Grönsvart
En bäbismage och en belåten
I en annan mage sparkar alltså en liten bäbis men jag lyckas aldrig få känna. När min hand kommer dit slutar han (hon?) att leka fotbollsspelare. Trist. Det är i alla fall väldigt roligt att få följa bäbismagens tillväxt.
Ikväll blir det mer gott. Det är hockey på TV och när jag storhandlar innan lär det ju slinka ner lite chips och dip och godis att ta med till föräldrarnas stora TV. Festligheter är nästan ett måste för imorgon har jag lååång sovmorgon... (om jag inte skulle varit en sådan hurtbulle att jag drar till gymet på förmiddagen, men allt efter klockan sju är ju sovmorgon, så whatteheck...)
3 dagar, 23 timmar, 19 minuter och 2 sekunder kvar
Nåja, nedräkningen började egentligen för längesedan, men nu har den börjat på allvar.
Vi ska åka på spa!
Om 2,5 veckor åker Ida, jag och våra mammor hit. Frukost, lunch och middag serverat, aquaaerobics, massage och ansiktsbehandling... Vi har pratat om det här så länge nu att jag aldrig trodde det skulle bli av. Men det blir det nu och det ska bli så otroligt skönt. Och Tällberg är mysigt. Jag hoppas att vinterlandskapet är kvar när vi kommer, så att det kan bli någon mysig vinterpromenad med kameran i högsta hugg (mammorna är på promenad, Ida är mindre på när det handlar om vinter, hihi).
Psst, har ni sett att jag har skaffat mig en ny kategori? Sport och träning-kategorin blev så fylld av sport (läs: hockey), så Sport har nu blivit en egen kategori och istället finns den nya Hälsa och träning-kategorin.
Tog internet slut?
Bilder från helgens innebandy
Ibland är det jäkligt skönt att bara titta på...
Pojkarnas flickor kom och tittade på.
Ett pris helt i min smak!
Leksand för hela slanten
Jag har ingen inspiration och dessutom är jag sur, för min dator suger och låter mig inte ens lägga in bilder i inlägget trots att bilderna redan är uppladdade. Dessutom är jag hungrig och får äta trista nudlar, stekt paprika och jordnötter, eftersom jag inte orkar göra något annat.
Som sagt: noll inspiration och dessutom sur. Ingen bra idé att blogga. Det gör jag uppenbarligen ändå. Men ni får helt enkelt nöja er med att jag säger att jag har haft en väldigt trevlig helg.
Fredag innan match blev det spagetti hos jobbarkompisen i Leksand, lek och puss på munnen av hennes söta treåring, sedan hockey med cider och cheerleaderiakttagelser i Leksand (vi skulle göra det sååå mycket bättre). Lördag spenderades i sporthallen i Leksand där det spelades en skapligt oseriös och rolig innebandyturnering för Leksandsfans, jag fotade mest eller satt/låg och halvsov på läktaren, mina pojkar (vilket betyder lillebror med kompisar) kammade hem tredjeplatsen och även jag fick pris och utseddes då till lagets coach (mycket jag coachade...), sedan blev det oseriös hockeymatch i arenan med vissa spelare som knappt kunde stå på skridskorna - skitkul, sedan tacobuffé och "medlemsmöte", också det i arenan. Söndag = hockey, kort och gott (utan bråk denna gång, tack och lov).
Tack för mig och jordens mest intressanta blogginlägg.
Vad som händer?
Så nu behöver ni inte vara oroliga, haha, jag återkommer ikväll.
Singehushåll
En man på jobbet hörde mig och en kollega klaga på att jag var tvungen att åka och storhandla och så var det mat som skulle lagas, disken skulle diskas... Och plötsligt säger min manliga, lite halvsliskiga kollega i femtioårsåldern, med ett leende på läpparna:
»Men det får du väl låta din karl göra åt dig?!»
Han bara antar att jag har en karl där hemma. Som om det är självklart att man är två. Och det är klart att det får en att känna sig lite värdelös, lite konstig som inte har någon partner, ja, lite... dum, faktiskt.
Igår pratade man om singelhushåll på Förkväll. Sammanfattningsvis är det mycket dyrare att leva ensam än att leva flera tillsammans. Ingen nyhet kanske, men en väldigt intressant jämförelse: att bo ensam kostar ca 7220 kr/mån, medan man bara betalar ca 4835 kr/mån om man bor tillsammans med någon. Att bo ensam innebär ju att man lever på bara en lön och den ska ändå räcka till att bo, äta, resa, köpa nödvändiga saker, betala telefon, bredband, försäkringar och sånt som man behöver för att leva. Att bo ensam innebär att man bör titta extra noga på sina utgifter för att få koll på dem, göra en långsiktig plan för sitt sparande så att man har råd att göra roliga saker. Det tar ju längre tid för ett singelhushåll att spara, än för ett hushåll med två inkomster.
Ett tips för att komma billigare undan tyckte en Förkvällsprogramledare kunde vara att flytta ihop med en kompis. Men alla vill ju inte bo tillsammans med en kompis. Alla har inte ens en kompis att flytta ihop med (de flesta är ju redan två). Lösning? Reducera hyran för alla singlar? Jatack. Nej, självklart funkar inte det, men det kan vara bra att tänka på att singelhushållen i Sverige är väldigt, väldigt många. Man kanske kan göra halvliters mjölkförpackningar, eller jättesmå smörpaket, eller bredbandspris för singlar, eller...
För ni är stockholmsjävlar...
Vi låter nästan som en kör här nere i vår snurra på jobbet. "Love is in the air", "Himlen är oskyldigt blå", "LIF, vita blå", "Gnagare...", "Leksands IF vita blå..." är de låtarna som verkar gå runt. När vi skulle leta efter en blå låt att sjunga började jag direkt på "LIF, LIF, vita, blå". Nu har jag dessutom sjungit hela "Gnagare, ni hänger med i fem mot tre, utan domare så finns ni inte alls, för ni är stockholmsjävlar", vilket innebär att hela min snurra sitter och visslar/nynnar/sjunger på den låten numera. Hahaha, jag tror jag har ett gäng att ta med mig till klacken snart.
Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder
Hahaha, jag vet åtminstone tre stycken (Thérèse, Ida, Nadia) som blir smått irriterade på mig på grund av min rubrik. Förlåååt, men det är så roligt att retas med er som inte ser charmen i vintern, snön och kylan! Men jag tänkte förklara för er hur man ska klä sig för att trivas lite bättre. Jag menar, det är ju så tråkigt att frysa och ni vet ju att det bara finns dåliga kläder - inget dåligt väder! ;)
Klä er inte som på bild ett, för när det är tjugo minusgrader (jo, det var faktiskt så kallt imorse klockan sex när jag väntade på bussen) räcker det inte med ett par strumpbyxor under ett par tunna Cheap Monday-jeans och ett par stövlar som inte har plats för ett par raggsockor. Det krävs termobyxor eller några andra överdragsbyxor för att inte frysa arslet av sig, rent ut sagt. En mössa är ett måste, och en halsduk som täcker halsen ordentligt under en riktigt varm jacka, som givetvis har luva så att det inte blåser in kall luft där mössan och halsduken inte täcker. Givetvis har man två långärmade tröjor under den varma jackan. Och så kommer vi till vantarna. Ett par? Aldrig, då fryser man. Två par vantar ska det vara och hade det nu inte varit för att (till och med) jag var dum nog att inte ta ett par överdagsbyxor, så hade jag inte frusit det minsta, trots den bitande kylan! Tadaaaam, massor av mysiga, tjocka kläder och du trivs i snön, jag lovar.
