Till Annecy och hem igen
När jag landade i Génève den 15 augusti 2004 var jag extremt nervös. "Mamma" och Arthur skulle möta mig. Jag kände mig extremt liten på jorden och visste inte hur det här skulle gå. Folk runtomkring mig talade franska och jag kunde bara snappa upp ett par ord här och där.
Jag såg dem direkt. Kände igen Arthur från fotot jag hade fått. De verkade känna igen mig också. Jag minns inte så mycket från första mötet, mer än att det inte kändes bra. Vi körde min supertunga väska till bilen och körde mot Annecy, den mysiga, franska staden i Alperna. När "mamma" inte skrek på Arthur pratade hon med mig. Hon började alltid med att prata på franska, vilket visserligen var bra eftersom jag skulle lära mig språket, men vilket gjorde mig väldigt osäker och jag kände mig ännu mindre. Jag förstod ju inte! Jag kunde bara skaka på huvudet eller knaggligt säga »je ne comprends pas«.
När vi anlände huset i byn Sevrier utanför Annecy blev det en snabb genomgång av nedre våningen av huset. »Här är köket, här är min plats, här sitter Arthur, här ska du sitta. Här är ditt rum. Jag går ut och lägger mig i solstolen, du kan försöka bekanta dig lite med Arthur.«
Det var ganska svårt att prata med Arthur. Han kunde ingen engelska, jag kunde näst intill ingen franska, bara de allra enklaste fraserna. Arthur försökte fråga mig om vi skulle spela kort, men jag förstod inte. Det var en fruktansvärt jobbig situation när den lilla sexåringen försökte få mig att förstå och jag bara hjälplöst ryckte på axlarna och såg frågande ut. Till slut satte vi oss och spelade familjen Franklin (familjen sköldpadda), ungefär som "finns i sjön". Efterhand förstod jag reglerna. Det gick fort att lära sig språket med hjälp av Arthur. Lite van var han nog vid korkade au pairer som jag. Han använde mycket kroppsspråk och var ganska tålmodig när jag inte förstod.
Den första kvällen åkte vi till en camping en bit därifrån. Annecy är nog en av de vackraste platser jag har varit på. Där finns en av Frankrikes största och renaste sjöar (Lac d'Annecy) omgiven av höga berg. Campingen låg vid en liten strand. Där hade "mamma" sina engelska vänner. De bodde i en lyxig husvagn och satt och grillade när vi kom. Vi fick mat och de bjöd på dricka, och Arthur, "mamma" och jag fick ta en tur i motorbåten med pappan i "familjen engelsmän". Jag kände mig lättad av att vara där. Nu var det engelska och jag förstod, jag kunde konversera och jag fick träffa några andra än "mamma" som jag inte kände mig tillfreds med.
De första dagarna förflöt långsamt, långsamt. Jag trivdes inte. Jag kände mig inte välkommen. Jag hade föreställt mig att bli mottagen på ett bättre sätt. Arthur var väldigt jobbig. Han gjorde inte som jag sa. Han testade mig. Det var skönt att lämna honom på sommarskolan varje morgon och hämta honom på kvällen. Hela dagarna hade jag för mig själv. Det var extremt ensamt. Det enda jag gjorde var att gå promenader runt sjön, sola och bada. Jag gick extremt mycket och jag åt extremt lite och gick ner två kilo i vikt på två veckor (väldigt mycket för att vara jag, som aldrig varierar i vikt). Jag vet inte vad jag levde på dessa två veckor. Croissanter, baguetter, gurka, morot, äpple och choklad tror jag. Något annat än färskt bröd och frukt och grönsaker gick inte ner då jag inte alls trivdes. Bageriet mittemot huset var mitt favoritställe. Jag blev väldigt duktig på att säga »deux croissants, s'il vous plaît«.
När jag berättade för "mamma" att jag ville åka hem, blev hon inte alls glad. Hon förklarade hur mycket problem det skulle orsaka henne, hon tyckte att Arthur verkade ha fäst sig vid mig, och hon sa att det alltid är jobbigt i början. Det förstod jag såklart, men hon förstod mig inte alls när jag försökte förklara att au pair-grejen inte verkade vara något för mig (egentligen var det nog hon som gjorde att jag inte trivdes). Hon var totalt oförstående och frågade gång på gång om det inte handlade om hemlängtan. Klart jag längtade hem med tanke på hela situationen, men det var inte det som det handlade om.
