lysa rosa. Lägenheten är nybyggd och i fantastiskt skick. Jag har alltid önskat mig svart mosaik och vitvaror i rostfritt stål. Nu har jag det. Jag är plötsligt stockholmsbo och sambo. I morgon jobbar jag på Sveavägen. Det hela känns extremt märkligt.

Alla mina ägodelar är utplacerade hos en kompis i Sundsvall och hos mina föräldrar i Falun. Att ha flyttat ur en lägenhet och lämnat ifrån mig nycklarna, att ha lämnat alla möbler, porslin, husgeråd, kurslitteratur, romaner och filmer på olika ställen och vara utan en egen lägenhet känns faktiskt enormt befriande. De närmaste fyra månaderna ska jag jobba i Stockholm. Sommaren vet jag varken var jag ska befinna mig eller vad jag ska göra. Hösten ska tillbringas i Sundsvall och nästa vår är oklar och kommer nog så vara ett tag. Just i detta nu känns det därför som att utan alla mina miljoner saker är jag fri. På något konstigt vis.

...säg mig vem som mest översnöad i landet är.

»Du... om det var svårt att putsa fönstrena utvändigt i går, så blir det nog inte lättare i dag...» sa T i morse när jag fortfarande låg i sängen. Jag satte mig upp och tittade mot fönstret. Min reaktion blev spontant tre »herregud!» med jämna mellanrum.

Hur många decimeter snö det har kommit här sedan i går morse vet jag inte. Men det är många. Snöhögarna är plötsligt gigantiska. Plogbilarna hinner inte med – man får ständigt pulsa i snön. Pappa skulle varit i stan för två timmar sedan men fastnade på E4 där det var stopp i båda riktningarna. Mamma, som körde efter, tog en omväg på grund av kaoset och hoppas anlända om åtminstone två timmar. Pust! Dags att fortsätta städa...

Jag har precis planerat in en middag med två sköna Stockholmstjejer som jag hade en fin kontakt med i tonåren. Att komma till huvudstaden och få återse lite människor som jag inte träffat på evigheter känns oerhört roligt. Visst är känslan av att i dag ha lämnat skolan för sista gången på ungefär sju månader lite märklig... Men mest av allt känns det väldigt spännande, enormt pirrigt och fantastiskt skönt att det är något helt nytt som väntar bakom krönet (läs: nästa vecka).