Fulblogg nr 2
Jag smsar lillebror och upplyser honom om att hans namn nu har kommit in på insamlingen, samt att han är den enda som har gett 400 kr.
Sms från lillebror:
Haha, fan vad bra. Jag är bäst. Något pris till mig för att jag är unik med 400 kr?
Hahahaha. Har man koll på tröjauktionen förstår man varför jag började asgarva för mig själv. Lillebror frågar också vad jag ska göra imorgon. Han vill nämligen ha hjälp med korsord. Jag blir som ett levande frågetecken när jag läser. What? Vanligt korsord?
Sms från lillebror:
Jag har köpt en tidning med massa korsord.
Hahahaha! HAR MIN LILLEBROR KÖPT EN TIDNING MED KORSORD? Varför då? Jag lovar i alla fall att hjälpa till imorgon efter fika i Borlänge. Det kan ju vara trevligt för den tillfälligt arbetslöse och den tillfälligt sjukskrivne att göra något så trevligt som att lösa korsord ihop. Hur mycket hjälp jag nu kan vara - jag är nämligen ganska värdelös på det här med korsord...
Klockan är mycket, jag är trött men sitter ändå uppe och hjälper min kompis att plugga. Vi skriver en novell över msn. Hon har lagt ansvaret på mina axlar, det är liksom upp till mig om hon får VG på sin kurs eller inte. Haha! Dessutom kommer det sms hela tiden och jag skrattar åt allt och inget och känner mig alldeles för flummig för mitt eget bästa och det vore verkligen bäst om jag bara gick och la mig.
Ska bara...
Att veta vem som läser bloggen gör en hämmad
Det är joooobbiiiiigt.
Ibland blir jag till och med hämmad av att INTE veta vem som läser bloggen. Det är skitirriterande, för jag vill verkligen skriva om en speciell grej, men jag kan inte. Än.
(Och nej, SÅ spännande är det inte.)
He's my man
Och han gör sig så fantastiskt bra på bild.
Onsdagar 21.00
Onsdagar 21.00-21.55. Det är min tid. Då är det bara jag. Bara jag och kanal 5: Grey's Anatomy. Jag tjatar väl ihjäl er med det här, men det är så sjukt hur man kan leva sig in i serie så. I princip varenda avsnitt både skrattar och gråter jag spontant. Samtidigt som det är sjukt att leva sig in så mycket, så är det väldigt befriande. Det är nästan så att det renar en att gå och snyta bort allt rinnande snor och torka tårarna när veckans avsnitt är slut.
Inte konstigt att förra veckans och den här veckans avsnitt berörde mig lite extra, då en ung tjej med extremt sned ryggrad kom in och skulle opereras. Operationen lyckades och när tjejen gick med hjälp sitt gåbord i sjukhuskorridoren, höjde blicken och log för första gången, så... jaa, jag grät redan innan, men att se leendet på tjejen som fått sin rygg upprätad... ojojoj.
En vecka minus en timme kvar till nästa avsnitt.
Inte konstigt att förra veckans och den här veckans avsnitt berörde mig lite extra, då en ung tjej med extremt sned ryggrad kom in och skulle opereras. Operationen lyckades och när tjejen gick med hjälp sitt gåbord i sjukhuskorridoren, höjde blicken och log för första gången, så... jaa, jag grät redan innan, men att se leendet på tjejen som fått sin rygg upprätad... ojojoj.
En vecka minus en timme kvar till nästa avsnitt.
'Cause I'm a Urstockholmare yes I am
Enligt ett test jag gjorde angående hur mycket Stockholmare man är (du hittar testet genom att scrolla långt ner på den här sidan), så är jag tydligen en Urstockholmare, med motiveringen:
- Shit alltså, du är så Stockholm att man blir rädd. Men om du inte taggar ner lär du bli en magsur rättshaverist också. Oss emellan - försök ha lite mindre attityd, så cool är du ändå inte. Det skadar faktiskt inte att stanna upp och hjälpa en turist att hitta rätt i storstadsdjungeln.
Pax för hinken!
Tack till den som uppfann Maltesers
Idag har jag träffat min lillebror för första gången på drygt en vecka, så det var trevligt. (Jo, en vecka är ganska länge, vi brukar ses åtminstone varannan dag.) Han har varit utomlands en vecka och hade inte så mycket tid för storasyrran när han kom hem, utan drog ganska fort till en kompis. Men vi hann äta ett par kokosbollar ihop först och jag fick tre små påsar Maltesers! Jippi! Mycket vänligt. Helst skulle jag vilja ha hinken på bilden, men en sådan hade han bara köpt till sig själv... hmpf.
Svårigheten att få ur sig sitt ärende
Igår ringde jag till Försäkringskassan för att lägga in en ansökan om att få taxi till jobbet. Jag beskrev mitt ärende för x på kundtjänst, och x sa att jag skulle tala med y och kopplade in mig till växeln där jag bad om att få tala med y. Hon var upptagen resten av dagen och skulle vara tillgänglig först imorgon (idag).
Idag ringer jag till Försäkringskassans växel och ber om att få tala med y. Jag blir kopplad till y och beskriver mitt ärende. Tydligen är det ändå inte y jag ska ta med, utan z. Jag blir tillbakakopplad till växeln och ber att få prata med z. Hon är tyvärr inte tillgänglig utan ska vara åter efter klockan 13.
Strax efter 13 ringer jag tillbaka till Försäkringskassans växel och ber om att få tala med z. Jag blir kopplad, varpå en automatisk röst säger att z är upptagen men ska vara åter klockan 14.
Strax efter 14 ringer jag tillbaka på direktnumret till z. En uttråkad kvinna svarar i andra änden. Jag beskriver mitt ärende och z låter otroligt frågande och oförstående när jag säger att jag vill ha tazi. Jag beskriver lite utförligare och z frågar vilket taxibolag jag ska åka med. »Jaha, ordnar jag det själv eller?» frågade jag. »Nej!!» utbrister z, extremt irriterad. Nähä, men varför frågar du då, tänker jag.
Nåväl. Efter många om och men väntar jag nu på ett beslut om jag får åka taxi eller inte. Eller snarare: om jag får börja jobba eller inte.
Idag ringer jag till Försäkringskassans växel och ber om att få tala med y. Jag blir kopplad till y och beskriver mitt ärende. Tydligen är det ändå inte y jag ska ta med, utan z. Jag blir tillbakakopplad till växeln och ber att få prata med z. Hon är tyvärr inte tillgänglig utan ska vara åter efter klockan 13.
Strax efter 13 ringer jag tillbaka till Försäkringskassans växel och ber om att få tala med z. Jag blir kopplad, varpå en automatisk röst säger att z är upptagen men ska vara åter klockan 14.
Strax efter 14 ringer jag tillbaka på direktnumret till z. En uttråkad kvinna svarar i andra änden. Jag beskriver mitt ärende och z låter otroligt frågande och oförstående när jag säger att jag vill ha tazi. Jag beskriver lite utförligare och z frågar vilket taxibolag jag ska åka med. »Jaha, ordnar jag det själv eller?» frågade jag. »Nej!!» utbrister z, extremt irriterad. Nähä, men varför frågar du då, tänker jag.
Nåväl. Efter många om och men väntar jag nu på ett beslut om jag får åka taxi eller inte. Eller snarare: om jag får börja jobba eller inte.
Klockrent
»Jag kan inte diska,
jag har för stora bröst.»
Carolina Gynning i Big Brother-husetHur kan det klia där man inte har någon känsel?
Människokroppen är en extremt spännande grej. Jag tycker det är riktigt fascinerande hur allt hänger ihop. En nerv mellan två kotor i ländryggen styr känseln på just ett specifikt ställe på låret. Skithäftigt.
Men nu undrar jag hur det kommer sig att det allt som oftast kliar på den delen av magen där jag efter min operation inte har någon känsel? Kliar jag där känner jag ju inget och det slutar alltså inte att klia. Det hela brukar sluta med att jag får klia runtomkring området där känselbortfallet är och oftast lyckas jag tillfredsställa klibehovet på en annan del av magen. Men varför kliar det inte där jag känner att det kliar?
Men nu undrar jag hur det kommer sig att det allt som oftast kliar på den delen av magen där jag efter min operation inte har någon känsel? Kliar jag där känner jag ju inget och det slutar alltså inte att klia. Det hela brukar sluta med att jag får klia runtomkring området där känselbortfallet är och oftast lyckas jag tillfredsställa klibehovet på en annan del av magen. Men varför kliar det inte där jag känner att det kliar?
Väntande
»Det är en stor konst att kunna vänta. Men ännu större är konsten att inte vänta sig något.»
