Snacka om samspelta
Vi satt i olika salar och skrev tenta, så vi hade ingen koll på varandra. Men när jag närmade mig glasdörren i min sal, såg jag hur mr T närmade sig glasdörren i sin sal. I exakt samma ögonblick kom vi ut från tentasalarna mittemot varandra. Coolt.
Om ni har vägarna förbi Barista
Fika är motivation
När fröken Siljan och jag tentapluggar, så innebär det att äta lika mycket (om inte mer) som vi pluggar. Vi trivs bäst på Barista där vi kan smälla i oss halloumisallader och halloumimackor och där vi kan äta fikabröd till efterrätt, och där vi får vaniljlatte på köpet och en tablettask för att vi är stammisar.
Nej, vi är uppenbarligen inga typiska studenter som sitter på biblioteket eller håller sig hemma och äter nudlar till lunch med näsan tryckt i boken. Vi äter hundrakronorsfika och försöker förhöra varandra med mat i munnen istället.
Jag får de akademiska metodbegreppen förklarade för mig.
I morgon kanske?
Lördagkvällen blev mysig
Sundsvall, söndag 26 april 2009
Vi tog revansch
Blir det lite ljusare nu?
Men helt plötsligt ringer mobilen. Det är redaktionschefen som erbjuder mig ett sommarvikariat.
Detta innebär att jag kommer att jobba som allmänreporter i sommar. Inte som obetald praktikant. Inte som csn-finansierad student. Jobb. Som. Avlönad. Journalist.
Borde jag kasta klubban nu?
Det står en hockeyklubba på mitt golv. Det är en väldigt speciell hockeyklubba med en personlig hälsning på bladet. Det är sällan någon hockeyspelare gör ett sådant avtryck i ett lag som han som spelade med klubban har gjort. Han har blivit en stor publikfavorit i Leksand och utvecklats enormt. Men nu lämnar franske Pierre-Edouard Bellemare Leksand.
Min reaktion när jag fick beskedet var att skrika rakt ut:
»NEEEEEEEEEEEJ!»
Stackars mr T trodde förmodligen att något allvarligt hänt. Han stirrade frågande på mig.
»Bellemare lämnar Leksand för Skellefteå!» utbrast jag förtvivlat.
»JAAAAAAAA!» blev mr T:s reaktion.
Beskedet att Bellemare lämnar Leksand kom egentligen inte som någon chock. Men det känns förbannat tråkigt ändå. Till min lillebror som skickat sms med nyheten, svarade jag bara »jävla as». Tillbaka fick jag »riktigt svin» som svar. Det säger ganska mycket om hur det känns. Men nej, jag kommer förstås inte att kasta klubban. Just nu känns det bara så fruktansvärt skittråkigt att en av de spelare som visat mest hjärta för laget, inte längre kommer att spela kvar. Och att han går till Skellefteå av alla lag... Mr T kommer ju från Skellefteå, därav hans glada utrop (som troligen inte är det sista med tanke på spelaren hans lag får). Borde jag vara glad åt alla Skellefteå AIK:are? Nä. Men grattis, Skellefteå, ni får en fantastisk spelare.
Brist på sommarjobb orsakar kollektiv ångest
Jag (med tom blick): Nu började jag tänka på annat...
Fröken Siljan: Vadå?
Jag: Typ betyg och sommarjobb...
Fröken Siljan: Men hallå, det blir dålig stämning nu!
Tre nervsammanbrott samtidigt
Den fjärde uppsatsidén påbörjades i dag för fröknarna Siljan, Fjällen och mig. Framåt eftermiddagen hade vi kommit rätt långt och det gick ganska bra för oss. Det var när vi började diskutera vår idé och vår metod med två utomstående, som vi började ändra inriktning. Igen! Dock inom samma ämne denna gång, eftersom vår grundidé faktiskt var bra den här gången. Men för stunden hjälpte det inte för humöret. Frustrationen över att tänka om än en gång blev nog för mycket för samtliga inblandade.
Efter trettio minuter med taggarna utåt och flera försök att lugna ner varandra, bestämmer vi oss för att sätta oss ner och försöka diskutera. Efter en fyrtio minuters diskussion, har vi kommit fram till en gemensam lösning och blivit sansade igen. Katastrofuppsatsen är räddad - igen.
Att försöka bli som förut
Jag har tränat (aerobics) i dag.
Ville bara påpeka att jag varit duktig säga det.
Skulle shoppa bort skolångest - fick shoppingångest
Då såg jag ett roligt halsband som jag inte kunde motstå.
Ops.
