Inte längre privat
Att göra en bok av en mailkonversation kan ju tyckas vara en smula märkligt. Jag vet inte bakgrunden till varför Carolina Gynning och Alex Schulman gjorde det. Men jag gillar det. Det är ju som att smyglyssna på någon annans privata samtal. Jättespännande.Men spännande är egentligen inte rätt ord för detta. I boken Privat: Mejlkorrespondens blir det snarare väldigt roligt än spännande att läsa vad Carolina Gynning och Alex Schulman skriver till varandra. Boken hade givetvis aldrig gått i tryck om det inte vore för att det är två kända och mycket omtalade människor bakom den. Men det är det som är roligt. Något litterärt mästerverk är det ju knappast, men främst Alex Schulman har en förmåga att beskriva saker och ting både vackert och fängslande med hjälp av alla sina liknelser. Båda skribenterna bjuder på sig själva och framförallt Carolina Gynning får mig att skratta högt.
Det som börjar som ett tack för senast-mail mynnar ut i ett halvårs mailkonversation om allt från kärlek och jobb till märkiga drömmar.
Onödig bok? Javisst. Onödig och underhållande!
Skynda att älska
Kanske är det för att jag plötsligt är inne i en period där jag klarar av att koncentrera mig på en bok, eller så är det just den här boken som fångade mig ordentligt... Hur som helst är det en fantastisk känsla att märka att en bok har fångat en så bra att man kommer på sig själv med att skratta till, med att få en gråtklump i halsen eller med att känna ångest, lycka och sorg. Att byta känslor från ett uppslag till ett annat av en berättelse som handlar om bandet mellan en far och en son och hur det är att växa upp med en pappa som är så gammal att han inte orkar lika mycket som andra pappor. Det är en trevlig upptäckt att komma på sig själv att bara bläddra, sida efter sida, bara läsa vidare utan att vilja pausa.
Skynda att älska, Alex Schulmans självbiografi, är en sådan bok.
Med ett smart grepp om läsaren
Den här boken köpte jag efter att ha läst en annan bok av Jodi Picoult, Allt för min syster, vilken var fantastisk. Försvinnanden har dock stått och samlat damm i min bokhylla väldigt länge utan att jag har haft någon lust att röra den. Fram till för ett par veckor sedan.Det är Delia som är huvudpersonen i den här boken, även om författaren låter oss få reda på saker genom hennes närståendes synvinkel också. Delia har haft en trygg uppväxt tillsammans med sin pappa. Hon lever i tron om att hennes mamma dog när Delia var liten, så liten att hon inte minns. Men sedan börjar Delia att minnas saker. Och när polisen knackar på dörren startar en personlig resa där Delia får reda på att hon kanske inte är den hon trodde att hon var.
Precis som Jodi Picoults Allt för min syster, innehåller den här boken en del oväntade vändningar, vilket jag gillar. Förutsägbara böcker och filmer kan visserligen vara ganska sköna, men personligen tycker jag att det blir mycket roligare för mig som läsare att bli förvånad.
Boken är välskriven och lyckades i slutet få mig att totalt koppla bort omvärlden. Ett tag glömde jag nästan bort att andas. Boken är dock inte lika bra som den jag har läst tidigare och mitten kan stundtals kännas som en liten transportsträcka. Men även om jag inte skulle ge boken något toppbetyg, så blir den aldrig tråkig. Författaren har en förmåga att hålla kvar intresset och genom olika berättarröster i de olika kapitlen har hon ett smart grepp om läsaren. Det är inte boken i sig, utan författarens förmåga att fånga mig, som gör att jag lockas till att läsa ännu fler av hennes böcker.
Dags att ta tag i skönlitteraturen igen
Böcker är något som jag kan lägga ner hur mycket pengar som helst på. Där är jag inte ett dugg ekonomisk: i går beställde jag några böcker via nätet, i dag råkade jag köpa en bok i affär och alldeles nyss beställde jag fler böcker från nätet. Trots att jag ogillar inbundna böcker, kunde jag inte låta bli att beställa Anna Gavaldas nya bok (Lyckan är en sällsam fågel), som ännu inte finns i pocket. Jag älskar hennes böcker, så jag ville inte vänta på pocketupplagan längre.
Jag hoppas jag hinner läsa ut alla under sommaren, för i höst lär jag inte ha tid...