Ingrid BergmanJe suis une Montmartroise
Så fort jag såg den här boken, var det givet att jag skulle köpa den. Anna-Lena från Montmartre är en underbar bok, särskilt för oss Paris-, Amélie- och Montmartreälskare. Men jag tror nog att andra skulle gilla den också...Författare är Anna-Lena Brundin, som har en egen lya i Montmartre. När hon såg filmen Amélie från Montmartre, insåg hon att hon inte bodde i Paris, utan i Montmartre. Den här boken beskriver hon som sin kärleksförklaring till det omtalade berget i Paris. Hon inleder boken med förord som liknar inledningen till filmen Amélie från Montmartre och eftersom det är en av mina favoritfilmer blir jag såklart fast redan efter första meningen.
Anna-Lena avslutar:
- Och jag fattar fortfarande inte franska. Det enda jag fattar är att jag snart kommer att sitta på ett flyg, på väg hem. Det känns lite svårt, därför känns inte detta beslut svårt att fatta:
Je suis une Montmartroise. Jag kommer snart igen.
Det finns inget snack om saken. Jag är också une Montmartroise och jag vill också ha en lya i Montmartre! Den här boken gör mig enormt nostalgisk och jag inser hur mycket oupptäckt Montmartre jag har kvar att upptäcka... Jag kommer också snart igen.
Vän
Ett dygn i Uppsala svischade förbi
Anländer klockan 11:34. Ida väntar.Äter grillad ciabatta på Café Linné. Snackar skit och hänger i soffan. Dricker ett par efterlängtade drinkar på Terrassen. Ser film och äter godis i soffan. Berättar sena och sjuka godnattsagor.
Tåg mot Falun klockan 12:26 ett dygn senare. Konduktören missar att titta på min biljett. Det är alltid lika störande att inse att man skulle kunna åkt gratis.
Lönefredag med ljuv musik
Att det är den 25:e är egentligen skitsamma för mig - jag blir ju ändå inte så mycket rikare nuförtiden. Men plötsligt kom helt oväntat en massa pengar för semesterdagar in på kontot, semesterdagar som jag inte hade en aning om att jag hade sparade och nu var jag tydligen tvungen att få ut dem i pengar. Inte mig emot.
Jag har varit i Borlänge och lunchat med en kompis idag och jag har varit på jobbet och pratat med arbetskompisar och chef och jag har sagt att jag är tillbaka på jobbet snart. Om ett par-tre veckor börjar jag igen, lite smått. Även om det är skönt att vara "ledig" (jodå, man vänjer sig och får rutiner även som sjukskriven), så blir det skönt att göra något och få vara lite social om dagarna.
All musik har tidigare verkat sorglig och tragisk... från och med igår är all musik jag hör plötsligt ljuv och härligt glad.
Jag har varit i Borlänge och lunchat med en kompis idag och jag har varit på jobbet och pratat med arbetskompisar och chef och jag har sagt att jag är tillbaka på jobbet snart. Om ett par-tre veckor börjar jag igen, lite smått. Även om det är skönt att vara "ledig" (jodå, man vänjer sig och får rutiner även som sjukskriven), så blir det skönt att göra något och få vara lite social om dagarna.
All musik har tidigare verkat sorglig och tragisk... från och med igår är all musik jag hör plötsligt ljuv och härligt glad.
Det är min tur nu
Ä n t l i g e n. Jag har fått svar.
Det tog sex veckor att få ett svar från läkaren. Alldeles för lång tid, men nu reflekterar jag inte över det, utan tänker mest på att jag har fått ett positivt besked som säger att allt ser bra ut. Jag kan sluta oroa mig. Eller... ärligt talat kommer jag nog oroa mig mer eller mindre (ska försöka satsa på mindre) i flera år framöver, men just nu kan jag släppa det och bara fokusera på framstegen jag gör, på att acceptera kroppen samt att allt faktiskt ser bra ut.
Det tog sex veckor att få ett svar från läkaren. Alldeles för lång tid, men nu reflekterar jag inte över det, utan tänker mest på att jag har fått ett positivt besked som säger att allt ser bra ut. Jag kan sluta oroa mig. Eller... ärligt talat kommer jag nog oroa mig mer eller mindre (ska försöka satsa på mindre) i flera år framöver, men just nu kan jag släppa det och bara fokusera på framstegen jag gör, på att acceptera kroppen samt att allt faktiskt ser bra ut.
Politikern satsar på porr istället
Från dokusåpakändis till artist till politiker till porrskådis. Linda Rosing säger att hon inte vill känna sig nedtryckt längre, så nu vill hon göra porr.
(Logik?)
Jag tycker faktiskt lite synd om henne, mitt empatipucko.
(Logik?)
Jag tycker faktiskt lite synd om henne, mitt empatipucko.
Lyssnar du på texten när du lyssnar på musik?
Detta är förvånande.
Det är ju texten som fastnar, det är ju texten man berörs av i en låt, det är ju texten som betyder något. En text gör ju ofta låten.
Det är klart att en bra melodi kan göra en låt och ibland är den så bra att man bortser från om texten är värdelöst. Men en melodi man i vanliga fall inte skulle lyssna på, där kan ju texten faktiskt få en att älska låten.
Det är ju texten som fastnar, det är ju texten man berörs av i en låt, det är ju texten som betyder något. En text gör ju ofta låten.
Det är klart att en bra melodi kan göra en låt och ibland är den så bra att man bortser från om texten är värdelöst. Men en melodi man i vanliga fall inte skulle lyssna på, där kan ju texten faktiskt få en att älska låten.
Att gotta sig i andras olycka
Det absolut värsta med att vara nyhetsjournalist eller -fotograf måste vara att behöva tränga sig på vid olyckor. Det är som att gotta sig i andras olycka. Det värsta som finns är när man hör journalister vid en olycksplats ställa frågan »hur känns det?» Vad tusan ska man svara på den frågan när man just har krockat med sin bil, eller när ens hus just har brunnit ner?Redan när vi höll på med nyhetsjournalistik på GUC, var jag säker på att jag inte ville bli nyhetsjournalist. Visserligen kanske jag inte skulle tacka nej till ett sådant jobb, men nyhetsjournalistik är egentligen bara tråkigt skrivande som måste göras inom vissa ramar. Dessutom är det inte min grej att tränga mig på folk, ställa jobbiga och störda frågor. Eller ännu värre - att armbåga mig fram och ta mig förbi massa människor bara för att få ett scoop eller att ställa mig framför en folkmassa för att ta bra bilder. Jag är ingen som armbågar mig fram och trampar andra på tårna. Jag är nog för snäll för att bli en bra nyhetsjournalist eller papparazzifotograf. (Vilken tur att jag inte vill bli det då.)
Idag tog jag en promenad med kameran uppåt området och gick förbi huset som brann natten till igår. Jag stannade till och satte mig på en bänk vid en lekplats, där två flickor i sjuårsåldern gungade och pratade om branden. De undrade vad som hade startat den, om de någon gång hade sett dem som dog och så vidare. Det var läskigt att se hur vissa lägenheter var totalt utbrända.Ett par poliser var där, skadejouren var där, och en hel del människor promenerade runt huset och stannade och tittade. Biltrafiken på vår gata var tätare än normalt igår och jag gissar på att grannarna till det brända huset är ganska trötta på alla nyfikna Falubor. Trötta på sådana som jag, och jag skämdes nästan när jag tog fram kameran och fotade. Som sagt: nyhetsjournalistik är ingenting för mig. Okej att bara fota, men att hitta ögonvittnen och ställa massor av jobbiga frågor och vara ett pain in the ass, näää.
Sömnpiller?
Klockan hade precis slagit 23 när jag släckte igårkväll. Jag var ganska glad över att ha lyckats lägga mig.
Omkring 00.30 gav jag upp att försöka somna och gick upp för att sätta på datorn. Ida var också online och pigg även hon, så hon ringde mig och jag stängde av datorn och la mig i sängen för att prata i telefonen istället.
När vi la på luren två och en halv timme senare, strax innan 03, trodde vi båda att vi var trötta och äntligen kunde somna. Ack, vad jag bedrog mig - jag var inte särskilt trött. Några minuter senare kom brevbäraren och slängde in morgontidningen, så jag gick till hallen och hämtade den. Skickade ett sms till Ida om att jag inte alls var särskilt trött.
Jag la mig i sängen och läste alla sidor om branden.
Runt 03.30 fick jag ett sms från min kära vän som inte heller kunde sova. "Och med morgontidningen kom gryningen", skrev hon. Precis. Utanför hade fåglarna börjat kvittra och det hade börjat ljusna. Strax därefter släckte jag igen.
Och någon gång innan 04, lyckades jag äntligen somna.
Omkring 00.30 gav jag upp att försöka somna och gick upp för att sätta på datorn. Ida var också online och pigg även hon, så hon ringde mig och jag stängde av datorn och la mig i sängen för att prata i telefonen istället.
