barajagjohanna

Att ta porträttbilder är kul. Att knäppa tusen gånger efter varandra är skitkul, dels för att knäppandet i sig är roligt, men också för att personen man knäpper på brukar bli lite generad och det slutar oftast med att den skrattar helt naturligt och så får man alltid minst en bra bild. På midsommarafton blev min kamera populär bland de övriga i sällskapet, och när jag hade papparazziknäppt på alla, så blev det hämnden är ljuv. (Visserligen trevligt för mig, som annars inte har bevis för att jag varit med i olika sammanhang då jag vanligtvis finns bakom kameran.) Ungefär en sjättedel av resultatet syns här ovan. Eftersom jag tycker att det är lite jobbigt att bli fotad, så brukar jag grimasera eller titta bort, men till och med jag fick ett naturligt skratt. Jag säger ju det: minst en bild blir alltid bra.