Dagen i Svea rikes hufvudstad
05.30 imorse hoppade jag upp ur sängen för att göra mig iordning inför resan till Stockholm. Vädret utanför bussen var inte alltför lovande, men jag var peppad inför att komma iväg, så än så länge gjorde det mig inte så mycket. Min bok somnade jag ifrån. "Tappade huvudet" framåt, skämdes, lutade mig åt sidan och började förstöra lockarna.
Regnet ville inte riktigt ge med sig i storstaden. Efter att halvt ointresserad ha kikat omkring på Topshop, Monki, Bianco, Zara, Ordning&Reda och lite andra ställen åt jag vegetarisk buffé på Åhléns och väntade ut det värsta ösregnet, innan jag kunde gå ut igen. Jag hade ju inte direkt behövt locka håret på morgonen, för trots att jag mest använt paraply i regnet så försvann lockarna av luftfuktigheten. Nåväl...
Jag som skulle strosa omkring och hade tänkt att promenera mot Djurgården och dessutom se mig omkring i Gamla stan fick ändra mina planer med tanke på regnet. Inte roligt att gå så långt med paraply. Inte lätt att fota då heller. Det blev att gå i affärer. Som tur var, med tanke på plånboken, var jag dock inte på shoppinghumör alls och hittade inte mycket snyggt. Men efter att ha kollat in en blus/linne/t-shirt på Topshop tre gånger, valde jag att köpa den. Det var allt. Eller nej, en berlock också. Jag måste nog skriva ut små bilder på lite goa människor och bära med mig i berlocken...
Min kära vän S var försenad (skulle egentligen lunchat med henne), så det blev fika med både henne och min andra kära vän J samtidigt. Det gjorde ju inget, de har träffats ett par gånger tidigare med mig och verkade inte ha något emot att ses igen. Och ååh, vad roligt att träffa dem! S är min gamla Uppsalakombo. Hon börjar på Kulturama till hösten. Och kära J, hon har bara ett år kvar innan hon är AT-läkare...
Fikan gick för fort. Tågresan hem däremot, var en av de längsta tågresorna i mannaminne, men det gjorde i alla fall att jag nästan kom halvvägs i min nya bok. Vilken skön dag. Den blev inte som jag tänkt mig på grund av regnet, men vad skönt att bara komma iväg en lite snabbis. Det behövdes nog.
Äh, jag åker väl till Stockholm då.
Att känna att jag inte har pengar gör mig så fruktansvärt omotiverad inför allt. Ville till exempel åka till Stockholm över en dag, men ingenting känns kul när avsaknaden av pengar blir så tydlig. Jag vill shoppa, men har ingen lust att shoppa för pengar som finns på sparkontot. Jag känner mig rastlös. Och allmänt opepp. Jag tänkte försöka göra något åt det, så idag sket jag i pengarna och bokade biljetter. Jag tar bussen till Stockholm imorgonbitti. Tåget tar mig hem samma kväll.
Vad jag ska göra i hufvudstaden? Pja, strosa omkring och se något annat (och tillåta mig själv gå in på Topshop). En lunch med min gamla Uppsalakombo och en fika med en annan underbar gammal vän är också inbokade. Jag har inte sett någon av dem på ett och ett halvt år och de fattas mig...
Antihistaminer, jag behöver er!
Och herregud. Jag tror jag ska ta dem i fortsättningen.
Jag. Har. Utslag. OCH! DET! KLIIIIAAAAAAR!!!!
Sommarens viktigaste sommarpratare
Det åskar.
Det spöregnar. Det är desto mysigare. Faktiskt.
Och jag tvättar och gör tacos. Lagom kul.
Fred och kärlek - DET är bra!
Peace & Love - det är numera Sveriges näst största festival. Den började som en liten festival för nio år sedan och har bara växt och växt och växt och växt och... ja. Genom de stora fönstren på jobbet har vi dag för dag den här veckan sett hur det strömmar människor mellan centrum och Kupolen. Människor i rosa och grönt hår. Människor som ser ut som hårdrockare (om de är det vet jag inte). Människor som är lite för unga. Människor som går med en kundvagn de stulit från Ica Kvantum eller Lidl. Många av oss har irriterats över folket som inkräktar på vårt område. (Många av oss har också längtat till det drar igång och välkomnat festivaldeltagarna med öppna armar, ska jag väl tillägga.) När jag skulle åka hem med bussen från Borlänge till Falun vid niotiden igårkväll kom ett tåg. Ur tåget vällde det ungdomar med stora ryggsäckar, liggunderlag, campingstolar, vissa med stereo i handen, andra med en öl i handen och vissa med både och. Redan igår, innan det knappt hunnit dra igång på riktigt, var grässlänten vid tågstationen full av systemetpåsar, glasflaskor och annat skräp. Det stank fylla på stationen. En polisbil körde över gångbron. Folk gick i lemmeltåg mot festivalcampingen - vilket de gjorde redan klockan tolv på dagen när jag kom till stan.
