Träffande...
- Din personlighetstyp:
Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.
Kärriärer som skulle kunna passa dig:
Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, SYO-konsulenter, journalister, religionslärare.
Tryggare kan ingen vara
Vilket oerhört vackert dop! En dopgudstjänst på föräldrarnas brygga vid Runns strand i ett jättehärligt sommarväder. Åh, det var så fint. Jag höll i Oliver, hans faster läste dikter, hans yngsta morbror tände dopljuset, hans äldsta morbror hämtade dopvattnet i sjön och hans morfar spelade piano. Det hade inte kunnat bli finare.
Och vilken skön dag. Efter dopceremoni och mat blev det tårta och 30-årskalas för min syster. Barnen hoppade i vattnet och det har nog aldrig varit så mycket människor samtidigt på bryggan förut. Eftersom släkten på mammas sida kommer långväga ifrån, stannade de kvar över natten, så på kvällen blev det krovgrillning och massor av snack. Och barnen, de badade igen och igen.
Jag titulerar mig inte längre bara som världens stoltaste moster, utan även världens stoltaste gudmor till världens gulligaste lilla kille!
31 maj
Hela Sverige grillar.
(Okej, det känns något bättre nu, för jag har haft ett skönt få-ur-sig-irritationerna-samtal med en medlem i världens bästa PMS-kärring-klubb.)
Lördag kväll, klockan har hunnit bli elva. Min onyktra lillebror ringer och sjunger Leksandssånger för mig tillsammans med sina onyktra kompisar. Och jag tänker sova. Det var dagens tyck-synd-om-mig-inlägg.
Tidslinje
För 15 år sedan...
var jag en nioårig teaterapa.
ville jag bli författare.
älskade jag min (fula, hur kunde jag älska den?) fleeceväst som jag gick omkring med i skolan.
För 10 år sedan...
fick jag korsett för att min ryggrad skulle sluta krökas.
hade jag nedräkning eftersom jag skulle få åka på språkresa - men först om ett år...
skrev jag tjejtidning på nätet.
För 5 år sedan...
bodde jag i en etta i Uppsala.
läste jag journalistik och jobbade extra som telefonförsäljare och hade alldeles för mycket i skolan.
var jag aktiv inom Svenska Frisksportförbundet och åkte på kurser, ledde ungdomsträff och skrev tidning.
För 3 år sedan...
pluggade jag i Paris och skulle precis flytta från älskade Montmartre till Marais.
blev jag så fylld med upplevelser att jag fortfarande kan leva på det.
var det trettio grader varmt i Paris och jag var svettig var jag än gick.
För 1 år sedan...
var jag sjukskriven efter min ryggoperation.
hände det inte mycket om dagarna.
såg jag fram emot hösten som skulle innebära färdigläkt=träning och kreativt skrivande.
För 3 månader sedan...
var jag på babysång med min systerson.
läste jag kursen "Skrivande, identitet och makt" och hade extremt mycket att läsa hela tiden.
var jag nästan ständigt hög av endorfiner tack vare aerobics.
Igår...
jobbade jag och var så trött att jag somnade i kontorsstolen i några minuter.
var jag barnslig och pussade, sjöng, kittlade, matade, badade, bytte blöja och grimaserade åt Oliver.
hade jag väldigt svårt att få något vettigt gjort i pluggväg.
Idag...
jobbar jag igen och var så trött även idag att jag tog en kvarts sovande rast i massagestolen.
ska jag äntligen komma igång med träningen igen efter för mycket sjukdom.
känner jag mig hemskt stressad över allt jag ska hinna göra på en dag.
Imorgon...
måste jag nog handla mat.
ska jag skriva färdigt allt och skriva ut massor av papper till skolan.
blir jag intervjuad till en B-uppsats om att vara hockeysupporter.
Om 1 år...
bor jag troligen inte i Falun, utan i någon stad som börjar på S. Troligen.
hoppas jag att jag är nöjd med det läsår som går mot sitt slut.
har jag egentligen ingen aning om vad som händer i mitt liv.
Att ge upp och att inte ge upp
Högskoleprovet. Det kändes så himla bra när jag satt där idag. Jag tror nästan jag började le när jag föreställde mig mitt resultat och drömde mig bort om hur jag blir antagen på det där programmet norrut... Men så kom jag hem och rättade provet. Den delen som gick överlägset bäst räknades förstås bort. Och delen som gick överlägset sämst räknades. Så... nä. Nä.
