Rookien toppar – för andra dagen i rad



Från ingenstans kommer jag – och hamnar på ettan inte bara en dag, utan två dagar. I rad. Egentligen av en slump. I går med min strandbild, i dag med min artikel om skräcksemestern. Jag fick en chock i morse när jag såg att det var min grej som var på ettan och bästa nyhetsplats. Att vara störst är alltid roligt. Men att vara det på en av Sveriges största tidningar slår förstås lite högre än på andra tidningar jag jobbat på. (Extra roligt är det eftersom jag ju egentligen inte ens jobbar för huvudtidningen...)

Nu får jag grattis, hejarop och pepp här på bilageavdelnigen. Som om jag vunnit ett lopp.
Lustigt är det. Och skitkul.

 


Som journalist ser man gärna sitt eget namn i tryck

»Är det du som tagit ettabilden i dag?» frågar redigerarkollegan mitt emot när jag kommer till jobbet.

Eh, har jag?

Ja, det stod tydligen mitt namn i alla fall. Jag tittar på dagens tidning, och ser en bild från en strand på Öland som jag mycket riktigt har tagit. Och så mitt namn bredvid. Bilden är långt i från min bästa, men det känns förstås ändå ganska häftigt att jag, som amatörfotograferande reporter, plötsligt pryder förstasidan på en av landets kvällstidningar med min bild!

Jag hade i alla fall tur med vädret


Öland sägs vara solsäkrast i Sverige. Så även under mina dagar där. Och stränderna är makalösa. Ungefär 55 mil har jag kört på Öland. Då kan jag berätta att ön inte ens är 14 mil lång. Men när man kör upp och ner och kors och tvärs kommer man upp i några mil.

Sanningen är den att den här veckan har varit ganska tuff. I bilen längs de ölandska landskapen fick jag erfara att jobbet som resereporter vare sig är glamouröst eller enkelt. Jobbet har nämligen inte gått fantastiskt den här veckan, jag har haft tandvärk och alldeles för mycket att tänka på. Stundtals har jag känt för att ge upp. Kasta in handduken. Åka hem. Givetvis gör man inte det, utan man fortsätter. Fortsätter köra, fortsätter svänga av på småvägar som knappt finns på kartan, fortsätter stanna till, fotsätter fotografera, fortsätter skriva. Man tvingar sig själv att äta middag ensam eftersom man fattar att man inte klarar sig annars. Man försöker prata med människor och anstränga sig med kameran. Men man orkar inte göra sitt allra yttersta. Och det  är tråkigt.

 


Avklarat:

Första dagen som resereporter på en av landets kvällstidningar.

(Ett jobb jag aldrig trodde att jag skulle ha...)

Avslutande moment: picknick!


Inte är det varje måndag man kommer hem elva efter att ha haft picknick. Picknick med redaktionen. Lyxpicknick. Från eftermiddagen till sena kvällen. Inte bara jordgubbar, sallad, bröd, ost, kex, godis och massvis av annat ätbart, utan vin också. Och present. En fin avtackning.

Så, nu då? Ledig, tydligen. Om det känns skönt? Nej, inte särskilt, faktiskt. Men det är nog för att det inte känns som om jag är ledig. För det första har jag nog inte hunnit förstå att praktiken är slut. Puts väck, för alltid borta. För det andra är det tråkigt att vara ledig ensam. För det tredje har jag en praktikrapport och en artikel att skriva, totalt 13 000 (!) tecken. Så riktigt ledig är jag ju faktiskt inte ännu, egentligen.

Nåja, jag ställer åtminstone ingen klocka på ringning i morgon.


Snacka om slutspurt

Tre praktikdagar kvar.
Onsdag ledigt, torsdag-fredag jobb, lördag flytta ännu längre söder om Söder, söndag ledigt och måndag jobb.

Sedan, hörni... ska jag göra något annat.

En vanlig dag på min redaktion

Chefen: Hörni, bli inte oroliga om en stor rosa kanin följer efter mig på jobbet i morgon... Han ska gå efter mig hela dagen. Till jobbet, till tandläkaren och så.

Bäst på dart. Trea på bowling. Jag förvånar mig själv.


Dart, golf, bowling. God dricka, god mat, god dessert. Allt tillsammans med världens härligaste redaktion. Skönt slut på jobbveckan. Nu ska jag vila – ha två oplanerade dagar och bara göra vad som faller mig in.

Och nu tänker jag lämna det bakom mig


Allt jag fick se av Miley Cyrus.


Två dagar i London innehållande en tv-intervju och en round table-intervju blev till blott fem minuters telefonintervju. Telefonaren skulle från början vara en kvart. Efter flera turer med olika information ringde Disney mig en timme innan intervjun och hade ont om tid. De varnade de för att intervjun kunde bli 6-7 minuter. Väl på tråden var de tvungna att bryta samtalet efter 5 minuter. Deras krångel hit och dit gjorde mig stressad. Jag fick ägna kvällen åt att först ställa om mig och förbereda en längre intervju än vad som vad tänkt, för att tio minuter innan samtalet tänka om och förbereda en kort intervju. Som blev ännu kortare än jag trott.

Och nu har de mage att påpeka för mig att det störde att jag antecknade under intervjun.


Det var den helgen det


Om inte ett mirakel sker så lär jag befinna mig på redaktionen i Stockholm på måndag. Inte på jobb i London. Jag har lagt ner det här med att packa och förbereda intervjuer och känner mig lite snuvad på ett äventyr...