Det har liksom aldrig varit något snack om saken om jag ska gå på festivalen eller inte. Jag vill inte gå. Och förstå mig rätt nu, jag tror säkert det är jätteroligt, absolut, och det finns många artister som jag skulle tycka vara roligt att se. Men festivalande är inte min grej. Nu bor jag nära och jag behöver inte campa, utan kan sova i min egen lägenhet, och bor man i Falun/Borlänge är man ju ännu knäppare som inte går på Peace & Love, sägs det. Den ständiga frågan nu för tiden är »ska du på Peace & Love?» och varje gång vi som väljer att inte gå svarar »nej», så får vi följdfrågan: »varför inte?» Jaadu... jag vill inte. Dessutom är det dyrt och jag väljer att prioritera mina utgifter på annat. Fylla, skräp och alldeles för mycket människor på samma ställe är inget jag lockas av. På konserter kan jag inte stå i trängsel, jag får panikkänslor (jag är kort och ser inget och luften på min nivå är inte den bästa). Jag tycker helt enkelt inte om det.
Och frågan min kollega så bra ställde igår när vi diskuterade detta, var: varför ska man behöva försvara sig för att man inte vill gå på festival?
För att inte vara helt pessimistisk, så kan jag erkänna att...
...ja, just nu är jag sugen på att vara med på Peace & Love.
I eftermiddags satt nämligen en kompis och jag på en uteservering och fikade, mitt i festivalens kärna. Det var innan centrum (där festivalen äger rum) spärrades av för kvällen då bara de med festivalband får komma in. Ingen av oss hade ens haft någon egentlig seriös tanke på att gå på festivalen. Vi satt och pratade och uppdaterade varandra om våra liv och tittade på folk som strömmade förbi (inte likt Borlänge!). Ganska trevligt. En av scenerna hade vi ungefär tio meter ifrån oss och när man började soundchecka och vi kände musikens puls genom hela kroppen samtidigt som det doftade langos, så blev vi båda oerhört sugna på att vara med.Jag menar verkligen inte att vara så anti som jag kan låta, för jag tror säkert att det är skitkul - varför skulle annars så många vara där? Dessutom älskar jag egentligen det som Peace & Love står för. Peace & Love har ett underbart budskap. Fred och kärlek för det första, det är ju jättebra! När festivalen startade var det främst för att motverka våld och främlingsfientlighet i Borlänge och Dalarna. Sedan övergick det till det ständiga budskapet om mångfald, gemenskap och förståelse. Frågan är hur mycket detta efterlevs på festivalen numera, när den vuxit sig så stor? Oavsett vad: jag tror absolut att det är fantastiskt roligt att träffa så mycket olika sorters människor från hela Sverige. Jag tvekar inte en sekund på att det är en underbar stämning. Och att sedan få se så mycket bra band!
Så, varför går jag inte på Peace & Love i år heller? Enkelt svar: jag känner inte för det. Och jag vill inte betala så mycket som det faktiskt kostar att gå på festival. Det handlar om prioriteringar. Jag ska se Lars Winnerbäck om en månad och det kan jag betala dyrt för.
På kontot: eko, eko, eko...
Jag undrar om vi överhuvudtaget kommer fram till caféet vi ska fika på, med tanke på att det ligger mitt i kärnan av Sveriges andra största festival som pågår just i detta nu. Det var helt galet mycket folk i Borlänge redan igår kan jag tala om...
Jaja, bara min migrän försvinner, som den faktiskt verkar göra (peppar, peppar) så är jag nöjd.
Ordlös onsdag
(Den nya headern är egentligen ett misstag)
(Jag råkade klicka lite fel. Och till min förskräckelse var min gamla header borta. Helt borta. Den är inte ens sparad på min dator. Så jag lekte med ett nytt foto och testade. Och jäklar, det funkade ju riktigt bra! Fast är det nån som fattar hur man får headern lika hög på alla sidor, som den är på förstasidan, så säg gärna till...)
Länge leve pensionären i mig!
Idol är inte min femma. Däremot älskar jag såna där sköna Svensson-musik-program som Allsång på Skansen och Så ska det låta. Jag höjer volymen på mina favoritsånger och jag sitter där och sjunger med och jag skrattar för mig själv. Jag har till och med blivit så rörd till Så ska det låta att jag börjat gråta (okej, det var Molly Sandén som sjöng Gabriellas sång och det var nog fler än jag som berördes, men ändå).
Ikväll ska jag woka mina nya, fräscha grönsaker, ha i lite cashewnötter och äta det tillsammans med bulgur och den nya crème fraichen med franska örter. Detta ska jag sedan avnjuta framför Sveriges svenskaste Svenssonprogram...
Ja, livet är roligt nästan jämt.
