Grattis till er som valde att plugga vidare i tid
Ungefär så säger regeringen till de som är äldre än jag och vill påbörja en utbildning. För i år används nya regler när betygen ska värderas vid ansökan till högskolan. Numera får man meritpoäng om man läst matte och språk på gymnasiet – något som vi som redan gått ut gymnasiet givetvis inte kan påverka. Vi är förlorare. Men de största förlorarna är de som tog studenten före min årskull, det vill säga före 2003. De får inte tillgodoräkna sig några meritpoäng och konkurrerar alltså på mycket sämre villkor. Helt jävla ologiskt och fruktansvärt diskriminerande.
Marie, 28 har haft sin chans. Hon är för gammal.
I gymnasiet kämpade sig Marie till nära inpå toppbetyg och läste senare upp ett par betyg på Komvux. På så vis fick hon högsta möjliga poäng för att kunna ta sig in på psykologprogrammet. Förra året antogs hon, men ville vänta ett år till. I år antogs hon inte – trots sina toppbetyg. Marie protesterade, men utbildningsdepartementet tyckte att hon har väntat för länge och svarade så här: "Regeringen har gjort bedömningen att det givits tillräckligt med tid att påbörja studier på högre nivå för de som gick gymnasiet enligt kursplaner före hösten 2000."
Marie är alltså 28 år ung. Men för gammal.
Genom de nya reglerna stängs människor ute och framförallt krossas massor av (fortfarande unga) människors drömmar. Regeringen väljer att ta bort kurser från vissa gymnasieprogram så att de därmed inte får tillräcklig behörighet till högskolan. De tvingar människor att redan i tonåren välja vad de tror är smarta vägar. Vad regeringen helt struntar i att tänka på är att människor är olika, att alla inte vet vad man vill bli när man är 15, 18 eller 25 år. De struntar i att alla inte kan eller vill läsa en krävande utbildning direkt efter gymnasiet. De struntar också i att vissa utbildningar gynnas av att studenterna faktiskt skaffat sig lite arbetslivserfarenhet före studierna. Värst av allt är att de helt och hållet verkar bortse från människors olikheter och att högskolor och universitet faktiskt berikas av studenter med spridda bakgrunder och åldrar.
Peter Honeth är statssekreterare på utbildningsdepartementet och säger till DN att regeringen strävar efter att sänka åldern på svenska studenter. De svenska studenterna är nämligen ovanligt gamla. "De som har den gamla gymnasieskolan har haft sju år på sig att söka på sina gamla betyg. Det är inte orimligt att det dras en gräns någonstans", säger han.
Anmälningarna till Diskrimeringsombudsmannen (DO) strömmar in från personer över 26 år. Men ingen kan göra något. Den indirekta diskriminieringen har nämligen stöd i högskoleförordningen och DO kan inte driva fallen vidare.
Sommaren är kort...
Och så Andreas Lundstedt på det!
Tur för honom att jag bara är hemma och inte ska träffa någon mer i dag, för mitt smink har runnit.
Herregud, så rörd.
Fantastiskt är det. Att kunna stänga av omgivningen så. Liksom sommarpratet – fantastiskt.
Jag blir så rörd. Herregud, så rörd.
Jag blir alltid så rörd av sommarprat. Vad är det med sommarprat?
Stockholm I like you
Men trängsel till trots. Oj, vad jag gillar den här stan.
Ta inte i från oss vår paus!
Studenter har ingen semester. Inga lov. Till och med under julen måste vi plugga. Och på sommaren måste vi jobba. Nu vill regeringen ge oss en tredje termin under ett läsår. Idén är god, tycker jag, eftersom tanken är att få ut studenter i arbete tidigare. Och att korta studietiden med hjälp av en tredje termin fungerar kanske om man läser en utbildning på ett eller max två år. Men tänk att gå en utbildning på fyra eller fem år och aldrig få en paus.
När det här förslaget diskuterades på Nyhetsmorgon i TV4 förra veckan jämförde en kvinna det med ett jobb. De som jobbar under ett helt år får fem veckors semester, och ungefär den ledigheten skulle studenterna också få med det nya förslaget. »Jag förstår inte varför studenter inte skulle klara av det när alla andra människor gör det», säger hon, som jag tyvärr inte minns vem hon var. Centerns utbildningspolitiska talesperson Ulrika Carlsson säger »Jag kan inte förstå varför man ska ha så lång studieledighet som dagens studenter». För mig, som förra sommaren var en utmattad student som tvingade sluta på mitt sommarvik i förtid, är det ett hån att höra sådana uttlanden. Skillnaden mellan att jobba och att plugga vet väl alla vid det här laget. När man kommer hem från jobbet på kvällen är man ledig till nästa jobbdag börjar. Att komma hem från skolan är inte riktigt samma sak. Då finns det alltid en bok att läsa eller en text att skriva. Skillnaden är också att de flesta "vanliga människor" är lediga en del under jul, nyår, påsk och så vidare. Det är inte studenter, ofta känner man sig inte fri ens under helgen.