Ovissheten är det värsta

Jag måste ju anta att jag ska åka. Jag måste ju köra tvättmaskinen, jag måste packa väskan, jag måste färdigställa frågor och göra mig beredd. Beredd inför något som just nu inte verkar kunna ske. Jag följer uppdateringarna om vulkanen och askmolnet och som det verkar kan det vara svårt för mitt plan att lyfta på söndag morgon. Och att inte veta om jag åker till London om drygt ett dygn eller inte gör mig oerhört stressad. Skulle jag veta att jag inte ska åka hade jag kunnat planera annat för min helg. Hittills har över 80 barn hört av sig med frågor de vill ställa till världsstjärnan. Jag vill inte ställa in!

Men om inte jag kommer till London, så är det troligen inte någon annan av de omkring 40-50 journalisterna från Europa som gör det heller. Huvudpersonen lär ju också ha svårt att ta sig dit. Och vad händer då? Ingen som vet.

Time to öva englishen

Jag har precis gjort min första intervju på engelska. En telefonare med en amerikansk Disneyskådespelerska. Faktiskt så fungerade min svensk-brittisk-amerikanska engelska över förväntan. Däremot är anteckningarna en enda härva av felstavningar och svengelska. Vad sägs om "I like to put my own instincts vad karaktären tanker och känner och att jag blir karaktären", eller "enjoy wathing sånt, att vara i en would be really excviting"?

What did you dream om när du var 10?

Svengelskan flödar i min research inför Londonuppdraget. Undrar hur det blir väl på plats?

Så. Himla. Onödigt.

I dag frågar jag mig själv:
Varför i hela fridens namn kollar jag jobbmailen på långfredagen?


Ensam i tidningsrummet


Jag har lite svårt att motivera mig själv i dag. I rummet där jag sitter är alla stolar tomma – utom min. Redan i går kändes det som om påsken kommit. Folk slutade tidigt, reste bort, önskade glad påsk. I dag är vi blott fem personer på redaktionen eftersom resten kände för att ta sig ett tidigt påsklov. Och här sitter jag som på nålar och väntar på att få göra detsamma...

Now I wish my English would be better

Caroline af Ugglas, Blondinbella, Markoolio, Elin Lanto, Fredrik Wikingsson och alla andra kändisar jag har intervjuat kan slänga sig i väggen. Nu gör jag någonting så mycket större.

Jag ska intervjua Miley Cyrus (Hannah Montana) inför hennes nya film. Bland vår målgrupp är hon större än man kan föreställa sig, hon är enorm, gigantisk! Och nej, det blir ingen telefonintervju. Inte heller besöker hon Sverige. Däremot kommer hon till London för att träffa pressen. Och jag åker dit, jag åker till London. Jag åker till London i jobbet. Ensam. För att intervjua Miley Cyrus. Joråsåatte...

(Om jag är nervös? Jag kommer troligen skaka, få tunghäfta och inte kunna ta ett ord på engelska!)

Tjuvtitt!


Nej nej, här har ingen blivit tokig och på allvar tänkt att julen varar ända till påska. Det är bara jag som har varit i ett slott där årets julkalender spelas in. Jorå, när man jobbar på Sveriges största tidning för barn kan man få en del roliga uppdrag. Och eftersom jag aldrig varit med på någon filminspelning tidigare, var det här oerhört spännande.

»Tystnad för tagning! Kamera! Varsågod att börja!»
Jag häpnas över hur många timmar det går åt till att få endast ett par minuters färdig film.

Huvudrollsinnehavarna är två urgulliga ungar som aldrig tidigare stått på scen. Ändå är de, och alla andra skådisar jag mötte, superduktiga. Inspelningen av julkalendern har varit i full gång i flera veckor och det lilla jag såg vittnar om att det kan bli en rolig julkalender...


Ett stort uppdrag för en liten praktikant

När jag började på tidningen för drygt sju veckor sedan hade jag aldrig förväntat mig att få det uppdraget jag fick i dag. Aldrig. Om en månad är det dags. Jag kan knappt bärga mig. Mer skvaller lär jag komma med senare, men vi kan säga så här: I should practise my English...

Sådant man bör göra när man fotograferar i jobbet

Ställ in ISO, för tusan!

Normalt skulle jag fatta varför bilderna blev så ljusa. Det gjorde jag inte i dag.
Inte förrän jag satt på tåget hem. Too late, liksom.

Jag antar att jag var stressad för att mina, visserligen enkla, bilder ska pryda ett helt uppslag. I dag var tredje gången jag tog bilder i det här jobbet och varje gång har det hänt något som gjort att jag inte blivit så nöjd, något jag i efterhand insett att jag borde ha tänkt på. Nu hoppas jag bara att jag har lärt mig av misstagen... Man ska inte  ha 1600 i ISO när det är dagsljus och solsken ute. Men framförallt: man ska kolla ISO innan man börjar fotografera. Åtminstone innan man avslutar fotograferingen och åker hem.

Soft söndagsjobb

Vilka himla söta artister jag får träffa! Ville jag göra en halvtimmes jobb i dag skulle det ge mig en hel dags komp när det passar. Lätt värt det, även om det inte  skulle resultera i en hel dag ledigt, tyckte jag och drog iväg för att fotografera Amy Diamond. Lätt värt det.

Tidigare inlägg