När man inte har några idéer...
...kan man alltid skriva om hockey. Min fransman gjorde två mål igår och var tydligen riktigt bra. Dessutom drog han på sig en utvisning, vilket är bra - jag gillar snälla killar, men vafan, han måste ju visa att han är lite tuff också. Det är hockey vi snackar nu. Och hockey blir det både imorgon och på söndag. Jag åker direkt till Leksand imorgon med en kollega (även gammal Star Babes-ledare) som bor där, och sen följer hon med mig till arenan och tittar på när Leksand spöar Huddinge.
Men skit i hockeyn, de flesta hoppar ju ändå inte särskilt högt av glädje av att läsa om det.
Om en timme slutar jag jobba, då ska jag ut med kameran och förhoppningvis får jag reta upp alla snö-, vinter- och kylahatare på bloggen lite senare idag. Hahaha!
Kanada, Montréal, hockey, Mike Ryder
Johanna: Börja spara, så åker vi till Kanada och tittar på hockey om ett år!
Lillebror: Det gör vi :)
Lillebror igen: Ryder ;)
Johanna: Precis! Montréal!
Pengar för vanföreställande ärrbildning kommer jag troligen få. Det är inte jättebilligt att åka till Kanada och inte är det jättebilligt att gå på en NHL-match heller, men det kan jag ju unna mig om jag får pengar. Det är inte säkert att det blir av, nej, men jag har hört att det är viktigt att ha drömmar. Drömmen om att få åka till Kanada har funnits tidigare, och nu kan den bli verklighet (om bara lillebror verkligen vill åka, för så många andra hockeyintresserade vänner har jag ju tyvärr inte). Jag ser alltså ett litet ljus - jag kanske får åka någon gång. Så låt mig drömma.
Johanna gör en snöängel
Klockan var ungefär tre på söndagmorgonen när taxin stannade utanför Idas lägenhet i Uppsala. Jag kom till ett grönt Uppsala på fredagkvällen, men nu var det äntligen massor av snö. Det var otroligt vackert i träden och vi fick pulsa i nysnön till hennes port. Hela kvällen hade samtliga Uppsalavänner klagat över snön, vintern och kylan, medan jag var uppspelt av snöglädje. Jag hade skämtat om att jag skulle kunna lägga mig ner och göra en snöängel. De andra fnös mest, och visst, jag ville inte göra det i mina jeans när vi var påväg till krogen. Men när vi kom hem gjorde jag det faktiskt och bildbeviset ser ni ju ovan.
Just nu är det 17 minusgrader utanför min lägenhet. Det var riktigt kallt att gå hem från bussen, men jag gillar verkligen den bitande kylan - det är så häftigt! Fryser gör man bara när man har för lite kläder på sig, sådeså.
Jag har faktiskt sovit under bar himmel en vinternatt i december för några år sedan. Då var det inte så kallt, "bara" 15 minusgrader och jag hade en riktigt varm sovsäck och massor av kläder, vantar och mössa. En halvfrusen, grillad sojakorv har aldrig smakat så gott som den natten i skogen. Det kanske inte blev så mycket sömn där jag låg omstoppad och orörlig i sovsäcken, men det var onekligen en riktigt häftig upplevelse.
Foto: Ida
Stockholm Centralstation fredagkväll
I väntan på tåg till Uppsala fotar jag och tittar på kameror och studiomän/-kvinnor vid inspelningen av Förkväll (och en skymt av programledarna och snyggkocken fick jag också).
Månadens inlägg: Kulturkrockar
»Every Wednesday, I have a little soirée in my apartment, I live with two french guys, you know. It's métro Jules Joffrin, you should come some time!»
Det är Neel som pratar. Han med soluppgången, ni vet. Min engelska bög(klass)kompis från min termin som franskastudent i Paris. Min sambo och jag tittar på varann och säger att vi absolut kommer. Neel ger mig adressen och portkoden och kvällen därpå tar sambon och jag métron ett par stationer och letar oss fram till lägenheten. Vi hör vart festen är. I dörren möts vi av ett »bonsoir, bienvenues!» (godkväll, välkomna!) och kindpussar. Det är en charmig fransman som öppnar, en av dem som bor där. Vi berättar att vi känner Neel och han kommer också till dörren och vi kindpussas, av någon anledning gör vi alltid det med Neel. Han pratar en väldigt engelsk franska, det hörs verkligen varifrån han kommer, men den franska kulturen verkar han ta till sig fort.
Att mötas av kindpussar i början kan först kännas lite främmande och lite väl intimt. Men ju mer jag tänker på det, desto trevligare känns det. Här kommer vi, två främmande människor, på en fest och möts av en kille vi aldrig har träffat. Och vi pussar varandra på kinden. Men jämför det med att vi svenskar skakar hand. Vilket av sätten är mest avståndstagande? Handskakningen såklart. Även om kindpussandet till en början kan kännas läskigt och intimt, så märkte åtminstone jag rätt fort att jag faktiskt gillade det. Det känns väldigt välkomnande och på det sättet bryter man isen och faktum är att man kommer människorna närmare.
Jorå, jag lever
Jag återkommer. Ska bara sova bort migränen först.
Hört på hockeyn i Leksand
»Nä, int ja hällär män va fan kan vi gö åt sak'n!?»
Självkänsla
På baksidan av Mia Törnbloms Självkänsla nu!:
Med låg självkänsla spelar det ingen roll vad vi erövrar eller hur högt vi når - vi kommer ständigt att vara rädda för att misslyckas. Vi kan inte heller uppskatta vad vi uppnått utan måste hela tiden uträtta mer. Vi klarar varken av komplimanger eller kritik - och i slutändan förlorar vi vår livslust.
Mia Törnblom skriver att många med låg självkänsla ofta söker bekräftelse, men när man väl får bekräftelse klarar man inte av att ta emot den. Man vet inte hur man ska göra och man tycker inte att man är värd den. Man kanske gör saker fast man egentligen inte vill, för att det förväntas av andra. Det kan handla om att man tar åt sig något på arbetsplatsen, att man gör något i det sexuella samlivet som man egentligen inte vill eller att man träffar människor som man egentligen inte har något utbyte av att träffa. Mia Törnblom menar att man ibland måste stanna upp och tänka efter. Hur mår min själ och min självkänsla? Hur mår jag egentligen? Ofta stannar man inte upp, utan man fortsätter i ett ännu högre tempo, vilket resulterar i att när man väl verkligen inser att man hamnat på botten, får man det ännu svårare att ta sig upp och tillbaka.
Jag började läsa boken och kände mig genast träffad. Som ett slag i magen. 2006 känns som ett år präglat av motgångar och jag måste nog erkänna för mig själv att jag har svårt att ta mig upp från det, och ännu svårare verkar det vara i den sitsen jag sitter i nu. Efter att ha läst halva boken känner jag att jag leter efter tips på hur man faktiskt kan förbättra sin självkänsla. Var finns de konkreta råden? Kanske kommer det senare, eller ännu mer troligt i andra boken, Mera självkänsla, som även den står i bokhyllan.
