barajagjohanna

"...och jord ska du åter bli."

När jag kom in genom kyrkportarna sneglade jag in mot altaret. Innan jag slog undan blicken skymtade jag en vit kista med färgglada blommor på. Jag tog ett djupt andetag trots svårigheten att andas normalt. Klump i bröstet. Stela käkar. Tänderna hårt ihop. Det var högt till tak, som det brukar vara i en kyrka, men det var vitt överallt till skillnad mot andra kyrkor. Fint. Neutralt. Och till en början gick allt bättre än väntat. Hjärnan lyckades stänga av. Träffade kusiner och kramade första fastern. Fortfarande sittandes i kyrkbänken lyckades hjärnan stänga av. Andra fastern med man kom in och vi kramades. Förutom man och barn till den döde saknade jag nu bara tredje fasterns ansikte.

Efter ett par minuter brast allt. Tillsammans med den sorgliga musiken som började spelas, så insåg jag att min tredje faster var ju den som låg i kistan där framme. Det var fruktansvärt konstigt att plötsligt inse att jag omedvetet satt och väntade på henne. Hon - den centrala när släkten träffas. Hon som alltid är glad. Hon som alltid finns där. Jag kom på mig själv vid minnesstunden att jag saknade något. Det var något som fattades. Efter ett tag insåg jag att det ju var hon som fattades. En väldigt konstig känsla att inte ha henne där. Hon hör liksom till.