barajagjohanna

Jag blev på lite dåligt humör efter dagens föreläsning. Just nu känns det bra igen och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag blev på dåligt humör. På ett sätt var det bra. Föreläsningen, alltså. Lärarna överraskar med oväntade händelser. De är duktiga, även om jag avskyr när lärare plötsligt kan peka på någon stackare som måste tala bland nästan hundra andra studenter. Men lärarna är bra och undervisningen likaså. Kanske blev jag på dåligt humör för att vi läser om grunderna inom journalistiken och att jag har gjort det förr (missuppfatta mig inte: det är jättebra att jag får repetera, för mitt minne är inte alls bra) och för att jag inte tycker att det är roligt att skriva nyhetsartiklar. Särskilt inte i grupp.

Kalla mig dum som går en utbildning där jag får ägna massor av tid till just nyhetsjournalistik, men... 1. det är en bra grund för all annan journalistik, 2. journalistik är väldigt intressant och 3. jag vill ha min journalistexamen. Men tro mig: det kommer inte bli någon nyhetsjournalist av mig.

Kanske måste jag börja på en dagstidning och skriva notiser och nyhetsartiklar, och det är jag både beredd på och okej med. Det kan säkert till och med vara roligt. Men det är inte det jag vill pyssla med resten av mitt liv. Istället vill jag skriva om sådant som intresserar mig. En brand på Storgatan eller att Fredrik Reinfeldt går bakom ryggen på de övriga i den borgerliga alliansen kan möjlighet väcka ett uns av intresse inom mig, men det är inget jag känner någon lust att skriva om. Jag har inga stora planer på att bli Den Grävande Journalisten som avslöjar makthavare. Det är bra att sådana journalister finns, men själv kommer jag aldrig bli en sådan som armbågar mig fram för att få ett scoop. Jag är nog ingen typiskt bra journalist som är nyfiken, påstridig och duktig på att ställa De Rätta Frågorna.

Jag vill skriva reportage där mitt språk får komma till användning på riktigt. Jag vill ha tillåtelse att kunna använda mig av snygga formuleringar som snuddar på skönlitteraturen. Jag vill kunna beskriva hur kallt vattnet ser ut mot den tunna, vita och skrynkliga huden på den gamla kvinnan. Jag vill beskriva hur hon i för stor baddräkt går med bestämda steg längre ut från strandens trygga kant. Jag vill inte hålla mig till några nyhetsjournalistiska ramar eller skriva sensationsjournalistik. Jag vill skriva reportage och porträtt där jag får berätta om mannen i det röda trähuset, trähuset som långsamt vittrar sönder, där jag får berätta om det förtjusande och kittlande skrattat från det tio månader gamla barnet och hur den starka doften av curry i det mörka trapphuset sticker i mina näsborrar så att jag blir alldeles tårögd.

Något åt det hållet kommer jag nog någon gång få göra i den här utbildningen. Och jag väntar på att komma dit och att få lära mig nya saker. Under tiden ska jag göra det jag blir tillsagd att göra, le, utvecklas och ha så roligt jag kan i strävan efter den där examen.

Det är nog bäst jag sätter punkt här innan jag börjar låta alldeles för pretentiös och blir alldeles för missförstådd. Jag ska cykla till stan med min granne. Fixarmässa på kårhuset och pubrunda står på schemat. Punkt slut, alltså.