Detta blev kanske lite privat, men jag var tvungen. Många har dålig självkänsla, men vet inte om det. Man kan gå runt med världens bästa självförtroende, men ändå ha noll självkänsla. Så vad är skillnaden?
Självförtroende: tron på den egna personens förmåga att prestera.
Självkänsla: medvetenheten om den egna personens värde, det vill säga mitt eget värde i mina egna ögon.
Först tänkte jag inte låta er kommentera det här inlägget, eftersom jag var lite privat och inte har någon lust att få kommentarer om att det blir bra och bla, bla, bla. Men jag ångrade mig. Kommentera dock helst bara om ni har något att säga om böckerna/självkänsla, och inte om mig.
Tips på supergod vegetarisk rätt
När mina bruna kompisar var på besök gjorde de en mycket god måltid som de bjöd mig på, och sedan dess har jag gjort den vid flera tillfällen - det är både supergott och superenkelt:Stek quornbitar tillsammans med paprika (och svamp om man tycker om det), blanda i Keldas milda ädelostsås och lite crème fraiche eller Milda minimat. Servera med bandspagetti eller annan pasta, mums!
Jag har förresten precis upptäckt att Quorn har en hemsida med massor av recept med sina produkter. Precis vad jag har letat efter. Det är trist när man ska behöva gå efter köttrecept, då blir den vegetariska produkten som ett slags substitut för köttet. Det är roligare när det står quornbitar/-filéer i receptet. Detta vore ju något. Och detta.
Födelsedagstårta
Säga vad man vill om att ha clementiner i tårta, men min mamma kan det där med godsaker.
En bukett tulpaner på jobbet och alla fick reda på att jag fyllde år. Folk ropade grattis i kör och en snäll kollega ritade en tårta till mig i Paint och skrev "Grattis, vi kan byta tid" - därmed tar han mitt kvällspass när AIK gästar Leksand och jag kan gå på hockey. Så snällt, så snällt. Trots fina sängkläder (svart, mm...), efterlängtade självkänslaböcker, snygga kastruller och så, så var det en väldigt bra present att få gå på hockey istället för att jobba till nio en fredagkväll.
Sämsta presenten
Vilken kul födelsedagspresent det låg på dörrmatten när jag kom hem från jobbet. Grattis på födelsedagen, Johanna, här har du den första trevliga a-kasseräkningen sedan vår regering blev blå. Från att ha betalat 222 kr i månaden ska jag alltså numera betala 473 kr. VARJE MÅNAD. Tack, regeringen.
Det absolut viktigaste som har hänt den 16 januari
2007: Jag har levt i 23 år och påbörjar nu mitt 24:e. (Fy tusan vad hemskt det låter när man lägger upp det på det sättet.)
Yoga, tredje gången gilt?
Det hela börjar med att det visserligen är gratis idag, vilket ju känns helt okej för mig som bara har klippkort. Men gratis betyder mycket människor. Det betyder också mycket människor som aldrig gått på yoga, mycket småungar och fnittriga fjortisflickor som inte fattar att yoga handlar om att hålla käften. Well, det skulle nog fungera ändå. Ledaren börjar prata och berättar att passet ska vara slut omkring fem minuter i tio. Va?! Det började ju kvart i nio, vilket betyder att det ska vara slut kvart i tio. Min sista buss går tio i tio. Så där sitter jag på min matta och började bli stressad för att jag är längst fram och kommer bli tvungen att smita tidigare.
Vi lägger oss ner på våra mattor och ledaren börjar prata om att vi ska släppa allt som varit under dagen. Jag börjar genast gå igenom dagen från början till slut, oj, vad omotiverad på jobbet jag var, och hej och hå var trött jag var... Vidare fortsätter ledaren att säga att vi ska släppa allt som komma skall, varpå min hjärna givetvis börjar gå igenom den kommande sjukhusvistelsen, jag hör inte längre vad ledaren säger utan jag tänker på hur det kommer att kännas att vakna ur narkosen, om jag kommer att fatta vad som har hänt, om jag kommer ha ont och så vidare...
Och i samtliga följande övningar är jag inte alls inne i mig själv som man borde, utan jag sitter/ligger där på yogamattan och känner hur vissa övningar tar emot, hur jag får ont i armarna och hur ojämn ryggen är, jag tittar på klockan, får inte glömma att springa tidigare. Lagom till det bästa på passet (avslappningen) blir jag tvungen att diskret (hur diskret det nu kan bli när man sitter längst fram) resa på mig för att huttrande gå till busshållplatsen och snällt vänta på att åka hem, utan en särskilt tillfredsställande eller avslappnande upplevelse.
Semlan ska ätas som den är!
Pumans dotter skrev om semlor och hur de ska och inte ska ätas. Det här är så intressant att jag bara är tvungen att skriva om det själv. Ord och inga visor, tyckte Puman om min åsikt om semmelätning, och jorå: En semla ska ätas som den är! Man kan ju för tusan inte sätta den i mjölk (fy, vad äckligt brödet måste bli!) eller utan mandelmassa och så vidare. Nej, äkta mandelmassa ska det vara, grädde såklart och florsocker på locket. Och självklart äter man locket först, annars blir det ju ytterst svårt att äta och man kommer få grädde på hakan och florsocker på näsan. Jag skulle dock kunna sträcka mig till att ha vaniljkräm i, för att det är gott, men det blir ingen riktig semmelkänsla.
Enligt kalendern är det fettisdagen den 20 februari, men jag är inte så mycket för traditioner, så en semla skulle jag lika gärna kunna äta på julafton. Ida och jag köpte semlor på Landings i Uppsala för ett par-tre år sedan, detta var i början av januari. Vi trodde snart det var semmeldags i och med att de sålde semlor. Det var tydligen inte så snart, men semlan försvann ner i magen lika lätt för det.
Hur äter du semlan?
Att fylla år
Men nu. Jag tror inte det är åldersnojan som är tillbaka, 23 låter ju ändå... okej. 22 är visserligen bättre, för vid 23 börjar det kännas som om ... ja, jag vet inte, jag närmar mig 25 och uuh... Jag vänjer mig nog vid siffran 23 också. Nä, jag tror ändå inte det här är någon åldersnoja. Det är väl snarare det att jag faktiskt, till skillnad mot tidigare år, skulle vilja hitta på något roligt när jag fyller år. Vid sådana här tillfällen hatar jag att ha mina vänner i städer ett par-tre-fyra-fem timmar härifrån. Jag ska hem till föräldrarna och äta god mat och sedan lite tårta, en tårta jag inte ens tycker är särskilt god. Har i alla fall förbjudit mamma att lägga i mandariner. Man kan inte ha sånt i tårta. Jaha, och presenter? Två böcker har jag berättat för mamma att jag vill ha, och kanske en spa-helg, eventuellt en mp3-spelare, iPod eller vad man nu kallar såna där små musikspelare... Annars behöver jag inget. Min syster blir tokig när jag säger att jag inte önskar mig något. Men hallå, jag behöver ju inget och dessutom var det nyss jul. Och till råga på allt avskyr jag att öppna presenter offentligt och jag tycker att allt känns lite krystat. Varför ska jag få presenter för att jag har levt i ett visst antal år en viss dag? »Grattis, du har överlevt ett år till!» Eller?