Kategorin Böcker är en av mina favoriter, och jag trivs inte med att tvingas uppdatera den så sällan. Förhoppningsvis ska det bli ändring på det de kommande elva veckorna.
Bild
Från ytlig chicklitt till rysligt välskriven kriminalroman...
Så, jag gav upp, som sagt, och började för tredje (!) gången på Män som hatar kvinnor, första boken i Millenniumtrilogin av Stieg Larsson. När jag tidigare har börjat på boken har jag kommit hundra sidor innan jag gett upp. Jag har tyckt att den varit så tråkig och jag har inte hängt med alls. Det har helt enkelt inte känts som om jag orkat ta mig igenom den. Men när min bästaste Uppsalavän läste den och uppdaterade mig om boken under sin egen läsning, och hela tiden sa hur oerhört bra och nervpirrande den var, kände jag att jag faktiskt måste ta mig igenom den. Jag vet ju att den bara har fått positiv kritik och så många kan inte ha fel. Dessutom ska man ju ha läst den här boken (kanske hela trilogin?).
Och efter bara ett kapitel, känns det inte som om det är samma bok jag tragglat med förut. Den här gången imponerades jag ganska fort. Var var jag i tankarna de andra gångerna jag försökt läsa den här boken? Förmodligen allt annat än närvarande. Halv tre imorse fick jag tvinga mig själv att lägga undan boken och släcka lampan. Nu har jag läst mer än hälften av de nästan 600 sidorna och jag kan inte sluta. Jag gillar normalt inte deckare eller kriminalromaner, men det här annorlunda. Det är mycket mer välskrivet, och... intelligent. Boken är så enormt genomtänkt och jag kan inte ens föreställa mig hur det är att sitta och komma på detta och se till att allt klaffar.
Det finns alltid något jag vill läsa vidare till. Jag måste alltså fortsätta läsa. Nu.
Unga böcker
Böckerna är skrivna av Annika Ruth Persson, och ja, jag tycker att de är läsvärda. Har dock lite svårt att sätta fingret på varför... Den första boken är faktiskt en barn- och ungdomsbok. Huvudpersonen Jenny är bara femton år i boken. Mig gör det inget att det klassas som en ungdomsbok, jag tycker det är kul att läsa sådana böcker och gillar hur Annika Ruth Persson lyckas fånga tonåringen. I andra boken ser Jenny tillbaka på när hon var tjugotre. Och hur ska jag kunna beskriva de här böckerna egentligen? Jag vet inte om jag kan, eller faktiskt ens vill försöka. Jag vill bara ha nämnt dem, för jag gillar dem.
Snart: läsa böcker!
På ett helt läsår kan jag inte minnas att jag har läst en enda bok som jag själv har valt att läsa. Det har bara varit kurslitteratur. Med tanke på att det är skrivarkurser jag har läst, så har litteraturen förvisso mestadels bestått av romaner och diktsamlingar. Men fortfarande: jag har inte läst någon bok som jag själv har valt att läsa.
Det ska jag göra i sommar! Men som sagt: inga böcker på hög. Tips? Jag gillar romaner. Jag gillar verklighetsbaserade böcker. Jag gillar tydligen poesi (modern, enkel, rak). Så om någon har boktips tas dem hjärtligt emot.
Att älska poesi. Från att inte gilla det. Alls.
Men shit, köp diktsamlingen. Och läs den vackra epilogen. Och det fina förordet. Och allt det vackra däremellan.
Nedan får ni ett smakprov. Det här är min favorit, och det fetstilta är mitt val.