När vi la på luren två och en halv timme senare, strax innan 03, trodde vi båda att vi var trötta och äntligen kunde somna. Ack, vad jag bedrog mig - jag var inte särskilt trött. Några minuter senare kom brevbäraren och slängde in morgontidningen, så jag gick till hallen och hämtade den. Skickade ett sms till Ida om att jag inte alls var särskilt trött.
Jag la mig i sängen och läste alla sidor om branden.
Runt 03.30 fick jag ett sms från min kära vän som inte heller kunde sova. "Och med morgontidningen kom gryningen", skrev hon. Precis. Utanför hade fåglarna börjat kvittra och det hade börjat ljusna. Strax därefter släckte jag igen.
Och någon gång innan 04, lyckades jag äntligen somna.
Nattens bränder
När jag vaknade imorse fick jag reda på att det brunnit i ett hus på min gata under natten. 2 döda och 12 skadade. Ryktena går om att de omkomna är en 75-årig man och en 19-årig kvinna. Mycket obehagligt... Det dröjde inte länge förrän folk som hört vilket område det handlade om, började hörde av sig, folk som ville kolla att jag var okej och att det inte var här. Det gör mig glad att folk bryr sig, men det slår mig vad otroligt många som blir drabbade när något sådant här händer. Och vad hemskt att vakna mitt i natten och upptäcka att det brinner. Att inte kunna ta sig ut genom trapphuset och behöva springa ut på balkongen för att ropa på hjälp, samtidigt som ens hem brinner ner bakom en. Vad hemskt att känna den paniken. Men framförallt: vad hemskt att bli av med sin trygghet, sin bostad: sitt hem! Tänk på allt materiellt som försvinner: alla kläder, alla möbler, alla tallrikar, alla filmer, TV:n, datorn... alla ens tillhörigheter är plötsligt borta. Men framförallt är ens trygghet borta. Och inatt fick två människor fick sätta livet till (plus två i Vallentuna, tydligen). Fy för tusan.
Och så kommer jag på att så hårt och mycket som jag sov inatt (tolv timmar, från att de senaste två nätterna bara sovit sammanlagt omkring fyra-fem timmar), skulle jag nog inte vaknat om det hade varit i mitt hus. Kanske dags att ta tag i det där med att få upp en brandvarnare...
Och så kommer jag på att så hårt och mycket som jag sov inatt (tolv timmar, från att de senaste två nätterna bara sovit sammanlagt omkring fyra-fem timmar), skulle jag nog inte vaknat om det hade varit i mitt hus. Kanske dags att ta tag i det där med att få upp en brandvarnare...
Lägg ner hela Linda Skugge
Linda Skugge undrar varför ungdomar har konstnärsdrömmar. I sin senaste krönika hånar hon ungdomar med drömmar om framtiden. Hon undrar vad det är som lockar med att bli egenföretagare, fotograf, journalist, modell, regissör och så vidare.
Linda Skugge har slutat blogga på grund av alla hatmail hon får. Ärligt talat tycker jag att Expressen ska lägga ner hennes krönikor också, där hon alltför ofta smutskastar ungdomar och skriver ren skit. Hon vad bra en gång i tiden. Jag undrar vad som hände, vad som fick henne att förfalla, tappa tron och kämparglöden och bli så förbannat bitter. Och allvarligt: kan Linda Skugge få sina texter publicerade i stora medier, så kan vem som helst, för vi (!) är många som skriver långa vägar bättre än henne. Så fortsätt drömma!
- "Just fotograf tycker jag verkar vara ett riktigt hemskt yrke. Inga fasta uppdrag, ständig jobbstress, jobba långa timmar och underliga tider, behöva bära tunga saker och kunna en massa teknik och dessutom behöva kräla nere på knä och frysa häcken av sig för att få till bra bilder."
- "Och regissör? Är det verkligen så genomtänkt? Ni kommer liksom inte att få en spänn för era filmer."
Linda Skugge har slutat blogga på grund av alla hatmail hon får. Ärligt talat tycker jag att Expressen ska lägga ner hennes krönikor också, där hon alltför ofta smutskastar ungdomar och skriver ren skit. Hon vad bra en gång i tiden. Jag undrar vad som hände, vad som fick henne att förfalla, tappa tron och kämparglöden och bli så förbannat bitter. Och allvarligt: kan Linda Skugge få sina texter publicerade i stora medier, så kan vem som helst, för vi (!) är många som skriver långa vägar bättre än henne. Så fortsätt drömma!
Månadens inlägg: En resa
Klockan är nio på morgonen och jag har precis checkat in min stora resväska på Arlanda. Den, precis som jag, är påväg till Dublin via London. Det är den 8 juni 2003, jag är ensam och ska just påbörja ett äventyr. Nervositeten fladdrar omkring som fjärilar i magen på mig. Jag har varit i Dublin en gång tidigare, så jag kommer känna igen mig på flygplatsen och jag vet vilken buss jag ska ta för att komma till City Centre. Men jag reser på egen hand och har ingen aning om jag kommer att träffa någon att umgås med eller om jag kommer att trivas med volontärarbetet.
På flyget till Heathrow hamnar jag bredvid en kille som ser ut att vara i min ålder och jag funderar hela tiden på om han kan vara en av de femton andra svenska volontärerna som är påväg till det enorma sportevanemang som kommer att pågå i Dublin under två veckor. Då flygvärdinnorna erbjuder oss smörgåsar och jag frågar efter vegetariskt, bryter han isen. Han är också vegetarian. Och mycket riktigt är han också påväg till Dublin för att vara OS-volontär.
Fortfarande har jag ingen aning om att de tre veckorna jag har framför mig kommer att handla om att...
...träffa nya vänner från hela världen, men framförallt Sverige och Nordirland...
...få se en del av Irlands fantastiskt vackra landskap...
...och att få uppleva glädje hos prisbelönade atleter från världens alla hörn och att få en ny och härlig erfarenhet genom att ha fantastiskt roligt som volontär tillsammans med alla underbara irländare.
På Heathrows flygplats kommer vi slutligen fram till gaten där vi möter flera andra volontärer och från första stund känner jag att det här kommer att bli kul. Alla åker ensamma, alla har mycket att prata om och alla är förväntansfulla. Framme i Dublin blir vi mottagna av två irländskor, som ger oss busskort så att vi kan ta oss gratis över hela Dublin och lite till. Vi får också biljetter till kvällens välkomstparty, karta till våra respektive vandrarhem samt byggnaden där vi ska utbildas innan de olympiska spelen drar igång. Vi är många som går ut tillsammans och äter den kvällen, innan dessa tre veckorna tar fart genom ett hejdundrande välkomstparty med irländskt liveband, precis i min smak...
Och äventyret har börjat. Ta del av känslan.
Den dåliga bildkvalitén beror på att jag fotat bilder ur mitt album...
Vi är ett gäng bloggare som den 20:e varje månad (förutom denna månad där det blev den sista istället) skriver om ett bestämt ämne. Andra som är med i Månadens inlägg: Tolken, Anna Malaga, Krokofanten, Carin, Sofia och Robban, Pumans dotter, Pantoufle, Tobias, Tokyo-Linda (uppdateras vartefter, påminn mig gärna om jag har glömt dig)
På flyget till Heathrow hamnar jag bredvid en kille som ser ut att vara i min ålder och jag funderar hela tiden på om han kan vara en av de femton andra svenska volontärerna som är påväg till det enorma sportevanemang som kommer att pågå i Dublin under två veckor. Då flygvärdinnorna erbjuder oss smörgåsar och jag frågar efter vegetariskt, bryter han isen. Han är också vegetarian. Och mycket riktigt är han också påväg till Dublin för att vara OS-volontär.
Fortfarande har jag ingen aning om att de tre veckorna jag har framför mig kommer att handla om att...
...träffa nya vänner från hela världen, men framförallt Sverige och Nordirland...
...få se en del av Irlands fantastiskt vackra landskap...
...och att få uppleva glädje hos prisbelönade atleter från världens alla hörn och att få en ny och härlig erfarenhet genom att ha fantastiskt roligt som volontär tillsammans med alla underbara irländare.
På Heathrows flygplats kommer vi slutligen fram till gaten där vi möter flera andra volontärer och från första stund känner jag att det här kommer att bli kul. Alla åker ensamma, alla har mycket att prata om och alla är förväntansfulla. Framme i Dublin blir vi mottagna av två irländskor, som ger oss busskort så att vi kan ta oss gratis över hela Dublin och lite till. Vi får också biljetter till kvällens välkomstparty, karta till våra respektive vandrarhem samt byggnaden där vi ska utbildas innan de olympiska spelen drar igång. Vi är många som går ut tillsammans och äter den kvällen, innan dessa tre veckorna tar fart genom ett hejdundrande välkomstparty med irländskt liveband, precis i min smak...
Och äventyret har börjat. Ta del av känslan.