Och jag vet - det blir ju lite vad man gör det till. Och jag ska försöka. Men just nu kan jag inte förstå hur jag ska lyckas tycka att det ska bli kul att fylla år. Det är inte ens hockey då.
Ett foto i timmen, lördag 13 januari
05:50 Godmorgon! Jag har redan varit vaken i tjugo minuter...
06:21 Dags att åka till jobbet (de vänstra fotspåren är mina från när jag kom hem från hockeyn igårkväll, tydligen har bara en varit ute och vandrat sedan dess)
07:38 Dags för lite Earl Grey-te
08:25 Jag har ett hjärta på min datorskärm, en kompis som jobbar natt sydde det en natt när hon hade tråkigt och inte alltför mycket att göra
09:15 Almanackan skriker helgjobb...
10:45 Lunch med Falu Kuriren och så en kompis i telefonen
...och sedan glömde jag faktiskt att fota ett par timmar, men det händer ju ändå inte så mycket på jobbet, så det kvittar nog...
13:34 När jag får låna bil brukar jag passa på att handla här, vilken sägs vara Dalarnas billigaste mataffär
14:37 Dags att ta rätt på veckans disk kanske? (Om man pratar i telefonen samtidigt blir det mycket roligare.)
15:17 Ett nödvändigt ont: tvättid...
16:29 Man ska tydligen kasta ut julen, det borde jag ha gjort för längesedan, men det blev inte förrän nu
17:29 Och så hem till föräldrarna och där var jag tvungen att testa kameran vid båthuset och bryggan
18:39 Pappa och jag tittar på hockey
19:17 Tacorester, som vanligt bara jag kvar vid bordet
20:28 Uttråkad lillebror och uttråkad jag
21:14 Letar efter choklad i skafferiet och hittar precis vad jag söker
Och där blev jag alldeles för trött för att fortsätta fotografera...
Nästa EFIT: 14 februari (möjligtvis även 23 januari)
Tjalalalalalala, vi älskar LIF...
Och så något helt undebart. Wow, det måste vara världens bästa och roligaste klack. Efter Superstars då förstås...
Jag är fortfarande upprörd...
Dessutom har världens friskaste, piggaste och mest hälsosamma vegetarian- och nykteristmormor (min) åkt på en stroke. All styrka till henne.
Själv går jag på hockey för att heja fram mitt lag
Jag slåss inte. Det handlar inte om att jag är liten eller svag (för det är jag), utan det handlar om något så enkelt som att det är något onödigt man bara inte gör. Jag skulle slåss i självförsvar eller på boxningspass, annars ser jag ingen vits till det.
Så skönt att vi kom igen i tredje och vann med 4-3 efter förlängning. Enligt pappa som såg matchen på TV var det elitseriespel och säsongens bästa match. Viktig seger. Så skönt att tredje inte blev bråkig på norra stå. Hade det varit så känns det som om förlust eller vinst kan kvitta, alla förbannade oroligheter och bråk förstörde verkligen. Nu blev åtminstone den sista känslan bra.
Jag önskar att jag kunde säga att Södertäljefansen (eller de idioterna som åkte dit för att slåss, de riktiga fansen är det säkert inget större fel på) är ett gäng idioter, men ikväll var det inte bara dem som var idioter, tyvärr var det även folk på min sida. Ett tag var jag så förbannad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Nu är det bättre. Jag är fortfarande arg och jag ska försöka vara samlad – ursäkta om det inte blir så. Men såhär är det:
Jag går på hockey för att 1. heja fram mitt lag och 2. för att titta på hockey. Vissa verkar gå på hockey för att 1. hata motståndarlaget så mycket som möjligt och 2. slåss. Jag förstår inte! Jag förstår inte hur hatet kan vara så stort att man måste ge varandra blåtiror och hjärnskakning. Det är för mig fullkomligt obegripligt. Visst kan jag förstå känslorna. Det jag inte förstår är följande:
- att man inte håller sig på sin sida och har kul, ser på hockey och hejar fram sitt lag, istället för att ta sig till motståndarklacken och provocera (idag gäller detta de s.k. Södertäljefansen)
- att man kan låta sig provoceras så rejält att man inte kan behärska sig själv
Skrik glåpord till varandra, visst gör det, men SLÅSS FÖR FAN INTE! Och inte mitt i klacken! För det första ser det dåligt ut (en stund idag skämdes jag över att stå där jag stod, och det är ingen rolig känsla), dessutom blir det dålig stämning och all fokus läggs på slagsmålet och inte på matchen. (Jag kan tala om att jag inte har så stor koll på de två första perioderna, eftersom bråk runtom i arenan tog min uppmärksamhet.) Och slåss helst inte precis vid mig – för det var just vad som hände ett par gånger. Jag hatar när människor slåss. Jag tycker att det är oerhört obehagligt och blir väldigt illa till mods. När folk då formligen ger varandra knytnävsslag mitt framför näsan på mig, när de bankar ner varandra mot marken bredvid mig, så mår jag inte särskilt bra, inte minst när det är någon jag inte är helt obekant som är med där. Personer pysslar med detta även framför ögonen på barn och ungdomar som ser upp till dem. Det gör mig så förbannat förbannad!
Södertäljeidioterna hade absolut ingenting hos oss att göra och de får skylla sig själv som går dit - absolut. Men, poängen är ju den att de vill bråka. De vill provocera. Varför låta dem tillfredsställas?
Det är fruktansvärt mycket känslor i hockey (och i annan sport också, såklart), men jag förstår inte varför man låter sina känslor gå så mycket överstyr att det urartar i slagsmål, eller misshandel, jo, jag tror nästan man kan klassa det som jag fick utspelat framför ögonen på mig så. För mig är det en självklarhet att älska mitt lag. Det är dem jag hejar fram på matcherna. Inte går jag till motståndarlaget och provocerar. Och inte låter jag några stackars motståndarfans provocera mig. Mitt lags klack är dem som inte skriker att vi hatar motståndarlaget, det är klacken som har jäkligt bra låtar och ramsor istället. Det är klacken med humor. Det är Sveriges bästa klack. Utan tvekan. Att skrika "Det står ett dagis på södra!" och sjunga "bolibompa, bolibom-bom-pa, bolibompa, bolibom-bom-pa" med trumslagning var kul, jäkligt kul, och jäkligt skönt efter händelserna. Jag säger ju det, Superstars är Sveriges bästa klack med världens bästa humor. Det tråkiga är att när vissa börjar slåss blir hela klacken lidande.
Jag tror jag måste sova på det här (klockan ringer trots allt nån gång efter fem) och komma igen till en lugnare Arbogamatch på onsdag.
Läs om matchen hos Superstars.
Och så vill jag påminna om att det är EFIT imorgon.
Med hockeybiljett i fickan
Spegel, spegel på väggen där...
Och då svarade spegeln:
Johanna, du blekast i landet är!