När jag ringde telefonbanken och fick höra kommande insättningar, närmare bestämt morgondagens löneinsättning, visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Panikvadlitepengarjagfårvadgörjagnu!? Nåja, jag klarar i alla fall hyran och de andra räkningarna. Men sedan är kontot tomt. Och med tanke på att jag snart får en veckas ofrivillig och obetald semester, så kanske jag borde tänka på att hålla igen på de där små och onödiga utgifterna... Boooriiiing...
Äh. Rast på jobbet. Nu behöver jag en glass.
Apropå förra inlägget
Den där övergången var snygg, tänker jag.
Snyggt typsnitt på kapitelindelning, så kan man alltså göra, tänker jag.
Och lite roligt att ha hjärtan som gör pauser mellan stycken, tänker jag.
Den där konstiga meningsbyggnaden funkar faktiskt, tänker jag.
Nu blev jag förvirrad, är det det författaren vill? tänker jag.
I journalistiken stör det mig att jag kan haka upp mig på saker, men i prosan är det tvärtom - jag gillar det.
God journalistik är att ha närvaro, säger DN frånvararande.
Det är lite irriterande att jag sitter och tänker på sånt där. Det stör ju läsningen. Fast samtidigt är det lite skönt att märka att etablerade journalister inte är felfria de heller. Och att jag har lite koll ändå. Faktiskt. (Hosthosttänkpåjantelagennujohannahosthost.)
Ge... mig... en... soffa... (eller säng, för all del)
Jag får snart åka hem. Lägga mig i soffan med en bok känns så himla lockande. Och en kopp te. Och sedan förflytta mig till sängen innan klockan blir för sent.
Midsommar i Dalarna, andra året av tjugofem möjliga
Från grått till sol och storm till spöregn till solsken och friska vindar. Typiskt midsommarväder, va? Efter jobbet åkte jag till föräldrarna där hela familjen åt sånt man ska äta, typ färskpotatis, men utelämnade annat, typ nubbe. Det var andra året jag var i Dalarna på midsommar (!) och efter förra året på Dössberget, kan jag efter igår även pricka av Torsång. Det var väl fint och sådär med ångbåtsparad och några kyrkbåtar som kommer i vattnet med delar till midsommarstången. Jag vet bara inte om jag tycker att det är så himla kul att se.
Nästa år kanske jag borde se firandet i Leksand, även om jag tycker att midsommartraditionen är lite... märklig och kanske inte sådär hejdlöst rolig. Men vill ni se hur galna folk var i Leksand igår när man försökte sig på ett världsrekord i små grodorna, så har Emil dokumenterat det, se klippet nedan.
Midsommaraftons morgon
En gäsp.
Naglar som målas rosa över det avskavda röda lacket. Kalla händer på tangentbordet.
Kunder som ska få sina svar innan jag får gå hem och äta lunch med familjen.
Lockar i håret.
Det är midsommarafton. Helg. (Vid det här laget har ni har väl vant er vid att jag jobbar på sådana dagar va?)
Gomorron eller gomiddag.
Släckte till slut. Somnade bums till ljudet av skrikande fiskmåsar i galen falsett.
Vaknade klockan tio av en gräsklippare utanför som irriterat verkade ryta åt mig att stiga upp och ta vara på dagen. Gick upp och stängde balkongdörren. Skyndade mig tillbaka, somnade om och vaknade någon timme senare.
Klockan är snart lunch och jag har precis gått upp från den varma sängen.
Lediga dagar är bra dagar. Imorgon är det midsommarafton, jag börjar jobba klockan åtta och min dygnsrytm är under all kritik.
Jag fick ett barn imorse.
Det var trevligt.
Han var glad, som vanligt. Kröp och ålade omkring på golvet, skrattade och skrek av förtjusning och hade allmänt trevligt i sitt eget sällskap (själv hade jag ena ögat på mitt sminkande, ena på honom - hoppas sminket blev okej...).
Efter hans mellanmål (som lät "mmmm") tog vi en promenad för att hälsa på hans mormor på jobbet, och sedan handla mat till mig.
Han somnade gott i vagnen på väg hem. Medan han fortfarande sov, lagade jag lunch för tre och en halv.
Och nu är det jag som skulle kunna somna gott. Varsomhelst. Jag är så trött!
Begär
Tack och hej och på återseende?
Men nu är det jätteslut, nu när betyget och omdömet på mitt skrivprojekt kom hem i brevlådan. En höjning från betyget jag fick på samma projekt tidigare gör mig så glad, så glad, så oerhört glad. Även om just ämnet i mitt projekt inte håller för en hel roman (vilket jag ju med blandade känslor är fullt medveten om), så är det så oerhört skönt att få höra positiva ord om mitt gestaltande. Mitt projekt kommer jag ändå lägga åt sidan som det ser ut nu. Jag kan inte fylla det. Det får vara bra såhär. Jag har ju andra projekt. Däremot har jag varit rädd att tappa lusten till att fortsätta skriva.
"Jag tror stenhårt på ditt skrivande!" var därför verkligen den sista meningen jag behövde. Tack.
0 kr är egentligen lika med några hundralappar.
