barajagjohanna

Läkningstiden efter min operation är sex månader. Idag är det 11 veckor sedan jag opererades. Om en vecka är det alltså tre månader. Det betyder att om allt har läkt som det ska och inget har hänt i ryggen, så har jag "bara" halva tiden kvar till skelettet är färdigläkt och jag får börja träna, bära och springa igen. Jag säger "bara", därför att de här första tre månaderna har gått väldigt fort, trots att det ibland har varit kämpigt, humöret stundtals åkt bergochdalbana och att oroliga tankar ständigt virvlar omkring i min hjärna, fortfarande.

Men det har gått 11 veckor och jag rör mig nästan normalt, om än ibland lite försiktigt givetvis. (Jämför med bilden till höger, där jag behövde gåbord för att ta mig framåt.) Min gång är normal, men annorlunda än tidigare eftersom benen plötsligt är lika långa och höfterna mer jämna. Trappor klarar jag utan större problem, jag kör bil och för några dagar sedan upptäckte jag att kunde ta mig ner på marken utan att hålla i någon eller något. Idag upptäckte jag dessutom till min glädje att jag äntligen kan använda mina favoritjeans, väldigt tighta stuprör, som tidigare har gjort jätteont mot mitt vänsterlår. Överkänsligheten är inte lika påtaglig längre - framsteg görs fortfarande.

Eftersom jag är så danssugen har jag dessutom inte kunnat låta bli att testa att köra lite försiktiga moves hemma i lägenheten och jag kan röra höfterna utan att det gör ont (och vad häftigt att rörelserna blir lika åt båda hållen, istället för att ena höften ska vicka mycket mer).

Jag tycker att jag rör mig så normalt nu att det ibland blir jobbigt när jag blir trött i ryggen och måste inse att jag bör ta det lugnt också. Att lägga sig rakt upp och ner och vila är tråkigt. Det tar emot att säga nej till saker på grund av ryggen, men ryggen och benen orkar inte jättelänge, och det är ju inte så konstigt: det är ju tretton veckor kvar av läkningsperioden.

Men de tre första månaderna är avklarade och de har gått fort. De tre sista månaderna borde dessutom både bli lättare och rusa iväg snabbare, eftersom jag kan och orkar så mycket mer än för bara några veckor sedan. Nu kan ni väl bara hjälpa till att hålla tummarna för att allt står rätt till där bak i ryggraden på mig och att inget mer behövs göras, så att jag någon gång i slutet av augusti kan säga och mena att "det här är den första dagen på resten av mitt liv".

Och den där sista meningen känns ju verkligen jättefånig, men det är så det känns.