Den dåliga bildkvalitén beror på att jag fotat bilder ur mitt album...
Vi är ett gäng bloggare som den 20:e varje månad (förutom denna månad där det blev den sista istället) skriver om ett bestämt ämne. Andra som är med i Månadens inlägg: Tolken, Anna Malaga, Krokofanten, Carin, Sofia och Robban, Pumans dotter, Pantoufle, Tobias, Tokyo-Linda (uppdateras vartefter, påminn mig gärna om jag har glömt dig)
Bröllop i Västgötsk lantmiljö
Vaniljpanacotta med jordgubbssymfoni och bröllopshjärtan... (obeskrivligt gott)
Den här utsikten hade vi när vi åt frukost på hotellet i Skövde imorse.
Bröllopsklädd Leksandsfantast som ofta besöker Frankrike
Som fotograf blir man sällan med på bilderna själv. Av de omkring 270 bilderna jag tog på bröllopet igår, är jag inte med på en enda. Därför får ni nöja er med min outfitbild tagen med mobilkameran...Det var en trevlig tillställning. Jag blir alldeles rörd när jag tänker på det lyckliga brudparet och hur de gick fram mellan oss till Ted Gärdestads För kärlekens skull. Dessutom var det var himla kul att träffa frisksportmänniskor, som jag inte har träffat på två-tre år. Jag blev nostalgiskt och fick nästan lite längtan tillbaka...
När tjejgänget dansade till schlagermusik närmare midnatt, ryckte det i benen på mig. Jag ville också! Till och med styrdansen blev jag sugen på. Till slut var jag tvungen att ta en liten, lite svängom med pappa. En extremt försiktig bugg blev det, men kul som attan.
I "bröllopsprogram" brukar det ju stå ett par meningar om varje gäst. Det här är jag, enligt brudparet:
Brudgummens kusin. Hockeytokig Leksandsfantast som ofta besöker Frankrike. Jobbar just nu på contactcenter men har en önskan om en skrivande framtid, kanske journalist.
Och det beskriver mig nog ganska väl...
Det är snart midnatt. Igen.
Om jag ändå var uppe av någon vettig anledning... Okej häromnatten och igårnatt, jag kunde ju ändå sova hela dagen efter om jag ville. Men ikväll har jag en förbaskat bra anledning till att faktiskt komma i säng i tid: jag ska upp klockan sju imorgonbitti för att åka bil ner till Skövdetrakten, ta in på hotell, duscha och tvätta håret och dra på mig min outfit och fixa frisyr och smink för att senare se en vigsel och därefter vara på bröllopsfest till någon gång i natten. Jag har alltså all anledning att sova just nu. Men tiden "komma i säng i tid" har ännu en gång passerat för längesedan. Det är snart midnatt. Igen...
Som vi jagar och far efter frågor och svar
Det är somliga dar som man vänder sig om och känner hur allting försvinner. Det bultar och slår, det är tiden som går, det är landet där allting förvandlas. Rör mina händer, du måste förstå. Jag orkar inte förklara, försök att se det ändå.
Det gnager ett sinne, det är som overklighet. Som vi jagar och far efter frågor och svar, här i tider när allt ska förvandlas. Jag hade massor idéer, jag hade vägen klar, jag hade tusentals frågor, tusentals och svar.
Men tyst ligger vägen i rödbrun rost. Det är som mareld i havet, som allhelgonafrost.
Kunde ställa mig naken, jag skulle mena en del. Men ett dreglande lejon skulle ta det helt fel. Lite mat och ett hem, ett glas vin och en vän, allt annat känns så överdrivet.
Det är väl tanken som räknas ändå. Jag skulle önska att tanken var klar.
Meningar plockade ur Lars Winnerbäcks Tanken som räknas och Mareld, fritt ihopsatt av mig.
Det gnager ett sinne, det är som overklighet. Som vi jagar och far efter frågor och svar, här i tider när allt ska förvandlas. Jag hade massor idéer, jag hade vägen klar, jag hade tusentals frågor, tusentals och svar.
Men tyst ligger vägen i rödbrun rost. Det är som mareld i havet, som allhelgonafrost.
Kunde ställa mig naken, jag skulle mena en del. Men ett dreglande lejon skulle ta det helt fel. Lite mat och ett hem, ett glas vin och en vän, allt annat känns så överdrivet.
Det är väl tanken som räknas ändå. Jag skulle önska att tanken var klar.
Meningar plockade ur Lars Winnerbäcks Tanken som räknas och Mareld, fritt ihopsatt av mig.
Grilla vegetariskt
Om man är vegetarian och är trött på att grilla quornfiléer, sojakorv och grönsaker, så säljer Ica Maxi thayspett (längst fram på bilden). Thayspetten är gjorda på sojaprotein och säljs färdiggrillade och marinerade. Personligen har jag lite svårt för konsistensen, som är lite seg och köttliknande, men de smakar väldigt gott.
Bröllopsdags
På lördag gifter sig min kusin. Han gifter sig med en go tjej som jag känner, vars lillasyster är en gammal kompis till mig. För några år sedan när brudparet blev tillsammans skojade kompisen och jag om att det skulle vara kul om det blev bröllop eftersom vi då nästan skulle bli, eh, släkt... Nu blir det alltså bröllop och jag har inte träffat min gamla kompis på tre år, så det ska bli jättekul att få krama om henne.Det bästa är att bröllopet äger rum någonstans mellan Alingsås och Falköping och det är ju ganska långt hemifrån. Det betyder att min familj måste sova på hotell. Synd... Inte! Hotellfrukost är något av det bästa jag vet, så jag längtar redan till söndag morgon. Det sämsta är att bli dans, för jag dansar inte. Inte SÅN dans. I alla fall inte med vem som helst. Men å andra sidan är jag ju opererad och får inte dansa runt för tillfället. Hahaha!
Att leta bra kläder har inte varit lätt, men nu känner jag mig nöjd med klänningen (bilden, som jag vet inte har världens bästa kvalitet) och allt jag ska ha tillsammans med den: svarta ballerinas, svarta leggings, svart bolero, svarta armband, svarta halsband, svarta örhängen, svart diadem och naglar målade i, suprise, suprise, svart. (Det lät mycket när jag skrev det, men jag lovar att det inte ser för mycket ut.)
(Tack till Thérèse som letade klänning till mig i Uppsala när min storlek var slut här hemma, och tusen tack till punaniii som gick och köpte klänningen som jag via telefon lyckats hänga undan i Stockholm.)
Winnerbäck på höstturné!
Just nu befinner sig Lars Winnerbäck på Irland för att spela in ett nytt album, denna gång utan Hovet. Winnerbäck säger själv på sin hemsida:
»Temat går åt öster. Moskva, Riga, Krakow. Det handlar om uppbrott och skuld, om torgskräck och reträtt. Färgerna är mörka, men starka och många. Östeuropas rivna murar och dubbla känslor, anpassning till något man inte är säker på att man gillar.»
Albumet släpps den 23 september. Sedan bär det av på höstturné med start i Göteborg den 26 oktober. Till Borlänge kommer han den 24 november. Det finns ingen tvekan om var jag kommer befinna mig den dagen.
Lika meningslöst som...
Idag var ännu en sån där dag då jag skulle lägga mig i tid. I alla fall inte senare än 23. Men idag blev ännu en sån där dag då det sket sig. Fullständigt. Jag sitter fortfarande uppe och har en IQ-befriad och meningslös konversation med Ida på msn. Här sitter vi framför en varsin dator arton mil ifrån varandra och spårar ut åt alla håll och kanter och väderstreck och skrattar rakt ut i luften samtidigt som vi skickar fula, snuskiga och töntiga bilder varvat med miljoner utropstecken och meningar utan betydelse. Jag vet inte vad vi får ut av att sitta uppe vakna framför datorn den här tiden och prata om absolut ingenting, när sömnen egentligen ger så mycker mer. Och i all frustration när jag satt som på nålar och egentligen borde klättra upp i sängen, så var jag tvungen att slänga upp det franska budskapet som inte går hem eftersom nästan ingen förstår. Inte ens jag. Jag har förmodligen feltolkat helt, men än sen? Och det här inlägget blev lika meningslöst som... en säng utan madrass, en bok utan text, en kvinna utan hull, en kamera utan avtryckare, en crème brulée utan dess hårda yta, ett bröllop utan brudpar eller som en man utan s... Oj, nej, nu får det vara nog. Jag tänker säga godnatt till Ida nu. Och till er.
