Jag överlevde den här gången också

Planet stiger upp i luften. Nedanför mig ser jag Kalmarsund, Ölandsbron, Kalmar slott – och jag ser Öland! Fascinerad ser jag på när Öland framträder tydligt i havet och tänker att det är häftigt att flyga.

40 minuter senare är det dags att tappa den höjd vi stigit till. Landningen. Jag tycker att det är oerhört häftigt att lyfta, men som  jag ogillar att landa... Särskilt när jag flugit ensam fyra gånger de två senaste veckorna och fått ha min handsvett och hjärtklappningar för mig själv. Jag tittat nedåt, som vanligt, och tänker att om vi störtar nu, rakt ner på träden, så dör jag. Panik och krasch, bang, boom. Kokhet eld och bye bye, inte en chans att man överlever den kraschen. Och när planet är så pass nära marken att det verkligen börjar bli dags att landa, tänker jag alltid att herregud det går för fort, jag tänker att det här går aldrig, vi kommer i för hög hastighet mot landsningsbanan, bromsa för fan, vi kommer krascha på mållinjen!

I dag testade jag ett nytt knep när planet började kastas åt höger och vänster i landningen. När det sög till i min mage av att vi tappade höjd låtsades jag som om jag åkte bergochdalbana. Och det fungerade faktiskt ganska bra. Men hjärtklappningen var kvar och på Stockholms mark andades jag ut. Jag överlevde den här gången också.

På plats på ännu en ö


Ny vecka. Ny resa. Denna gång är det Öland jag ska åka runt på. Första intrycket är inget speciellt, faktiskt. Jag hade förväntat mig att det skulle vara mäktigt att åka över Ölandsbron och att landskapet skulle möta mig med något alldeles enastående. Varför jag tänkte så vet jag inte. Enda skillnaden från fastlandet är att det står väderkvarnar på var och varannan tomt – vilket visserligen är häftigt.


Men jag kom ju nyss. Öland hinner säkert få mig på fall innan jag lämnar ön.


En pärla i Östersjön


Ständig havsutsikt. Oerhört häftigt bevarade ruiner.
Oerhörd strandpromenad. Fascinerande historia. Fantastisk natur.


Gudomligt söta gränder.


Rosor överallt. Här på Petesgården, sydvästra Gotland.


Gotländskt måste: saffranspannkaka med salmbärssylt och grädde.
Och så flädersaft, fågelkvitter och havsutsikt på det.


Djupvik, ett för mig okänt ställe som visade sig vara oerhört mysigt.


På södra Gotland är de generösa.


Fantastiska stränder. Här är hamnen i Burgsvik.


Dalhems kyrka. En av Gotlands 92 medeltida kyrkor.


"Här skulle jag kunna tänka mig att bo."
Så tänkte jag längs vägen, här någonstans, med min hyrbil.
Detta fantastiska landskap – bara 35 minuter från Stockholm med flyget.


Lunchtid, Visby 1 juli 2010





Att klaga nu vore dumt. Jag har haft en fantastisk dag.
Har jobbat genom att strosa omkring på kullerstenar i innerstaden och fotografera.
Och genom att ringa samtal liggandes på gräsmattan i Almedalen.


Vågorna på havet är lite större i dag



Tanken var att gå upp tidigt, käka hotellfrukost och sedan lägga mig vid poolen och jobba. Min plan började bra: Jag gick upp tidigt och käkade hotellfrukost. Men där någonstans sprack planen. I frukostrummet var det skitkallt och när jag gick ut och kände på temperaturen insåg jag att det faktiskt inte är särskilt varmt ute. Så nu sitter jag på hotellrummet och letar efter min jobbdisciplin.

Sista dagen på Gotland i dag. I morgon vid lunch flyger jag hem. Jag längtar. Jag är trött.
Det mest primära just nu är att sova.