Åka hem fick jag inte göra på minst en vecka, det skulle vara omöjligt för henne. Mot min vilja gick jag med på att stanna i åtta dagar till, vilket skulle komma att bli de längsta åtta dagarna i hela mitt liv.
Jag packade aldrig upp min väska. Jag ville inte göra mig hemmastadd. Det var svårt att läsa mina svenska böcker, då allt blev "för svenskt". Jag skrev extremt mycket i min dagbok istället. Jag vaknade alltid tidigt på mornarna, långt innan jag behövde väcka Arthur. Trots att jag var trött kunde jag inte sova. Ångesten låg över mig. Likgiltigheten. Jag ville bara ligga kvar. På kvällarna la jag mig tidigt för att tiden skulle gå fortare. Jag kunde knappt prata med någon hemifrån utan att gråta. När jag skrev brev till några vänner rann tårarna konstant nerför mina kinder. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.
"Mamma" blev snällare. En kväll gjorde hon en underbar omelett, en annan kväll gjorde hon världens godaste pannkakor, hon bjöd på choklad och frågade om jag inte hade ångrat mig, om jag inte skulle stanna ändå. Min sista kväll åkte vi till McDonalds på drive-in och satte oss på stranden och åt mat. (Dessa tre kvällar var nog de enda som "mamma" inte jobbade.) Självklart började jag fundera på hur det skulle kännas att stanna. Det skulle säkert bli bättre, jag skulle börja skolan så småningom och få träffa folk och jag skulle vänja mig. Till slut skulle jag säkert lära mig hur "mamma" fungerade också. Men det kändes inte bra. Jag skulle åka hem. Det nyöppnade bankkontot avslutades, flygbiljett bokades...
Någon skjuts till flygplatsen i Génève kunde jag inte få, så jag tog en taxi, vilket kostade närmare 700 kronor. Det var värt det. Jag fick åka med en mycket trevlig kvinnlig taxichaufför som pratade franska med mig. Långsamt och vänligt. Ibland försökte hon på engelska. Hon berättade om byggnader och områden vi körde förbi. Det var en lättnad att avsluta resan med en snäll fransyska, om än lite speciell i sina rosa byxor. Jag satt nästan och hoppade av iver på flyget hem. Mamma mötte mig på Arlanda. Vilken lättnad... I Uppsala stannade vi och åt pizza med mina vänner, innan vi fortsatte mot Falun. Vilken otrolig lättnad att vara hemma.
En bit av vackra Lac d'Annecy
I efterhand kan jag inte säga att jag ångrar resan. Jag kan inte ångra den, för det har ju gett mig något, framförallt erfarenhet. Jag har svårt att se saker som misslyckanden och ser det istället som erfarenheter. Jag har fått se den otroligt vackra staden Annecy och det är jag glad över. Och hade jag inte åkt till Annecy, skulle jag aldrig insett att franskan var något jag ville fortsätta med och därmed skulle jag aldrig kommit på att jag ville åka till Paris. Och terminen i Paris vill jag inte vara utan.
Det är historier som den här som har gjort mig alldeles övertygad om att ett aupair-jobb bara är illa.. Usch, jag har så många kompisar som har varit med om samma sak, men ingen har vågat åka hem. Att du vågade lyssna på dig själv tycker jag att grymt starkt!! Den värsta aupair-historien är min kusin som var aupair till den svenska ambassadören i Burkina Faso (tror jag) under ett år. Och föräldrarna var hemska (oftast är det de som är värst). Styrde och ställde, skällde på henne för allt, bestämde vilka hon fick umgås med osv. Att hon var 1000 mil hemifrån i ett litet U-land samt att hennes föräldrar kände den här familjen litegrann gjorde inte saken bättre (hon vågde inte berätta för sina föräldrar att de var så elaka). Men det värsta var när de var på väg hemma och stannade i Paris i tre veckor och hon och barnen fick inte gå utanför hotellrummet förutom om föräldrarna var med (vilket var kanske tre gånger under de här veckorna). Behöver jag säga att hon var helt knäckt när hon kom hem.. Usch!! Men som sagt, jag beundrar ditt mod att åka hem!! Bra!
Allting har en mening, känns det som. Jag känner så väl igen mig, och ändå inte. Starkt gjort av dig, i alla fall. Starkt och modigt av dig att lita till vad du ville! Det beundrar jag.
Starkt gjort!
Det verkar vara lite konstiga människor som har au pairer tycker jag... det verkar som om så många har hemska grejer att berätta!