Men jag kände att jag behövde shoppa bort skolångesten lite. Ångesten är dock kvar. Men det är inte lika mycket över skolan längre, utan över allt jag handlat... Nåväl. Medan jag var på Birsta City och shoppade lite för mycket, stannade mr T hemma hos mig och diskade. Ganska fin fördelning av sysslor där, känner jag.
Sågade till fotknölarna
Nu vill vi byta idé helt och hållet. Igen. Men främst planerar vi att hoppa av skolan (åmintonse metodkursen och B-uppsatsen), ta sommarlov och typ vandra till Afrika istället.
När jag äntligen kom iväg på ett pass...
Fan vad jag blir irriterad på ledare som sjunger med i låtar på sina jympapass. Särskilt när ledaren har världens inlevelse och tror att hon är artist, trots att det bara är ett fyrtiotal femtioplusare som står i ringt runt henne (plus en tjugofemåring som behövde ett skonsamt pass just i dag...). Extra irriterande och fånigt blir det när det är en låt som handlar om en bil i vilken någon lägger i backen och där messångerskan sjunger om en Bengt. Vafan. Pensionärsjympa!
Mera kreativt skrivande?
Lite impulsivt sådär har jag sökt två kurser på distans till hösten, bland annat en 7,5-poängskurs som heter Att skriva och berätta för barn. Det är en kreativ skrivarkurs där jag får möjlighet att både författa och analysera barnlitteratur. Hur kul som helst! Jag saknar verkligen skrivarkurserna och hoppas att jag orkar med den kursen samtidigt som allt annat jag har att göra (om jag över huvud taget kommer in)...
Den nordligaste punkt jag någonsin befunnit mig på
Vittjåkk, Arvidsjaur, Lappland. Påskdagen 2009.
När jag fick höra att det var till Arvidsjaur vi skulle på en dagstripp för att åka snowboard/slalom, fick jag stora ögon. Coolt! Arvidsjaur är bara ett ortsnamn jag har hört talas om och som jag associerar till ett ställe som ligger väldigt, väldigt långt upp i Sverige. Innan den här påsken hade jag aldrig varit längre norrut än den kvällen jag var på presskonferens i Höga kusten (knappt 1,5 timmes bussresa norr om Sundsvall). Därför tyckte jag att det var häftigt bara att komma upp till Skellefteå över påsken. Att då få åka till ännu nordligare breddgrader kändes nästan lite exotiskt.
När man passerar skyltar som visar vägen till Piteå, Jokkmokk, Lycksele och Haparanda, och när man ser skyltar med orter som Burträsk, Glommersträsk och Abborrträsk - då vet man att man är i norra Sverige. Jag känner mig lite småfånig som tycker att det är både häftigt och exotiskt att jag befunnit mig i Lappland, Sveriges nordligaste landskap. Men det är ju häftigt.
I skidbackarna i Vittjåkk skulle vi ta en genväg i lössnön till en annan pist. De tre skidåkarna körde på, men det var inte lika lätt för mig med bräda. Fronten på brädan åkte rakt ner i galet djup mjuksnö och jag satt fast. Jag fick gräva loss mig själv för att kunna knäppa upp bindningarna och jag fick ta hjälp av armarna för att orka lyfta upp mina egna ben ur snön. Därefter pulsade jag i snö som var djupare än mina egna ben och jag pendlade mellan panik, frustration, skratt- och svettattacker av att inte komma någonvart. Svetten rann från panna och rygg när jag äntligen kom ut till pisten. Träningsvärken som gör sig påmind i nästan varenda kroppsdel just nu, kommer nog inte bara från ovanan att åka utför, utan också från mitt lilla äventyr i den osannolikt djupa aprilsnön.
Hej, ångest!
Jag vill inte plugga. Vetenskaplig metod och B-uppsats är så galet akademiskt och motbjudande att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig för att göra känslan rättvis. Nu vill jag bara få sommarlov.
Avslut på vintern
I morgon blir det snowboard. Sedan kan det få bli vår. För innan jag har fått åka bräda, vägrar jag längta efter vår och sommar.
Årets påsktrend
Jag är en av få som ännu inte lämnat stan. Men jag packar.
Gissa var jag ska i morgon?
Kärlek är att umgås över en kopp te
Gårdagen var en fin dag. Efter pannkaksfrukost och inlämning av av praktikrapporter och intervjuer, gick jag hem till fröken Siljan för att få min mindre vackra utväxt färgad. Under tiden drack vi te, pratade skit och lekte med min kamera. Mellan färgning och middag tryckte vi i oss yoghurt i desperat hunger och var supertjejiga genom att styla varandras hår. Sedan drog vi med våra mr T:s till Biteline för att käka tacobuffé och för att männen skulle få titta på fotboll (jag kommer aldrig sluta tycka att det är ett mysterium att man kan bry sig så mycket om fotboll som spelas så långt bort). Fel lag vann tydligen. Och vegfärsen smakade mindre bra. Men vi hade det trevligt...