Gårdakvarnar och skit

 


Ja, visst är Gotland fint. Hela tiden blir jag hänförd över landskapet, havet och blommorna. Ett antal gånger har jag tvärnitat längs vägen för att jag sett något jag bara måste fotografera. Jag har kört från Visby och ner till den södra sidan av ön, och upp till de nordligaste delarna och så till Visby igen. Nu har jag lämnat ifrån mig min hyrbil och stannar i Visby till jag flyger hem på fredag. Hur jag ska hinna med alla mina jobb från den här ön är en gåta... Jag har svårt att sortera tankarna och intrycken. Har för mycket att göra.

Lyxigt att resa på arbetstid? Ja. Och nej.
Jo, det är skithäftigt, faktiskt. Men nu längtar jag hem.

På den vackraste av öar

Den här veckan är jag på Gotland. Bor på olika ställen varje natt, har en hyrbil med vilken jag åker från väst till öst, norr till söder, försöker hitta guldkorn att skriva om. Man kan ju tycka att det är lyxigt att få betalt för att resa. Och visst, det är det väl också. Jag får se massor. Men oj, vad jobb det är. Och framförallt: oj, vad ensamt det är!

Senaste nytt för resesugna

Ryanair höjer den tillåtna vikten för incheckat bagage från 15 till 20 kilo. Men det blir dyrare. Förstås. Ryanair tar ju betalt för alla incheckade väskor och att packa 20 istället för 15 kilo kostar 110 kronor extra...

Hur som helst blir det billigare än att ha övervikt.

SAS höjer också den tillåtna vikten, från 20 till 23 kilo. Helt utan avgifter.

Varför Swebus Express är bättre än SJ

Bussresan tar visserligen ungefär en halvtimme längre än tågresan. Det finns inte heller någon bistro på bussen. Men vad gör det när det är tystare, färre resenärer och därmed färre störningsobjekt, bekvämare, billigare och när det till och med finns gratis internetuppkoppling? Dessutom var bussen framme en kvart före beräknad tid sist. Det skulle ALDRIG hända tåget.

Helgen som gjorde mig redo för våren

Ladda batterierna, fylla på energiförrådet. Bla, bla, bla. Jag har alltid tyckt att de där klyschorna är så fåniga. Folk ska vara lediga för att "ladda batterierna". Och jag fnyser lite lagom. Ofta det funkar. Man blir ju trött lika fort igen, liksom. Men! Sälenhelgen för en vecka sedan var  faktiskt en energipåfyllning. Jag var bara ledig en dag extra den helgen – men det var nog precis vad jag behövde för motivationen.













Greetings from Sälen


Någon som kan gissa var jag ska över helgen?

I resväskan finns bland annat långkalsonger, stickad tröja, sport-bh, raggsockor, mössa, solglasögon, en planka...

Nyårsnatt på Champs-Élysées ‑ aldrig mer!




Mitt på den enorma boulevarden i Paris var jag med om att 2009 blev 2010. T och jag hade inte tänkt ta oss till den stora paradgatan, men ändrade våra planer när vi fick reda på att métron gick hela natten och dessutom var gratis. Det kunde väl vara roligt att se vad som hände i alla fall? Vi var inte ensamma om den tanken. Närmare 300 000 personer hade bestämt sig för att se vad som hände på avenue Champs-Élysées vid midnatt.

Först och främst höll vi på att bli tvingade att fira in det nya decenniet i métron. Ni som har varit i Paris vet att métrovagnarna kan bli omänskligt fulla i rusningstid, och kvarten innan tolvslaget mellan 00- och 10-talet kan vi väl säga att det var rusningstid gånger tio. Detta innebär slagsmål om att få komma i och ur vagnarna. Tack och lov hann vi i alla fall upp på Champs-Élysées några minuter före tolvslaget och chockades över den enorma mängden människor vi möttes av, människor som hade tagit över bilgatan. Någon nedräkning hann vi inte med. Plötsligt fick jag en puss och ett gott nytt år och överrumplad undrade jag om klockan verkligen var tolv.