Jag har nog gett upp nu. Tror jag. Jag tror inte jag orkar.
Med Leksand är det en annan sak. Jag ger aldrig upp. Men det går inte att komma ifrån att det är tungt. Jättetungt.
Tur det finns ett lyckopiller i min systerson. Och att jag har en vän i Uppsala som jag kan ringa och skrika ut min irritation och frustration över allt och alla till. Hon gör samma sak. Och vi skrattar åt varandra och oss själva. (Ja, vad var det som gick fel med oss?)
Hjärnspöken hos skoliosopererad kulla
Grym vägskylt utanför Motala.
Det var en lång dag igår. Mamma och jag började köra mot Universitetssjukhuset Linköping tio i sex på morgonen. Hem kom vi tjugo över sex på kvällen. Efter tidig uppstigning, anspänningar och en hel dags stillasittande var jag milt uttryckt helt slut när jag kom hem. Jag kunde göra nästan vadsomhelst för att bara få lägga mig och sova. Istället gick jag och tränade aerobics... Det var visserligen skönt att skingra tankarna, men min hjärna orkade inte sända ut signaler till kroppen att göra rörelserna ordentligt. Min kropp gjorde vad man skulle göra - jag gjorde stegen åt rätt håll, gjorde rätt rörelser med armarna - allt funkade. Däremot orkade min hjärna inte låta kroppen ta ut rörelserna ordentligt. Jag kände mig helt... överkörd. I styrkan däremot körde jag stenhårt av ren ilska av att det finns vissa saker som jag inte klarar lika bra som förr och vissa saker som jag inte bör göra. För tillfället var jag inte på topp humörmässigt.
Läkarbesök i Linköping igår alltså. Det gick bra, ryggen ser ut som den ska, skruvarna är på plats, ingen övre krök har bildats. Egentligen som väntat, men samtidigt inte. Mina hjärnspöken säger mycket annat ibland. Därför är det oerhört bra att få träffa min läkare och inte bara höra, utan även se honom säga till mig att det ser ut som det ska. Jag måste få höra det. Helst varje dag, för jag glömmer så fort. Jag glömmer så fort att redan när jag kom hem igår och tittade på bilderna av mitt ärr, såg jag bara min snedhet. Redan samma dag som ett positivt läkarbesök kommer alltså hjärnspökena! Jag är inte spikrak, men jag är fantastiskt mycket rakare än innan operationen - och jag vet ju att det är det jag bör titta på. Jag hade kunnat bli rakare och det kanske är det som stör mig, men jag vet att min läkare för ett år sedan sa att »det ska ju hålla också». Nu har jag fått reda på exakt varför jag inte gjordes rakare än såhär: det hade varit en större påfrestning för ryggraden och kanske hade den kompenserat genom att utveckla en krök i övre delen av ryggen som även den skulle behöva opereras i framtiden. Men framförallt hade man också behövt operera mig i ännu en kota i ländryggen, vilket hade försämrat min rörlighet betydligt idag. Jag hade fått betala ett högre pris för att bli rakare. Skulle det vara värt det? Troligen inte. Och jag vet att det är det här jag måste få in i hjärnan och tänka på. Särskilt när jag faktiskt ser så gott som rak ut med kläder på. Banka in det i hjärnan på mig, någon.
Men det går inte att undvika svackorna som kommer ibland.
Hjärnspöken...
Egentligen vet jag ju att jag helt enkelt bara är lite klokare, lite mer mogen... höhö.
Ett år senare...
En grönklädd kvinna ger mig en spruta på handen och håller sedan en lugnande hand på min arm.
»Nu kommer det snart att snurra till lite i huvudet på dig», säger hon vänligt, utan att släppa taget om armen.
Jag är spänd inför hur det ska kännas. Jag lyssnar till ljuden av fotsteg och tickande utanför rummet och hinner tänka att jag tycker om människorna här. Innan allt blir svart snurrar det till i huvudet på mig en gång, två gånger, tre gånger.
När jag vaknar några timmar senare vet jag vad jag har varit med om. Jag vet att jag är på Universitetssjukhuset i Linköping och att jag blivit opererad för skolios. Men jag vet inte var på sjukhuset jag är. Uppvaket, gissar jag. Jag känner inte igen människorna.
»Operationen gick bra», säger någon.
Sedan somnar jag igen.
