Ibland behöver man en spark i arslet
Hela dagen har jag känt: vill inte, orkar inte.
Runt femtiden i eftermiddags somnade jag med en bok i handen. Bestämde mig för att lägga mig i soffan en halvtimme. Sagt och gjort.
Vaknar till och inser: jag borde göra mig iordning.
Tänker: vill inte vill inte vill inte.
Skickar sms till A: "Aerobics? Jag är så sjukt trött å omotiverad - behöver en spark i baken..."
Då ser jag att hon redan har skrivit till mig på msn, hon hoppas jag kommer ikväll och svettas tillsammans med henne. Det var allt som behövdes. In i badrummet för att raka mig under armarna och under den stunden hade A ringde två gånger och skickat ett sms: "Tänkte att du skulle svara så jag kunde ha ett peptalk med dig! Klart du ska med på aerobics! Jag kan tom skjutsa hem dig om du vill! Känn på den!"
En mening från en kompis och att hitta snygga träningskläder i garderoben - det gör mig uppenbarligen superpeppad på en gång. Attans vad underbart det är med träningskompisar. Och snygga träningskläder. Dags att dra och shejka some ass.
Men... jag är ju inte allergisk...
Min läkare ringde och berättade att husdammskvalster var det enda som blodprovet gjorde utslag på. Kvalster är vanligt och gör inget att de finns, tydligen - såvida man inte är allergisk... Men nu har jag tydligen kvalsterdammallergi. Så det är därifrån mina irriterande utslag kommer... Utslag som ger klåda. Utslag som förvärras av stress. (Tänk på mitt senaste halvår och föreställ er hur kul detta har varit emellanåt...)
Men jag hade hoppats på att få något enkelt svar som att jag är allergisk mot något i maten, som jag kan undvika att äta istället för att svälja allergitabletter. Kvalsterdamm var ju jobbigare - det innebär ju bara sjukt mycket merjobb eftersom jag måste tvätta oftare, dammsuga oftare, vädra oftare. Och det kan man ju inte göra varje dag. Vad irriterande.
Aaaaerobiiiiics!
Sist jag var på aerobics måste vara för säkert fyra år sedan. Men gud, vad jag älskade det. Jag bodde i Uppsala och var stammis på Friskis&Svettis aerobicspass. Jag var där så ofta att jag till slut fick inflammation i benhinnorna och fick vila från allt i säkert två månader. Men jag köpte nya, bättre skor och åkte iväg en helg på aerobicsledarkurs. Grymt kul. Sedan flyttade jag från Uppsala. Och av någon anledning blev aerobicsen kvar där.Men ikväll har jag varit på aerobics igen. Lite spänd var jag, för det var som sagt några år sedan och ett "vanligt" jympapass som jag är van vid innehåller ju inte mer än två kombinationer, ofta inte ens det. Dessutom är aerobics fartigare, det är häftigare rörelser - jag funderade på hur det skulle gå med min rygg...
Äh, vad hade jag att oroa mig för? Det gick skitbra. Eller visst, vissa steg fastnar man på, men det gäller att gå flera gånger, så sitter det. Och det var så jäkla kul. Aerobics är så jäkla kul. Det är så roligt eftersom även uppvärmningen är upplagd i s.k. block (ett block är uppbyggt av fyra "åttor", d.v.s. fyra åtta-takters-steg). Till och med styrkan är roligare upplagd. Det är roligare övningar, mer i takt till musiken. Och så själva konditionen sedan... ojojoj. Det är det som är så kul med aerobics: det blir tuffare och tuffare samtidigt som musiken blir tyngre och hårdare och till slut är det tungt och snabbt och det är så satans kul! Trots att man kan falla ner till golvet och kollapsa av utmatthet, så går det inte - man fortsätter, för det är så himla roligt.
Jag snackade i våras när jag inte fick träna, att jag längtade efter att få känna mig ordentligt utmattad efter träningspass igen. Jag längtade överhuvudtaget efter att träna, men att gå därifrån och känna svetten droppa från ansiktet, det längtade jag efter och jag visste att det skulle dröja. Jag tror att jag redan har sagt för ett tag sedan att jag äntligen fick uppleva det där med att vara utmattad efter ett pass. Jag visste inte vad jag pratade om. För idag, folks, idag kan vi snacka utmatthet, högrött ansikte, droppande svettpärlor och så endorfinutsöndring som heter duga...
