Drömsoluppgången
Jag såg en fantastiskt vacker soluppgång utanför jobbet imorse. Siluetten av hus och träd i förgrunden var kolsvart, medan himlen borta vid horisonten var alldeles röd, rosa och lila. Man skulle haft någon att dela den med. Inte ens kameran hade jag med mig.
Soluppgången fick mig att minnas en morgon i maj för ett och ett halvt år sedan, klockan var nog närmare halv sex. Då gick min sambo, min engelska kompis Neel och jag ut från nattklubben La Loco som ligger bredvid Moulin Rouge i Paris och gick upp längs Rue Lepic, påväg hem till vår lägenhet lite längre upp på gatan. Neel svängde höger på Rue des Abbesses för att fortsätta upp mot Sacré-Coeur och lite till, då han bodde en bit bakom kyrkan. Sambon och jag gick hem och la oss. Dagen efter träffade jag Neel i skolan och han berättade att han hade satt sig på trapporna framför Sacré-Coeur, där man ser ut över hela Paris. Där hade han suttit ensam i gryningen och tittat på soluppgången. »It was sooo romantic», berättade han med sin vanliga inlevelse och vänliga leende (tänk bög, that's Neel). Romantiskt, det kan jag tänka mig (och då snackar jag inte nödvändigtvis om romantik mellan ett kärlekspar, utan den romantiska känslan). Hade han bara berättat att han tänkt sitta där och titta på soluppgången skulle jag lätt följt med. Vad otroligt vackert och mäktigt det måste ha varit, och vad otroligt romantiskt och mysigt att sitta där tillsammans med någon och bara se på när solen går upp över Paris...
Soluppgången fick mig att minnas en morgon i maj för ett och ett halvt år sedan, klockan var nog närmare halv sex. Då gick min sambo, min engelska kompis Neel och jag ut från nattklubben La Loco som ligger bredvid Moulin Rouge i Paris och gick upp längs Rue Lepic, påväg hem till vår lägenhet lite längre upp på gatan. Neel svängde höger på Rue des Abbesses för att fortsätta upp mot Sacré-Coeur och lite till, då han bodde en bit bakom kyrkan. Sambon och jag gick hem och la oss. Dagen efter träffade jag Neel i skolan och han berättade att han hade satt sig på trapporna framför Sacré-Coeur, där man ser ut över hela Paris. Där hade han suttit ensam i gryningen och tittat på soluppgången. »It was sooo romantic», berättade han med sin vanliga inlevelse och vänliga leende (tänk bög, that's Neel). Romantiskt, det kan jag tänka mig (och då snackar jag inte nödvändigtvis om romantik mellan ett kärlekspar, utan den romantiska känslan). Hade han bara berättat att han tänkt sitta där och titta på soluppgången skulle jag lätt följt med. Vad otroligt vackert och mäktigt det måste ha varit, och vad otroligt romantiskt och mysigt att sitta där tillsammans med någon och bara se på när solen går upp över Paris...
Kommentarer
Trackback