»Bättre kan du!»
Jag ska skriva bildtexter till tre av mina bilder. Så det gör jag. Två okej och en som jag känner är ganska lam, men jag kommer inte på något bättre, så jag lämnar ifrån mig dem.
»Men Johanna…» suckar redigeraren som gör sidan. »Bättre kan du!»
»Vadå? Vill du ha den längre?»
»Nja. Men det är ju lite lamt… Du kan ju skriva någonting vettigt i alla fall!»
Givetvis är det alltid lite jobbigt när någon säger att det man har gjort inte duger. Men den här gången känner jag mest att ”ja! Någon säger åt mig att göra bättre ifrån mig!” För ibland behöver jag nog höra det där, att jag kan bättre. Och säger man det på ett hjälpsamt och vänligt sätt, som mannen bredvid mig faktiskt gör, så träffar man liksom rätt. Jag blir inte ledsen, bara påmind om att skärpa mig. Resultatet blir att jag sätter mig vid redigerarens dator, skriver en bildtext direkt i redigeringsprogrammet – och författar en bättre bildtext. Så svårt var det.
»Men Johanna…» suckar redigeraren som gör sidan. »Bättre kan du!»
»Vadå? Vill du ha den längre?»
»Nja. Men det är ju lite lamt… Du kan ju skriva någonting vettigt i alla fall!»
Givetvis är det alltid lite jobbigt när någon säger att det man har gjort inte duger. Men den här gången känner jag mest att ”ja! Någon säger åt mig att göra bättre ifrån mig!” För ibland behöver jag nog höra det där, att jag kan bättre. Och säger man det på ett hjälpsamt och vänligt sätt, som mannen bredvid mig faktiskt gör, så träffar man liksom rätt. Jag blir inte ledsen, bara påmind om att skärpa mig. Resultatet blir att jag sätter mig vid redigerarens dator, skriver en bildtext direkt i redigeringsprogrammet – och författar en bättre bildtext. Så svårt var det.
Nu hände det igen
– Johanna med två N?
Nästa gång borde jag svara:
– Nej, Johanna med ett N och två H. Johhana. Inget konstigt alls.
Nästa gång borde jag svara:
– Nej, Johanna med ett N och två H. Johhana. Inget konstigt alls.
Johanna utan K
Tre gånger i dag har jag långsamt dragit min mailadress. Samtliga i andra änden av telefonluren har frågat:
– Johanna? Med två N?
Alltså. Hur ofta stavas det namnet med ett N?
– Johanna? Med två N?
Alltså. Hur ofta stavas det namnet med ett N?
Till en ö i ett medelhav
Lördag kväll. Från hörnlägenheten fem trappor upp spelas Melissa Horn som sjunger om långa nätter och undrar hur det ska gå. En granne har fest. En annan grannes hund irriteras över festdeltagarna. I trappuppgången slutar aldrig klackarna att klick-klacka eller hunden att skälla åt de klick-klackande klackarna.Klick klack klick klack. Vov vov!
Från hörnlägenheten fem trappor upp letar sig tankarna ut och i väg genom luften, söderut, långt söderut. Till ett varmt land med blåvit flagga, till en ö i ett medelhav. Klockan är nio på morgonen. Temperaturen strax över tjugofem grader. Jag slår upp ögonen, hör cikadornas sång och känner doften av medelhavsvärme och saltvatten. Jag reser mig upp. Drar på mig en kjol och ett linne. Smyger ut och köper färskt bröd i butiken runt hörnet. Den kravlösa dagen som väntar är så varm att vattnet i poolen får min hud att knottras svalt. Inte ett moln så långt ögat kan nå, en glass i min mun och sandaler av plast. Sanden mellan tårna hettar.
Klick-klackandet är tillbaka och festdeltagarnas höga röster ekar i trappuppgången på femte våningen. Jag önskar att jag vore på Kreta.
Det är ju skillnad på att sälja butiker och att sälja i butik
I dagens tidning har jag skrivit "butiksäljare" ett par gånger. Nu tänker jag... heter det verkligen så? Heter det inte butikssäljare, med två s? Butik-säljare bör ju betyda att det är någon säljer butiker? Det jag menar är ju samma sak som butiksbiträde, alltså någon som säjer i butik – och det heter ju butiksbiträde, så rimligtvis borde det ju då heta butikssäljare också. Eller?