...och bananpannkakorna och blåbärspannkakorna som jag stekte till frukost i går, räckte till dagens frukost också.
Att nästan ha påsklov
Påsklov existerar inte i universitetsvärlden. Föreläsningsfria dagar existerar däremot, men föreläsningsfritt är inte samma sak som pluggfritt. Det finns alltid något att göra. Men jag tar mig nog lite påsklov, tror jag. Bara lite.
Vår i en annan del av Sverige
Jodå, vi har faktiskt vår här uppe också. Bevisen? Jag slutade till exempel använda strumpbyxor under jeansen för en vecka sedan, jag har börjat använda Converseskor igen och nu har jag kunnat ha min skinnjacka i några dagar också.Använda strumpbyxor eller långkalsonger under jeansen har ni knappt gjort under vintern, va? Jag misstänker att ni har en annan definition av våren än jag. Sitta på balkongen i solen utan jacka, knoppar som brister, sitta på uteservering...? Visst, sådant är vår för mig också, men mycket längre framskriden vår.
Blondinbella äter frukost på balkongen och har ballerinaskor på sig i dag, såg jag. Det är det lite tidigt för här, för rätt som det är har man snö under fötterna, även om de flesta vägar och trottoarer nu är helt snöfria. Lite gräs tittar till och med fram här och var.
Så visst har vi vår. Det är bara en något kyligare och lite... vintrigare vår än vad många av er är vana vid. Men jag bor bara i mitten av Sverige, hörni.
(Eh, borde jag radera det här inlägget nu eller? Två timmar efter publicering singlade stora snöflingor ner från himlen...)
Powerbloggande mitt i nudellunchen
Tjugo kvadrat. Nio personer. Tre rätter.
Och gott var det.
Efter alldeles för mycket mat körde vi Fia med hutt. Jag vet inte om vi någonsin kom igång och blev så urflippade som vi brukar bli. Vi åt nog för mycket, helt enkelt. Men Singstar till mitt i natten hann vi med ändå. Och festen avslutades inte med utgång. Det är inte ofta man tar sig i kragen och inser att det faktiskt är roligast' på förfesten. Särskilt på våra förfester. De är svåra att slå.
Egentligen borde jag...
...skriva en krönika till tidningen, ett personporträtt från praktiken och läsa en fet och oinspirerande bok om vetenskapliga metoder. Men jag orkar inte, och tycker lite synd om mig själv, så jag skyller på mensvärk och snörvlande näsa och sätter mig och målar naglarna blå istället. (De ska matcha kvällens urflippade fest, som är urflippad redan innan den börjat.)
Skriva skriva skriva
Den välbekanta känslan är nämligen tillbaka: Jag måste skriva, men jag kan inte. Jag inbillar mig att vaniljte, fairtradechoklad och vackra sånger om änglar och älvor ska hjälpa mig att förvandla viljan till verklighet. Som om vaniljen i mitt te skulle hjälpa till, bara för att vanilj är ett vackert ord. Jag inbillar mig att alla sinnen plötsligt öppnas upp och att hjärnan börjar slänga ur sig vackra ord som tillsammans bildar fantastiska meningar.
Det fungerar förstås inte.
Skrivarbehovet är bitterljuvt.
Jag förstår inte hur jag skulle kunna leva utan att få skriva.
Samtidigt avskyr jag behovet. Det är alldeles för frustrerande för att alltid vara ljuvt.
Eller så kan jag börja göra som indierna - äta med händerna!
Jag var tvungen att brista ut i skratt häromdagen när vi skulle lyxluncha (hosthost) med nudlar och majs, och mr T tog fram de enda besticken jag hade rena: dessertgafflar. Det är ju nästan pinsamt. Till min lunch alldeles nyss (som för övrigt bestod av varma mackor i brist på inspiration på grund av ett smutsigt kök med staplar av disk) var jag tvungen att diska en gaffel och en kniv för att över huvud taget kunna äta. Varför gör man sådär? Jag menar, det är ju inte så fasligt jobbigt att diska efter varje måltid. Det är när man börjar med att lämna porslinet en gång, som man fortsätter att lämna, och för varje måltid som äts, så blir det bara jobbigare och jobbigare att ta tag i skiten...
Här och nu är första stunden jag är ensam sedan jag kom tillbaka till Sundsvall, så jag tänkte passa på att göra sådant som jag inte riktigt vill ta mig tid till annars. Diska, bädda sängen, dammsuga, packa upp (!)... (Och framförallt plugga, egentligen.)