Att fylla år
Men nu. Jag tror inte det är åldersnojan som är tillbaka, 23 låter ju ändå... okej. 22 är visserligen bättre, för vid 23 börjar det kännas som om ... ja, jag vet inte, jag närmar mig 25 och uuh... Jag vänjer mig nog vid siffran 23 också. Nä, jag tror ändå inte det här är någon åldersnoja. Det är väl snarare det att jag faktiskt, till skillnad mot tidigare år, skulle vilja hitta på något roligt när jag fyller år. Vid sådana här tillfällen hatar jag att ha mina vänner i städer ett par-tre-fyra-fem timmar härifrån. Jag ska hem till föräldrarna och äta god mat och sedan lite tårta, en tårta jag inte ens tycker är särskilt god. Har i alla fall förbjudit mamma att lägga i mandariner. Man kan inte ha sånt i tårta. Jaha, och presenter? Två böcker har jag berättat för mamma att jag vill ha, och kanske en spa-helg, eventuellt en mp3-spelare, iPod eller vad man nu kallar såna där små musikspelare... Annars behöver jag inget. Min syster blir tokig när jag säger att jag inte önskar mig något. Men hallå, jag behöver ju inget och dessutom var det nyss jul. Och till råga på allt avskyr jag att öppna presenter offentligt och jag tycker att allt känns lite krystat. Varför ska jag få presenter för att jag har levt i ett visst antal år en viss dag? »Grattis, du har överlevt ett år till!» Eller?
Och jag vet - det blir ju lite vad man gör det till. Och jag ska försöka. Men just nu kan jag inte förstå hur jag ska lyckas tycka att det ska bli kul att fylla år. Det är inte ens hockey då.
Jag börjar få en 20-årskris, trivs med att vara tonåring! X|
Riktigt bra inlägg! Bra skrivit ... allting va bra! Trots de jag nu läst kan jag inte låta bli att gratulera dig. ;x
Camilla: Tack. Och du, jag tar gärna emot födelsedagsgratulationer... det har jag inga problem med, tror jag. :)
Jag känner så väl igen mig. Önskar mig heller i princip ingenting och det verkar störa omgivningen både när det gäller julklappar och födelsedagspresenter.
Men 22 är bra, alltså? ;) Jag får väl se om lite drygt en månad.
Grattis! Hoppas du får en jättebra födelsedag. Du ska väl inte ha åldersnoja , du är ju hur ung som helst ;)
Linn: Det som jag önskar mig går inte att köpas för pengar, det är mest så det är. :) Och jo, 22 är ju lagom och ligger bra i munnen, speciellt på franska. 23 är ju inte så farligt, men 21 är inget kul på franska.
Therese: Tack. I förskott, jag fyller trots allt inte riktigt än. ;) Och nä, jag har nog ingen åldersnoja... längre/än.
Jag kan tyvärr inte säga nåt käckt för att peppa upp dig- jag lever ju själv med ständig åldersångest.
Vingt-et-un, vingt-deux et vingt-trois? Eller nåt sånt. Tänk vad man (kanske) minns..
Det enda jag önskar, går inte heller att köpa för pengar. Tror det är så för de flesta som tänker utanför den matriella banan.
becka: Det är lugnt, jag överlever nog. :) Du lär väl förresten också fylla år snart? Fast det kanske jag inte ska påminna dig om...
Linn: Precis, och när jag var i Paris var jag vingt-et-un ans och jag tyckte alltid det var lika jobbigt att säga. Okej, frågan får man ju inte överdrivet ofta, men ändå... Vingt-deux ligger i alla fall mycket bättre i munnen.
Jag hâller med, att vara 23 lâter helt fruktansvärt *flinar*. Grattis!!
Anna Malaga: Haha. :)
När jag var 23 hade jag definitivt ingen åldersnoja. Men när jag fyllde 35 insåg jag att om jag skulle leva lika länge som min pappa, vilket ju inte är otroligt med tanke på gener och dylikt så hade jag levt halva livet. Då kände jag att marken gungade en del.
Jag har varit förskonad från värk tidigare i livet och det har ju inte du, så det är nog skillnad. Men det är den enda åldersnoja jag har nu, att det börjar göra ont lite här och där.
Tolken: Min åldersnoja fanns nog mest mellan 16-19 års ålder tror jag. Därefter har det blivit lite bättre, men jag gissar på att nojan kommer tillbaka om några år när jag sitter där, fortfarande singel och inga barn och inga planer... ;) Haha.