Nästa torsdag vet vi var vi befinner oss igen, kära A!
Bild från en artikel i Friskispressen om Patric Ekström. Patric är en av Sveriges bästa aerobicsinstruktörer, och var aerobicinstruktör på Friskis&Svettis i Uppsala på min tid.
Migränanfallet du inte vill ha
Vid elva på förmiddagen vaknar du, lätt illamående och med lätt huvudvärk. Du äter frukost framför datorn, illamåendet verkar inte vara så farligt, och huvudvärken verkar än så länge inte bli värre.
Du lägger dig i soffan och läser en bok. Huvudvärken gör sig påmind.
Strax efter klockan ett tar du en Ipren och lägger dig i soffan med en filt över dig för att försöka slumra bort huvudvärken. Det går inte. Huvudvärken blir allt värre. Du känner hur det mer och mer börjar likna migrän. Till och med det tysta ljudet av datorn gör ont. Du stänger av dator och mobil och kisar av smärta av ljuskänslighet när du släcker lampor och drar ner persienner.
Du sväljer två Eeze migräntabletter och lägger dig tillrätta i sängen. Du måste få sova nu. Du känner igen alla tecken. Det här går bara över av tabletter plus sömn. Men det är som om knivar skär i ditt huvud, det gör för ont för att sömnen ska kunna ta över. Du är nära bristningsgränsen. Men du ligger och tänker att du fortfarande är kapabel till att lyfta på telefonen och ringa 112 om det blir för jobbigt. Du föreställer dig hur ambulanspersonal kommer och hämtar dig, hur de ger dig något så att du somnar. Du vill bara bli nedsövd. Försvinna. Sova. Vakna och må bra.
Telefonen ringer. Det skär i huvudet. Du svarar svagt med en desperat vilja om att lägga på fortast möjligt. Det är din mamma och du säger bara "jag har migrän, försöker sova" och lägger snart på luren.
Hela din kropp är kokhet av för mycket kläder men du har för ont för att orka klä av dig, och täcket måste du ha över dig för att få bort så mycket ljus som möjligt. Illamåendet blir allt värre. Då du märker att sömnen aldrig vill ta över, din mun är torr och du mår så illa att du inte står ut, går du till toaletten, blundande. Du känner dig fram längs väggarna. Vattenglaset står kvar på handfatet. Du hinner inte dricka något vatten. Du kräks. Flera gånger.
När du inser att det är lugnt, går du tillbaka till sängen, tar av dig de tjocka mjukisbyxorna och kryper ner med åtminstone en lättnad: du mår inte illa längre. Knivarna skär dock fortfarande i ditt huvud och du kämpar för att ligga så bra som möjligt så att du ska få somna.
Efter en dryg timme vaknar du och inser att du lyckades somna.
Du uppfylls av den välbekanta lättnaden när du märker att huvudvärken åter är kontrollerbar. Den är inte helt borta, men den är bara svag, liksom illamåendet. Ditt livs värsta migränanfall verkar du nu kunna hantera. Du kan utan problem stiga upp och äta något. Därefter skiter du fullständigt i allt som måste vara gjort till imorgon och lägger dig i soffan framför TV:n. Din högsta önskan just nu är bara att det inte ska bli värre igen.
Bild
Tränar utan nyårslöfte
Till råga på allt skulle jag vara duktig att käka havregrynsgröt till frukost nyss. Jag hällde upp havregryn i en kastrull och tog fram mammas drottningssylt ur kylen. Det var längesedan jag åt gröt och det skulle bli riktigt gott. Men... det där med att öppna burken var ju inte det lättaste... jag försökte och försökte på alla möjliga sätt och vis, men det gick verkligen inte. Locket satt stenhårt. Havregrynen åkte ner i förpackningen igen och drottningssylten in i kylen.
Slutsats: Jag kanske borde träna ännu mer, så att jag orkar få upp syltlocket och kan äta gröt någon dag...?
Inte bli sjuk, inte bli sjuk...