Dag 3 på lediga veckan
Utanför fönstret är det färglöst. Löven på björkarna tycks inte vara lika gröna som i går och blommorna verkar inte dofta lika starkt i dag. Några planer för dagen finns inte. Meningslöst. Så uppfattar jag en dag utan planer. För en vecka sedan längtade jag efter i dag - en dag utan planer var enormt efterlängtad och tycktes obeskrivligt skön. I dag är den dagen ångestladdad och nästan lite stressande.
(Varför tror vi alltid att gräset är grönare på andra sidan?)
När jag efter en mardröm slog upp ögonen i morse skymtade jag regnet bakom de mörka persiennerna. I dag borde jag skriva, tänkte jag. Men mitt Worddokument är fortfarande tomt.
Mera kreativt skrivande?
Lite impulsivt sådär har jag sökt två kurser på distans till hösten, bland annat en 7,5-poängskurs som heter Att skriva och berätta för barn. Det är en kreativ skrivarkurs där jag får möjlighet att både författa och analysera barnlitteratur. Hur kul som helst! Jag saknar verkligen skrivarkurserna och hoppas att jag orkar med den kursen samtidigt som allt annat jag har att göra (om jag över huvud taget kommer in)...
Skriva skriva skriva
Hur mycket min snörvlande näsa och mitt täppta huvud än behöver den där sömnen, så kan jag inte lägga mig.
Den välbekanta känslan är nämligen tillbaka: Jag måste skriva, men jag kan inte. Jag inbillar mig att vaniljte, fairtradechoklad och vackra sånger om änglar och älvor ska hjälpa mig att förvandla viljan till verklighet. Som om vaniljen i mitt te skulle hjälpa till, bara för att vanilj är ett vackert ord. Jag inbillar mig att alla sinnen plötsligt öppnas upp och att hjärnan börjar slänga ur sig vackra ord som tillsammans bildar fantastiska meningar.
Det fungerar förstås inte.
Skrivarbehovet är bitterljuvt.
Jag förstår inte hur jag skulle kunna leva utan att få skriva.
Samtidigt avskyr jag behovet. Det är alldeles för frustrerande för att alltid vara ljuvt.
Den välbekanta känslan är nämligen tillbaka: Jag måste skriva, men jag kan inte. Jag inbillar mig att vaniljte, fairtradechoklad och vackra sånger om änglar och älvor ska hjälpa mig att förvandla viljan till verklighet. Som om vaniljen i mitt te skulle hjälpa till, bara för att vanilj är ett vackert ord. Jag inbillar mig att alla sinnen plötsligt öppnas upp och att hjärnan börjar slänga ur sig vackra ord som tillsammans bildar fantastiska meningar.
Det fungerar förstås inte.
Skrivarbehovet är bitterljuvt.
Jag förstår inte hur jag skulle kunna leva utan att få skriva.
Samtidigt avskyr jag behovet. Det är alldeles för frustrerande för att alltid vara ljuvt.
Menar ni att det är bögigt att bugga?
Delar av redaktionen sitter och korrläser tidningen som ska gå i tryck i morgon. Vi pratar dans och om första bokstaven i de olika danserna ska ha stor eller liten bokstav. Vi söker på "bugg" på Nationelencyklopedin och får svaret:
Menade du: Bug, bog, bög, dugg eller boägg?
Varför bloggar du?
En av mina lärare undrade i dag varför man bloggar egentligen. Han kunde inte riktigt förstå det. Varför vill man att andra människor ska läsa vad man gör om dagarna och vad man tänker på? undrade han.