Bara för att ni är så många som förstår franska...
parce que ma peau est la seule que j'ai
que bientôt mes os seront dans le vent
je suis née dans cette caravane
mais nous partons, allez viens
et toi j'te connais pas mais t'es plus ma copine
et tous les jours et les semaines
et tu me fais vraiment de la paine non
regarde les autres comme ils s'aiment
et moi je connais un bon coin
où on pourrait s'embrasser
et je te veux rien, allez viens
que bientôt mes os seront dans le vent
je suis née dans cette caravane
mais nous partons, allez viens
et toi j'te connais pas mais t'es plus ma copine
et tous les jours et les semaines
et tu me fais vraiment de la paine non
regarde les autres comme ils s'aiment
et moi je connais un bon coin
où on pourrait s'embrasser
et je te veux rien, allez viens
Snart halvvägs
Läkningstiden efter min operation är sex månader. Idag är det 11 veckor sedan jag opererades. Om en vecka är det alltså tre månader. Det betyder att om allt har läkt som det ska och inget har hänt i ryggen, så har jag "bara" halva tiden kvar till skelettet är färdigläkt och jag får börja träna, bära och springa igen. Jag säger "bara", därför att de här första tre månaderna har gått väldigt fort, trots att det ibland har varit kämpigt, humöret stundtals åkt bergochdalbana och att oroliga tankar ständigt virvlar omkring i min hjärna, fortfarande.
Men det har gått 11 veckor och jag rör mig nästan normalt, om än ibland lite försiktigt givetvis. (Jämför med bilden till höger, där jag behövde gåbord för att ta mig framåt.) Min gång är normal, men annorlunda än tidigare eftersom benen plötsligt är lika långa och höfterna mer jämna. Trappor klarar jag utan större problem, jag kör bil och för några dagar sedan upptäckte jag att kunde ta mig ner på marken utan att hålla i någon eller något. Idag upptäckte jag dessutom till min glädje att jag äntligen kan använda mina favoritjeans, väldigt tighta stuprör, som tidigare har gjort jätteont mot mitt vänsterlår. Överkänsligheten är inte lika påtaglig längre - framsteg görs fortfarande.
Eftersom jag är så danssugen har jag dessutom inte kunnat låta bli att testa att köra lite försiktiga moves hemma i lägenheten och jag kan röra höfterna utan att det gör ont (och vad häftigt att rörelserna blir lika åt båda hållen, istället för att ena höften ska vicka mycket mer).
Jag tycker att jag rör mig så normalt nu att det ibland blir jobbigt när jag blir trött i ryggen och måste inse att jag bör ta det lugnt också. Att lägga sig rakt upp och ner och vila är tråkigt. Det tar emot att säga nej till saker på grund av ryggen, men ryggen och benen orkar inte jättelänge, och det är ju inte så konstigt: det är ju tretton veckor kvar av läkningsperioden.
Men de tre första månaderna är avklarade och de har gått fort. De tre sista månaderna borde dessutom både bli lättare och rusa iväg snabbare, eftersom jag kan och orkar så mycket mer än för bara några veckor sedan. Nu kan ni väl bara hjälpa till att hålla tummarna för att allt står rätt till där bak i ryggraden på mig och att inget mer behövs göras, så att jag någon gång i slutet av augusti kan säga och mena att "det här är den första dagen på resten av mitt liv".
Och den där sista meningen känns ju verkligen jättefånig, men det är så det känns.
Men det har gått 11 veckor och jag rör mig nästan normalt, om än ibland lite försiktigt givetvis. (Jämför med bilden till höger, där jag behövde gåbord för att ta mig framåt.) Min gång är normal, men annorlunda än tidigare eftersom benen plötsligt är lika långa och höfterna mer jämna. Trappor klarar jag utan större problem, jag kör bil och för några dagar sedan upptäckte jag att kunde ta mig ner på marken utan att hålla i någon eller något. Idag upptäckte jag dessutom till min glädje att jag äntligen kan använda mina favoritjeans, väldigt tighta stuprör, som tidigare har gjort jätteont mot mitt vänsterlår. Överkänsligheten är inte lika påtaglig längre - framsteg görs fortfarande.Eftersom jag är så danssugen har jag dessutom inte kunnat låta bli att testa att köra lite försiktiga moves hemma i lägenheten och jag kan röra höfterna utan att det gör ont (och vad häftigt att rörelserna blir lika åt båda hållen, istället för att ena höften ska vicka mycket mer).
Jag tycker att jag rör mig så normalt nu att det ibland blir jobbigt när jag blir trött i ryggen och måste inse att jag bör ta det lugnt också. Att lägga sig rakt upp och ner och vila är tråkigt. Det tar emot att säga nej till saker på grund av ryggen, men ryggen och benen orkar inte jättelänge, och det är ju inte så konstigt: det är ju tretton veckor kvar av läkningsperioden.
Men de tre första månaderna är avklarade och de har gått fort. De tre sista månaderna borde dessutom både bli lättare och rusa iväg snabbare, eftersom jag kan och orkar så mycket mer än för bara några veckor sedan. Nu kan ni väl bara hjälpa till att hålla tummarna för att allt står rätt till där bak i ryggraden på mig och att inget mer behövs göras, så att jag någon gång i slutet av augusti kan säga och mena att "det här är den första dagen på resten av mitt liv".
Och den där sista meningen känns ju verkligen jättefånig, men det är så det känns.
Love is... (only a feeling?)
Det är väl inte så konstigt att jag hoppar till när jag går genom tunneln och ser den där svartklädda mannen i ögonvrån...
Grattis, Sofia!
Glöm inte att gratta era Sofior idag, för vi har namnsdag! Sofia kommer från grekiskans ord för vishet för övrigt.
Slår man ihop alla mina namn är jag en vis och lysande (eller fackla) gudagåva. Inte illa.
Do we simply turn our heads and look the other way?
ABC om idag
Alltså, med gårdagens glädje över regnet menade jag inte att det behövde fortsätta idag.
Blöt blev jag den korta sträckan från porten till bilen.
Coolt.
Det är som sagt spännande hur det ena kan leda till det andra...
En väldigt söndagig måndag.
Felringningen till mig klockan 07:20 imorse var inte uppskattad.
Gurka, tomat, majs och kokt ägg var jag duktig att fixa som tillbehör till lunchen.
H&M-paketet är försenat - jag vill ha mina kläder, för jag har glömt vad jag beställde!
Ikväll är det Anna Pihl.
Jag känner för en promenad.
Klänning ovanpå stora mysbyxor är skönt, men gör att rumpan ser roligt stor ut.
Läggdags skulle kunna vara hur sent som helst, för imorgon är det tomt på schemat.
Mensvärk i ländryggen gör ganska ont, men efter operationen gör det väldigt ont.
När allt kommer omkring kanske jag inte är så dum.
Oroligheterna finns i bakhuvudet, men jag försöker att inte plocka fram dem så ofta numera.
Pizza blev det till lunch.
Quorn har jag inte ätit idag, men det är quornfärs i lasagnen som jag borde äta ikväll.
Rädd för i princip alla djur utom hästar, det är jag det:
Sniglar och daggmaskar är det värsta med regnväder.
Tell me.
Uttråkad är vad jag kommer bli snart.
Vill se film, nån som kommer hit med en?
Wow, det här tog längre tid än jag trodde.
X är precis som Q, en svår bokstav att finna ett ord som börjar på.
Ypperligt tillfälle att ta tag i massor av saker, men... orka... nä.
Zoom skulle jag behöva en längre ibland.
Å nu undrar ni om jag inte har något bättre för mig - svaret är nej.
Även om det har varit en grå dag med värk i ländryggen, är jag på förvånansvärt bra humör.
Överhettad dator som diskrensar vill nog att jag ger upp nu.
Blöt blev jag den korta sträckan från porten till bilen.
Coolt.
Det är som sagt spännande hur det ena kan leda till det andra...
En väldigt söndagig måndag.
Felringningen till mig klockan 07:20 imorse var inte uppskattad.
Gurka, tomat, majs och kokt ägg var jag duktig att fixa som tillbehör till lunchen.
H&M-paketet är försenat - jag vill ha mina kläder, för jag har glömt vad jag beställde!
Ikväll är det Anna Pihl.
Jag känner för en promenad.
Klänning ovanpå stora mysbyxor är skönt, men gör att rumpan ser roligt stor ut.
Läggdags skulle kunna vara hur sent som helst, för imorgon är det tomt på schemat.
Mensvärk i ländryggen gör ganska ont, men efter operationen gör det väldigt ont.
När allt kommer omkring kanske jag inte är så dum.
Oroligheterna finns i bakhuvudet, men jag försöker att inte plocka fram dem så ofta numera.
Pizza blev det till lunch.
Quorn har jag inte ätit idag, men det är quornfärs i lasagnen som jag borde äta ikväll.
Rädd för i princip alla djur utom hästar, det är jag det:
Sniglar och daggmaskar är det värsta med regnväder.
Tell me.
Uttråkad är vad jag kommer bli snart.
Vill se film, nån som kommer hit med en?
Wow, det här tog längre tid än jag trodde.