Är det såhär livet ska vara, så är det ganska meningslöst
Jag är rastlösheten personifierad och den har gnagt i mig, det har krupit i mig för jag vet inte vad jag vill, vart jag ska, det enda jag har vetat är att jag inte vill vara här och nu. All beslutsångest, vilja och motvilja samtidigt har cirkulerat i mitt huvud från morgon till kväll, dag efter dag, vecka efter vecka, till och med år efter år. Just nu är jag tvungen att vara här och lyssna nu: det känns skönt. Vet ni varför? Jo, för att jag slipper tänka på var eller vad jag vill. Ibland blir jag trött på att folk inte kan låta mig få vara här. Jag orkar inte alltid sträva efter att komma utomlands, leva ett roligare liv, bo på en roligare plats eller ha en roligare vardagssyssla. Plötsligt slipper jag den krypande rastlösheten och de stora frågorna, för jag måste stanna här åtminstone till september, jag har inget val. Men det känns skönt. Det är så bekvämt att ha min bostadsrätt och mtt fasta jobb. Det är bekvämt. Och farligt. Men låt mig få ha det så ett tag. Jag hittar nog på något annat när jag kommer på vad jag vill. Fram tills dess, tjata inte på mig att jag måste resa och passa på medan jag är ung och kan och inte har något som binder mig och bla, bla, bla. Och glöm inte att jag har varit iväg (jo, jag måste påpeka det, för att "ha varit iväg" är tydligen något man måste ha varit nu för tiden). Och nej, jag är inte nöjd som det är nu, för är det såhär livet ska vara, så är det ganska meningslöst, faktiskt. Men låt mig bara ha det såhär, om jag vill. Den enda som kan göra något åt situationen är ju bara jag. Och jag tror på att det blir bättre, så småningom.
Vem i hela världen kan man lita på?
Abstinens efter bra match kvarstår
(Tro det eller ej, men jag tog mig faktiskt till gymet i förmiddags. Jag glömde stretcha som vanligt och med tanke på hur längesedan det var som jag tränade, så lär jag ha rejält ont i kroppen imorgon. Det känns redan...)
Bloggenkäten
1. Hur länge har du bloggat? Den 6 november 2005 skrev jag mitt första inlägg.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga? Hade ingen direkt bild av varken bloggar eller bloggare, hade läst ett par stycken bara och hört begreppet några gånger.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i? Oj, jag minns inte... Men Legally Blonde var av en slump en av de första bloggarna jag besökte. Ganska tidigt hittade jag nog Mitt liv i utlandet också, som jag gillade eftersom jag tycker om Thereses sätt att skriva, samt att jag är intresserad av liv i utlandet.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem? De är annorlunda mot mina inlägg som jag skriver idag. Jag skrev på ett annat sätt och jag vet inte... de känns... okej.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare? Jag har omkring 45 bloggar på mina favoriter. Alla och några till läser jag då och då, men det är väl omkring 10 stycken som jag läser varje dag.
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)? Det är nog 50/50 där. Många dagboksbloggar, men mer personliga, alltså inget "idag vaknade jag 8, gick upp och åt frukost...", utan mer personliga bloggar om blandade ämnen. Jag läser också många ämnesbloggar, främst resebloggar eller bloggar om liv i andra länder, lite hockeybloggar, modebloggar...
7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om. K-dude verkar vara väldigt olik mig, kanske för att vi lever väldigt olika liv, men jag gillar hans sätt att skriva.
8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om. Ganska nyligen upptäckte jag att Malin verkar vara lik mig. Ofta känns det som om det lika gärna skulle kunna vara jag som har skrivit hennes inlägg. Annars tycker jag faktiskt att de flesta av de bloggar jag läser är lik mig på ett eller annat sätt - det är väl också därför man fastnar för bloggar, för att man kan identifiera sig med det bloggaren skriver.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar? Nu är det ju inte så många av mina närmaste som läser min blogg. Jag vet bara två-tre kompisar och ett par kollegor. Men de tycker att det är roligt.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg? Ja, det tror jag nog.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden? Nja. Jag har funderat mycket kring det där. Gränsen tänjs absolut inte, snarare snärjs den åt. Jag var mycket mer privat i början, men tycker inte riktigt att det fungerar. Sedan ganska lång tid tillbaka nämner jag till exempel väldigt få namn i bloggen. Familjemedlemmar och de flesta vännerna skriver jag aldrig namnet på. Med tanke på att läsarantalet ökar, så är detta mest respekt för mina nära och kära, men också för att namnen ofta inte är relevanta för texten.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför. Jag bloggar om det mesta, men skulle aldrig skriva om saker som är privata kring min familj, mina innersta tankar, mitt sexliv etc. Skulle jag behöva skriva av mig om sådant har jag tre livlinjor: skriva i gåtor på bloggen, skriva ner det för hand eller ringa en vän.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du? Mycket för att få bekräftelse. För mig är halva grejen med bloggandet att få respons i form av kommentarer. Det är jätteroligt när ett inlägg väcker diskussion, frågor eller bara många kommentarar helt enkelt. Utan kommentarar skulle jag nog faktiskt inte fortsätta blogga, då blir det ju som att tala till en vägg. Att blogga blir en direktkommunikation, vilken känns mycket roligare än om man skriver för t.ex. en tidning. Men självklart bloggar jag också mycket för att jag älskar att skriva och uttrycka mig i ord.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg? Jo, det kan man nog, men det beror på hur personlig bloggaren är. Jag tror dock inte att man kan lära känna en person fullt ut genom att bara läsa dennes blogg.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad? Nej, inte än.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga? Ja, det tror jag absolut. Har man många läsare måste man börja passa sig mer och mer för vad man skriver. Man vet aldrig vilka som läser. Därför är just gränsen med att vara för privat/personlig viktig (och svår).
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta? Ja, jag har blivit sårad av en kommentar i min blogg. Personen ifråga menade kanske inget, men denne uppträdde väldigt okänsligt och hade uppenbarligen ingen koll på bakgrunden till mitt inlägg. Jag försökte förmodligen bara skaka av mig det.
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar? Det har hänt att jag ångrat något intetsägande inlägg i min egen blogg, men detta har jag då raderat.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig? Svår fråga. Har jag inga idéer kan jag bli lite stressad - jag vill att bloggen ständigt ska uppdateras.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då? På ett eller annat sätt, ja. Men för två år sedan fanns knappt begreppet blogg och jag visste inte vad det var. Allt utvecklas så fort, som om två år kanske det är något annat. Skriver gör jag i alla fall.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra? Vissa bloggar(e) har redan lite makt, vilket är ganska häftigt, och jag tror absolut det kommer att utvecklas. Men i mångt och mycket känns det faktiskt om att det faktiskt är en grupp som mest påverkar varandra.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig? Det har utan att överdriva betytt väldigt mycket. Efter att jag avslutat min journalistutbildning på en gymnasieskola i Uppsala, var jag jättetrött på att skriva och ville absolut inte hålla på med detta mer än vid sidan av något annat. I och med att jag började med bloggandet fick jag tillbaka lusten och inspirationen och har faktiskt kommit fram till (igen) att jag nog skulle vilja skriva i mitt framtida yrke och inte bara ha det som en bisyssla.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig? Det har gett mig mycket. Att läsa Mitt liv i utlandet, Nytt under solen, Cliff Hanger, Krokofanten, The Jonas Daily, Med barnen i Paris, och många fler bloggar (se mina länkar), har gett åtminstone mig (och säkert många andra) både skratt, funderingar, lärdomar, tillfälle till diskussioner och att tänka ett steg längre.