Bloggandet är en diskussion jag lätt ger mig in i och försvarar. Rena dagboksbloggar kanske inte är jättespännande. Men så länge det är en duktig skribent bakom bloggen, så kan faktiskt vad som helst bli intressant - och det är det som är så roligt. Att blogga är för mig absolut inget substitut för dagboksskrivande eller för att andra ska få läsa vad jag gör. För mig handlar det främst om att få skriva. Jag är beroende av det, jag behöver det och bloggformatet passar mig ypperligt. Här får jag skriva precis vad jag känner för och på vilket sätt jag vill. Här får jag debattera, jag får publicera mina foton, jag får skrika ut min frustration eller min glädje och visst kan jag skriva vad jag har gjort under dagen om jag vill det. Det är jag som bestämmer. Dessutom får jag en del kommentarer och det är helt klart halva grejen med bloggandet. Utan respons blir det nämligen väldigt, väldigt tråkigt. Det handlar troligen om bekräftelse i grunden. Och bekräftelse är just vad jag tror är anledningen till att många bloggar.
Eller vad säger ni?
Bild
Om det norrländska verbet »att he».
Det var när jag flyttade till Uppsala som jag för första gången kom i kontakt med ordet »he».
»Jag her den här», sa tjejen från Umeå till mig en dag i klassrummet.
»Du gör vadå?» utbrast jag.
»Jag her den här», upprepade Umeåtjejen.
Efter ett tag förstod jag att hon menade att hon »lägger pennan här». Hon var förvånad över att jag inte förstod och över att jag aldrig hört ordet "he". Man säger tydligen så i Norrland. Sedan den där gången i klassrummet i Uppsala för sju år sedan har jag knappt hört ordet, förrän jag flyttade till Sundsvall.
Att he = att lägga, att ställa, att slänga, att sätta (på), att stänga (av).
Man kan tydligen böja ordet också, precis som ett vanligt verb. He, hedde, hett.
Jag har kommit på att det faktiskt måste vara ett av världens bästa verb.
Först tyckte jag att det var konstigt. Man kan säga att man »her på TV:n» (sätter på TV:n, alltså), men man kan tydligen inte säga att man »her på någon», vilket för mig är helt ologiskt. Men det är ju faktiskt väldigt smart att det inte fungerar på det sättet - det blir ju aldrig några missförstånd som det kan bli när man pratar om att »sätta på».
Häromdagen tyckte jag att det var så festligt att jag var tvungen att testa.
»Kan du he på TV:n?» Mr T her på TV:n.
»Du måste he på högtalarna också», säger jag, och mr T her på högtalarna.
Jättefestligt, faktiskt. He är ett lätt ord.
Och om någon norrlänning tycker att jag har gjort något hemskt faktafel här, så ber jag om ursäkt och skyller precis allt på fröken Lappland, fröken Norrlandsleksing och mr T som är norrlänningarna bakom informationen.
Tentamen i språkriktighet 10.15-15
»De stora författarna har aldrig varit skapade för att lyda grammatikernas lagar utan för att ställa upp sina egna...»
Paul Claudel
Amen. Men detta hjälper ju föga när man har tenta i språkriktighet. Jag tror att det här blir ganska svårt, faktiskt. För övrigt har jag världens sunkigaste matlåda idag. I brist på bra minne gjorde jag ingen dubbel middag igår, och fick kasta ihop en snabb matlåda vid midnatt. Det blir nudlar och falafel till lunch. När började det passa ihop, liksom?
Nu är jag hemma.
»Nu glömmer ni nyhetstexterna.»
Orden kom från vår lärare.
Och jag jublade inombords.
Igår när jag kände mig ledig, började jag läsa en roman. Jag blev nästan barnsligt lycklig av det första stycket. Jag låg där i soffan och tänkte på hur smart författaren skrivit inledningen och jag tänkte på det lätta språket, som ville att jag skulle fortsätta läsa. Jag låg där i soffan och längtade tillbaka till skrivarkuserna där jag fick läsa romaner och skriva som jag ville skriva. Där kunde jag strunta i korrekta meningsbyggnader och njuta av att det i prosan inte finns några mallar för hur en text ska vara.
Idag hände det. Och även om inget av det jag skrev blev någon jättehit, så kände jag mig hemma idag. Det är det här jag har väntat på.
Orden kom från vår lärare.
Och jag jublade inombords.