X är precis som Q, en svår bokstav att finna ett ord som börjar på.
Ypperligt tillfälle att ta tag i massor av saker, men... orka... nä.
Zoom skulle jag behöva en längre ibland.
Å nu undrar ni om jag inte har något bättre för mig - svaret är nej.
Även om det har varit en grå dag med värk i ländryggen, är jag på förvånansvärt bra humör.
Överhettad dator som diskrensar vill nog att jag ger upp nu.
Det är blött idag också
Söndagssöndag
Det var grått ute när jag vaknade i förmiddags. Det duggregnade lite. Jag gick ut på balkongen och andades in doften av frisk luft. Efter ett tag regnade det lite mer och jag trivdes. Med tanke på att jag inte kom i säng förrän tre inatt och inte hade ro att somna åtminstone den första halvtimmen, kändes det skönt med en grå och regnig och väldigt typisk söndag. Gårdagen var fullbokad och min rygg protesterade lite när jag vaknade idag. Därför har jag välförkänt och välbehövligt mestadels befunnit mig liggandes i soffan idag och ägnat mig åt TV-tittande och småätande av det godis och chips som blev över igår. Det sistnämnda var väl kanske varken välförkänt eller välbehövligt, men gott var (är) det. En skön film skulle sitta perfekt ikväll, men någon sådan verkar inte gå på TV och dra iväg för att hyra orkar jag inte. Skitsamma.
(Det var längesedan det var så många unika besökare här på bloggen som det var igår. Och idag också faktiskt. Och den senaste veckan. Det är klart att jag undrar vilka det är som läser och jag undrar om någon tänker ge sig tillkänna...)
Ett foto i timmen, lördag 12 maj
09:45 Stressdricker te samtidigt som jag sminkar mig. Jag trodde att jag hade bråttom till Stadium för att byta skorna till trettiofemmor.
10:25 Jag ringde Stadium. Trettiofemmorna var slut, så jag får nöja mig med mina trettiosexor. Här tar jag det alltså lite lugnt och läser tidningen istället.
11:33 Gör lasagne, så att jag ska få matlådor och slippa göra mat på några dagar. Här blev det tokstressigt, då jag satte mig och målade naglarna i tron om att klockan var halv elva... Jag var en timme efter och skulle bli hämtad av kompis Marina med pojkvän Niklas om fyrtiofem minuter.
12:48 Vi åkte till Lugnet för att titta på amerikansk fotboll. Copperheads mötte Nyköping. Här gör de några konstiga uppvärmningsövningar...
12:58 Taktiksnack? (Jag vet, det blir lite mer än bara ett foto i timmen just nu.)
13:00 Nu ska de tydligen singla slant om vilket lag som får välja om de ska börja anfalla eller försvara. (Lite har jag lärt mig.)
13:39 Jag och Marina tycker att det är skönt i solen. När sporten blev för grötig, ägnade jag mig åt att sola och fota istället.
13:44 Niklas, som tack och lov har spelat amerikansk fotboll, förklarade pedagogiskt för Marina och mig. Hela tiden. Och igen.
14:46 Grötigt var det ja. Jag som inte förstod så mycket kunde inte låta bli att skratta åt tacklingarna ibland. Med så mycket avblåsningar kändes det som om allt gick ut på att det skulle smälla och jag fick ont i kroppen av bara synen. Fast det var rätt roligt och jag lärde mig till slut att applådera på rätt ställe...
15:37 Dags att lämna Lugnet för att besöka Hemköp och inhandla några kilo tilltugg till kvällen.
16:39 ÄNTLIGEN MAT!
17:43 Jag var helt slut efter morgonens stress och flera timmar utomhus i sol och vind samt utan vila (förutom den stunden jag la mig raklång på läktaren i slutet, det var skönt), så jag la mig och vilade i soffan framför semifinalen i hockey-VM.
18:40 Dags att diska innan gästerna dyker upp.
19:39 Datumparkering är en jobbig uppfinning om man har bil (det har inte jag, men just nu lånar jag) och ingen parkering och därför måste pakera på gatan. Det innebär nämligen att man måste gå ut och flytta bilen på kvällarna.
20:27 Illamående? Coca cola, chips, naturgodis, vanligt godis, skumraketer och biskvier... Vi fick i oss hälften.
21:32 Jag och Marina är koncentrerade framför festivalen...
22:26 Jag använde faktiskt flaggorna.
23:35 Måttligt glada miner vid omröstningen... Alla bra och normala bidrag hamnade sist och kommer att få kvala nästa år. Vad händer?
Ja, vad hände? Det blev förlusternas dag (förlust för Copperheads i fotbollen, förlust för Sverige i hockeyn och förlust för Sverige i schlagern), om än en trevlig dag.
Nästa EFIT: 9 juni och/eller 21 juni
Leave me alone I wanna go home
K A T A S T R O F ! K A T A S T R O F ! K A T A S T R O F ! K A T A S T R O F !
Hellre Ukraina än Serbien säger jag bara, trots att Ukraina sög hästballe. Ursäkta mina ord, men Sverige gav Serbien 10 poäng och vem i helvete röstade på Serbien?!?! SKÄRPNING!
Det mest katastrofala är att de bästa låtarna (Sverige och Finland) måste kvala in nästa år. Katastrof.
(Kan vi inte porta östländerna från Eurovision nästa år? Det är för mycket sympatiröstning i den här tävlingen!)
Katastrofkatastrofkatastrofkatastrofkatastrofkatastrofkatastrofkatastrof...
Hellre Ukraina än Serbien säger jag bara, trots att Ukraina sög hästballe. Ursäkta mina ord, men Sverige gav Serbien 10 poäng och vem i helvete röstade på Serbien?!?! SKÄRPNING!
Det mest katastrofala är att de bästa låtarna (Sverige och Finland) måste kvala in nästa år. Katastrof.
(Kan vi inte porta östländerna från Eurovision nästa år? Det är för mycket sympatiröstning i den här tävlingen!)
Katastrofkatastrofkatastrofkatastrofkatastrofkatastrofkatastrofkatastrof...
Jag vann!
Vad sjukt - jag vinner ju aldrig!
Pumans dotter utlyste en bloggtävling inför sin bloggs 2-årsdag. Det gick ut på att skicka in ett bidrag med max 10 ord om varför hon skulle läsa ens blogg. Och jag vann. Haha! Här är inlägget med presentation av vinnaren (jag alltså, höhö).
Pumans dotter utlyste en bloggtävling inför sin bloggs 2-årsdag. Det gick ut på att skicka in ett bidrag med max 10 ord om varför hon skulle läsa ens blogg. Och jag vann. Haha! Här är inlägget med presentation av vinnaren (jag alltså, höhö).
Inför imorgonkväll
Först är det semifinal i hockey-VM. Heja, Sverige!
Sedan är det Eurovision Song Contest. Heja Sverige! The Worrying kind med The Ark ÄR bra. Tyvärr känns det som en låt man måste höra flera gånger för att tycka om ordentligt, men jag hoppas verkligen att deras show går hem, för jäklar vad roligt om vi skulle vinna igen...
Som vanligt finns det en hel del gäspande bidrag i årets tävling och dem skippar jag att tala om. Följande bidrag är värda att nämnas:
- Danmarks drag queens var en av mina favoriter, samt Islands hårdrockare. Tyvärr gick de inte vidare från semifinalen.
- Vitryssland har en bra låt.
- Irlands bidrag är lite mysigt, lite irländskt, men jag tror inte att det räcker långt. Det borde hända mer och det skulle kunna varit mer irländskt, för tusan!
- Jag gillar Finlands bidrag. Den här låten har jag nynnat på flera gånger. En bra låt och en duktig sångerska. Kan bli farligt.
- Ungern har en okej låt som är som en enda berättande, men den känns för platt för den här tävlingen.
- I Greklands låt finns lite fart och låten är trallvänlig. Men har jag inte hört den förr?
- Georgien: oj! Vad är det här? Jag vet inte om jag ska hata eller älska det. Låten jämförs med Madonnas Ray of Light och visst är det allt lite likt...
- Frankrike brukar ställa upp med skittrista ballader år efter år. I år har de en upptempolåt där de blandar franska och engelska och där engelskan låter så fransk den bara kan bli. Är man halvbra på franska förstår man allt tack vare den franska engelskan. Det här är så dåligt att det blir bra! Jag älskar den här låten.
- Tyskland har nån blues/jazzlåt (whatever...) som jag har hört att en hel del gillar. Visst sticker bidraget ut, men själv tycker jag att det är ganska värdelöst.
- Nu är jag elak, men om man blundar när Serbiens sångerska står på scenen, så är deras låt okej.
- Och så till årets utstickare som säkert skulle kunna vinna för att låten är så otroligt störd. Ukraina är det som har tävlingens stördaste bidrag! Melodin låter nästan som ett TV-spel och jag får ju skämmas över att säga att jag tycker att det är lite roligt.