Nästa gång jag vaknar, är mamma och pappa vid min sida. De säger att läkaren sagt att jag har blivit jätterak och att allt har gått så bra. Jag försöker känna efter i ryggen. Det känns stelt och annorlunda och det gör lite ont. Medan mamma pratar med en läkare, berättar pappa för mig vilka elitserielag som är klara för att möta Leksand i kvalserien. Mamma och pappa stannar inte så länge. Jag är trött. Någon gång kommer läkaren som opererade mig och tittar till mig. Jag minns inte vad han säger till mig, men det är skönt att känna igen ett ansikte. Jag hör något om en punkterad lunga och en slang som måste sättas in, men jag tänker inte så mycket på det.
Min ena lunga punkterades under operationen. Det är fullt på intensiven, så jag får ligga kvar på uppvaket i ett dygn - vilket känns som dubbelt så lång tid. Kvinnor och män i vita rockar stressar runt. Vi är flera stycken som ligger i samma rum, med bara draperier mellan oss. Jag vill sova, men det är svårt. Med jämna mellanrum kommer sköterskor till mig för att ta tempen, ge mig en spruta och kontrollera att jag kan vicka på mina tår och lyfta på mina armar. Det känns som om jag blir störd så fort jag har somnat. Patienten bredvid mig bara kräks, en annan gråter och verkar ha förlorat ett barn. En tredje får berättat för dig att hans hjärta inte orkar längre och att han snart kommer att dö. Det känns overkligt att ligga några meter därifrån och höra. En fjärde bara skriker att han har ont och får snart höra att hans operation inte gick som förväntat - han måste opereras igen.
Jag vet inte vad klockan är. Jag har inget tidsbegrepp. Det känns som om jag har legat på uppvaket i minst två dagar. Det är en lättnad när två sköterskor från min avdelning kommer och hämtar mig. De ställer min säng och kopplar alla slangar och apparater tillrätta på rum 22 på barnkirurgen, allra högst upp i sjukhuset. Det är lunchtid, ett dygn efter att jag har opererats. Datumet är den 1 mars 2007 och resten av dagen är ganska dimmig till minnet.
28 FEBRUARI 2008
Har drömt väldigt märkligt under natten. En väldigt speciell dröm som jag skulle vilja fortsätta att drömma. En dröm som har lite att göra med det som hände för ett år sedan. Vill bara somna om när jag vaknar. Är för trött för att stiga upp och vara seriös. Men jag gör det ändå. Dagens aktiviteter: försöka göra intervjuer till mitt reportage, ta en sväng på stan och ikväll köra stenhårt på aerobicsen. Det är lite annorlunda aktiviteter mot vad jag klarade för ett år sedan.
Jag har aldrig tyckt att årsdagar är särskilt speciella. Men det här datumet är lite speciellt. Det går inte att komma ifrån. Men overklighetskänslan är lika stor, om inte större, idag som för ett år sedan. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det är jag som varit med om allt detta. Det är inte annat än att jag kan bli lite impad av mig själv...
Ett år efter den där konstiga dagen - dagen före det läskiga
Fortsättning följer imorgon...
Underbara unge
Idag var han glad, min systerson, 4,5 månad. Kan man göra annat än att skratta liksom?
Småsaker i det stora hela
Limbo. Det kommer jag aldrig kunna göra igen. På grund av operationen. Att böja sig sådär långt bakåt kan ju inte jag göra, liksom.
(Måste testa.)
Pja. Nä. Det går ju, men inte mycket. Jag kommer aldrig kunna vinna i limbo.
En steloperation av ländryggen får många att tänka »oj, hur är det med dig nu då? Känner du dig inte stel? Kan du röra dig som vanligt? Är det mycket du inte kan göra?» Okej, vad kan jag inte göra? Hrm. Jag kan tydligen inte vinna i limbo. Jag har lite svårt att bli elitgymnast och jag får inte hoppa bungyjymp. Det är väl ungefär allt. Och jag tror bestämt jag kan leva utan det. Att jag inte är lika smidig och vig längre är visserligen tråkigt och gör mig lite ledsen ibland, men kanske kan jag träna upp det, och kan jag inte det, så... ja, då är ju det en skitsak i det stora hela egentligen. Jag kan ju definitivt inte kalla mig stel i alla fall. Trots att jag fortfarande känner av småsaker som exempelvis känselbortfall och trots att det är något som faktiskt kallas steloperation, så finns det inget som hindrar mig i vardagen och det tycker jag är ganska häftigt.