Stansted-Västerås 0 kr.
Men bara så att ni vet, att trots att man skiter i avbeställningsskydd och försäkring (och därmed är lite knäpp, det vet vi), så måste man ju betala skatter, man måste betala för incheckat bagage och man måste betala en kortavgift när man betalar med VISA-kortet. Så 0 kr är ju nästan att ljuga, Ryanair.
Men ändå, 560 kr till England t/r. Inte illa pinkat.
Jag på internat?
Superpositiv tackade jag ja.
Inombords är jag fruktansvärt tveksam.
När det står på hemsidan att "vårt internat är mycket enkelt" så känns det som att det minst sagt är mycket enkelt. Såhär är det: jag har redan bott i korridor och delat på kök, dusch och toalett och jag vill inte göra det igen. Jag vill ha mitt eget. Självständighet, ni vet. Jag vill ha mitt eget kök med mitt eget kylskåp och min egen diskbänk och där jag får ha det hur rent eller hur smutsigt jag vill, och där det doftar min mat, och där det inte ligger baconrester i diskhon och där soppåsen aldrig blir så full att den svämmar över och man till slut måste tömma hälften i en ny påse för att den ska gå att knyta ihop. (Nämnde jag att jag bott sådär förut eller?) Jag vill ha mitt eget badrum där jag kan gå på toa eller duscha när jag vill och där det inte blir stopp i avloppet på grund av någon annans långa hårstrån. Jag vill inte ha deras nittiosäng som hundra andra har legat i (i dubbel bemärkelse...) och jag vill inte ha deras nötta skrivbord och fula bokhylla.
Men: Jag kan ju inte få närmare till skolan. Och definitivt inte billigare boende där internet dessutom ingår. Och nu vet jag att jag har tak över huvudet i nollåttaland - och det är ju tryggt.
Fast jag är kluven som aldrig förr. Inte nog med att utbildningen i sig är lite som att söka sig tillbaka till journalistikinriktningen på gymnasiet - bor jag i ett inackorderingsrum blir det definitivt flashbacks från när jag var sjutton och flyttade till Uppsala. Flashbacks kan vara trevliga, men det känns lite som att den där tiden är förbi...
Okej, jag har kastat ut julen nu.
Numera ligger den stackars plastgranen på tippen. Och på min balkong är det tomt. Förutom att slänga julgranen, skänkte jag nämligen mina balkongmöbler till min storebror. Så det är verkligen jättejättetomt på min balkong...
N-n-nervositet
I år har 144 personer sökt.
Jag slutade som 5:e reserv där förra året...
Kan man ligga mer på gränsen än jag, eller? Nu biter jag på naglarna och hoppas nästan på att jag inte kommer in, så att jag slipper välja - för jag har ju redan kommit in på en annan skola i en annan stad. Tänker jag på städerna vill jag hellre norrut. Men tänker jag på det viktigaste, nämligen utbildningen, vad tusan vill jag då egentligen? Jag vet inte! Min nedräkning till 6-8 augusti då svaret kommer om andra och sista urvalet, den nedräkningen har i alla fall börjat på allvar. Jag skiter i sommaren, låt mig bara få veta.
Inga stormar än i våra sinnen bo...
Då i Uppsala...
4 juni 2004. Studenterna från mediegymnasiet åkte tåg på museijärnvägen in till Östra station.
- Och den ljusnande framtid är vår! Inga stormar än i våra sinnen bo, hoppet är vår vän och vi dess löften tro när vi knyta förbund i den lund där de härliga lagrarna gro, där de härliga lagrarna gro... HURRAAA!
Jag skreksjöng. Studentsången betydde allt. Jag hade kunnat den utantill i två år. Sången var min. Studentens lyckliga dag, ungdomens vår och min ljusnande framtid låg framför fötterna.
Klassen hade ingen vidare sammanhållning, men tillsammans med Ida, Anna och Vicki hade jag hängt ihop tätt, tätt. Vi hade tränat tillsammans, vi hade åkt på hockey tillsammans, vi sov över hos varandra, mest hos mig eftersom jag bodde närmast skolan, vi hade middagar ihop, vi åt buffé på stans bästa kinarestaurang varje gång vi slutade skolan vid lunchtid och vi både pluggade och någon gång skolkade tillsammans.
Därför var det just vi fyra tjejer som samlades hos mig på studentmorgonen och åt frukost på gräsmattan utanför lägenheten. Knytkalasfrukost med pannkakstårta, rosa champagne, hallonsaft och färska baguetter. Studentmössan satt stolt på mitt huvud. Journalistik 2004. Jag blev tårögd gång på gång under frukosten. Ingen kunde riktigt förstå att den stora dagen var kommen. Den viktigaste dagen som jag väntat på lite extra och som jag låtsades inte betydde så mycket året innan då de jämnåriga kompisarna sprang ut med studentmössan på topp. Det var min tur nu, och jag var stolt, jag var hög av endorfiner, jag var hundra procent närvarande varenda sekund.