- Storbritannien ställer i år upp med ett gäng flygvärdinnor. Alltihop är otroligt töntigt, men tyvärr sätter sig melodin och texten direkt på hjärnan och jag erkänner att jag har gått och nynnat på skitlåten.
Om inte Sverige vinner tycker jag gott att Finland eller Frankrike kan vinna. Vad tycker du? (Man kan lyssna på alla bidrag här.)
Bild: SVT
Ännu ett par?!
Hoppsan... det var inte meningen. Men Stadium hade 200 kronors rabatt på Converse och ett svart par är alltid användbart, så jag var liksom bara tvungen att utöka min samling...Jag skulle köpa halsband och bolero till bröllopet, men kom hem med en klänning och ett par Converseskor... Duktigt, Joppe.
(Psst, glöm inte bort att det är EFIT
imorgon!)
Vill du också ha kiss på din dörr, köp en lägenhet på min våning
Eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle göra, så har jag pratat med polisen i en kvart och vicevärden i fem minuter. Min granne, ni vet, ryckte som satan i min dörr plötsligt, och eftersom han inte brukar rycka så hårt och så länge, så gick jag fram till dörren och hörde då hur han stod och KISSADE där utanför. I hörnet samt PÅ MIN DÖRR. Jag = chockad och upprörd. Efter ett tag blev jag fan grinfärdig. Vad gör man? Ja, vad gör man när grannen står och kissar på ens dörr? Det är ju så hemskt att jag knappt kan skriva om det. Stackarn är ju inte frisk, jag har ju sett hur förvirrad han är, så jag tycker mest synd om honom. Nu hoppas jag snart någon kommer och tar rätt på skiten och att jag får vara ifred snart...
Jag tyckte verkligen om min förra granne...
Semifinal i Eurovision Song Contest
21.00 ikväll på SVT1. 28 bidrag tävlar om de 10 sista platserna till finalen på lördag. Inte missa.
...
»Det känns hopplöst», sa hon högt och insåg plötsligt att det inte fanns någon där som lyssnade. Tystnaden ekade som svar i rummet. Hennes tårar smakade salt och ljuset som kom in genom fönstret bländade likt en kniv som skar i hennes bultande huvud.
Uppdatering några timmar senare...
Precis allt jag skriver handlar inte alltid om mig. Jag visste inte om jag skulle posta detta med tanke på att 1. verka pretentiös eller liknande, eller 2. för att folk skulle få för sig att det handlade om mig. Visst tar man inspirataion från sig själv när man skriver, men.. allt handlar som sagt inte om mig. Jag valde att posta det istället för att bara ha det på ett papper bland massa annat nedklottrat. Men tack för att Ida och Linn är två vänliga själar.
Uppdatering några timmar senare...
Precis allt jag skriver handlar inte alltid om mig. Jag visste inte om jag skulle posta detta med tanke på att 1. verka pretentiös eller liknande, eller 2. för att folk skulle få för sig att det handlade om mig. Visst tar man inspirataion från sig själv när man skriver, men.. allt handlar som sagt inte om mig. Jag valde att posta det istället för att bara ha det på ett papper bland massa annat nedklottrat. Men tack för att Ida och Linn är två vänliga själar.
Apropå sjukhus
Grey's Anatomy är så bra att jag börjar gråta.
Byta rygg, någon?
Är fasligt trött i ryggen efter en dag både hos frisören, hos läkaren (där jag fick sitta i 50 minuter och vänta på grund av försening) och i mataffären. Mycket sittande och inget vilande alltså, och det känns. Även om jag är sååå mycket bättre än för några veckor sedan, så skulle jag ändå helst vilja byta rygg med någon.
En kär vän skrev om att det är så viktigt att leva i nuet. Hur tusan ska jag rimligen kunna göra det, tänker jag, när framtiden känns så oviss på grund av min ryggrad? Men så kommer jag nu på vad det faktiskt innebär, och minns vad Mia Törnblom skriver i Självkänsla nu! och vad föreläsaren sa - att vara närvarande i det jag gör här och nu. När jag lunchar med en jobbarkompis imorgon är jag bara där, ingen annanstans. Jag lever då. I nuet. Försöka går ju i alla fall.
En kär vän skrev om att det är så viktigt att leva i nuet. Hur tusan ska jag rimligen kunna göra det, tänker jag, när framtiden känns så oviss på grund av min ryggrad? Men så kommer jag nu på vad det faktiskt innebär, och minns vad Mia Törnblom skriver i Självkänsla nu! och vad föreläsaren sa - att vara närvarande i det jag gör här och nu. När jag lunchar med en jobbarkompis imorgon är jag bara där, ingen annanstans. Jag lever då. I nuet. Försöka går ju i alla fall.
Illa, illa, jag mår illa
Har svalt vitpepparkorn och för en stund gick illamåendet över, men nu är det tillbaka. Undrar om det beror på nervositet? Jag ska träffa en läkare på ortopeden om några timmar och med min livliga fantasi har jag nu fantiserat ihop att min läkare i Linköping inte har hört av sig på grund av att mitt fall är så allvarligt att han inte vill ta det över telefon och att han därför vill att någon ska berätta det för mig på plats i Falun. Det allvarliga skulle vara att en skruv har lossnat i ryggen och att den har läckt någon vätska (öööh) som har förgiftat mitt blod och att detta är jättefarligt och att jag därför nu kommer att dö och man inte kan göra något åt det. Hrm. Livlig fantasi var det, ja.
Hur det ena leder till det andra
Det är ganska häftigt och fascinerande hur saker kan leda till andra saker, eller hur nya kontakter kan leda in en på nya, spännande spår. Genom att börja läsa en kurs på universitetet/högskolan kanske man får en ny vän som har en kompis som hyr ut ett hus vid havet i Italien och när man får låna det huset i Italien blir man stammis på en restaurang där man börjar prata med ägaren och plötsligt blir erbjuden jobb och eftersom man trivs så bra, stannar man, tar jobbet och råkar träffa en dansk gäst som man blir störtförälskad i, flyttar till Danmark med sin livskamrat, skaffar barn och bor mitt i Köpenhamn, trots att man aldrig hade tänkt sig ett liv utomlands. Hade man inte börjat läsa kursen hade inget av detta skett.
Vem vet var jag hade varit idag om jag inte hade flyttat till Uppsala till exempel?
Och om jag inte hade åkt till Dublin, så skulle jag inte sitta i den här lägenheten idag med en fransmans hockeyklubba längs väggen.
Hur det kommer sig? Jo, att ensam åka som volontär till Dublin, fick mig att även våga åka ensam till Frankrike som au pair. Min två veckors au pair-upplevelse var väl ingen höjdare, men hade jag inte åkt till Frankrike och varit där de jobbiga två veckorna hade jag aldrig kommit på att jag ville plugga franska. Hade jag inte kommit på att jag ville plugga franska, hade jag ju aldrig åkt till Paris och jag hade inte fått den underbara terminen jag hade där och jag hade inte blivit den Frankrikeälskaren jag råkade bli. Tänker man några steg längre så hade jag inte heller blivit så exalterad över de fransktalande spelarna i Leksand, jag hade inte erbjudit mig att översätta någon text till franska till klacken för att sjunga för fransmannen i laget och hade jag inte det, ja, då hade ju aldrig en viss klackledare tagit kontakt med mig och jag hade slutligen aldrig fått fransmannens klubba och så vidare och så vidare och så vidare... Detta är bara ett av alla exempel på hur det ena kan leda till det enda och jag vet, det är otroligt långsökt, men...
...vem vet vad som väntar bakom nästa hörn?
Vem vet var jag hade varit idag om jag inte hade flyttat till Uppsala till exempel?
Och om jag inte hade åkt till Dublin, så skulle jag inte sitta i den här lägenheten idag med en fransmans hockeyklubba längs väggen.
Hur det kommer sig? Jo, att ensam åka som volontär till Dublin, fick mig att även våga åka ensam till Frankrike som au pair. Min två veckors au pair-upplevelse var väl ingen höjdare, men hade jag inte åkt till Frankrike och varit där de jobbiga två veckorna hade jag aldrig kommit på att jag ville plugga franska. Hade jag inte kommit på att jag ville plugga franska, hade jag ju aldrig åkt till Paris och jag hade inte fått den underbara terminen jag hade där och jag hade inte blivit den Frankrikeälskaren jag råkade bli. Tänker man några steg längre så hade jag inte heller blivit så exalterad över de fransktalande spelarna i Leksand, jag hade inte erbjudit mig att översätta någon text till franska till klacken för att sjunga för fransmannen i laget och hade jag inte det, ja, då hade ju aldrig en viss klackledare tagit kontakt med mig och jag hade slutligen aldrig fått fransmannens klubba och så vidare och så vidare och så vidare... Detta är bara ett av alla exempel på hur det ena kan leda till det enda och jag vet, det är otroligt långsökt, men...