Igår när jag kände mig ledig, började jag läsa en roman. Jag blev nästan barnsligt lycklig av det första stycket. Jag låg där i soffan och tänkte på hur smart författaren skrivit inledningen och jag tänkte på det lätta språket, som ville att jag skulle fortsätta läsa. Jag låg där i soffan och längtade tillbaka till skrivarkuserna där jag fick läsa romaner och skriva som jag ville skriva. Där kunde jag strunta i korrekta meningsbyggnader och njuta av att det i prosan inte finns några mallar för hur en text ska vara.
Idag hände det. Och även om inget av det jag skrev blev någon jättehit, så kände jag mig hemma idag. Det är det här jag har väntat på.
Att skriva korrekt.
På onsdag har vi föreläsning om språkriktighet. Därför sitter jag här och läser böcker om regler i svenska språket. Det är intressant, faktiskt, även om totalt nästan 500 sidor är lite mycket att läsa.
Prepositioner, felaktiga särskrivningar, hjälpverb, syftningsfel, kongruenser, tautologi... Jag undrar hur många fel det är i det här inlägget. Jag vet ju att jag har minst en svensklärare som läser, så kom an bara! Rätta mig! Säger man egentligen föreläsning om språkriktighet, eller borde det vara föreläsning i spåkriktighet?
Jag vill skriva reportage.
Jag blev på lite dåligt humör efter dagens föreläsning. Just nu känns det bra igen och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag blev på dåligt humör. På ett sätt var det bra. Föreläsningen, alltså. Lärarna överraskar med oväntade händelser. De är duktiga, även om jag avskyr när lärare plötsligt kan peka på någon stackare som måste tala bland nästan hundra andra studenter. Men lärarna är bra och undervisningen likaså. Kanske blev jag på dåligt humör för att vi läser om grunderna inom journalistiken och att jag har gjort det förr (missuppfatta mig inte: det är jättebra att jag får repetera, för mitt minne är inte alls bra) och för att jag inte tycker att det är roligt att skriva nyhetsartiklar. Särskilt inte i grupp.
Kalla mig dum som går en utbildning där jag får ägna massor av tid till just nyhetsjournalistik, men... 1. det är en bra grund för all annan journalistik, 2. journalistik är väldigt intressant och 3. jag vill ha min journalistexamen. Men tro mig: det kommer inte bli någon nyhetsjournalist av mig.
Kanske måste jag börja på en dagstidning och skriva notiser och nyhetsartiklar, och det är jag både beredd på och okej med. Det kan säkert till och med vara roligt. Men det är inte det jag vill pyssla med resten av mitt liv. Istället vill jag skriva om sådant som intresserar mig. En brand på Storgatan eller att Fredrik Reinfeldt går bakom ryggen på de övriga i den borgerliga alliansen kan möjlighet väcka ett uns av intresse inom mig, men det är inget jag känner någon lust att skriva om. Jag har inga stora planer på att bli Den Grävande Journalisten som avslöjar makthavare. Det är bra att sådana journalister finns, men själv kommer jag aldrig bli en sådan som armbågar mig fram för att få ett scoop. Jag är nog ingen typiskt bra journalist som är nyfiken, påstridig och duktig på att ställa De Rätta Frågorna.
Jag vill skriva reportage där mitt språk får komma till användning på riktigt. Jag vill ha tillåtelse att kunna använda mig av snygga formuleringar som snuddar på skönlitteraturen. Jag vill kunna beskriva hur kallt vattnet ser ut mot den tunna, vita och skrynkliga huden på den gamla kvinnan. Jag vill beskriva hur hon i för stor baddräkt går med bestämda steg längre ut från strandens trygga kant. Jag vill inte hålla mig till några nyhetsjournalistiska ramar eller skriva sensationsjournalistik. Jag vill skriva reportage och porträtt där jag får berätta om mannen i det röda trähuset, trähuset som långsamt vittrar sönder, där jag får berätta om det förtjusande och kittlande skrattat från det tio månader gamla barnet och hur den starka doften av curry i det mörka trapphuset sticker i mina näsborrar så att jag blir alldeles tårögd.