Visst skulle vi säkert klara oss med fem veckors semester, som alla arbetande människor. Givetvis behöver de flesta inte tre månaders ledighet för att orka med plugget. Men det handlar inte om det. Det handlar om att det inte fungerar att vara ledig i fem veckor utan pengar. Det handlar om att de flesta av oss troligen vill hinna med både att jobba och att ha semester under sommaren. Det handlar om att vi under fem veckor inte hinner det – både att jobba och ta igen oss. Sommarmånaderna är en paus som jag tror att de flesta studenter behöver för att orka hålla studiemotivationen uppe. Visserligen jobbar de flesta av oss en hel del under sommaren, men det är fortfarande en välbehövlig paus från pluggandet. Och vill man plugga under sommaren, så finns ju sommarkurser.
Jag håller inte med Ulrika Carlsson som tror att ett treterminssystem skulle gynna alla. Min utbildning är ett exempel på en som skulle missgynnas. Sommaren är nämligen inte bara en fantastisk möjlighet att få tjäna pengar, utan framförallt handlar det om att få arbetslivserfarenhet. Åtminstone för oss journaliststudenter är sommaren den tid då vi skaffar oss meriter för att få ett jobb efter examen. Vi skulle inte gynnas av det nya systemet. Skulle vi plugga konstant i två år utan att få någon erfarenhet från den riktiga världen skulle vi inte vara särskilt intressanta för tidningar, radio- eller tv-stationer.
Jag behöver en paus för att bli motiverad för ett läsår till. Därför är jag skeptisk till förslaget och är helt och hållet på samma nivå som Vänsterpartiets utbildningspolitiska talesperson Rossana Dinamarca. Studenter ska, precis som alla andra, ha rätt till semester. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag tycker att studenter, precis som alla andra, har rätt till betald semester. Först då, när vi får det, kanske vi kan fundera på om förslaget är genomförbart.
Ett oredigerat foto i timmen, lördagen 24 juli
Efter 8 Nyvaken och trött ska fixa sig för dagen.
Efter 9 I väntan på tunnelbanan.
Efter 10 Ååååka pendeltåg...
Efter 11 Framme på Stensund, där jag tillbringat många sommarveckor som barn och ungdom. Småkusinerna fick i uppdrag att hämta vatten i havet som säkerhet till grillen.
Efter 12 Vi hittade en bamsegrill.
Efter 13 Tjocka släkten spelar kubb – och oj vad mitt lag förlorade.
Efter 14 Tårtan. (Vi firade mammas 60-årsdag i efterskott.)
Efter 15 Jag i jobbprat med mosters sambo.
Efter 16 När regnet inte ville ge med sig, valde vi att åka hem.
Efter 17 Jag följde med till Falun för en snabbvisit. (Och fler bilbilder kändes tråkiga.)
Efter 20 Pizza time hos föräldrarna.
Efter 21 Jag. Hatar. SJ. Efter en timme tvingades jag boka en dyr förstaklassbiljett. Jag. Hatar. SJ. Sa jag det?
Destination: nostalgitripp
Rookien toppar – för andra dagen i rad
Nu får jag grattis, hejarop och pepp här på bilageavdelnigen. Som om jag vunnit ett lopp.
Lustigt är det. Och skitkul.
Som journalist ser man gärna sitt eget namn i tryck
Eh, har jag?
Ja, det stod tydligen mitt namn i alla fall. Jag tittar på dagens tidning, och ser en bild från en strand på Öland som jag mycket riktigt har tagit. Och så mitt namn bredvid. Bilden är långt i från min bästa, men det känns förstås ändå ganska häftigt att jag, som amatörfotograferande reporter, plötsligt pryder förstasidan på en av landets kvällstidningar med min bild!
Under våra sex första veckor här händer följande:
- Lägenheten ovanför har inbrott.
- Sambon upptäcker en halvdäckad tjej ute på gården halv tre en vardagsnatt. (Sambon ringer ambulans, vilket slutar med att polisen hämtar henne.)
- Polishelikopter cirkulerar ovanför huset.
- Pedofil grips i området.
- En enorm smäll (explosion?) hörs precis utanför balkongen.