Fan, jag sitter här och tittar på bilderna från sjukhuset... jag kan aldrig låta bli att bli tårögd när jag ser dem. Jag kan inte förstå att det är jag, att det är jag som ligger där i sjukhussängen, blek, med slangar och apparater... Det är så avlägset. Samtidigt är det fortfarande nytt. Samtidigt märker jag fortfarande förbättringar med kroppen. Det är så jäkla konstigt. Och lite häftigt.
Imorgon ska jag röntgas igen. Det är alltid lite nervöst.
Håll tummarna för att allt ser ut som det ska.
Gravera.
Isolera.
Briljera. Markera.
Diskutera. Imponera.
Parkera?
Ett paket kastades in genom brevinkastet...
I paketet fanns den finaste presenten från min speciella vän i söder. Se bilden. Min familj har inte varit här och fikat ännu, så något mer har jag inte hunnit få. Men jag är övertygad om att den här födelsedagspresenten toppar listorna om den finaste och mest personliga presenten, samt den finaste gesten. Det är så mycket mer än ett block, ett pennfodral och en penna. Jag hade inte kunnat bli gladare. Tack, L!Tjugo minuter efter midnatt ringde molgan och sjöng. Även Ida har sjungit genom mobilen, och Oliver gjorde så gott han kunde. Vid tio på förmiddagen ringde dessutom en okänd kille och sjöng. Nu väntar jag bara på tårtan.
Januari betyder födelsedag
Jag minns min tolfte födelsedag. Det var party hemma hos mig. I vardagsrummet hade vi flyttat undan borden och stolarna och istället ordnat dansgolv. Taklampan var täckt med rött silkespapper för att få häftigare sken. På ett litet bord med hjul stod chips, popcorn, ostbågar och godis av alla möjliga sorter. Till tonerna av Bryan Adams, rodnade jag när jag dansade tryckare med honom som jag fått chans på något år tidigare.
Idag är det fjorton dagar kvar till den tjugofjärde födelsedagen. Det lär väl knappast bli vita rosetter i håret, eller rodnande tryckare under rött sken från taklampan, men för första gången sedan jag fyllde 15, tycker jag i alla fall att det ska bli roligt att fylla år. Jag ser fram emot min födelsedag. Åldersångesten verkar inte vara lika påtaglig i år, vilket är sjukt skönt och antagligen en faktor till att jag ycker att det ska bli trevligt att fylla år. Den sortens ångest kommer säkerligen tillbaka snart, så jag får vara glad så länge jag slipper den.
Det är ganska skönt att fylla år i januari. För det första så är det bra att fylla år tidigt. Att vara äldst i klassen var ofta ganska roligt. Man får liksom göra allt först av alla kompisar. Gå på barnförbjudna filmer, köra moppe, börja övningsköra, ta körkort, komma in på krogen... En fördel med att fylla år nära efter jul, var att jag visste att det jag inte fick i julklapp, det skulle jag få i present. Och fortfarande är det ju så att om jag kommer på något efter jul som jag borde ha önskat mig, så finns ju chansen att jag kan få det i present. Folk verkar dessutom få lite ångest när det blir januari. Många har slut på pengar efter jul och mellandagsrea, tycker att det är kallt och för långt till sommaren. Att ha sin födelsedag mitt i allt, underlättar kanske, för jag har då aldrig ogillat januari. Tvärtom.
Till varje hockeysäsong kollar jag spelschemat och hoppas att Leksand ska ha hemmamatch på min födelsedag. Det händer dock aldrig. Dålig stil. I födelsedagspresent önskar jag mig istället snö, en fin dag och mammas prinsesstårta.
87 kr
Oj, tänkte jag först när jag såg det.
Wow, tänkte jag sedan. Vad bra jag är. Ett köp till och det hade inte gått igenom.
Jag tycker faktiskt att det är lite komiskt att jag klarat mig nästan exakt på det jag hade på kontot när jag åkte till Paris. Vi snackar ungefär fyratusen kronor, och dem innefattar (förutom godsaker till mina egna naglar, läppar och hud) även boende, mat, métro, flygbuss och, lyssna nu: samtliga julklappar. Till råga på allt innefattar det också en efterlängtad svart skinnjacka, en efterlängtad svart/vitrutig kort kjol och två roliga halsband.