- JK3, tjalalalala! skrek hela klassen ut genom fönstret när tåget rullade in på Östra station.
Där stod familj, släkt och vänner och tog emot. Ida, Anna, Vicki och jag kikade mest efter vår båt som vi skulle få åka på. Det var Annas pappa som lovat att skjutsa oss runt stan på deras båt. På släp från bilen, givetvis, även om det hade varit häftigt att glida omkring på Fyrisån. Kvällen innan hade jag fixat den stora banderollen som Annas pappa skulle fästa på båten.
- DÄR ÄR DEN! skrek Anna i falsett.
Vi andra tre tjöt och hoppade av lycka och jag tänkte inte på att jag betedde sig som om jag vore fjorton igen. Där stod ju båten på släpet. Pyntad med björkris och ballonger. Banderollen satt på sidan. JK3's INTERNA LILLA TJEJLIGA, stod det, med allas namn runtom. Den interna lilla tjejligan var inget vi kommit på själva. Det var en klasskompis som syrligt kallat oss så vid vetskapen om att vi fyra kompisar skulle äta frukost hos mig utan att bjuda in övriga klasskompisar. Texten på banderollen var en kul grej för "tjejligan", men stack troligen i ögonen på några.
Vår journalistiklärare som åkte med på tåget log och skakade på huvudet när hon fick se båten. Ingen annan i klassen sa något.
- Johanna, jag ser dina föräldrar! skrek Ida.
- Va? Var?!
- Dääär! Haha, kolla din skylt! Och kolla, Vicki, där är dina päron! Vart fan är mina?! De har säkert åkt fel...
Kaos på tåget. Underbar kaos.
Båtresan runt Uppsalas centrala gator var det bästa på hela dagen. Det var en enorm lycka som rusade från hjärnan och ut i fingertopparna och tåspetsarna. Vår musik från båten dunkade högst i stan. Det var fest. Vi skrek. Vi sjöng. Med näsan i vädret hejade och vinkade vi stolt till alla vi kände och inte kände. Mössan på huvudet, skylten i handen och blommorna runt halsen var beviset på att jag hade klarat det. Jag var färdig.
Äntligen.
Jag ville aldrig att den där båtresan skulle ta slut.
Il reste, le français!
Tillsammans är man mindre ensam, igen
Äntligen har jag sett filmatiseringen av Anna Gavaldas bok Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble c'est tout). Et oui, j'ai versé des larmes, je suis trop sentimental... Jag är lika förälskad i Franck som jag var när jag läste boken för nästan två år sedan. Och en mer passande Franck (vilken spelas av Guillaume Canet) kan man nog inte hitta. Audrey Tatou spelar en av huvudrollerna, Camille, och när jag läst boken och fick reda på att det var mademoiselle Tatou som skulle göra Camille i filmen var jag tveksam till att det skulle passa. Det är jag inte längre. Hon gör det jättebra.
Däremot är det så tråkigt, som ofta när en bok blir till film, att det är så oerhört mycket från boken som inte kommer med. Jag gillar definitivt filmen, men frågan är om jag inte gillar den så mycket tack vare att jag älskar boken över de flesta andra böcker? Det är så mycket från boken som inte är med i filmen och därmed har jag redan ganska mycket kött på benen när jag ser filmatiseringen.
Men hur det än är - jag bryr mig inte. För jag älskar Anna Gavalda. Jag fullkomligt prisar boken Tillsammans är man mindre ensam till skyarna. Dessutom älskar jag Audrey Tatou. Jag kan inte annat än att gilla filmen. (Men psst, boken bör nog läsas först för bästa upplevelse.)
I did it!
Vi flyttade in när regnet kom.
Vi träffades på Bakfickan i eftermiddags och beställde massa gott. Nachos. Mozzarellasticks. Lökringar. Vitlöksbaguette. Chilicheesenuggets. Selleri. Dip. Cola. Öl. Vi är ganska duktiga på att beställa mycket, min kompis R och jag. (Jag är duktigast på att äta mycket.) Idag passade så bra att ta den där middagen på Bakfickan som vi så länge har pratat om, men som inte blivit av. Det passar mig att fira min pluggledighet. Eller ska jag säga pluggfrihet?Vi började på uteserveringen i sol. Så fort solen gömdes av molnen blev det kyligt och vi och flyttade in när regnet kom.
Skitsnack i flera timmar. Mys. Gott.
R envisades med att betala. Jag blir lite obekväm av sådant. Jag kan betala för mig själv, liksom. Hon insisterade. Okej, tack tack tack och tack. Mätt.
Nu ska jag lägga mig i soffan med en bok och en kopp Roobios-te. Vet ni hur underbart det är att få läsa en bok som jag själv har bestämt att jag vill läsa? Helt kravlöst. Jag har ingen deadline. Jag bara... läser.
Jag gillar hockey, jag.