Nikon och jag lär känna varandra
Och så lite välbehövd ledighet
Men nu har jag inte tid mer er. Nu ska jag jag leka med Nikon.
Ensam i mörkret
Jag är kär.
Imorgon ska han bli min. Nikon D40. Något snyggare än mitt ex F65 faktiskt.
Sant eller falskt!
Jorå, tre veckor på Special Olympics i Dublin sommaren 2003. Oförglömligt.
2. När jag var 15-16 år tävlade jag i discodans.
Visserligen dansade jag faktiskt discodans/showdans på avancerad nivå vid den tiden och skulle börja tävla, men jag gillade inte tanken på att tävla individuellt, så jag slutade faktiskt helt och hållet - tyvärr. Så nej, jag tävlade aldrig.
3. Jag har varit i Afrika.
Visst har jag det. Tunisien. Säkert 12 år sedan. Red dromedar och bar slöja.
4. Första gången jag var berusad var jag 20 år.
Sant. Jag var inte långt ifrån 21 till och med. Att inte dricka var naturligt och en självklarhet för mig, så fram till 20-årsåldern var jag smart nog alltid nykter.
5. Jag spelade huvudrollen som åsna i en skolpjäs.
Det gjorde jag faktiskt, haha! Åsneprinsen hette den, och Åsneprinsen - det var jag det. Mamma sydde en snygg, grå fleecemössa till mig med två öron som jag stack i mössan. Jag var en riktigt snygg, liten åsna. I slutet av pjäsen förvandlades jag till en prins (människa) och fick gifta mig med prinsessan i den rosa klänningen (baah...).
Wow
Nu har jag sett den. Jag är lite efter, jag vet. Men efter många om och men har jag äntligen sett den. Så som i himmelen. Mina förväntningar var höga. Väldigt höga, faktiskt. Jag trodde att det skulle vara en film i min smak.
Det var en film helt i min smak. Helt underbar. Den berörde mig. Rakt igenom, från början till slut. Om jag grät? Från början till slut, ungefär. Och kan en film få en att gråta både av glädje och sorg, då måste den ju vara bra.
Och skådespelarna... Frida Hallgren är en av mina favoritskådespelerskor. (Jag glömmer aldrig när min dramaklass på gymnasiet åkte till Stockholms Stadsteater och såg henne tillsammans med Gunilla Röör i den fantastiska Flickan på Henriksdalsberget. Wow.)
Och Mikael Nyqvist, Helen Sjöholm, Per Moberg, Lennart Jähkel, Ingela Olsson...
Jodu, det här var lite annat mot gårdagens biobesök då jag såg Göta kanal 2. Håhåjaja. Och störande biobesökare slapp jag. Jag är nästan beredd att säga att film är bäst hemma i soffan.
Sant eller falskt?
1. Jag har varit volontär.
2. När jag var 15-16 år tävlade jag i discodans.
3. Jag har varit i Afrika.
4. Första gången jag var berusad var jag 20 år.
5. Jag spelade huvudrollen som åsna i en skolpjäs.
Kom igen nu och gissa!
Överraskningsfrulle på jobbet
Det började med Ica i stan, men där slutade det med att jag bara köpte godis och vatten till bion. Efter biobesöket glömde jag att jag skulle fixa kompisens överraskning, så jag åkte hem. Nästan hemma kom jag på mig själv, så jag åkte lite längre, eftersom Hemköp åtminstone borde ha öppet till nio. Det var stängt. Tydligen är det någon meningslös trettondagsafton idag, så de stängde tidigare. Jag fick vända mot nästa Hemköp. Öppet! Velade länge, men fick med mig det jag skulle ha och åkte därifrån. Fick med mig det jag skulle? Trodde jag, ja. Hade glömt att köpa blomma. Stannade vid Statoil vid mig, tog en fin blomma, gick till kassan, fick höra det hutlösa priset, log och betalade snällt.
Nu har jag i alla fall vitlöksbaguetter (som jag får "bake:a upp" imorgonbitti), mjukost, kiwi, färskpressad apelsin- och jordgubbsjuice, ett grattiskort och en fin orkidé. Oh my lord, det var en ansträngning och jag borde verkligen sova nu...
Bild: Wellington
Det är inte roligt längre
En USB-sladd kan man ju köpa en ny. Men jag som vill ha en ny kamera ser detta som ett ypperligt tillfälle att ta mig i kragen och faktiskt köpa mig en ny. Jag inser att Nikon D80 är lite väl dyr och kanske lite för bra för mig. Lite för tung. Lite för stor. Lite för snygg. Jag måste ju faktiskt inte ha något superavancerat. För femtioelfte gången hade jag och min kamerakunniga kusin kamerasnack igårkväll. Han tyckte jag skulle kolla upp en Canon och visst var den snygg, hade bra funktioner och bra pris, men att köpa en Canon vore nästan som att gå och vara otrogen. Det är Nikon som gäller. Så nu velar jag mellan Nikons nya D40 eller deras liknande D50. Jag måste ta tag i det nu. Om jag hinner ska jag besöka en återförsäljare på måndag så att jag får klämma och känna på kamerorna innan jag bestämmer mig... Sen kanske bloggen återfår sitt rätta jag igen.
Congrats, Canada
Mindre kul att Sverige inte lyckades ta bronsmedaljen tidigare idag. Men men.
Wikegård är för övrigt bäst. Haha. Jag avskydde honom förut, han snackade bara skit om Leksand vad de än gjorde. Men han är fan rolig.
Reiki
Reiki betyder ungefär mental andlig energi och är en gammal japansk healingteknik. Det är en alternativbehandling där man lägger händerna i olika positioner för att stärka livsenergin och aktivera den självläkande förmågan hos människan. Man använder sig av händerna som fungerar som en kanallänk mellan mottagare och "universums helande energier".
Reiki arbetar både fysiskt och psykiskt och rättar till obalanser och energiblockeringar. Reiki sätter igång en process hos mottagaren som fortsätter en tid efter behandlingen. Reiki fungerar även på djur och växter och kan användas på avstånd. Behandlingen utförs under en timme när man ligger påklädd på en behandlingsbänk i en lugn miljö.
Reiki är bra om man vill
• sänka stressnivån i sitt liv
• ha balanserad hälsa; fysiskt, känslomässigt, mentalt och andligt
• hitta kraften i sitt liv och sina dagliga situationer genom Reikis levnadsprinciper
• ha en verksam teknik för sin personliga utveckling och tillväxt
• förbättra och stärka sitt självförtroende
• utveckla kreativitet, minne och intuition
Min mamma behandlades av väninnan för några veckor sedan. Jag följde med som chaufför (då man tydligen kan bli väldigt, väldigt trött efter behandlingen) och tittade på och läste böcker om reiki, vilket var väldigt intressant. Något som gick rakt in i mig var att reikin är bra om man till exempel är lättretlig (hej, Johanna) eller om man har varit låg väldigt länge, om man kanske har stängt av sina känslor, skjuter undan problem och flyttar dem framför sig (hej, Johanna). Detta gör att man slutar känna sorg, vilket inte alls är bra för kroppen (eller knoppen). Kan man inte känna sorg, kan man inte heller känna riktig glädje. Reikin kan hjälpa en att släppa på detta och det var något som jag verkligen fastnade för.