- Det är inte fel på mej
Det är bilderna det är fel på
Det är att rätt ska vara rätt, håll munnen stängd
och sudda sudda bort
Det är mattan som allting sopades under
Så där så att det bortglömda satte sej i speglarna
och spökena under sängen blev glada och farliga
och smög sej ut i vardagsrummet
Det är inte fel på mej
Det är bilderna det är fel på
Det är att studsmattan i källaren inte var till för att skratta på
och maten inte till för att njuta av
och familjen inte till för att ta tag i
och hemmet en plats att alltid rymma ifrån
Men om sen någon ropar en tillbaka
innan man hunnit bort
Hur ska man då lära sej
att längta hem
Det är inte fel på mej
Det är bilderna som blivit fula och trasiga
När någon ligger i min famn och berättar om sin kärlek
och jag glömmer bort att den faktiskt kan vara sann
Även det vackra kan vara sant
Även det man aldrig trodde på kan bli sant
Och då får man inte skratta bort det
Då får man lova att åtminstone försöka hålla i det lite grann
Tills man lär sej att det inte är farligt
Tills man äntligen fattar att det är bilderna det är fel på
och lärarna som rättade mina prov
och tidningarna som vägrar berätta vad alla borde veta
och dom som aldrig lär sej
att närmsta vägen till mitt hjärta
inte är en omväg runt en lögn
och en rygg
Det är dom det är fel på
Det är bilderna ni gav mej det är fel på
Inte mej
Elektronisk bok - ingen höjdare!
Och slutligen laddade jag hem själva boken.
Ja, jag laddade hem en bok.
Och nu sitter jag och läser boken. På datorn. Ungefär som en vanlig bok. Fast väldigt annorlunda. Jag ser uppslagen, där layouten ser precis ut som i en riktig bok. Bläddrar gör jag genom att klicka på en pil.
Men hallå. Det här är inget jag rekommenderar. Halva grejen med att läsa en bok är ju att sitta och bläddra i den. Sitta i soffan med en bok i handen, liksom. Ha med den i väskan. Nu sitter jag vid min sekretär och anstränger ögonen genom att läsa massor av text på en datorskärm. I ett program som hjälper mig att bläddra i en e-bok. En elektronisk bok. Jag säger då det. Det är en konstig värld vi lever i. Som Winnerbäck sjunger.
Modigt, bra och hett omdebatterat
Nyligen läste vi i min kurs äntligen en bok som jag gillade. Det var längesedan jag skrev om en bok, men nu jäklar... För det här är en intressant bok som väckte stor debatt när de kom och fortfarande väcker debatt när man läser den.
I en romanliknande verklighetsskildring namnger journalisten och författaren Maja Lundgren kända människor inom Sveriges kulturelit och berättar om hur de mobbar och är otrogna. Debatten kring detta har varit het. Myggor och tigrar liknar till upplägget en roman, men det är inte fiktion. Lundgren berättar, enligt henne själv, sanningen.
Sanningen omfattar bland annat hur flera män som ingår i den så kallade kultureliten, beter sig. Lundgren skriver bland annat om att hon hade en kärleksaffär med en man som hon nämner vid namn, på Aftonbladets kulturredaktion. Lundgrens sanning inkluderar också det hon såg och upplevde när hon bodde i de spanska kvarteren i Neapel där camorran (den italienska maffian) befinner sig. Där Lundgren bodde skedde flera mord och hon blev hotad och förföljd. I boken beskriver hon även hur hon våldtas, vilket blir väldigt naket och brutalt för läsaren i och med hennes öppna och enkla sätt att berätta om det.
Trots att den klart största delen av boken handlar om Lundgrens tid i Neapel och om camorran, där det i slutet faktiskt är ordentligt spännande, så är det första delen om namngivningen som har fått all uppmärksamhet i media, om den så kallade "kulturmaffian".
När jag läser förutsätter jag att det som Maja Lundgren skriver är sant. Men utan att diskutera sanningshalten i något av det som hon skriver, så vill jag påstå att detta är en väl genomtänkt bok. Möjligtvis något lång och lite för stillastående i mitten, men likväl genomtänkt. För om vi ser bortöver det som diskussionerna efter bokens utgivning har handlat om, nämligen huruvida det är rätt eller fel att blotta flera personer på det viset som Lundgren gör, så kan vi märka att det finns en poäng här.
Jag ser det knappast som att Maja Lundgren vill sätta gubbarna på plats. Det är ingen hämndaktion från hennes sida. Jag ser det snarare som ett ärligt försök till att berätta hur det fungerar på kulturredaktionen, som i sin tur kan jämföras med hur maktstrukturerna fungerar i samhället i övrigt - även inom maffian. Det kanske kan kännas som en dålig ansats att dra en jämförelse till Grynet. Men Grynet sa "Ta ingen skit!" Och det är det jag någonstans även hör Maja Lundgren säga.