Fyrverkerierna katastrofala. En röd och en grön raket skjöts upp i lyften, simplare än något jag själv hade kunnat tillverka. Sedan tog det slut. Och sedan smällde det igen – mitt i folkhavet. En gång, två gånger, tre gånger. Panik utbröt, människor började spring nedför gatan och vi fattade ingenting. Vi skyndade oss bortåt vi också, övertygade om att något gått väldigt, väldigt fel. Knäpp som jag är tänkte jag att nu händer något, nu blir det panik, nu skjuter någon ihjäl tusentals människor, nu dör vi.

Vi dog inte, men jag tyckte verkligen inte om Champs-Élysées på nyårsnatten. När jag tyckte att vi hade tittat färdigt på alla galna parisare började jag dra med mig T nedåt gatan. Vi kanske skulle försöka ta métron hem, innan den blir alldeles för full? Tänk 300 000 människor som ska vidare för att fira in det nya året. Paniken kom krypande nästan av att bara titta i trapporna ner till métron. Hur proppfullt det var går inte att beskriva, men efter tjugo meter insåg jag att det här inte skulle gå. Vi trängde oss ut och upp till jorden igen och bestämde oss för att helt enkelt börja promenera hemåt istället, hur långt det än var. Så där gick vi, mitt i natten, stannade på en bro över Seine och såg Eiffeltornet blinka, såg festande, glada människor skrika bonne année och happy new year. Och vi gick. Och gick. Och jag tackade Gud för att jag tagit mina lågskor. T läste kartan, jag följde efter och påstod att jag kände igen mig ibland. Efter en dryg timme när min kissblåsa inte tyckte att det var roligt längre kom vi fram till en lugn métrostation som var öppen och där vi utan problem kunde ta oss ner i tunnlarna och utan panik ta ett tåg ända hem till hotellet. Bonne année, alors.


Triumfbågen 2 januari 2010 (ta mig tillbaka)



Från ett kravlöst Paris till en kravfylld verklighet.


Decenniets första måltid


Fransk frukost, petit déjeuner, på ett café i Montmartre vid lunchtid.
Färska croissanter och färskpressad apelsinjuice inkluderat.
En ganska trevlig start på dagen, året, decenniet.


Bercy - en ny parisisk pärla

Trerättersmiddag på rue Mouffetard, strosande vid Place de la Concorde (bilden) och Champs-Élysées. Och så förstås vid Bercy Village. Aldrig vid något av mina tidigare besök i Paris har jag besökt Bercy i sydöstra delen av staden. Den här gången är det där vi bor - och jag är mycket nöjd! När man är i Paris får man liksom sänka sina boendekrav ganska mycket om man har samma budget som jag. Den här gången har vi hamnat på ett hotell som ska vara tvåstjärnigt men snarare verkar fyrstjärnigt. Rummet är visserligen väldigt litet, men parisiska rum är  små. Sängen är dock stor och vi har platt-TV, vattenkokare, te och kakor. Dessutom är badrummet det fräschaste badrummet jag har sett i Frankrike.

Mest överraskad är jag över det lilla köpcentret Bercy Village. Det är som ett litet kvarter med en smal gata omringad av små, söta stenhus - pittoreskt och fyllt av söta och fina små franska butiker. Jag har hittat världens mest fantastiska affär där jag plockat massor av fina pärlor som jag ska hem och göra armband av.

Första dagen har börjat bra. I morgon är det nyårsafton - och vi har fortfarande ingen aning om vad vi ska göra.


Hon som gärna har koll

Oftast när jag kommer till Paris har jag koll. Jag flyger med Ryanair till Beauvais och vet precis var jag ska när jag har fått mitt bagage. Jag vet var jag köper bussbiljetter och varifrån bussen går och var den stannar. När bussen är framme inne i Paris har jag stenkoll på hur jag ska gå för att ta mig till métron. Där funderar jag inte på hur biljettsystemet fungerar eller var jag ska åka, utan går fram till luckan och säger att jag vill ha  un carnet de dix billets,  och sedan går jag ner till perrongen och hoppar på linje 1. På Concorde byter jag till linje 8 eller 12 och hoppar sedan av på ett bekant ställe.

