barajagjohanna

B1 mailade mig sin bok igår. Hennes skrivprojekt. Hon är duktig, min vän. Jag tvingar mig själv att läsa allt som om jag inte känner berättarjaget jag läser om. Och jag är fångad av texten de två och en halv timmar (!) som jag streckläser. Kanske lyckas jag inte tänka mig bort från B1 riktigt, men jag tror nästan det.

När jag läser påminns jag om att det är lite vemodigt att kursen är slut. Jag påminns också om att fan, jag vill inte sluta skriva! Eller, det är klart jag inte ska sluta skriva, det kommer jag aldrig kunna göra. Men det här med Kreativt skrivande A och Kreativt skrivande B har varit så himla bra för att tvinga mig själv att skriva. "På tisdag ska du ha skrivit om människan bakom den här kontaktannonsen" eller "På tisdag ska du ha skrivit ett möte mellan personen med sprutan och personen med mobiltelefonen". Är jag inte tvungen, är risken så stor att jag struntar i det. Att jag gör annat, som att träna, fika eller bara stirra in i väggen. Jag får inte strunta i det. Får inte får inte.

När jag läser B1 blir jag inspirerad. Inspirerad till att skriva. Trots att jag är fängslad av det jag läser, får jag avbryta för att själv skriva lite.

Hon skriver rakt och naket, nästan lite snudd på privat och kanske som en dagbok - fast bättre, och jag känner hur mycket sådant jag skulle kunna skriva om mig själv, men om ett helt annat ämne. Men det är sådant här man tvekar inför att skriva, sådant här folk kan tycka inte är bra prosa. Att det är för pratigt eller för ostrukturerat. Att det inte är rätt att skriva på det sättet. Men det finns ju inget rätt eller fel. Det är inte för pratigt eller ostrukturerat. Det är ärligt. Och ja, visst är det en annorlunda prosaform som troligen kommer att diskuteras, men jag gillar annorlunda!

Jag har inte sagt det här till B1 (förutom ett sms "Jag är just nu helt inne i din bok..."), tänkte att hon skulle få läsa det själv här. Och det här var tänkt till ungefär fem meningar från början, om vemod och inspiration. Men det blev ju nästan som en recension av ett utkast till en eventuell framtida bok. Lite officiell respons. Inte direkt till B1, utan om B1 till alla som läser här. Det var inte meningen. Jag svävade visst ut.

För att fortsätta att sväva ut och för att minimera chansen för att någon ska orka läsa allt det här, måste jag säga att jag är stolt över att ha gått i en klass där det finns flera människor som jag blir förvånad över om de inte lyckas bli utgivna. Helt ärligt. Jag kommer vara stolt när jag ser deras debutromaner.

Okej. The end.

Klockan tickar. Den har tickat alldeles för fort ikväll (inatt).

Men det är så oerhört dumt att sluta skriva när det plötsligt bara flyter på. Det finns ingen bättre känsla.

Jag kommer gråta när skrivarkursen är slut.

"Reseskildringen och det litterära reportaget rör sig i gränslandet mellan skönlitteratur och journalistik. Det personliga berättarperspektivet är en förutsättning." (Ur Det sjunkna alfabetet - en bok om konsten att skriva, av Peter Gustav Johansson)

Jag läser citatet en gång till. Exakt. Där har vi det. Blandningen mellan skönlitteraturen och journalistiken. Det är där jag är, det är där jag vill utvecklas, det är där där jag vill vara.

Responsen jag har fått från min lärare på mina skönlitterära texter har varit långt över förväntningarna. Man hissas verkligen upp till skyarna av att få höra att man imponerar av språksäkerhet och säkert gestaltande. Jag menar: jag visste att jag kunde skriva, men jag hade faktiskt ingen aning om att jag kunde skriva skönlitterärt... Den litterära delen av min kurs är snart slut. Det är synd att det går så fort, för nu när jag fattar att jag kan om jag bara skriver, så vill jag ju fortsätta. Se om jag kan utvecklas. Men snart börjar den journalistiska delen, vilket ska bli väldigt intressant det också: Kommer det kännas som upprepning eller kommer det kännas nytt även för mig? Kommer jag överhuvudtaget tycka att det är roligt? Kanske kommer jag känna att det är skittråkigt och därmed får en helt ny syn på mina (osäkra) framtidsplaner?

Det finns alldeles för mycket dålig journalistik. Jag avskyr när jag ser en artikel som ska vara objektiv, men är så tydligt vinklad att vem som helst kan upptäcka det, även någon som inte råkar ha läst journalistik. Jag är pissed off och nu har journalist + ansvarig utgivare fått ett långt mail från mig, förhoppningsvis sakligt och inte alltför upprört. Bara så ni vet.

och några papper är nedklottrade.

Ännu inget utkast, men likväl början av en synopsis.

Det brukar börja bra och sedan avta. Inspirationen finns, men fantasin tryter. Känner igen symptomet, börjar tappa greppet. Men just nu har jag ju all tid i världen att bara skriva, inte tänka. Jag ska försöka ta vara på den tiden.

(Med tanke på att min chef förra sommaren visste att jag skulle till Frankrike innan jag själv hade bestämt mig om det, vågar jag knappt längre skriva några planer på bloggen. Men om vi säger såhär: att jag börjar värma upp skrivandet kan ju vara en fördel för eventuell framtida skrivarkurs, wherever, whenever...)