Jag tränade i Sverigelinne igårkväll. Fast det är blått och det står Sverige längst ner på ryggen. Ganska diskret alltså. Jag köpte det utan att ens ha sett Sverige-trycket. Jag tyckte visserligen att det blev lite roligare när det stod Sverige på det. Ni har säkert sett det på Stadium. Finns i icke-diskret gult också. Men gissa vad det pratades om på träningen? Fotbollen. Förstås! Varenda människa på jympapasset verkade vara en taggad fotbollsnörd som skulle åka hem och se på den stora matchen...
Cheeses, tagga ner...
Fångad och fängslad och vilka bra skribenter vi har!
B1 mailade mig sin bok igår. Hennes skrivprojekt. Hon är duktig, min vän. Jag tvingar mig själv att läsa allt som om jag inte känner berättarjaget jag läser om. Och jag är fångad av texten de två och en halv timmar (!) som jag streckläser. Kanske lyckas jag inte tänka mig bort från B1 riktigt, men jag tror nästan det.
När jag läser påminns jag om att det är lite vemodigt att kursen är slut. Jag påminns också om att fan, jag vill inte sluta skriva! Eller, det är klart jag inte ska sluta skriva, det kommer jag aldrig kunna göra. Men det här med Kreativt skrivande A och Kreativt skrivande B har varit så himla bra för att tvinga mig själv att skriva. "På tisdag ska du ha skrivit om människan bakom den här kontaktannonsen" eller "På tisdag ska du ha skrivit ett möte mellan personen med sprutan och personen med mobiltelefonen". Är jag inte tvungen, är risken så stor att jag struntar i det. Att jag gör annat, som att träna, fika eller bara stirra in i väggen. Jag får inte strunta i det. Får inte får inte.
När jag läser B1 blir jag inspirerad. Inspirerad till att skriva. Trots att jag är fängslad av det jag läser, får jag avbryta för att själv skriva lite.
Hon skriver rakt och naket, nästan lite snudd på privat och kanske som en dagbok - fast bättre, och jag känner hur mycket sådant jag skulle kunna skriva om mig själv, men om ett helt annat ämne. Men det är sådant här man tvekar inför att skriva, sådant här folk kan tycka inte är bra prosa. Att det är för pratigt eller för ostrukturerat. Att det inte är rätt att skriva på det sättet. Men det finns ju inget rätt eller fel. Det är inte för pratigt eller ostrukturerat. Det är ärligt. Och ja, visst är det en annorlunda prosaform som troligen kommer att diskuteras, men jag gillar annorlunda!
Jag har inte sagt det här till B1 (förutom ett sms "Jag är just nu helt inne i din bok..."), tänkte att hon skulle få läsa det själv här. Och det här var tänkt till ungefär fem meningar från början, om vemod och inspiration. Men det blev ju nästan som en recension av ett utkast till en eventuell framtida bok. Lite officiell respons. Inte direkt till B1, utan om B1 till alla som läser här. Det var inte meningen. Jag svävade visst ut.
För att fortsätta att sväva ut och för att minimera chansen för att någon ska orka läsa allt det här, måste jag säga att jag är stolt över att ha gått i en klass där det finns flera människor som jag blir förvånad över om de inte lyckas bli utgivna. Helt ärligt. Jag kommer vara stolt när jag ser deras debutromaner.
Okej. The end.
Smartare än det ser ut
Jag vet vad ni tänker.Ostbågar med sked?
Ja! Ja! Ja!
Det är det bästa sättet att äta ostbågar på. Man slipper liksom de där äckelkladdiga fingrarna som man måste gå och tvätta emellanåt. Folk tycker man är dum i huvudet, eller åtminstone väldigt konstig, när de får reda på äta-ostbågar-med-sked-grejen.
Men testa själva och ni fattar inte varför ni aldrig provat tidigare.
Ur ledighetens handfallenhet kommer städmani.
Skillnaden på min nuvarande ledighet är att jag inte har något plugg att tänka på. Inget plugg som måste göras. Jag är helt ledig.
Och vad tänker jag på istället?
"Jag har inget plugg att göra." Det är så konstigt att vara ledig, att det är det jag tänker på.
Under ett läsårs tid har jag kastat mina räkningar och viktiga papper i en hög i bokhyllan och sagt att det där ska jag fixa sen när jag är ledig. På lediga dagar har jag valt att lägga tid på annat och sagt att det där med att sortera papper, det ska jag fixa när jag slutat plugga. Jag trodde nog aldrig riktigt själv på att jag skulle ta tag i det i första taget, men jag blev ju så handfallen av att inte ha några skrivuppgifter... Så, ikväll har jag sparat mina skrivuppgifter med omdöme i en plastficka. Jag har rensat min pärm med viktiga papper. Jag har sorterat in viktiga papper sedan tio månader tillbaka i pärmen. Dessutom har jag dammtorkat hela lägenheten. Jag har även dammsugit hela lägenheten inklusive soffan. Jag har hängt ut överkastet på vädring. Jag har till och med städat balkongen. Moppat golvet skulle jag kunnat göra när jag ändå var på g, men eftersom jag även rensat avloppet under handfatet i badrummet och inte lyckats få ihop alla delar tättslutande, så står skurhinken under handfatet och tar hand om allt droppande vatten.