Idag är jag hängig. Känner mig febrig och har ont i halsen. Varken kroppen eller knoppen hänger med särskilt bra. Skulle bara vilja ligga hemma i soffan och sova. Men jag ska träffa en klasskompis på stationen lite senare och göra en intervju. Innan dess ska jag egentligen till farbror doktorn, men överväger starkt att avboka tiden. Jag orkar inte stressa fram och tillbaka idag. Och dessutom har jag väntat på att få problemet löst i ett halvår nu, så jag kan ju egentligen lika gärna vänta lite till...
Jag vill inte bli sjuk. Att vara borta från skolan och jobbet innebär en del problem. Men ska jag bli sjuk, låt mig då ändå bli sjuk nu med en gång, för det är definitivt inte läge nästa vecka...
Vill bara påpeka...
Men det var värst vad ovig jag är. Jag som hade tänkt att gå på yoga första bästa måndagkväll, det blir ju intressant att se hur många alternativa övningar jag får uppfinna... Detta är ingen nyhet visserligen, ovig har jag varit sedan jag opererades. Det har givetvis blivit bättre (först kunde jag inte ens sitta i skräddarställning eller dra upp benen mot magen, vilket var sjukt frustrerande). Det är bara det att jag undrar om jag någonsin kommer bli mitt gamla viga (nåja...) jag igen. Om jag tränar mer regelbundet, kanske. Fast jag är ju så bra på att efter värsta träningsperioden på två-tre veckor, lägga mig på latsidan ett par månader innan jag kommer in i en ny två-tre-veckors-period. Jag skyller allt på jobb och skola som gör vardagen uppbokad och stressig.
Och att träna...
Jag fullkomligt älskar att jag får träna igen.
Jag ska åtminstone träna idag, så lite sund kanske jag är ändå?
Själv har jag upptäckt att jag i min tur är arg på folk som har bra lön (bättre än jag alltså, vilket ungefär alla har), alla som har en fast inkomst eller alla som överhuvudtaget har pengar att göra av med på sitt betalkort.
Vad osunt av mig.
Önskas: stenhårt träningspass
Tillbaka på träningsgolvet
Idag har jag, för ungefär femte dagen i rad, ett väldigt konstigt ont i ryggen. Varenda steg jag tar, om jag inte tar superlätta steg, känns i ryggraden, vilket inte är ett dugg behagligt. Dessutom gör huvudet lite ont vid minsta snabba rörelse. Väldigt märkligt. Jag hoppas allt har med träningen att göra. Jag började ju inte direkt lugnt på Ayia Napa med vattenjympa och volleyboll på dagarna och dans på nätterna. Får låta bli att träna på en vecka och se om det ger med sig. Hoppas, hoppas, för jag är inte riktigt normal just nu.
Diverse prylar till festen är inhandlade, kontrakt på jobbet är skrivet, jobbtider skaffade och jag är nästan klar med min första skrivövning i kursen. Trots att jag mår lite konstigt är jag med i leken. Tänk vad jag kommer vara med i leken när jag mår jättebra, liksom! Go, Johanna, go, Johanna...
Börja lugnt? Vadå?
Jag har lite svårt att börja lugnt när det gäller att börja träna efter ett uppehåll, oavsett om det handlar om aerobics, om att gå, simma, springa på löpband eller cykla. Jag går alltid ut lite för hårt, trots att jag vet att jag är otränad. Det går liksom inte att bara ta i halvt - vilket är vad jag bör göra när jag ska börja träna snart igen.
Jag har inte cyklat på... evigheter, av förklarliga skäl. Men i lördags tog jag cykeln. Det var liksom lättast så om jag ville komma hem i natten från festen. Det är ju ändå ganska nära, tänkte jag. Men det blev inte bara cykla från festen hem till mig. Det blev cykla från kompis till festen, från festen till stan, från stan till något jag inte skulle kalla efterfest och från något jag inte skulle kalla efterfest till hem till mig. Eller ja, jag cyklade inte sista biten, men... nästan.