Jag gissar på att jag får tillfälle att återkomma angående detta, när jag varit på behandling. Jag hoppas att det förutom hjälpa mitt ärrs (och hela ryggens) läkeprocess, även kan sätta igång en process i min hjärna...
Mer om Reiki
Zidane hade en koloni i Sudan
Johanna: Det är franska på TV...
Ida: Jaha, varför då?
Johanna: Det är ett program om Zidane...
Ida: Vadå, har det varit någon fransk koloni där eller?
Johanna: Hahaha... va?
Ida: Hahaha... vad sa du?
Johanna: Zidane!
(mycket skratt)
Ida: Han som spelar fotboll?
Johanna: Hahaha, jaa.
Ida: Jaha... jag tyckte du sa Sudan.
När rastlösheten slår till...
Jag tror nästan att det är fuck. Skulle kunna vara fan eller jävla också.
Äger du en iPod?
Nej, jag äger ingen bärbar musikspelare, tyvärr.
Vilken tid är din väckarklocka inställd på?
Alldeles för tidigt.
Använder du flip-flop’s även när det är kallt ute?
Nej, varför gör man det?
Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden?
Om jag blir snygg på bilden är jag gärna med på den, men ungefär alltid är det jag som tar bilderna.
Vilken var den senaste filmen du såg?
Tomten är far till alla barnen.
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa?
Det beror på hur mycket jag vann. En digital systemkamera skulle jag köpa, betala av lånet på min lägenhet, slippa ta studielån...
Har någon någonsin kallat dig lat?
Mamma har sagt det många gånger.
Tar du någonsin medicin för att hjälpa dig somna snabbare?
Nej.
Vilken CD ligger i din CDspelare just nu?
ABBA Gold, faktiskt. Den ena bruna kompisen la i den när vi festade...
Föredrar du vanlig eller chokladmjölk?
O’boy i så fall. Ren mjölk är ju inte överdrivet gott. Bara om den är iskall och dricks till pannkakor eller bullar.
Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan?
Nej, det tror jag inte.
När var senast någon stötte på dig?
Jag vet inte, jag har svårt att tolka sådant, men relativt nyss kanske? :)
Vad åt du till middag?
Tacos.
Använder du huvtröjor?
Förr använde jag alltid huvtröjor. Nu använder jag bara en. Men den är också bäst.
Kan du vissla?
(Kan du vissla Johanna…) Javisst kan jag det!
Har du någonsin deltagit i en demonstration?
Ja, men jag minns inte vad det var för… mot något förmodligen… haha. I Uppsala måste det ju varit.
Vilken är din favorit åkattration på ett nöjesfält?
Bergochdalbana is the shit!
Tror du folk pratar bakom ryggen om dig?
Hoppas inte, men det gör de säkert.
Vilket riktnummer befinner du dig i?
023 för tillfället, dagarna spenderas dock oftast i 0243-området.
Tittade du på tecknat när du var liten?
Jorå.
Är du blyg inför det motsatta könet?
Mm, det är jag nog. Fast... det beror på.
Vilken film kan du alla replikerna till?
Önskar jag kunde säga Amélie från Montmartre, men det är ju liiite svårt med alla repliker på franska. Nä. Jag kan inte alla repliker till nån film, kan någon det?
Äger du några band t-shirts?
Nej, men en Winnerbäckhuvtröja.
När flög du senast?
För ungefär tre veckor sedan (hem från Paris).
Läser du för skojs skull?
Ja.
Pratar du några andra språk?
Jo, engelska och lite franska. Dock inte överdrivet bra på något av dem, tyvärr.
Har du gråtit offentligt?
Ja. Usch vad det är jobbigt.
Har du en stationär dator eller en laptop?
Det sistnämnda.
Vilka gör du, önskningar eller planer?
Hm… både och tror jag.
Försöker du alltid lära dig nya saker?
Alltid? Nej.
Vill du just nu ha några tatueringar eller piercingar?
Njaaeee… möjligtvis ett ankare, som Lars Winnerbäck har. Men nej, det passar sig inte alltid. Det är fint utan tatuering.
Tycker du att killen borde bjuda på första dejten?
Nej.
Kan du kasta macka?
Lite…
Vad har du med dig in på bion?
Godis och vatten.
Vem var din favoritlärare?
Mediekommunikationsläraren tror jag. Annars var det svenskaläraren i de lägre årskurserna.
Har du någonsin dejtat någon av en annan ras?
Av en annan ras?! Nej, jag har bara dejtat människor.
Skulle du någonsin dejta någon med väldigt mycket tatueringar?
Det var ju en korkad fråga. Man kan ju lika gärna fråga ”skulle du någonsin dejta någon med liten snopp?”, ”skulle du någonsin dejta någon som har svart hår?”, ”skulle du någonsin dejta någon som är över 1,90?”. Alltså, det är inte så relevant.
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Journalistik.
Gillar du att flyga flygplan?
Det är ganska trångt, obekvämt och långtråkigt. Men jag är inte rädd, förutom när man ska landa. Och jag älskar när planet tar fart och lyfter.
Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner?
Hrm… snäll… omhändertagande… humoristisk… det var visst tre personlighetsdrag.
Har du någonsin blivit attraherad av någon oattraktiv?
Korkad fråga! Det går ju inte. Man blir bara attraherad av attraktiva människor och alla är ju inte attraktiva för alla, tack och lov.
När sov du senast på golvet?
På golvet? Det var ett tag sen.
Vilken är din favoritdrink?
Idas och min piña colada kanske.
Gillar du din boendesituation?
Jarå.
Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?
Åtta gärna.
Äter du frukost dagligen?
Ja, men för lite.
Är dina dagar fullbokade och stressiga?
Inget av det. Lite stressigt på jobbet, dock.
Hamnade du ofta i trubbel för att prata under lektionerna?
Nej, jag var en lydig elev.
Vilken är din favoritfrukt?
Oj, vilken svår fråga. Vattenmelon? Apelsin (om någon annan skalar). Clementin, banan.
Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper?
Nej.
Hur gammal blir du nästa födelsedag?
23.
Är du petig när det kommer till stavning och grammatik?
Hehe, ja.
Tror du på liv på andra planeter?
Jag vet inte, inget jag tänker så mycket på, men det är säkert möjligt.
Vem var den sista personen som gjorde dig arg?
Det har jag ingen lust att berätta här.
Tror du att Gud är man eller kvinna?
Jag tror nog inte riktigt på Gud, men det hade ju varit kul om han (hon) var en kvinna.
Vad var det senaste du åt?
Tacos.
Hur valde dina föräldrar ditt namn?
De tyckte det var fint.
Gillar du senap?
Neeeeeej för faan.
Vad säger du till dig själv när allt känns svårt?