Jag måste alltså fixa handfatet, så att jag kan börja skura också...
Färdig. Bye bye, Gävle!
Även om jag inte är stolt över allt innehåll (det är för mycket oarbetat), så är jag stolt över att äntligen stå här med ett häfte med 36 A4-sidor skönlitterär text i handen. Skrivet av mig själv, liksom.Med ett arbetsnam, till och med.
Jag är äntligen färdig.
Kanske är det bara början. Någon gång kanske jag fortsätter. Jag hoppas jag orkar. Men nu tänker jag bara glömma texten ett tag.
Nu ska jag ta tåget till Gävle, för att möta upp B1. Med henne ska jag sällskapa till skolan och tillsammans ska vi avsluta Kreativt skrivande B genom att lämna in våra skrivprojekt. Våra väldigt personliga skrivprojekt, som det blev för oss båda.
Att jobba på kundtjänst del 7
Den här morgonen får jag en kund som precis blivit hjälpt med en större återbetalning. Innan dess har hon varit lite irriterad på oss för att hon tycker att vi ställer så mycket frågor. Eftersom ärendet är avslutat behöver hon inte återkomma igen.
Men det gör hon alltså. Hon tackar för hjälpen, och det är ju trevligt, men hon är fortfarande märkbart irriterad. Hon klagar lite allmänt på att hon tycker att det tog lång tid och passar på att klaga på lite andra saker när hon ändå har chansen. Dessutom skriver hon att den som får ärendet den här gången ska se till att min kollega som svarat henne tidigare ska bli sparkad eftersom han inte kunde hjälpa henne. Bara för att han enligt rutinerna ställde en del behövliga frågor. FÖR ATT KUNNA BETALA TILLBAKA HENNES PENGAR, förstås. När man får en kund som bara är oförskämd har man definitivt ingen lust att hjälpa kunden på något sätt. Tvärtom, man får lust att skriva många otrevliga saker tillbaka.
Men det kan man ju inte.
Istället får man bita ihop och fortsätta vara vänlig mot dessa vuxna människor som borde veta bättre.
Utan att kommentera något av det hon skrivit, svarar jag bara kort och koncist "Ha en fantastisk dag!" och hoppas att sarkasmen i min överdrivna vänlighet går fram...
Med vänliga hälsningar,
Johanna
Mirakelkundtjänsten
Att jobba på kundtjänst del 1
Att jobba på kundtjänst del 2
Att jobba på kundtjänst del 3
Att jobba på kundtjänst del 4
Att jobba på kundtjänst del 5
Att jobba på kundtjänst del 6
Viloläge
Flyttade om lite i det långa dokumentet.
Vaknade dåsig fyrtio minuter senare och insåg att jag visst somnat.
Ojojoj, hur ska det här gå?
Vi ska till England! *klappklapp klappklappklapp*
...och så kommer min kompis till mig på jobbet innan hon går på nattpasset, och berättar att hennes pappa i England har mailat. Vi är välkomna till dem den veckan i juli som vi båda kan åka iväg! Det blir mer än en weekend denna gång. Vi ska inte bo på något hotell i London, utan hemma hos min kompis pappa och hans supertrevliga fru i deras hus på landet, och kanske bor systrarna där då också. Nu ska min kompis inte bara få träffa sin yngsta syster som vi träffade när vi var där i april, utan även de andra två systrarna som hon aldrig träffat. Ännu en annorlunda resa väntar, alltså...
Apropå hettan
Enligt Aftonbladet var det varmast i Falun idag. I hela Europa. Då kanske ni förstår vad jag menar.
Helgdag, inte samma sak som ledig dag.
Vänta här nu. Jobbar inte han?
Jag jobbar idag i alla fall. Alla är inte lediga.
Och jag tycker lite synd om mig själv eftersom jag får besked om att det är 31 grader varmt här utanför och kontoret jag sitter på är hot hot hot. Jag svettas. Och slutar nio ikväll. Och börjar tio imorgon förmiddag. Och slutar sju på kvällen. Och börjar sju på söndag morgon igen. Ingen tid till att vara ute. Stackars, stackars, jättestackars mig...
Bara för att man är sugen, liksom.
När man är vuxen kan man göra precis som man vill. Till exempel, när man går i affären kan man slänga ner ett paket Texas pecan-glass i kundvagnen bara för att man är sugen på det, trots att man rent impulsivt redan har plockat på sig en påse sura nappar och en påse djungelvrål. Sedan när man går förbi chipshyllorna och känner hur blicken stannar på ostbågarna, kan man slänga ner en påse ostbågar i kundvagnen också. Bara för att är sugen på det med, liksom.