Vid diskussionen om boken på vår lektion var nog jag den enda som rakt ut sa att jag tyckte att det var lite kul med namngivningen. För det tycker jag. På så vis blir boken väldigt annorlunda. Med tanke på lagen om yttrandefrihet finns ju inget direkt lagligt fel i att göra som Maja Lundgren gör. Om det däremot är moraliskt fel kan ju diskuteras... men jag tycker ju att gubbarna får stå för vad de har gjort. Om det är sanning som Lundgren skriver har varit hett omdebatterat efter bokens utgivning. Lundgren har i princip omyndigförklarats och anklagats för att vara paranoid. Dan Josefsson har skrivit en lång artikel om att det som hon skriver om honom är lögn. Ord står mot ord. För mig är det ganska enkelt: jag tror på Maja Lundgren. Jag är ganska övertygad om att hon vet vad hon gör.
Själv säger Maja Lundgren till DN: "Det är ett litterärt mästerverk, men den hamnar utanför den där världen. Det går inte att bedöma den eller ge den pris och det är helt i sin ordning. Den ska vara utanför."
Och så var det det här med våldtäkten... som nästan inte har fått någon uppmärksamhet alls. Vår diskussion på lektionen handlade väl egentligen mest om gubbarna på kulturredaktionen, aritklar kring boken och om Maja Lundgrens trovärdighet. Först när läraren tog upp våldtäktsscenen insåg vi att våldtäkten nästan är totalt bortglömd även hos oss. När jag läste om våldtäkten fick jag stanna upp lite, jag tänkte »händer det här?» Det kom så plötsligt i boken. Författaren skriver om när hon själv blev hotad och våldtagen. Det är ganska speciellt. Det är fruktansvärt modigt. Men efter publiceringen av boken har detta inte fått någon uppmärksamhet, utan alla talar om kultursnubbarna som har blivit förolämpade i en bok. Trots att jag stannade upp och tänkte till vid våldtäkten, så var det ändå den första delen i boken som även jag tänkte mest på. Några gubbars smutskastade namn är tydligen viktigare än en våldtäkt (på en känd författare). Det är väl ganska typiskt... För tyder inte det egentligen på hur det faktiskt fungerar i samhället?
Ett reportage om manlighet
Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet, en bok skriven av Stephan Mendel-Enk, och en bok som jag skulle kunna läsa bara för nöjes skull och inte bara för att den råkar ingå i min kurslitteratur. Boken är ett reportage om den bild av manlighet som pojkar formas till, Mendel-Enk skriver utifrån sina samtal med män om hur våldet i samhället hänger ihop med detta.I början träffar Mendel-Enk några av landets mest kända fotbollshuliganer och fotbollsvärlden (eller kanske hela sportvärlden där manligheten är dominerad) beskrivs så igenkännande att det för mig, som känner igen mycket från hockeyn, blir roligt. Våld är en del av sporten och man fostras till att tåla och gör man en svag insats blir man en "kärring". I boken träffar vi folk som påstår att pojkar som inte spelar fotboll när de är små inte kommer in i "den riktiga manligheten". Boken berättar också om en ledare för en pappakurs som tipsar de blivande papporna om att de ska läsa böcker om att föda barn för att verka intresserade. Vi får även veta att många män när de får familj tappar sina vänner och att det för en man i trettioårsåldern är väldigt svårt att få nya, manliga vänner, att det nästan blir lite bögvarning över en man som frågar en annan man om de ska ta en fika, medan det för kvinnor ses som något helt naturligt.
Att boken är som ett enda långt reportage där Mendel-Enk skriver väldigt självklart, sakligt och med ett enkelt språk, gör att boken är både rolig och intressant att läsa. Att det dessutom är en man som skriver om män gör det hela mycket bättre än om det satt en kvinna bakom orden. Mendel-Enk kallar till och med den dominerande manligheten för "en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister". Föreställ er reaktionerna om en kvinna skrivit så i en bok...
Det här är bra, det är skrämmande, det är intressant. Och det är läsvärt.
