barajagjohanna

Var ska jag börja? Tre bra saker har hänt idag och jag har sedan mitt sjukhusbesök befunnit mig i någon konstig bubbla av lyckorus. För det första: besöket på ortopedmottagningen på Universitetssjukhuset i Linköping gick som förväntat bra. Men att det skulle kännas SÅ positivt hade jag ingen aning om. Min läkare mötte mig genom att säga att jag typ är rikskändis. Jag är en guru, tydligen. Jag förstod ingenting, men insåg snart att han menade på grund av min blogg. Min blogg om skolios. Bloggen jag började med för att skriva av mig om mina oroligheter inför den stora operationen jag skulle gå igenom. Bloggen utvecklades till att jag dokumenterade saker för min egen skull, men fler och fler hittade dit - det finns ju inte så mycket färsk information om skolios på nätet. Idag hjälps många som ska opereras av det jag har skrivit. Jag har bara beskrivit mina egna erfarenheter och upplevelser, rakt upp och ner och okomplicerat, men tydligen behövs något sådant. Bland annat min egen läkare använder min blogg genom att både läsa den själv och att rekommendera den vidare till andra patienter. Jag överröstes av så mycket beröm om min blogg att det nästan blev genant till slut. Men självklart är det fruktansvärt roligt att höra. Nog om bloggen. Min rygg ser ut som den ska. Metallstagen och skruvarna sitter på plats. Allt är som de ska. Och mitt ärr är bland de finaste min läkare har sett, topp två någonsin, sa han. Det skulle inte kunna vara finare. Det brukar tydligen vara mycket, mycket, mycket bredare på magen.

Den andra bra saken då... Mamma och jag vaknade på hotellet strax innan sju imorse och skulle just stiga upp för att göra oss i ordning för frukost, då systers pojkvän ringer och berättar att de fått en pojke för tjugo minuter sedan, två veckor innan beräknad ankomst. Jag har blivit moster åt den sötaste lilla killen.

Väl hemma i Falun bar det alltså av mot sjukhuset och BB för att träffa syster, systers pojkvän och den nyfödde. På bilden till höger syns en stolt moster tillsammans med den lilla pojken på 50 cm och 3200 gram, endast 11 timmar gammal. Han trivs bra hos moster - och hos de flesta andra, han är världens snällaste.

Nu ska pojkens moster åka tillbaka till BB för att leverera godis och tofflor. Därefter är det mat, hockey och plugg som gäller, för att stiga upp i ottan och åka till jobbet. Moster är lite stressad... Den tredje bra saken tar hon en annan dag.

Jag sitter i min säng på ett hotell i Linköping. Imorgon ska jag till sjukhuset för återbesök hos läkaren som opererade mig. Det här besöket bör bli muntrare än de tidigare två, men jag kan inte låta bli att vara lite nervös... Och medan jag är på sjukhuset i Linköping för kontroll av ryggen, händer något heeelt annat på sjukhuset i Falun...

Men nu ska jag sova, för jag längtar efter frukostbuffén.

Idag för 6 månader sedan låg jag på operationsbordet på Universitetssjukhuset i Linköping, för att göra det, förhoppningsvis, största ingreppet i hela mitt liv. Min sneda skoliosrygg skulle rätas upp och jag stelopererades i fem kotor i ländryggen. Någon gång efter lunch väcktes jag och fick höra att operationen hade gått jättebra. I åtta dagar låg jag kvar på sjukhuset, fick massor av medicinering, fick hjälp att börja stå och gå och röra mig med min nya kropp. När jag kom hem orkade jag inte gå mer än hundra meter och sitta upprätt orkade jag inte mer än fem minuter. Jag orkade inte ens göra min egen frukost.

Det är en ganska hissnande känsla, det här... att det redan har gått ett halvår. Det är svårt att försöka beskriva känslan. Fortfarande efter ett halvår kan jag haja till när jag ser bilder på mig själv - jag känner inte igen den där (nästintill) raka ryggen, vems är den?

Varför just ett halvår är så viktigt, beror på att det är under den tiden jag har haft restriktioner. Det är så lång tid det tar för skelettet att läka. Nu ska (peppar, peppar) min ryggrad vara lika stark som alla andras. Idag får jag börja träna igen. De senaste dagarna har jag tyvärr haft ont i ryggen, vilket jag nästan aldrig har, och inte känt mig på topp, men jag hoppas att jag mår bra under dagen, för ikväll har jag nämligen tänkt att stå på träningsgolvet igen.

Att det har gått ett halvår och att jag är läkt firas med fest på lördag. Enda sedan innan jag opererades har jag sagt att när det har gått ett halvår, då blir det fest. Jag vet inte hur många månader jag har tjatat om 1 september. Det är en viktig dag.

Från och med idag är jag friskförklarad, åtminstone hos Försäkringskassan. I praktiken är jag inte läkt och jag känner mig nog inte riktigt redo att jobba heltid, men eftersom jag inte har någon heltidstjänst, utan bara 75% och nu är uppe på den sysselsättningsgraden, menar Försäkringskassan att jag är frisk.

Ja, sjuk har jag ju aldrig kallat mig.

Men, ja. Back on track.

Soluppgången tidigt imorse var härlig. Det doftade så otroligt gott av regnet som fallit under natten. Jag kände någon sorts... glädje över att vara vaken så tidigt, stå på balkongen och andas in den friska luften. Men jag vet inte. Nu kände jag plötsligt ett behov. Av att dra. Lämna allt för ett tag. Ha kul någon annanstans. Trots att jag har gjort en hel del på sistone, umgåtts med vänner och trivts, så kom plötsligt dra-behovet. Fly? Jag vet inte.

Jag vet inte varifrån rastlösheten plötsligt kom. Jag har bara mina aningar.

• Jag längtar efter att göra rygglyft på gymet.
• Jag längtar efter att kunna springa när jag har bråttom.
• Jag längtar efter att vara genomsvettig efter ett träningspass.
• Jag längtar till jag utan ansträngning plockar upp något från golvet.
• Jag längtar till jag utan problem kan sätta mig på och resa mig från marken.
• Jag längtar efter min fest (september, folks, då firar vi förhoppningsvis att jag är till hundra procent med igen).
• Jag längtar efter att resa utomlands.
• Jag längtar efter att göra situps.
• Jag längtar till jag kan sitta stilla längre stunder.
• Jag längtar till jag pallar ta tåget och hälsa på kompisar i några dagar.
• Jag längtar efter att kunna prova och använda tighta jeans utan att benet gör ont. (Strumpbyxor under klänningar är visserligen fint och mjukisbyxor är skönt, men det hade varit trevligt med mina tighta jeans som omväxling.)

Men framförallt längtar jag efter att få dansa. Dansa, gärna på krogen men i synnerhet att få frigöra endorfiner i en danssal.