Anyway. Jag tror jag har för lite fett på rumpan, vid sittbenen. För de gör skapligt ont. Det får man kanske räkna med när man inte har cyklat på evigheter, vad vet jag? På mig gör det i alla fall alltid ont när jag har cyklat långt. Dessutom kanske jag inte borde cykla så långt och mycket när jag är så otränad och med tanke på min rygg. Men är man lite... lullig... så tänker man inte superlångt. Tydligen inte när man faktiskt är helt klar i knoppen heller, för ikväll tog jag cykeln och cyklade alla åtta kilometer hem till mina föräldrar. Fort. Trots att rumpan sade ifrån. Jag var halvt död av andfåddhet efter en kilometer (varför cykla långsamt när man kan cykla fort och komma fram fortare?), men sedan blev det lättare.
Äsch, det är väl ingen fara. Men min rumpa gör ont. Gissa om jag den kommer göra imorgon.
(Hur tusan klarar folk av spinning, med tanke på rumpan?)
Träningsvärk!
Jajaja, jag ska ta det lugnt nu...
Det här med ett träna bort onyttigheter
Green Meal. Pizza. Godis. Glass. Kladdkaka. Tårta. Kakor. Jag äter. Inte så onyttigt som det lät nu, men sådant där slinker ju ner då och då, titt som tätt. De två första månaderna efter operationen tänkte jag att det inte spelar någon roll - jag hade ändå gått ner några kilon. Inte för att det gör något om jag går upp lite mer nu heller, men jag vill inte växa ur kläderna, därför brukar man väl normalt i en sådan här situation där man äter och dricker men inte rör på sig, tänka att det är dags att börja träna igen.
»Åh, jag borde verkligen ta tag i träningen igen...» Hur många gånger har jag inte tänkt den tanken mellan mina träningsperioder?
Men just nu har jag det rätt bra - eller hur man nu vill se det. Jag får inte träna än. Ha! Det är en ganska skön tanke. Jag får vara precis hur lat jag vill resten av sommaren, för jag får inte gyma, jag får inte dansa, jag får inte jympa, jag får inte spela fotboll, jag får inte simma, jag får inte rida, jag får inte springa, jag får inte... ja, ni fattar. Men att få vara hur lat man vill och äta hur mycket gott och onyttigt man vill, det går ju inte riktigt ihop. Hittills har det visserligen funkat för mig, jag blir inte tjock. Men peppar, peppar, man vet ju aldrig.
Vad jag får göra? Promenera.
Jaha! »Åh, jag borde verkligen ta tag i mina promenader igen..." Det kanske är så jag ska börja tänka nu?
Hur kan det klia där man inte har någon känsel?
Men nu undrar jag hur det kommer sig att det allt som oftast kliar på den delen av magen där jag efter min operation inte har någon känsel? Kliar jag där känner jag ju inget och det slutar alltså inte att klia. Det hela brukar sluta med att jag får klia runtomkring området där känselbortfallet är och oftast lyckas jag tillfredsställa klibehovet på en annan del av magen. Men varför kliar det inte där jag känner att det kliar?
Anteckna, intresseklubben!
Man fick se en ritad människa, och på denna klicka på de kroppsdelar man har problem. Det gjorde jag, och fann att överkänsligheten på en viss punkt på låret, hänger ihop med ett tryck på nervroten i en viss kota. Häftigt att kroppen hänger ihop så. Att det sedan råkar vara i den kotan jag är opererad, det är ju jätteintressant. Ännu mer intressant blev det när jag klickade på alla mina "problemdelar" ända upp till naveln. Då kom jag fram till att problemen har att göra med samtliga fem kotor där jag är opererad i. Mycket, mycket intressant... så länge det är övergående och inte permanent vill säga... (intresseklubbsmedlemmar kan läsa mer här)
Första reikiupplevelsen
Men kände jag nåt då? Nja, jag vet inte. Det var såklart avslappnande att ligga så och ha lugnande händer på sig. Händerna vid mitt huvud och ryggen var kokheta, det kändes nästan som om det strömmade värme från dem. Händerna vid fötterna och benen var inte lika varma och mina fötter var nästan kalla. Så det är klart att jag blev väldigt varm i ansiktet, huvudet och ryggen, eftersom händerna där var så varma. Men intressant i sammanhanget kan vara att reikin söker upp delar av kroppen som behöver "hjälp" och jag förstår ju att det är min hjärna och min rygg som är i centrum för mig just nu, så kanske var det därför händerna var så varma just där...? För att det är de delarna hos mig som behöver få hjälp, ernergi, vad det nu kan vara... Ryggen talar ju för sig själv och min hjärna vimlar av tankar, funderingar och oroligheter och dessutom hade jag haft huvudvärk hela dagen. När händerna var vid hakan/kinden kände jag ett tryck över pannan. Det var precis som om det var en tredje hand som höll mig där. Jag har hört att alla tankar samlas just vid pannan, framsidan av huvudet... intressant...?
