barajagjohanna

Åh, min söta granne två trappor upp kom och plingade på. Hon är min busskompis - de mornar jag är i tid och hon är sen, då hamnar vi på samma buss. Vi brukar stå och huttra tillsammans vid hållplatsen och prata väder och annat dagligt. Och hon är världens sötaste. Hon kommer från något spansktalande land och hela hon utstrålar en underbar mentalitet som vi infödda svenskar ofta inte har. De flesta andra brukar bara stå tysta och stirra rakt fram när man väntar på bussen - inklusive jag. Men min söta granne som är i 45-årsåldern är helt underbart go och pratglad.

Ikväll plingade hon på i en ursöt blå batikklänning med guld i och frågade om hon fick tvätta (ops, för ungefär femte gången i rad har jag glömt att ta bort min tvättbokning eftersom jag alltid ändrar mig angående tiden...). »Självklart!» sa jag, »jag är färdig». Och hon blev så glad, för det fanns inga tider de närmaste dagarna, och hon sa att hon hade letat och letat efter mig och haft sånt sjå, och hon pratade på och tackade tusen gånger och sa »men god jul förresten!». Och jag blev så glad. För hon är världens härligaste.