Inte så mycket, jag är mest sur och grinig och kanske fäller några tårar, vill ha en kram men får det inte, skriver och tror att inget blir bra.
Skulle du någonsin hoppa fallskärm?
Nej, då skulle jag nog gå av.
Sover du på sida, mage eller rygg?
Är ganska bra på att variera, men det är nog mest på sidan.
Tycker du om att krama folk?
Svar ja. Jag kramas för lite och det är tråkigt. Man behöver kramar.
Skulle du säga att du är trendig?
Haha, shit, jag vågar nästan säga ja här. Lite. Skulle vara helt orimligt för fyra år sedan.
Om någon som du inte var intresserad av att dejta bjöd dig på en dejt hur skulle du reagera?
Hur jag skulle reagera? Jaa, försöka säga nej på något fint sätt kanske.
Vilka kändisar har du blivit jämför med?
Sarah Jessica Parker. När jag var lockig. Pippi Långstrump när jag var rödhårig. Laura i Lilla huset på prärien.
Vilken är din favoritkaraktär i Star Wars?
Alltså… jag tycker inte om Star Wars, milt uttryckt. Och har ingen koll på karaktärerna.
Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det?
Ja.
Vilka böcker, om några har fått dig att gråta?
Allt för min syster, med flera.
Tycker du att du är attraktiv?
Nej, det skulle kännas skumt att säga.
Vad är du allergisk mot?
Överkänslig mot pollen.
Vad har du för åsikt om sex utan känslomässiga förpliktelser?
Kör på om både är av samma åsikt och ingen blir sårad.
Får du dåligt samvete efter du ätit kött?
Nej, jag äter inte kött.
Jag är så trött att...
...jag skulle kunna kräkas.
...jag skulle somna direkt om jag lutar tillbaka huvudet på stolen och blundar.
...jag skulle kunna skita i allt och bara åka hem och slänga mig i sängen/soffan.
...jag inte skulle kunna köra bil.
...det absolut enda jag vill är att få zzzzzova... nu.
Inför kvällens semifinal
Alltså, förlåt, men jag kommer verkligen inte på någon vettig rubrik
Jag tänkte länka till ett inlägg som min Ida skrev för inte så länge sedan. Men med risk för att bli missförstådd just nu, så struntar jag i det. Förmodligen återkommer jag till ämnet någon gång.
Istället måste jag länka till det gulliga som Becka har skrivit på sin blogg. Jag blev faktiskt både glad och rörd av att läsa de fina önskningarna om mig - det kom i rätt tid.
Sängen nästa. Jag ser fram emot min sovmorgon. Desto mindre ser jag fram emot dessa sovmornar som hindrar mig från att se på hockey på kvällarna. Nu handlar det "bara" om junior-VM, vilket ändå gör mig jätteförbannad (ja, för imorgon spelar Sverige semifinal och på fredag är det final, vilken jag vill se oavsett vilka lag som spelar), men när det så småningom börjar handla om att jag missar Leksands hemmamatcher vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det gör mig så arg att jag inte ens ska skriva om det, jag spårar bara ur. Nattinuffsan.
Kvartsfinal
Förlåt att jag svär, men faan vilken hatkärlek jag har till Falun-Leksand-vägen via Sågmyra. Den suger och ofta blir jag illamående av att åka de slingriga småvägarna när man kommer in i byarna innan Leksand. Men sen är man ju där. I den lilla byn. För hockeyn. För Leksand. Nåja, ikväll för Sverige.
Så ni kan ju heja på Sverige där hemifrån, så att de tar sig vidare till semin imorgon, så ska jag heja och klappa och skrika på plats. Såklart.
(Snälla bloggkompisar, bli lite intresserade nu då! Ni måste förstå att livet blir roligare om man fyller det med lite hockey. Kanske blir ni lite mer intresserade om ni ser bilden nedan... Leksands egen fransman som saknar riktiga franska croissanter, älskar brieost men inte öl. Bra kille. Kom till Leksand och titta på hockey så får ni se honom live, haha, plus att ni kommer förstå att ni missat något - och då pratar jag inte om fransmannen, utan om Leksand och hockey.)
Nyhetsrapportering vid årsskifte
Varje år får vi läsa samma sak de sista dagarna i december och de första i januari, nämligen:
• listor från året som gått; på idrottshändelser, katastrofer, stora nyheter, kungliga händelser och politiska händelser
• hur många som dödades i trafiken året som gått
• hur bråkig eller lugn nyårsafton blev
• hur många som blev skadade av smällare och raketer under nyårsnatten
• hur varmt eller kallt det var på nyårsnatten
• om nyårslöften
• vem landets/länets/stadens förstfödde blev
Idag får vi dessutom läsa i Falu Kuriren att det blev ett nytt sms-rekord i Telias mobilnät. Hela 17 miljoner sms skickades under nyårshelgen, varav 10 miljoner under nyårsnatten. Dessutom blev tydligen mms-vykort en succé under 2006. Det ni. Är det alltid nyhetstorka under årsskiftet, eller? Det är ungefär som på sommaren då man i tidningarna får läsa om bortsprungna katter och om pensionärsträffar. Mycket intressant för omvärlden, verkligen.
Jag har aldrig haft något nyårslöfte
Kanske gjorde jag något taffligt försök som barn att säga att jag inte skulle äta godis eller något sådant tråkigt, men det bröt jag förmodligen lika fort som orden kom ur min mun.
I år har jag ett löfte. Det är jättesnyggt att ha lugg, verkligen, men det är jobbigt: om håret är fett syns det tydligare, den går aldrig att få riktigt snygg, det är fult att ha under mössa och det går inte att använda diadem. Sedan jag klippte lugg igen för en månad sedan har jag fått den snygg två gånger. Två gånger på trettio dagar är illa.
Alltså:
Jag ska inte klippa lugg igen på hela 2007.
Nyårshockey
Har alltid tyckt att Kanada och kanadensare verkar vara trevliga och igår fick jag det bekräftat. Genom en viss E fick jag träffa ett gäng kanadensare som jag pratade med innan matchen. Otroligt trevliga människor som åkt ända till Leksand bara för att se juniorerna. De kände inte ens någon i laget. Men som de säger: det är kul hockey och det är spelare som inte får betalt och som kämpar som sjutton för att visa upp sig. Jag tycker ändå det är otroligt imponerande av 500 kanadensare att åka till lilla Leksand, där de faktiskt firar både jul och nyår - allt för juniorhockeyns skull. De var intresserade av Leksand och Sverige och en av killarna frågade om jag gick ut mycket (han var intresserad av kroglivet i Dalarna), varpå jag svarade »njaaaä». »Well, if I look at your nails and the fact that you are moving to the music right now, I think you are», sa han. Inte visste jag att svarta naglar för kanadensare betyder att man går ut ofta, haha. Och det är faktiskt svårt att låta bli att börja digga när det spelas bra musik i Sportbaren.
Och så var det jobb idag igen. Att börja halv tre är inte min grej. Jag vill börja direkt när jag vaknar och sluta så att jag har kvällen ledig. Att börja halv tre betyder att jag hela dagen tänker på jobbet, vilket bidrar till att jag inte känner mig ledig. Dagtid är min grej.