Efteråt kan man bli frusen. Man ska få massor av energi och lust. Frusen blev jag och resten av kvällen kunde jag släppa jobbiga tankar, jag var lugn och fick lite energi. Imorse kände jag mig dock som vanligt.
Anledningen till att jag fick reiki från sex stycken var för att det var reikiträff hemma hos kvinnan som jag normalt ska göra detta hos - då fick jag en kanonstart på behandlingen. Tolv händer på kroppen i en kvart motsvarar tydligen nio timmars behandling. Imorgon och på torsdag blir det en "vanlig" behandling av en person i en timme. Spännande att se om jag märker något då, för efter första gången är jag inte så imponerad.
Svullande spa-helg
Spa-weekend på Gyllene Hornet i Tällberg. Ida, jag och våra mammor. Jag var där för att äta, men förutom det softade jag, tittade på när mammorna vattenjympade (jag kunde inte vara med, får sendrag så fort jag närmar mig en pool, höll på i tjugo minuter kvällen innan för att massera bort det efter att ha försökt simma), gick promenad i byn, tränade core (träningsvärk? eh, jo!), fick rygg- och ansiktsmassage (jag somnade!), solade, tittade på Melodifestivalen, bastade...
Men att äta, det är grejer det. Och om jag fick äta! Herregud. Fredagen började med middag. Trerättersbuffé. Massor av grönsaker. Varmrätten var för min del kokt potatis, selleribiff och limesås. Selleribiff låter ju inte så upphetsande, men jävlar i min låda vad gott det var! Dessutom smakade jag laxen som var till köttätarna och det var helt sjukt gott det också (lax är det enda i köttväg jag kan tänka mig att äta, och det finns ju risk att det händer fler gånger). Äppelkaka och vaniljsås med äkta vanilj till efterrätt. Jag åt. Och åt, och åt. Lördagens lunch bestod av grönsakswok med kyckling/qournbitar och ris. Sjukligt gott. Till efterrätt fick vi till min glädje crème brulée och chokladpudding. Jag var tvungen att ta en till crème brulée... jag menar, jag var ju där för att äta. Middagen bestod återigen av trerättersbuffé. Till varmrätt var det fantastisk god potatisgratäng och jättegoda gröna bönor, köttätarna fick rostbiff och jag fick någon biff av ris, paprika och ost - låter ju jättetråkigt, men det smakade verkligen hur bra som helst. Jag förstår inte hur kockarna lyckas. Jag åt och åt och konstig som jag är blev jag nästan inte mätt, men efter två stora portioner förstod jag att det var nog. Det var ju efterrätt också: vaniljglass med kolasås. Och för att inte glömma det bästa när man sover på hotell: frukostbuffén, helt sanstlöst gott. På söndagen fick vi till och med wienerbröd.
Ett kilo gick jag upp under helgen, haha! Bra det.
Ida och Joppe framför Melodifestivalen (Ida har hittat en ny lekkamrat i min kamera)
Bara halvt sjuk
Nåväl. Vad kan jag göra åt saken? Dags att försöka sova lite.
Vi ska åka på spa!
Om 2,5 veckor åker Ida, jag och våra mammor hit. Frukost, lunch och middag serverat, aquaaerobics, massage och ansiktsbehandling... Vi har pratat om det här så länge nu att jag aldrig trodde det skulle bli av. Men det blir det nu och det ska bli så otroligt skönt. Och Tällberg är mysigt. Jag hoppas att vinterlandskapet är kvar när vi kommer, så att det kan bli någon mysig vinterpromenad med kameran i högsta hugg (mammorna är på promenad, Ida är mindre på när det handlar om vinter, hihi).
Psst, har ni sett att jag har skaffat mig en ny kategori? Sport och träning-kategorin blev så fylld av sport (läs: hockey), så Sport har nu blivit en egen kategori och istället finns den nya Hälsa och träning-kategorin.