Att veta vem som läser bloggen gör en hämmad
Det är joooobbiiiiigt.
Ibland blir jag till och med hämmad av att INTE veta vem som läser bloggen. Det är skitirriterande, för jag vill verkligen skriva om en speciell grej, men jag kan inte. Än.
(Och nej, SÅ spännande är det inte.)
Så tänker jag också ibland. :P
Jag vet , ibland har jag önskat att jag bloggade anonymt för man vill skriva om saker men det känns hämmande att stå med namn och bild. Nu är det inte så många som jag känner som läser min blogg men några är det ju. Fast väldigt många av mina kompisar vet inte om att jag bloggar och många kompisar kan inte ens läsa svenska. Jag har ju satt upp små regeler för mig själv som jag kanske inte alltid följt till 100% men inga namn på folk och inte skriva om någon utan att hon eller han är tillfrågad. Försöker hålla familj och vänner utanför så mycket som möjligt men det lyckas inte alltid.
Therese: Mina regler är ungefär desamma, förutom att jag gör undantag på namn när det gäller Ida, haha (och ibland andra). En anonym blogg hade varit väldigt befriande, men samtidigt vill jag inte ha det, det blir liksom inte samma grej. Just det här handlar om att jag inte vet vem som får reda på vad jag skriver, som mitt exempel för ett år sedan då min chef hade hört ryktesvägen att jag skulle sluta på jobbet och börja plugga istället, fast jag inte talat högt om det annat än att jag skrivit lite om nåt i den stilen i bloggen...
Nej jag vill inte heller ha en anonym blogg egentligen. Gör väl undantag med namn också ibland och nämner alltid andra bloggare med namn.
På tal om bloggar och rykten läste jag nyligen om en kille som inte fått ett jobb på grund av att hans sambo skrivit på sin blogg att hon hoppades att han inte skulle få det. Hon ville inte flytta eller att han skulle veckopendla. Någon på företaget där han sökte jobb hade läst sambons blogg. Kan ju inte kännas kul att bli nekad ett jobb för en sån grej , det är ju inte företagets sak hur han och sambon ska lösa det hela eller hur deras förhållande ser ut.
Therese: Just det, andra bloggare nämner jag också vid namn, men det känns ju ganska självklart när man länkar till dem. Men oj, det där lät ju inte roligt för den stackars killen som blev nekad jobbet! Det var verkligen en märklig anledning att neka någon ett jobb för. Jag har hört att arbetsgivare numera ofta googlar på arbetssökares namn för att hitta saker om dem... så man får passa sig lite för vad man skriver. Men å andra sidan, hur ska de veta att det är just den Maria Svensson som sökt jobbet, som de får träff på? Värre om man har ett ovanligt namn...
För några månader sedan upptäckte en av mina kollegor min blogg utan att veta att det var jag. Det är ju inte direkt jättesvårt att räkna ut vem jag är om man är kollega till mig (hur många svenska tolkar som har tre barn och jobbar i EU finns det). Men jag blev otroligt generad, mycket mer än vad jag trodde jag skulle bli. Men samtidigt, hur kul är det om man aldrig vågar skriva om något heller. Charmen ligger ju i att få säga vad man tycker också.