Min kusin pluggar i Annecy, det är vackert där i Alperna... Skönt också att du inte tror att alla fransyskor är konstiga ;-)
Föresten, ID smink finns högst upp i Åhlens city-huset. Det heter Åhlens Day Spa (tror jag iaf), du ser det när du kommer upp. De har en frisör och lite annat också. Det kostade 300kr (men räcker i säkert ett år minst) och om man vill har borsten så blir det 300kr till. Tjohej! Finns även på NK och flera andra skönhetssalonger, men det är nog samma priser tror jag! Vad ska du göra i Stockholm??
Min adress föll bort
Cicci>> De flesta au pair-historier brukar inte vara några solskenshistorier... Många har det bra visserligen, men au pair-jobbet är väldigt speciellt. En del familjer vill att man ska vara van vid att bo hemifrån, men jag tror bara att det är en nackdel, för då är man van vid att inte anpassa sig efter någon annan och bara ta hand om sig själv. Åker man som au pair direkt efter att ha bott hos sina föräldrar är det nog lättare att bo i en familj. Historien om din kusin i Burkina Faso lät hemsk... fy vad jobbigt! Gud vad bra jag hade det. ;)
Scullz>> Allt har en mening, det tror jag definivt på. (Men jag undrar om det har en mening med att jag är hemma i höst?)
Fred>> Ja, visst kändes det lite jobbigt att ta beslutet, för jag tänkte ju såklart på vad alla andra skulle säga, att jag gav upp för lätt och blablabla. Men jag struntade i det. Man kan inte föreställa sig situationen om man inte är i den.
Åh, ja, Annecy är helt makalöst vackert...
Nädå, jag VET att alla fransyskor inte är konstiga. ;)
Cicci>> 300 kr till för BORSTEN?! Herregud! Då blir det 600 spänn! Ojojoj. Jag visste att själva foundation var dyr, men det struntar jag i, det är det värt har jag sett på min kompis som använder den. Man ser visserligen falsk ut, haha, då menar jag att man ser äckligt filmstjärnesnygg ut i hyn som man aldrig annars gör. Hm, detta får övervägas. Men nu vet jag vart den finns i alla fall. Tack!
Mina föräldrar åker till Sthlm för att gå på teater och jag tänkte åka gratis med och passa på att träffa två kompisar. :) Åker hem på lördag kväll sen, måste plugga... blä.
Jag håller med Fred , jag tycker också det verkar vara många underliga typer som har au pairer. Så många verkar råka ut för så underliga grejer... Jag var en gång på väg till Rom men ångrade mig så att säga i sista minuten. Det kändes inte helt bra med familjen efter några telefonsamtal...
Starkt av dig att åka hem tycker jag. Inget fel att ångra sig.
Jag tror att man kan använda en vanliga borst lika gärna. Typ en från H&M för 20kr. Man kan ju prova med det först så kan man ju önska sig en "riktig" borste i julklapp eller nåt :)!
Therese>> Nej, känns det inte helt bra ska man inte åka. Efter några telefonsamtal med mamman i "min" familj kändes det faktiskt inte heller helt bra. Jag insåg det inte då, bara. Först var jag påväg till Antwerpen. Jag flög ner till Malmö för att träffa familjen (de betalade biljetten). Träffade mamman och den femåriga dottern, som var femspråkig och urgullig. Det kändes helrätt, men tyvärr valde de någon annan (tydligen var det en sorts anställningsintervju, vilket jag inte hade förstått, hade jag fattat det hade jag satsat lite mer på att sälja mig själv).
Cicci>> Tror du verkligen det...? Den från ID verkar liksom vara... gjord för dess foundation... :)
Känner igen det där, jag var också au pair ett tag, men slutade innan året var slut pga av att pappan i familjen var så weird.
Vidr. I.d make-upen och borsten så rekomenderar jag faktiskt att du skaffar den tillhörande borsten när du ändå är i farten. Den ÄR bättre. Men självklart funkar det med en "vanlig" borste också.
mvh
Usch, det är så jobbigt att bo tillsammans med människor man inte trivs med. Att inte trivas i sitt eget hem blir outhärdligt i längden, förstår att du valde att åka hem.
Ellen>> Inte många au pairer som enbart har haft goda upplevelser...
Det blev ingen ID-foundation idag, det blev så mycket annat... hehe. Men tack för tipset, kan behövas, eftersom jag nån gång ska skaffa den...
nadia>> Jaa, det var ingen höjdare...