Bild
En personlig berättelse från tsunamins Khao Lak
Egentligen finns inga rättvisa ord för att beskriva känslan jag får när jag läser den här boken. Nej, jag har faktiskt inte läst ut den ännu. Men det var när jag kommit till ungefär halvvägs och Pigge Werkelin uppmanar läsaren att ta en liten paus från boken och tänka efter ett ögonblick, tänka på vad man faktiskt har här i livet, allt man är glad över och hur det skulle vara om någon av ens närmaste plötsligt dör... det var då jag kände att jag måste berätta om boken, trots att den i skrivande stund inte är utläst.Boken är jobbig. Psykiskt jobbig. Jag har varit tårögd många gånger. Det har hänt att jag fällt några tårar, ibland inte ens när det varit som sorgligast, utan helt enkelt för att det då och då kommer över mig hur overkligt omfattande naturkatastrofen var och vilken fruktansvärt absurd, hopplös, sorglig, smärtsam och absolut fullkomligt vidrig känsla det måste ha varit för Pigge som letade efter sin döda hustru och sina döda söner på Khao Lak efter tsunamin. Samtidigt förstår man nog ingenting om man inte har varit där, men boken ger mer förståelse om vad som skedde och vad de svenska myndigheterna gjorde, men framförallt inte gjorde.
Pigge Werkelin har skrivit Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak tillsammans med journalisten Lena Katarina Swanberg. De beskriver sakligt och enkelt Pigges upplevelser när tsunamin vällde in över Thailand. I mitten av boken finns massor av bilder från den tid efter flodvågskatastrofen som Pigge stannade kvar i Thailand för att leta efter sin familj, sörja sin familj och slutligen begrava sin familj. Bilderna och bildtexterna berör. Stundtals blir det smärtsamt att läsa, det gör nästan ont när texten så självklart flyter på. Trots att det egentligen inte är särskilt mycket beskrivande känslor, så berörde boken mig ändå redan från första början.
Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger är en bok som har fått väldigt bra recensioner. Och visst är boken vacker. Den handlar om Veronika och Astrid. Veronika är den unga författarinnan som kommer till en stuga i en liten by i Dalarna för att skriva färdigt en roman och för att komma över en sorg. Astrid är kvinnan i huset bredvid, den ensamma, äldre kvinnan som omgivningen kallar för "häxan" och som till en början bara misstänksamt iakttar sin nya granne. Långsamt börjar en stark och annorlunda vänskap växa mellan de två kvinnorna.
Den här boken får en verkligen att leva sig in i de två kvinnornas liv och den får en att tänka efter. I slutet av boken får vi läsa författaren Linda Olssons sommarprogram. När sommarprogrammet sändes vet jag inte, i boken står det sommaren 2007, men ingenstans kan jag hittat hennes namn. Det är ett fint program i alla fall, jag har åtminstone läst det.
Och i och med att boken nu är utläst och det inte ens är två veckor till jag börjar i skolan, så är det dags att ta tag i kurslitteraturen: två böcker ska vara utlästa till lektion ett och två...
Je suis une Montmartroise
Så fort jag såg den här boken, var det givet att jag skulle köpa den. Anna-Lena från Montmartre är en underbar bok, särskilt för oss Paris-, Amélie- och Montmartreälskare. Men jag tror nog att andra skulle gilla den också...Författare är Anna-Lena Brundin, som har en egen lya i Montmartre. När hon såg filmen Amélie från Montmartre, insåg hon att hon inte bodde i Paris, utan i Montmartre. Den här boken beskriver hon som sin kärleksförklaring till det omtalade berget i Paris. Hon inleder boken med förord som liknar inledningen till filmen Amélie från Montmartre och eftersom det är en av mina favoritfilmer blir jag såklart fast redan efter första meningen.
Anna-Lena avslutar:
- Och jag fattar fortfarande inte franska. Det enda jag fattar är att jag snart kommer att sitta på ett flyg, på väg hem. Det känns lite svårt, därför känns inte detta beslut svårt att fatta:
Je suis une Montmartroise. Jag kommer snart igen.
Det finns inget snack om saken. Jag är också une Montmartroise och jag vill också ha en lya i Montmartre! Den här boken gör mig enormt nostalgisk och jag inser hur mycket oupptäckt Montmartre jag har kvar att upptäcka... Jag kommer också snart igen.
Respons för Sexpuckona anfaller-inlägget
Sexpuckona anfaller
Det här är en bok som är perfekt att ta fram då och då och läsa. Men jag skrattade och tyckte att den var så rolig att jag var tvungen att sträckläsa den.