Något åt det hållet kommer jag nog någon gång få göra i den här utbildningen. Och jag väntar på att komma dit och att få lära mig nya saker. Under tiden ska jag göra det jag blir tillsagd att göra, le, utvecklas och ha så roligt jag kan i strävan efter den där examen.
Kalla mig dum som går en utbildning där jag får ägna massor av tid till just nyhetsjournalistik, men... 1. det är en bra grund för all annan journalistik, 2. journalistik är väldigt intressant och 3. jag vill ha min journalistexamen. Men tro mig: det kommer inte bli någon nyhetsjournalist av mig.
Kanske måste jag börja på en dagstidning och skriva notiser och nyhetsartiklar, och det är jag både beredd på och okej med. Det kan säkert till och med vara roligt. Men det är inte det jag vill pyssla med resten av mitt liv. Istället vill jag skriva om sådant som intresserar mig. En brand på Storgatan eller att Fredrik Reinfeldt går bakom ryggen på de övriga i den borgerliga alliansen kan möjlighet väcka ett uns av intresse inom mig, men det är inget jag känner någon lust att skriva om. Jag har inga stora planer på att bli Den Grävande Journalisten som avslöjar makthavare. Det är bra att sådana journalister finns, men själv kommer jag aldrig bli en sådan som armbågar mig fram för att få ett scoop. Jag är nog ingen typiskt bra journalist som är nyfiken, påstridig och duktig på att ställa De Rätta Frågorna.
Jag vill skriva reportage där mitt språk får komma till användning på riktigt. Jag vill ha tillåtelse att kunna använda mig av snygga formuleringar som snuddar på skönlitteraturen. Jag vill kunna beskriva hur kallt vattnet ser ut mot den tunna, vita och skrynkliga huden på den gamla kvinnan. Jag vill beskriva hur hon i för stor baddräkt går med bestämda steg längre ut från strandens trygga kant. Jag vill inte hålla mig till några nyhetsjournalistiska ramar eller skriva sensationsjournalistik. Jag vill skriva reportage och porträtt där jag får berätta om mannen i det röda trähuset, trähuset som långsamt vittrar sönder, där jag får berätta om det förtjusande och kittlande skrattat från det tio månader gamla barnet och hur den starka doften av curry i det mörka trapphuset sticker i mina näsborrar så att jag blir alldeles tårögd.
Något åt det hållet kommer jag nog någon gång få göra i den här utbildningen. Och jag väntar på att komma dit och att få lära mig nya saker. Under tiden ska jag göra det jag blir tillsagd att göra, le, utvecklas och ha så roligt jag kan i strävan efter den där examen.
Det är nog bäst jag sätter punkt här innan jag börjar låta alldeles för pretentiös och blir alldeles för missförstådd. Jag ska cykla till stan med min granne. Fixarmässa på kårhuset och pubrunda står på schemat. Punkt slut, alltså.
Läspaus
Läsandet får mig att tänka och vilja skriva. Jag vill skriva något poetiskt vettigt, men jag är alldeles för trött.
Sätter du rubben före eller efter du skrivit texten?
En kompis och jag pratade rubriker på blogginlägg. Hon skriver alltid rubriken innan hon börjar skriva själva blogginlägget. Jag gör, nästan alltid utan undantag, tvärtom. Det är först när jag har skrivit hela texten som jag kan tänka ut en passande rubrik. Likadant är det om jag skriver journalistiskt. I skönlitterära texter har jag ofta svårt att sätta en rubrik överhuvudtaget.
Rubriker är svårt. Men ibland har jag plötsligt en bra rubrik i hjärnan, och det är i sådana undantag som jag sätter rubben innan jag börjat med texten. Hur gör du?
Rubriker är svårt. Men ibland har jag plötsligt en bra rubrik i hjärnan, och det är i sådana undantag som jag sätter rubben innan jag börjat med texten. Hur gör du?
Apropå förra inlägget
Att tänka på hur reportage är skrivna har jag ju gjort länge. Men jag kom på, nu när jag läser romaner helt frivilligt, att jag ju numera uppenbarligen inte ens kan läsa en bok utan att tänka på hur den är skriven... Skrivarkursskadad!?