Den här gången blir det annorlunda. Den här gånger flyger jag till Charles de Gaulle (där jag bara har varit en gång) och hotellet ligger i södra delen av staden, vilken inte är så bekant för mig alls. Den här gången har jag alltså inte lika stor koll. Och någorlunda koll gillar jag att ha. Så nu tittar jag på kartor. Zoomar in och zoomar ut och försöker få mig en uppfattning om var hotellet ligger, vilken métrostation som är närmast, om det är långt att promenera till rue Mouffetard och hur vi enklast tar oss från flygplatsen till hotellet.

Nöjd över att ha  lite  mer koll inser jag att om tre dagar är vi på plats - och jag börjar nästan bli lite nervös...

Var önskar man "bonne année" i Paris?

»»


Stå under ett upplyst Eiffeltorn och titta på fyrverkerier? Skåla i champagne bland julbelysningen Champs-Élysées? Stå på toppen av Montmartre och se ut över hela staden vid tolvslaget? Ja, med 23 dagar kvar till planet lyfter, och 24 dagar till 00-talet förvandlas till 10-talet, kan det ju vara en god idé att börja fundera på vad man ska göra i Frankrikes huvudstad på nyårsafton. I Paris har jag ju varit både länge och många gånger, men aldrig över nyår. Därför behöver vi tips. Är det någon plats vi borde befinna oss på? Brukar det hända något speciellt? Är det något vi inte får missa? Alla tips är hjärtligt välkomna.

Bild

Fira nyår i Paris vore väl mys, eller?

Vi har nämnt det, att det skulle vara trevligt. Vi vill ju båda dit och på nyår ska vi ju vara lediga. Men egentligen har vi inte pratat så mycket mer om det - det är ju så långt kvar, liksom.

Men hörni, hur kul är det att tentaplugga egentligen? Att titta efter Parisresor är i alla fall roligare. Tanken var att titta, inget mer. Men så dök det där hotellet upp som inte verkade dumt alls, liksom flygtiderna och priset. Och vips! Herregud! Vi bokade! Mr T och jag ska  tydligen till Paris över nyår! Mon Dieu!


Värmen, fetaosten, poolen, tzatzikin, lugnet...

Det var en gång en tidig, tidig morgon i augusti. Tillsammans med min vän/klasskompis/svägerska landade jag i Chania, Grekland för att ha en lugn vilovecka i solen - en vecka som skulle komma att bli den troligen skönaste charterveckan någonsin. Här är ett litet, litet urval av våra 888 semesterbilder.



Det gäller att skydda sig. Olja och spray och kräm och stick och cooling spray och after sun.

 
Några dagar var det riktigt, riktigt höga vågor med starka undervattenströmmar.
Det var röd flagg, badförbud alltså, och badvakten vinkade argt in turister som badade ändå.


En kväll åkte vi in till Chania.

 
Jag fick en fantastiskt god pizza med fetaost, och till efterrätt fick vi rosa shots som matchade min resekompis.


Chania by night.

 
Det var ett fantastiskt fotoljus vid hamnen i Chania - som gjort för porträtt.


Hotellets ena poolområde. (Jo, det fanns två. Hotellet gick inte att klaga på.)

 
Men jodå, trots trevliga pooler besökte vi havet ett par gånger också.
Jag kan inte minnas att havet någonsin känts så varmt.


Grekisk sallad, vitlöksbröd och tzatziki - lunchen varenda dag.

 
Allra mest blev det en semester av glass.
Glassa vid poolen, glass till mellanmål och glass till efterrätt.


Stek.

Tidigare inlägg