Författaren Sofia Albertsson blev så trött på alla felstavade, desperata och kränkande sexinviter hon började få av män över internet, så hon började att ge svar på tal och samlade konversationerna som nu finns i boken Sexpuckona anfaller. Stundtals blir det hejdlöst roligt och jag förstår inte var Sofia Albertsson får alla klockrena och märkliga svar ifrån.
Exempel ur boken:
köksan
ska vi ha lite telefon sex????
Fia
Bara om du är efterbliven.
köksan
ja det är jag
Fia
Ja, jag antog det.
:D
Böckerna med det fula språket
Vi som aldrig sa hora är Ronnie Sandahls debutroman. Även om det här inte är något direkt mästervärk, så tycker jag om boken. För mig är det lite annorlunda att läsa utifrån en killes perspektiv, men det får jag göra här. Boken handlar om fyra killkompisar i Falköping. Det är Hannes som kommer tillbaka till Falköping från att ha misslyckats att bli lyckligare i Stockholm, det är Frippe som kom till Falköping för att gå på volleybollgymnasiet och som träffar Hannes tjej bakom ryggen på honom. Det är Krille som är arbetslös och försöker komma över sin pappas död genom att äta och äta och äta och det är Stig som bara håller käften.
Det här är en rolig bok. Bitterfittan, skriven av Maria Sveland, även denna författares debutroman. Maria inleder boken: »Det är en ful januarimorgon och jag sitter på flyget till Teneriffa. Jag är så förbannat trött, så ful, så jävla arg.» Det beskriver bokens språk ganska väl: ärligt och rakt på sak. Bokens trettioåriga huvudperson Sara är arg, trött och bitter. Hon känner sig lurad och arg när hon tänker på alla kvinnor som får kämpa dubbelt så mycket så mycket som männen. Hon är bitter över att hon är bitter och avskyr att hon har blivit en sådan bitterfitta. Hon känner att vardagen är outhärdlig och lämnar man och barn i Sverige för att ensam åka på en veckas charter till Teneriffa för att bara få vara ifred och få tänka. Och hon ställer sig frågan hur vi någonsin ska kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar.Brukar du också läsa sista meningen först?
Igår gjorde jag det igen, visserligen för första gången på väldigt länge. Och det var klantigt. Jag hade kommit en bra bit på Kajsa Ingemarssons Den ryske vännen och genom att läsa sista meningen (som fick mig att läsa även den näst sista, och meningen innan den), avslöjade det en hel del och jag blev besviken. Jag ska försöka att sluta läsa sista meningen innan jag kommit dit...
Trots att jag har böcker på hög som jag ska läsa, så måste jag beställa nya. Det är lite stressande att alltid ha böcker på hög, men jag kan inte hjälpa det. Slängde precis iväg en beställning på inte mindre än fem böcker, varav tre inte ens är pocket... Högen byggs på.
Ur Meningen med livet av Bradley Trevor Greive
Så vad är det du brinner för? Vad sattes du till världen för att göra? Svaret på de här frågorna ger dig nyckeln till livets stora mysterium. Det är så stort det kan bli. Här är några små tips som kanske hjälper dig att komma på rätt spår:
Till att börja med kommer ingen att berätta det för dig. Det är som att gå omkring hela dagen med en lapp på ryggen där det står »Sparka mig.» Du måste upptäcka det själv. Det är också ytterst osannolikt att du en dag kommer att bada i ett förklarat ljus där du i en himmelsk uppenbarelse skådar meningen med livet, och du kommer garanterat inte att finna den på TV.
[...]
En liten röst - kalla den ditt samvete, ditt inre jag, din inre svärmor - kommer alltid att säga dig sanningen om du är redo att höra den. Först kommer du att förstå att ditt liv har fastnat i gamla hjulspår. (Hallå, du är inte ensam!) Sen kanske du inser vad du verkligen vill, men du kan inte riktigt få till det. Men plötsligt slår det dig. Precis som när du är halvvägs ner till stranden och du inser att du glömde dra ur sladden till strykjärnet.
Och när du förstår, eller anar att du förstår, vad du borde göra med ditt liv, så gör det! Ta ett djärvt språng ut i mörkret om du måste, och när du landar, börja genast springa för du har inte en sekund att förlora. Trots att du känner dig oövervinnerlig och odödlig, så är vår tillvaro mycket bräckligare än du tror.
