barajagjohanna

inte så bara, egentligen

Det absolut värsta med att vara nyhetsjournalist eller -fotograf måste vara att behöva tränga sig på vid olyckor. Det är som att gotta sig i andras olycka. Det värsta som finns är när man hör journalister vid en olycksplats ställa frågan »hur känns det?» Vad tusan ska man svara på den frågan när man just har krockat med sin bil, eller när ens hus just har brunnit ner?

Redan när vi höll på med nyhetsjournalistik på GUC, var jag säker på att jag inte ville bli nyhetsjournalist. Visserligen kanske jag inte skulle tacka nej till ett sådant jobb, men nyhetsjournalistik är egentligen bara tråkigt skrivande som måste göras inom vissa ramar. Dessutom är det inte min grej att tränga mig på folk, ställa jobbiga och störda frågor. Eller ännu värre - att armbåga mig fram och ta mig förbi massa människor bara för att få ett scoop eller att ställa mig framför en folkmassa för att ta bra bilder. Jag är ingen som armbågar mig fram och trampar andra på tårna. Jag är nog för snäll för att bli en bra nyhetsjournalist eller papparazzifotograf. (Vilken tur att jag inte vill bli det då.)

Idag tog jag en promenad med kameran uppåt området och gick förbi huset som brann natten till igår. Jag stannade till och satte mig på en bänk vid en lekplats, där två flickor i sjuårsåldern gungade och pratade om branden. De undrade vad som hade startat den, om de någon gång hade sett dem som dog och så vidare. Det var läskigt att se hur vissa lägenheter var totalt utbrända.

Ett par poliser var där, skadejouren var där, och en hel del människor promenerade runt huset och stannade och tittade. Biltrafiken på vår gata var tätare än normalt igår och jag gissar på att grannarna till det brända huset är ganska trötta på alla nyfikna Falubor. Trötta på sådana som jag, och jag skämdes nästan när jag tog fram kameran och fotade. Som sagt: nyhetsjournalistik är ingenting för mig. Okej att bara fota, men att hitta ögonvittnen och ställa massor av jobbiga frågor och vara ett pain in the ass, näää.

helt sjukt de där... jag har gått i samma klass som en av personerna som bodde i huset... gumman, jag tackar de högre makterna för att de inte var ditt hus. även om de känns själviskt de oxå... *kramar om*

Vad hemskt att se bilderna såhär, det blir oundvikligt. Jag tar så hemskt illa vid mig just när det handlar om bränder efter det lilla jag minns av när vårt hus brann ner och jag var 6 år gammal. HU, jag kan fortfarande vakna och vara toksvettig om natten och tro att det brinner utanför mitt rum. :S

Usch vad otäckt , vad hemskt att bli av med hela sitt hem och sina saker i en brand

Pumita: Ja, gud ja. Saker som dagböcker, brev, anteckningar och foton går ju inte att köpa nya för pengar.
lisa: Helt sjukt ja. Hemskt när man läser i tidningen (och hör rykten) om allas öden.
Linn: Usch ja, jag hade något svagt minne om att ert hus brann ner när du var liten... Usch och fy.

Therese: Precis, och som jag skrev till Pumita, tänk på allt personligt som man aldrig kan köpa tillbaka för pengar...

Usch, vad tragiskt.
Att vara katastrofjournalist är definitivt inte mitt drömjobb heller. Vissa är dessutom specialiserade pâ sânt, och mâste t.om. be familjen om foton pâ mördade och försvunna osv...

Hemskt - och jag håller med precis.

=) Johanna. Hoppas du mår bra idag? ikväll ska vi se piratfilm :) dreegla över depp

KÄnner igen det där med den s.k nyfikenheten.
När mina föräldrars garage brann ner (de bor i Britsarvet) så var det typ skytteltrafik förbi på vår gata. Jag förstår att man blir less på alla som åker förbi, stannar och tittar. Men så är man ju själv, det räcker ju inte med att läsa allt i en tidning, typ.