Den där övergången var snygg, tänker jag.
Snyggt typsnitt på kapitelindelning, så kan man alltså göra, tänker jag.
Och lite roligt att ha hjärtan som gör pauser mellan stycken, tänker jag.
Den där konstiga meningsbyggnaden funkar faktiskt, tänker jag.
Nu blev jag förvirrad, är det det författaren vill? tänker jag.
I journalistiken stör det mig att jag kan haka upp mig på saker, men i prosan är det tvärtom - jag gillar det.
Den där övergången var snygg, tänker jag.
Snyggt typsnitt på kapitelindelning, så kan man alltså göra, tänker jag.
Och lite roligt att ha hjärtan som gör pauser mellan stycken, tänker jag.
Den där konstiga meningsbyggnaden funkar faktiskt, tänker jag.
Nu blev jag förvirrad, är det det författaren vill? tänker jag.
I journalistiken stör det mig att jag kan haka upp mig på saker, men i prosan är det tvärtom - jag gillar det.
God journalistik är att ha närvaro, säger DN frånvararande.
Jag kan inte läsa ett reportage, utan att börja placera om i texten för att försöka göra det bättre. Ikväll efter jobbet läste jag ett reportage i just DN som visserligen var jätteintressant, men kanske lite... tråkigt. Det hade kunnat bli väldigt bra om det hade varit lite mer... just det, närvaro, och hade journalisten bara bytt plats på de två sista styckena, hade denne undvikit det tråkiga och platta "jaha-avslutet" och istället fått ett öppet och jättefint avslut. Även i ett annat minireportage jag läste lyste närvaron med sin frånvaro (höhö). Den texten hade också kunnat bli bra om journalisten låtit bli att skriva läsaren på näsan lite här och var. Och man ska inte ta in sig själv i reportaget om det inte tillför texten något! Sådeså!
Det är lite irriterande att jag sitter och tänker på sånt där. Det stör ju läsningen. Fast samtidigt är det lite skönt att märka att etablerade journalister inte är felfria de heller. Och att jag har lite koll ändå. Faktiskt. (Hosthosttänkpåjantelagennujohannahosthost.)
Det är lite irriterande att jag sitter och tänker på sånt där. Det stör ju läsningen. Fast samtidigt är det lite skönt att märka att etablerade journalister inte är felfria de heller. Och att jag har lite koll ändå. Faktiskt. (Hosthosttänkpåjantelagennujohannahosthost.)
Tack och hej och på återseende?
Det var väl ett jäkla tjat på mig om att skrivarkurserna är slut, va?
Men nu är det jätteslut, nu när betyget och omdömet på mitt skrivprojekt kom hem i brevlådan. En höjning från betyget jag fick på samma projekt tidigare gör mig så glad, så glad, så oerhört glad. Även om just ämnet i mitt projekt inte håller för en hel roman (vilket jag ju med blandade känslor är fullt medveten om), så är det så oerhört skönt att få höra positiva ord om mitt gestaltande. Mitt projekt kommer jag ändå lägga åt sidan som det ser ut nu. Jag kan inte fylla det. Det får vara bra såhär. Jag har ju andra projekt. Däremot har jag varit rädd att tappa lusten till att fortsätta skriva.
"Jag tror stenhårt på ditt skrivande!" var därför verkligen den sista meningen jag behövde. Tack.
Men nu är det jätteslut, nu när betyget och omdömet på mitt skrivprojekt kom hem i brevlådan. En höjning från betyget jag fick på samma projekt tidigare gör mig så glad, så glad, så oerhört glad. Även om just ämnet i mitt projekt inte håller för en hel roman (vilket jag ju med blandade känslor är fullt medveten om), så är det så oerhört skönt att få höra positiva ord om mitt gestaltande. Mitt projekt kommer jag ändå lägga åt sidan som det ser ut nu. Jag kan inte fylla det. Det får vara bra såhär. Jag har ju andra projekt. Däremot har jag varit rädd att tappa lusten till att fortsätta skriva.
"Jag tror stenhårt på ditt skrivande!" var därför verkligen den sista meningen jag behövde. Tack.