Lägg handen på bröstet och känn hjärtat slå. Det är ditt livs klocka som räknar den tid du har kvar. En dag tar det slut. Det är hundra procent säkert och det finns absolut ingenting du kan göra år det. Så du har inte råd att kasta bort en enda dyrbar sekund. Följ dina drömmar energiskt och passionerat, eller så kan du lika gärna ge upp och se dem sköljas bort.
[...]
Sanningen är att vi alla är födda med enorm potential och välsignade med oändliga möjligheter att stiga mot nya svindlande höjder. Men tråkigt nog är de flesta av oss så lata, så upptagna av vad andra kan tycka, eller så rädda för förändring att vi aldrig vågar sträcka ut våra vingar och förverkliga våra underbara gåvor. Det är så viktigt att du gör din egen grej - vad det nu är som gör dig lycklig - och gör det så bra du kan. Spelar ingen roll om det handlar om att göra snöbollar, hålla andan under vattnet, bröla, eller föna håret så att det blir riktigt tjusigt. Det enda som räknas är att du mår bra.
Tänk på att vad du än gör så är misstag en del av livet. Så slösa int bort tiden me att plåga dig själv för det som har varit. Gräv inte ner dig eller stressa upp dig över om du gör det rätta. Följ ditt hjärtas röst.
Tappa inte sugen, kom alltid ihåg att avstånd och motstånd måste man alltid vara beredd på när man gör nåt viktigt och alldeles speciellt. När du bestämmer sig för att följa dina drömmar kommer många människor (även de som älskar dig mest) att försöka hålla dig tillbaka. Det finns så många dystra pessimister här i världen som kommer att säga: »Du kasta bort din tid - du kommer aldrig att klara det.» Det kan tänkas att du är omgiven av folk som i hemlighet vill att du inte ska klara dig så bra eller rent av misslyckas så att de inte ommer i dålig dager. »Glöm det», kommer de att säga. »Det är inte värt det och det passar hur som helst inte dig.»
Det är alltså viktigt att förstå hur otroligt givande det är att följa sin egen väg, men lätt är det inte. Precis som för alla andra kommer vissa dagar att vara bättre än andra. Och emellanåt kan allt kännas som en total katastrof. Folk kommer att titta underligt på dig när du berättar vad du försöker åstadkomma, och du börjar lyssna på dem som klankar på dig och du börjar tvivla på dig själv. »Varför i all sin dar fortsatte jag inte som varmkorvsgubbe?»
Men vad som än händer, släpp inte taget!
Kom ihåg att alla måste kämpa ibland. Det är oerhört jobbigt att varje dag göra någonting som man inte gillar eller ens bryr sig om. Men om du följer ditt hjärtas röst så ha du åtminstone tröttat ut dig på det som du gillar mest.
[...]
Men det bästa av allt är att genom att göra saker som får morrhåren att krulla sig av förtjusning [...], kommer du att inspirera någon annan att förverkliga sina drömmar, och så min vän, kan du förändra världen!
[...]
Och vet du vad? Om du följer ditt hjärtas röst och använder ditt huvud, så kan du aldrig ha fel.
Johanna Nilsson
Det var 1996 som debutromanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden släpptes. Boken är mestadels en skildring av Johannas uppväxt. Den handlar om mobbing och utanförskap och modet att vara sig själv. Blott 23 år var Johanna när boken kom ut och med en sådan otroligt stark bok med ett bra språk är det inte konstigt att boken väckte så stor uppmärksamhet att Johanna fick åka runt i skolor och föreläsa. Johanna kom ut med sin första barn- och ungdomsbok 2001, Robin med huvan, vilket nominerades till Augustpriset.
Rebell med frusna fötter är en av mina favoritböcker av Johanna Nilsson. Boken känns som en satir över vårt samhälle. Den utspelar sig på Handelshögskolan och handlar om klasskillnader, kärlek, uppror och Johanna blandar humor med allvar på ett väldigt underhållande sätt. Jag kan varmt rekommendera boken till alla rebeller där ute... och till alla andra också.
Andra böcker av Johanna Nilsson: Flickan som uppfann livet, Konsten att vara Ela, De i utkanten älskande, Pojken som botade sömnen, Jag är leopardpojkens dotter.