Ojdå, nu känner jag att jag måste komma ut lite. Vi har Au Pair och har haft Au Pair i ganska många år nu. Tyvärr är det så att om man har en make i karriären samtidigt som man själv flöjtar iväg till Bryssel och inte har några far- eller morföräldrar kvar i livet så kan man inte dessutom ha tre barn. Man måste helt enkelt välja och eftersom ingen av oss ville välja så blev lösningen Au Pair. En av de stora orsakerna till att jag inte pratar om det på min blogg är att det är så negativt laddat. Många jag träffar verkar tro att jag har anställt en piga och många har dåliga Au Pair erfarenheter där de just blivit pigor.
Vi har också haft Au Pairer med dåliga erfarenheter, av våra åtta Au Pairer har två åkt hem.
Jag tycker att om man bestämmer sig för att anställa en Au Pair så måste man komma ihåg vad ordet betyder, det betyder lika, samma, på samma. Tanken är ju att den som bor i familjen ska vara en del av familjen, på lika villkor. Det finns ett internationellt Au Pair avtal som säger att man inte ska arbeta mer en 25 timmar/vecka, vara helt ledig minst en dag/vecka, inte sitta barnvakt mer än två kvällar/vecka och ägna betydande tid åt språkstudier.
Det är klart att det inte är lätt att bo inneboende i en familj, det är inte lätt att ha någon inneboende heller, allt hänger på om man trivs ihop och det kan man ju aldrig veta innan. Det kräver lite hänsyn från bägge parter också.
Jag har försökt att se mina Au Pairer som mina kusinbarn eller någon i den stilen, någon som jag är relaterad till men kanske inte har sett växa upp. Jag försöker satsa mycket på mina Au Pairer, se till att det funkar med utbildning och i relationen till barnen och att man får ett liv och kontaktnät utanför familjen. Mina barn testar också, absolut, men jag vill att både barnen och Au Pairen ska känna att jag stöder vår Au Pair i sådana situationer.
Vi har fortfarande kontakt med de flesta av våra föredetta Au Pairer, det blir ju en ganska djup relation som man utvecklar under ett år om det funkar bra, och det känns viktigt för barnen att folk inte bara kommer och går som utbytbara spelpjäser.
När jag läser ditt inlägg Johanna så gör det så ont i hjärtat, både för dig och för lille Arthur, vilket liv för en sexåring! Jag tycker du gjorde rätt som åkte hem. En Au Pair är ingen slasktratt som man kan använda för att stjälpa över sina barn på i brist på annat.
Tack förresten för tipset på skola och förlåt om jag blev lite långrandig. Jag har tänkt skriva ett inlägg om detta väldigt länge men jag vågar inte riktigt, jag orkar inte kvala in som överklasskärring :-)
tolken>> Wow, tack för ditt långa inlägg! Jättekul att höra från en som faktiskt HAR au pair!
Jag tycker absolut inte att det är överklasstil att ha au pair, för jag förstår att man måste ha det. (I Sverige är det dock kanske mer klassat som överklasstil att ha au pair, men här stressar vi väl ihjäl oss istället, i andra länder är det ju inte så himla ovanligt att ha au pair.) I familjen där jag bodde var det en ensamstående läkarmamma med tre barn på tretton, elva och sex år. Hon jobbade för det mesta, så hon skulle ju som du förstår ALDRIG klara sig utan au pair. Jag har bara skrivit om Arthur, då de andra två barnen var hos sin moster i Spanien under de två veckorna jag var där. Pappan i familjen var död. Tyvärr fick inte jag reda på det förrän vi satt i bilen från flygplatsen i Génève till Annecy. Min situation kändes lite... speciell. Jag önskar verkligen att det hade varit bra, för det hade varit en upplevelse att bo där i 10 månader. Det där med att man ska vara en i familjen, det är jätteviktigt för alla unga tjejer som åker iväg sådär att man blir bra omhändertagen och välkomnande, att "au pair-mamman och pappan" verkligen tar sig tid att få en att känna sig hemmastadd.
Självklart testar barnen, det gör väl alla. Men det är kul att höra att du verkligen satsar på au pairen. Jag tycker absolut att du kan skriva ett inlägg om detta, det skulle vara superintressant.
Tack för supporten! Jag får samla mod till mig. Men resten av din historia gör mig bara ännu mer sorgsen över Arthur;
tolken>> Ja... Han hade (har?) det nog inte så lätt, Arthur.
Hi
live friends chat
Good job.....thanks.....Must be a reason to find friends in your area! Try my page....
G'night