Hur det gick? Jag vet inte!
Det är jättesvårt att säga hur det gick! Man vet ju inte vad de går på. Men det var en rolig dag, kul att få åka till Stockholm. På tåget hamnade jag bredvid en trevlig kvinna som var en blandning av min moster och min journalistiklärare från Uppsala, d.v.s. en väldigt sympatisk kvinna. Tunnelbana till Odenplan var inga problem, men att leta efter Norrtullsgatan var desto svårare. Det var dock lugnt när jag kom på att jag kunde sätta på mig glasögonen...
Vi var bara tretton personer där. Jag trodde snarare att vi skulle vara femtio... De flesta var trevliga, men alla var väldigt unga! Jag, blott 22, kände mig gammal. Och jag som trodde att det skulle vara jag och stockholmarna fick reda på att någon kom från Ystad, någon från Göteborg, en annan från Halmstad och någon från Örebro. I jämförelse var mina 2 timmar och 45 minuter på tåget, enkel resa, alltså ingenting...
Informationen gav mig en hel del. Det verkar som en rolig grej att jobba på Disneyland, men att behöva dela sovrum med någon känns inte det minsta roligt. Dessutom tror jag att mycket i jobbet kan vara slitigt. Vi gick in två och två på intervju och halva intervjun var på franska och halva på engelska. Mitt prat flöt på bättre än förväntat, men självklart var det ibland svårt att hitta ord och bygga en korrekt mening. Om jag sa något bra tvekar jag på. Tjejen som blev intervjuad samtidigt som jag tog nästan över hela intervjun, så de hade mer ett samtal medan jag fick alla svåra frågor som: varför sökte du till Disneyland? (Jag kunde ju inte direkt svara "en kul grej... räknade inte med att få komma hit...") Vad har du för framtidsplaner? Om din bästa vän skulle beskriva dig, vad skulle hon säga då? Och dina negativa sidor, vad är det? Hur tror du att du kommer att vara när du kommer till Disneyland? Phu! Den andra tjejen... vad sa hon egentligen? Hon pratade mest om att hon sökt förra året, vad de hade sagt då, om de fått med alla hennes papper, hur hon skulle göra nu eftersom hon kommit in på universitetet också osv...
Och hörni, jag sa aldrig någon av meningarna jag lärt mig utantill! Haha. I början av intervjun tänkte jag verkligen på det, men sedan glömdes det bort.
Efter intervjun kunde jag gå i lite affärer, men jag var så okoncentrerad och upp i varv så jag satte mig på Hötorget och pratade i telefon istället.
Och väl hemma hade jag fått brev från skolan i Angers. (Jag har bokat om till en termin.) Nu vet jag till och med hos vem och var jag ska bo. Och den här gången kändes det roligt att få brevet. Beslutsångest igen?! Uppenbarligen. Men har jag tur slipper jag välja... eller... tur? Jag vet inte. Om två veckor kommer i alla fall beskedet från Disneyland.
Livet låter gott. Vi håller tummarna för dig, jag och lillkillen. (Jag brukar läsa din blogg när jag passar honom under morgonen, när min kärlek sover ut).
K-dude>> Du och lillkillen. Hihi. Vet du hur underbart det låter med lillkillen och kärleken och allt? Ojojoj. :) Tack för att ni håller tummarna!
Skönt att det är över i alla fall! Själv har jag också haft lite bslutsångest de senaste dagarna, fast inte av lika allvarlig karaktär ;) jag har velat fram och tillbaka mellan olika flygbiljetter och resrutter vilket känns jobbigt nog.
Nadia>> Ja, faktiskt, jätteskönt att intervjun är över! Äsch, beslutsångest är alltid jobbigt...
va duktig du är, skulle aldrig ens våga gå på en intervju och tala ett annat språk än svenska... lycka till!!
Sofia>> Äsch. ;)