- Från den lokala puben, med fönster som vetter mot vårt sovrumsfönster, hörs störande ljud de flesta kvällarna. Mest bröl och skratt och en man som skrikit »visa pattarna!»
- Sambon hittar en spruta på vägen utanför.
- Allmänt instabilt folk cirkulerar ö-ver-allt.
Nyss blev jag dessutom kallad idiot av en man. Jag kommer cyklande, extremt lugnt bakom honom och hans dotter. I stället för att be sin dotter akta sig för att det kommer en cyklist, säger han till henne »flytta på dig, det finns idioter som inte plingar här». Några meter längre fram får jag veja för att inte köra över ett fyllo som vinglar fram och tillbaka över hela cykelbanan.
Jag är så trött på det här stället!
När man råkar skicka till fel person...
I morse mailade jag jobbet för att berätta att jag opererat bort en visdomstand, att jag inte mår så bra och att jag försöker jobba hemifrån i dag. Efter ett par timmar får jag svar. Fråga mig inte hur det gått till, men svaret kommer från en man på Svt. Som hoppas att det löser sig med min visdomstand.
Uppenbarligen är jag inte riktigt kompis med webmailen.
För de är alltså inte på Svt jag jobbar.
Allsång på Skansen vs Lotta på Liseberg
Hur kan låtarna vara så mycket sämre på ena stället än det andra, trots att man uppenbarligen vill vara häftigare?
Hur kan det vara så många mer pinsamma människor på ena stället än det andra?
Hur kan två så lika program vara så olika?
Länge leve Skansen.
Operera bort visdomstand – värsta bantningskuren
Detta innebär att jag på två och ett halvt dygn har fått i mig mindre än en normal måltid...
Aj.
Är jag inte snygg?!
Sov i en timme. Under den timmen hann all smärtstillande släppa. Aj. Som. Fan. Skulle man kunna säga.
Bulan är inte snygg. Dessutom gör den ont. Och är varm.
Jag är varm. Och frusen, orkeslös och hungrig.
Ond cirkel. Ont.
Med en visdomstand fattigare
Jag lyckades. Innan jag satte mig i tandläkarstolen var jag så nervös att jag mådde illa. Efteråt berömde läkaren och sköterskan mig för att vara en av de lugnaste patienterna de träffat. Jag förvånar mig själv.
Blodsmak i munnen. Hungrig. Och nu börjar det göra ont.
Dags för smärtstillande och soffliggande. Men ingen mat...
»Bättre kan du!»
»Men Johanna…» suckar redigeraren som gör sidan. »Bättre kan du!»
»Vadå? Vill du ha den längre?»
»Nja. Men det är ju lite lamt… Du kan ju skriva någonting vettigt i alla fall!»
Givetvis är det alltid lite jobbigt när någon säger att det man har gjort inte duger. Men den här gången känner jag mest att ”ja! Någon säger åt mig att göra bättre ifrån mig!” För ibland behöver jag nog höra det där, att jag kan bättre. Och säger man det på ett hjälpsamt och vänligt sätt, som mannen bredvid mig faktiskt gör, så träffar man liksom rätt. Jag blir inte ledsen, bara påmind om att skärpa mig. Resultatet blir att jag sätter mig vid redigerarens dator, skriver en bildtext direkt i redigeringsprogrammet – och författar en bättre bildtext. Så svårt var det.
Smak av sommar
Annars har jag jobb upp till öronen den här veckan.
Men det är rätt bra ändå.
Jag behöver ny luft.
Med svettpärlor över hela kroppen
Klockan är sju och det är 30 grader både inne och ute
Att vi har riktig sommar är verkligen härligt. Men sådan här värme gör mig också lite knäpp.
Jag tappar matlusten men blir ändå grinig av att inte äta ordentligt.
Jag blir extra rastlös men är för grinig för att orka hitta på något att göra.
Jag blir också extra trött och orkar därmed ännu mindre göra något åt rastlösheten.
Och när allt detta gör mig likgiltig är den onda cirkeln igång.
Jag hade i alla fall tur med vädret
Öland sägs vara solsäkrast i Sverige. Så även under mina dagar där. Och stränderna är makalösa. Ungefär 55 mil har jag kört på Öland. Då kan jag berätta att ön inte ens är 14 mil lång. Men när man kör upp och ner och kors och tvärs kommer man upp i några mil.
