barajagjohanna

Språk är något som jag tycker är roligt. Därav kommer kanske även intresset för dialekter. Jag är född och uppvuxen i Falun i Dalarna, men ändå har jag egentligen aldrig pratat mycket dalmål. Mamma är född i Blekinge, pappa i Enköping och de bodde väldigt länge runt Stockholm. När jag bodde i Uppsala i tre år tappade jag nästan totalt det lilla dalmål jag hade. Sedan kom jag tillbaka till Dalarna och började jobba i Borlänge... och så mycket dalmål jag lagt till med sedan dess och pratar nu, så mycket dialekt har jag nog aldrig haft.

Dalmål brukar delas in i tre olika grupper: dalabergslagsmål, de egentliga dalmålen samt dialekterna i Dalarnas nordvästra del. Min dialekt är dalabergslagsmål, det är det man talar i södra Dalarna (Falun-Borlänge-Säter-Hedemora-Avesta-Smedjebacken-Ludvika), liksom i delar av norra Västmanland. Det karakteriseras av ett sjungande tonfall.

Det är roligt med dialekter. Det är kul när det hörs varifrån man kommer. Även om jag inte tycker att dalmål är så fint, så tycker jag att det är roligt att jag har fått till en dialekt. Risken finns dock att jag tappar den när jag åker bort och träffar folk från andra ställen. Eftersom jag genom mina barn- och ungdomsår inom Svenska Frisksportförbundet har träffat människor från hela Sverige med olika dialekter, och genom att jag bott i Uppsala och umgåtts med människor från hela landet, så har jag ofta haft lätt att förstå och härma dialekter.

Men dialekter och språk kan leda till roliga missförstånd. När jag kom till Uppsala var det väldigt många som flyttat dit från olika delar av Sverige, och ord och fraser för olika ställen var ett ofta återkommande samtalsämne. Vi kom från Halmstad, Kiruna, Umeå, Falun, Trosa, Göteborg, Åre, Hudiksvall, Stockholm, Järna, Enköping, Hultsfred, Gävle, Mora och många, många andra ställen.

Tjejen från Umeå använde ordet "he" ganska ofta. Vi andra förstod ingenting. Hon i sin tur blev förvånad över att vi aldrig sa "he". "He" betyder att man "he något där", "jag he den här", som att "jag lägger den där". Det hade flera innebörder och jag minns inte alla.

Runt Småland säger man att man sitter "jämte" någon, vilket betyder att man sitter bredvid denne någon.

Östgötarna har en väldigt härlig dialekt. Jag har släkt därifrån och man tror ju altid att de ska berätta något roligt när de öppnar munnen. "Så dant det blev" säger dem ibland på sin otroligt härliga dialekt. Då menar de ju att "oj, vad det blev konstigt", eller förvånat "så det blev".

Vi i Dalarna säger "hitta på" när vi ska finna något. "Jag försöker hitta på mina nycklar" kan vi säga när vi menar att vi försöker hitta/finna våra nycklar. Eller "har du hittat på din lillebror?" när man undrar om du har hittat/funnit din lillebror. Vissa kan tycka att det låter som om vi försöker att fantisera ihop våra nycklar eller vår lillebror... När andra tar en genväg, så tar vi i Dalarna en "ginväg" och "ginar". Någon blev väldigt förvånad när jag sa "men vad du sullar!" och förstod inte alls vad jag menade med sulla. Det är samma sak som att spilla/grisa (med mat alltså, vara klantig och spilla mycket). När vi "inte vill" säger vi "jag vill int nå".

Det finns ju också något som kallas för Rinkebysvenska. Det är en dialekt med inslag från språk talade av invandrare och kallas även för invandrarsvenska, shobresvenska ("sho bre" är en hälsningsfras), miljonsvenska eller blattesvenska. En benämning av språkvetare är "multietniskt ungdomsspråk". Dialekten kom till i början av 80-talet och namnet kommer givetvis från Stockholmsförorten Rinkeby, där det bor väldigt mycket invandrare. Eftersom svenska språket är i ständig utveckling och hela tiden lånar ord från andra språk, är "invandrarsvenskan" ingen dialekt som endast talas av invandrare, utan även av svenskar utan invandrarbakgrund.

En liten ordlista på Rinkebysvenska:

guzz = flicka
shonare = kompis
keff = dålig
gitta = dra, sticka
ayde = hörru
babblish = lögnare
bull = skitsnack, skit (från engelskans "bullshit")
habibi = älskling (arabiska)
jalla = skynda, kom
loco = galen (spanska)
shoo = tjena