Årets första dopp
Ha! Jag gjorde det! Jag brukar inte bada förrän slutet av sommaren. Jag tycker liksom inte att badandet i sig är särskilt roligt och ja, jag är en badkruka, vi behöver inte tjata om det, okej? Förra året var det runt tionde augusti som jag badade första gången. Det var nog visserligen ovanligt sent. Men innan juli badar jag normalt inte. I eftermiddags har en kompis och jag befunnit oss hos mina föräldrar. När det blev alldeles för varmt skulle vi se om vi kunde doppa oss. Jag var tveksam, men när vi såg att det var 22 grader i vattnet (och vår termometer är nog två meter under ytan), så kunde vi ju inte låta bli att hoppa i. Jätteskönt. Och jag är så stolt över mig själv, vilken bedrift liksom!
Jag ljuger inte. Bildbeviset ser ni ovan. Taget med mobilkamera, därför dålig kvalitet, men jag lovar att det är jag åt höger!
Det är ute att sola...
...försöker jag intala mig själv.
Ändå ska jag nu sätta på mig sport-bh, träningslinne och några passande byxor, packa väskan med bikini, solkräm, solglasögon och sjal och sedan ska jag knäppa hjälmen och hoppa upp på cykeln och cykla alla åtta kilometer hem till mina föräldrar. Väl där har jag väl inte så mycket annat att göra än att lägga mig i en solstol på bryggan och försöka plugga...
Apropå besöksstatistik...
I förmiddags kollade jag min statistik och såg att den plötsligt sköt i höjden för att bara vara förmiddag, särskilt med tanke på den senaste veckans plötsliga minskning. Jag tänkte att jag måste vara länkad från någon större blogg eller liknande, eller att statistiken bara spelade mig ett spratt. Ordlös onsdag kan visserligen ge fler besökare för en dag, men inte så många på så kort tid - jag hade ju just lagt in bilden!
Så kom jag på att jag ju medverkat i en tävling hos Engla. Det kunde väl inte vara så att jag vunnit...? Jag kikade in hos henne, och tamejtusan, hon har länkat vinnaren och det är jag som har vunnit en snygg klänning värde nästan 500 spänn! Jag hoppas den passar mig...
Där ser man vad en länk från Engla kan göra för besöksstatistiken. Om man ser på de tidigare dagarna den här veckan, så har antalet unika besökare ökat med nästan 1000% på en dag. Haha.
Ordlös onsdag
I strävan mot att åter bli hurtbulleaktig
1,5 mil har jag cyklat ikväll. Det var verkligen a peace of cake. Det låter ju lagom överlägset att säga så, men det kändes verkligen som ingenting.
Det är Korpen som ordnar cykelrundor runt sjöarna. Jag hade aldrig cyklat den här turen förr (eller jo, det har jag nog någon gång för typ femton år sedan, men det räknar jag knappt). Däremot har jag cyklat runt Runn, vilket är en tur på sissådär 5 mil. Det är lite värre, det. Men jag lär nog ta den turen någon gång i sommar.
Efter några timmar i en park vid sjön, ett par timmar på uteservering på ån och en cykeltur på landsvägar i solen är min hud lite smått plågad. Det betyder att jag inte borde vara ute från morgon till kväll imorgon, att jag kanske helt enkelt är tvungen att vara inne och plugga litegrann. Det vore bra, för nu har jag skjutit upp plugget tillräckligt. Det ska jag visserligen fortsätta med genom att diska och duscha, men sedan finns ingen återvändo, jag MÅSTE skriva.
Surfar ni inte när det är fint väder? Alls?
Nu väntas picknick i parken vid sjön tillsammans med min syster och systerson. Sedan verkar det bli glass med en kompis. Och därefter ska jag cykla jättelångt. Men se, jag lyckas blogga ändå!
Isolering när den är som bäst
Jag satte den på ljudlös idag igen. Jag vill glömma den igen. Det var ju så skönt. (Ja, jag är hemskt osocial för tillfället. Men jag har helt enkelt ingen lust. Det är så ibland.)
Nu: grillning med hela familjen. Pappa fyller år.
Tryggare kan ingen vara
Vilket oerhört vackert dop! En dopgudstjänst på föräldrarnas brygga vid Runns strand i ett jättehärligt sommarväder. Åh, det var så fint. Jag höll i Oliver, hans faster läste dikter, hans yngsta morbror tände dopljuset, hans äldsta morbror hämtade dopvattnet i sjön och hans morfar spelade piano. Det hade inte kunnat bli finare.
Och vilken skön dag. Efter dopceremoni och mat blev det tårta och 30-årskalas för min syster. Barnen hoppade i vattnet och det har nog aldrig varit så mycket människor samtidigt på bryggan förut. Eftersom släkten på mammas sida kommer långväga ifrån, stannade de kvar över natten, så på kvällen blev det krovgrillning och massor av snack. Och barnen, de badade igen och igen.
Jag titulerar mig inte längre bara som världens stoltaste moster, utan även världens stoltaste gudmor till världens gulligaste lilla kille!