Tårarna brände, men jag kunde inte sluta titta
Beskedet om tsunamikatastrofen i Sydostasien är väl en sådan sak som alla minns. Vi minns hur vi fick reda på vad som inträffat, var vi befann oss och hur det kändes. Precis som när Anna Lindh mördades, när de där flygplanen körde in i World Trade Center och när Estonia sjönk.
För fem år sedan, 26 december 2004, kom min barndomsbästis och hennes mamma hem till oss och fikade. De berättade att en jättevåg kommit in över Thailands södra kust. Lillasystern i familjen befann sig turligt nog vid den här tidpunkten i norra Thailand, men däremot var de oroliga för en annan familj som ingen hört av. Allt lät obehagligt och ju mer jag läste och såg på TV om det, desto större insåg jag att katastrofen var och desto obehagligare blev det. Jag minns att jag följde det mesta av nyhetsrapporteringen via TV4 och att jag satt som fastklistrad framför TV:n. Jag såg varje nyhetssändning och jag såg extrainsatta program. Trots att ingen jag kände var drabbad, så minns jag att jag blev väldigt berörd och att det nästan var jobbigt att se på. Tårarna brände bakom ögonen. Men jag inte kunde sluta titta.
Händelser som jag läser om och ser på TV brukar inte påverka mig särskilt mycket. Men tsunamin drömde jag om. Jag drömde om jättevågor och att jag var under vatten utan att kunna ta mig till ytan och att jag tappade bort familjemedlemmar. Fortfarande fem år efter katastrofen tycker jag att det är enormt gripande att lyssna på överlevandes berättelser från tsunamin. Tårarna finns hela tiden nära.