...vem vet vad som väntar bakom nästa hörn?
Pennan är uppvärmd
och några papper är nedklottrade.
Ännu inget utkast, men likväl början av en synopsis.
Det brukar börja bra och sedan avta. Inspirationen finns, men fantasin tryter. Känner igen symptomet, börjar tappa greppet. Men just nu har jag ju all tid i världen att bara skriva, inte tänka. Jag ska försöka ta vara på den tiden.
(Med tanke på att min chef förra sommaren visste att jag skulle till Frankrike innan jag själv hade bestämt mig om det, vågar jag knappt längre skriva några planer på bloggen. Men om vi säger såhär: att jag börjar värma upp skrivandet kan ju vara en fördel för eventuell framtida skrivarkurs, wherever, whenever...)
Apropå presidentvalet
Att det skulle bli högerns Nicolas Sarkozy som vann det franska presidentvalet är väl egentligen långt ifrån en överraskning - alla opinionsundersökningar har visat samma sak. Men jag blir ändå lite besviken. Det hade varit så kul om Ségolène Royal hade knipit segern. En kvinnlig president som dessutom representerar socialistpartiet hade ju inte varit helt tråkigt. Men enligt DN har Sarkozy minst 53 procent av rösterna i den senaste vallokalundersökningen. Tydligen har det varit det högsta valdeltagandet i Frankrike sedan 1965 och det är ju positivt.
Äh, bättre lycka nästa gång, Ségolène...
Äh, bättre lycka nästa gång, Ségolène...
Respons för Sexpuckona anfaller-inlägget
Författaren själv har kommenterat på min blogg. Coolt. (Hej hej, Sofia, om du tittar in igen. Jag tyckte det var roligt att få din kommentar.)
Resmål
En kompis åker till Paris om en vecka. Jag - avundsjuk? Skoja inte...
Det finns tre resor jag vill göra närmast, nämligen:
1. Åka till Portsmouth, England och hälsa på min vän naffs - och få se London.
2. Åka till Montréal, Kanada och titta på NHL-hockey och utforska en del av Kanada och möjligtvis även norra USA.
3. Frankrike... och vilken del av Frankrike är ännu oklar. En vårresa till Paris är egentligen given, men eftersom Ryanair har börjat flyga till Marseille, kanske jag borde åka dit och se Provence istället. Men jag vill ju hemskt gärna se Loiredalen också...
Det finns tre resor jag vill göra närmast, nämligen:
1. Åka till Portsmouth, England och hälsa på min vän naffs - och få se London.
2. Åka till Montréal, Kanada och titta på NHL-hockey och utforska en del av Kanada och möjligtvis även norra USA.
3. Frankrike... och vilken del av Frankrike är ännu oklar. En vårresa till Paris är egentligen given, men eftersom Ryanair har börjat flyga till Marseille, kanske jag borde åka dit och se Provence istället. Men jag vill ju hemskt gärna se Loiredalen också...
Dagens klick
Det hoppas jag inte, pappa
Mamma: J (storasyster) skulle ju kunna ha leggings till sin kjol på bröllopet...
Pappa: Leggings? Vad är det? Är det sådana jag har?
Pappa: Leggings? Vad är det? Är det sådana jag har?
Vi kan kalla det mindre intelligent
Bara att höra de ständigt tjatande brudarna på det totalt IQ-febriade spel(?)programmet Jackpot ger mig nästan huvudvärk. De har gälla röster och kan inte säga bokstaven ä med sin stockholmska och verkar mer korkade än vad de förhoppningsvis är, genom att stå och säga dumma och meningslösa saker. »Aaa, femtusen kronor är helt GARANTEEERAT om du ringer in! Aaa, de EEE heeeelt sant!! Du baaara registrerar ditt nummer och aaa, sen ska vi bara ringa upp dig och du ska svara på en enkel fråga och ge oss RÄTT OOOORD. Aaa, hihi.»
Jag undrar vad TV4 har för kriterier för människorna som söker jobbet som programledare för Jackpot. Förmodligen får de komma på en liten audition bara de är mellan 20-25 år, ser bra ut och kan stå rakt upp och ner och babbla och tjata om absolut ingenting.
Tacka vet jag Pussel och Ordjakten som fanns förr - där ingick ju åtminstone lite tankeverksamhet. Jag har till och med hört TV4:s tittarombudsman hålla med en irriterad tittare om att Jackpot är... ett mindre intelligent program.
Klick
På jakt efter klänning
Om bara drygt två veckor ska jag ner till Västergötland på bröllop och jag har ingen klänning. Panik! H&M har en jättefin klänning i en, för mig, perfekt 60-talsmodell, men i hela Falun/Borlänge, finns bara EN klänning kvar i den minsta storleken och den har ett trasigt blixtlås som gör att jag inte ens får klänningen över brösten...
Det dumma är att jag aldrig orkar gå in seriöst för att hitta en klänning, det är för jobbigt och omständigt och svårt och tråkigt. Efter två affärer tröttnar jag. Jag har gjort det idag igen och gick hellre och fulprovade solglasögon, strosade omkring och tittade på bäbiskläder och barnvagnar - såg en grymt snygg barnvagn med militärtyg som dessutom var både lätt och kul och snygg att köra (nej, jag är inte gravid - men jag ska ju bli moster och har äntligen en ursäkt för att gå och kika på sånt där sött).
Men det börjar som sagt bli panik. Det är alltså två veckor kvar till bröllop och jag har inget att ha på mig! Och inget passar. Antingen är det för vardagliga klänningar, för uppklädda för mig eller fel färg. Att beställa från nätet hade jag tänkt, men jag hittade absolut ingenting passande någonstans och nu är det ju lite försent. Eeeeh, tips?
Jag tappade just suget
När jag stod i receptionen på vårdcentralen och betalade åttio spänn slog det mig hur mycket jag har lagt ner på läkar- och medicinkostnader de senaste nio veckorna. Dryga tre tusen skulle jag gissa på. Fyra kanske? (Här står man och betalar en dyr försäkring och så täcker den inte upp sådant, eftersom det här inte är någon olycka, utan en skada. Men hur definierar man det då? En skada får man väl av en olycka, eller? Det är ju ingen sjukdom. Och nej, jag har inte råkat ut för någon olycka, men jag är varken sjuk eller handikappad. Och nej igen, skoliosen är inte medfödd - för sånt brukar de ju vara kinkiga med. Och det var ju inte så att jag hade något direkt val att operera mig eller inte. Jag skulle hemskt gärna få tillbaka lite pengar för allt dyrt knark jag varit tvungen att köpa.)
Efter en lång parentes: ...Och efter en stor portion mat med glass till efterrätt fick jag frossa och ont i magen och där jag låg inlindad i filten på soffan mådde jag skitilla och fick ligga stilla bra länge. Dessutom läste jag ut den femte boken på två veckor och har inget lockande i bokhyllan längre. Och till råga på allt är det skittrist att det inte fungerar att kommentera för alla som befinner sig utomlands. Vad betyder egentligen att "det ska vara löst inom kort"? Allt är ju relativt, för medan jag tycker att det bör vara IDAG, så kanske Blogsoft tycker att "inom kort" är lika med denna månaden, innan hösten, det här året... Kan ni inte maila [email protected] och beklaga er lite?
Efter en lång parentes: ...Och efter en stor portion mat med glass till efterrätt fick jag frossa och ont i magen och där jag låg inlindad i filten på soffan mådde jag skitilla och fick ligga stilla bra länge. Dessutom läste jag ut den femte boken på två veckor och har inget lockande i bokhyllan längre. Och till råga på allt är det skittrist att det inte fungerar att kommentera för alla som befinner sig utomlands. Vad betyder egentligen att "det ska vara löst inom kort"? Allt är ju relativt, för medan jag tycker att det bör vara IDAG, så kanske Blogsoft tycker att "inom kort" är lika med denna månaden, innan hösten, det här året... Kan ni inte maila [email protected] och beklaga er lite?
Till er utanför Sverige
Tydligen så är det lite problem att kommentera från utlandet på blogg.se. Ganska värdelöst med tanke på att det är en del från utlandet som läser här... Skickade iväg ett frågande och småargt mail till ägarna av blogg.se och fick till svar att det stämmer att utländska ip-nummer inte kan kommentera och att de jobbar för fullt för att lösa problemet - det ska vara löst inom kort. Så jag hoppas att jag snart igen börjar få höra från Frankrike, Spanien, Holland, England, Marocko och överallt ni bor som förgäves försökt skicka kommentarer...
Nu avslöjar jag det
Minns ni Hihi-inlägget? Jag har länge längtat efter att få köpa en sån här och nu får jag äntligen göra det.