Sanningen är den att den här veckan har varit ganska tuff. I bilen längs de ölandska landskapen fick jag erfara att jobbet som resereporter vare sig är glamouröst eller enkelt. Jobbet har nämligen inte gått fantastiskt den här veckan, jag har haft tandvärk och alldeles för mycket att tänka på. Stundtals har jag känt för att ge upp. Kasta in handduken. Åka hem. Givetvis gör man inte det, utan man fortsätter. Fortsätter köra, fortsätter svänga av på småvägar som knappt finns på kartan, fortsätter stanna till, fotsätter fotografera, fortsätter skriva. Man tvingar sig själv att äta middag ensam eftersom man fattar att man inte klarar sig annars. Man försöker prata med människor och anstränga sig med kameran. Men man orkar inte göra sitt allra yttersta. Och det är tråkigt.
Jag överlevde den här gången också
40 minuter senare är det dags att tappa den höjd vi stigit till. Landningen. Jag tycker att det är oerhört häftigt att lyfta, men som jag ogillar att landa... Särskilt när jag flugit ensam fyra gånger de två senaste veckorna och fått ha min handsvett och hjärtklappningar för mig själv. Jag tittat nedåt, som vanligt, och tänker att om vi störtar nu, rakt ner på träden, så dör jag. Panik och krasch, bang, boom. Kokhet eld och bye bye, inte en chans att man överlever den kraschen. Och när planet är så pass nära marken att det verkligen börjar bli dags att landa, tänker jag alltid att herregud det går för fort, jag tänker att det här går aldrig, vi kommer i för hög hastighet mot landsningsbanan, bromsa för fan, vi kommer krascha på mållinjen!
I dag testade jag ett nytt knep när planet började kastas åt höger och vänster i landningen. När det sög till i min mage av att vi tappade höjd låtsades jag som om jag åkte bergochdalbana. Och det fungerade faktiskt ganska bra. Men hjärtklappningen var kvar och på Stockholms mark andades jag ut. Jag överlevde den här gången också.
Semesteridyll.
Klockan är åtta på kvällen. Luften är varm. Solen lyser över Borgholm. Kalmarsund glittrar och sprider ljumma vindar över staden. Vid havet uppträder en komiker inför massor av folk och Storgatan kryllar av semesterfirare. Uteserveringarna är fulla. Vid torget sjunger en trubadur om kärlek. Gitarrsträngarna hörs på långt håll.
Par håller varandra i handen, ler mot den sjunkande kvällssolen. Barn skuttar framåt, glada över äventyret de är ute på. Människor semestrar i stora sällskap, dricker öl och skrattar högt. Par, familjer, vänner.
Semesteridyll.
Och där sitter jag. Ensam med min pizza.
På plats på ännu en ö
Ny vecka. Ny resa. Denna gång är det Öland jag ska åka runt på. Första intrycket är inget speciellt, faktiskt. Jag hade förväntat mig att det skulle vara mäktigt att åka över Ölandsbron och att landskapet skulle möta mig med något alldeles enastående. Varför jag tänkte så vet jag inte. Enda skillnaden från fastlandet är att det står väderkvarnar på var och varannan tomt – vilket visserligen är häftigt.
Men jag kom ju nyss. Öland hinner säkert få mig på fall innan jag lämnar ön.
Och jag förväntar mig magi
Love Antell, Dundertåget, Sophie Zelmani, Laleh. Lars Winnerbäck.
8 augusti. Långholmsparken.
Lugn och skÖn...t
Jo, sedan i går är jag tillbaka i Stockholm – men bara för några dagar.
Stoooor båt glider förbi skärgårdsön.
En pärla i Östersjön
Ständig havsutsikt. Oerhört häftigt bevarade ruiner.
Oerhörd strandpromenad. Fascinerande historia. Fantastisk natur.
Gudomligt söta gränder.
Rosor överallt. Här på Petesgården, sydvästra Gotland.
Gotländskt måste: saffranspannkaka med salmbärssylt och grädde.
Och så flädersaft, fågelkvitter och havsutsikt på det.
Djupvik, ett för mig okänt ställe som visade sig vara oerhört mysigt.
På södra Gotland är de generösa.
Fantastiska stränder. Här är hamnen i Burgsvik.
Dalhems kyrka. En av Gotlands 92 medeltida kyrkor.
"Här skulle jag kunna tänka mig att bo."
Så tänkte jag längs vägen, här någonstans, med min hyrbil.
Detta fantastiska landskap – bara 35 minuter från Stockholm med flyget.
Lunchtid, Visby 1 juli 2010
Att klaga nu vore dumt. Jag har haft en fantastisk dag.
Har jobbat genom att strosa omkring på kullerstenar i innerstaden och fotografera.
Och genom att ringa samtal liggandes på gräsmattan i Almedalen.
Vågorna på havet är lite större i dag
Sista dagen på Gotland i dag. I morgon vid lunch flyger jag hem. Jag längtar. Jag är trött.
Det mest primära just nu är att sova.