Jag sa: inklusive samtliga julklappar.
Det gjorde jag fan bra ändå.
Inget tålamod nog att bli förstådd
Utmanad
Pratar du fortfarande med personen du kysste senast?
Jo.
Vilka vitaminer tog du när du var liten?
Åh, vad hette den... den där gula c-vitaminen i en svart flaska? Nåt med sol...
Vad åt du senast?
Chips.
Har du fått någon komplimang i dag?
Ja, jag var och fikade hos L och hon sa att jag hade en fin klänning och fina stövlar.
Har du varit med i en rättegång?
Jag har varit åskådare.
Är du polare med grannarna?
Nej.
Vilket språk pratar din mamma?
Svenska.
Vilka länder har du bott i?
Sverige, och Frankrike kanske jag kan räkna med.
Senaste piercingen?
Ja, det var väl öronen då, för sjukt många år sedan.
När åkte du bil i mer än femton minuter senast?
I förmiddags.
Gay?
Näe.
Har du däckat eller spytt för att du har druckit?
Nej, varken eller, och jag lär väl vara en av få. Jag är så skötsam, så.
Har du något husdjur?
Inga fler än dammråttorna.
Har du täckt någons hus med toapapper?
Nä. Däremot har jag täckt min kompis med toapapper en gång. Vi var väl 10 år och skulle på halloweenfest. Hon skulle vara mumie.
Har du varit på stranden?
Många gånger.
Minns du din/dina musiklärares namn?
Japp. Bertil.
Hur bra är din syn?
Den kunde varit bättre.
Har du varit på ett party?
Nej, jag har aldrig satt min fot på ett party... (vilken fråga...)
Skulle du kunna tänka dig att simma med hajar?
Nej, tack.
Har du varit utomlands?
Senast för fem veckor sedan och nästa gång om en och en halv vecka.
Vilket är det bästa bröllop du varit på?
Min kompis A hade ett fint bröllop och den bästa bröllopsfesten.
Skulle dina föräldrar bli arga om du blev avstängd från skolan pga slagsmål?
Nej, jag tror bara de skulle bli jäkligt förvånade.
Var är dina syskon just nu?
Lillebrorsan är på något julbord/fest, men var de andra två håller hus vettetusan.
Vad var den senaste drömmen som du minns?
Jag minns drömmen jag hade natten till igår, och den handlade om att en person sa att en annan person inte pratade om något annat än mig. Och det var någon fest inblandad. Annars drömde jag häromnatten att jag skulle gifta mig med Ivana. Hahaha.
Vem ringde dig senast?
Min kära kompis R.
Vilken tid gick du upp i morse?
Kvart över nio.
Vad ska du göra i helgen?
Jobba, klä granen (ifrågasätt inte), baka pepparkakor och adventsfika.
Vad står det i det fjärde sms:et i din inkorg?
"Vi är leksands if vi är leksands if vi är leksands if, norra ståÅååÅååÅåå" (lillebror...)
När var du riktigt sjuk senast?
Hmmmm. Minns inte.
När såg du en kändis senast? Vem var det?
Det måste väl varit Winnerbäck på konserten.
Vad finns i din bakficka?
Jag har klänning på mig, så jag har ingen bakficka.
Har du färgade linser?
Jag har inga linser. Och färgade linser förstår jag inte vitsen med. Lika lite som jag förstår vitsen med typ lösnaglar, löshår och silikonbröst.
Vad gjorde du klockan två i natt?
Gick och la mig.
Vad är det första du gör på morgonen?
Går på toa.
Vad ska du göra efter det här?
Jobba vidare.
Feel free to anta utmaningen, liksom.
svart-black-noir
sot
sotig
sotare
sotast
sotigast
sotare
sotis
Ett år kan gå tydligen gå fort
Insåg just att det idag är exakt ett år sedan jag var på Universitetssjukhuset i Linköping för första gången. Ett år sedan jag vaknade med en nervositet så stor att det inte går att beskriva. Ett år sedan jag fick beskedet från min läkare: jag måste opereras. För ett år sedan hade jag inte en aning om hur jag skulle må, känna eller se ut om ett år. Nu har det alltså gått ett år år sedan det läskiga beskedet och jag är opererad, jag är läkt och bortsett från några petitesser mår jag i princip som vanligt, bara lite rakare. Jag ville bara säga det.