Månadens inlägg: Barn
När jag var yngre sa jag att jag skulle bli ensamstående mamma när jag blev stor. Kanske hade jag redan då tappat hoppet på att träffa en karl, vad vet jag? Och hur tänkte jag? För jag ville ha fem barn. Och att vara ensamstående mamma till fem barn låter ju inte som någon lätt uppgift direkt. (Jag har ändrat mig nu. Jag vill inte bli ensamstående mamma när jag blir stor, jag vill gärna ha en pappa till mina barn och en karl till mig själv, och barnen ska helst inte vara fem till antalet för jag tror varken jag har råd eller hinner med att göra fem barn - då ska jag ju börja nu och det verkar inte vara en sådan bra tidpunkt för det.)
Nåväl. Att vara förälder måste vara bland det svåraste som finns: att sätta gränser och vara bestämd men samtidigt kärleksfull, att vara rättvis när man har flera barn, att ge sina barn all sin tid och kärlek, att behandla sina barn lika, eller utifrån deras förutsättningar.
Att inte ge dem tydliga könsroller.
Det sistnämnda är viktigt för mig, även om jag inte tycker att det ska gå till överdrift. Men jag är väldigt noga när jag pratar med mina kusiner, som är åtta och nio år, att inte göra skillnad på att flickan är "söt" i sina kläder och pojken "snygg" eller "tuff" i sina kläder, att inte säga "hej" till flickan och "tjenare" till pojken. Jag tror absolut att små saker som hur man tilltalar dem är oerhört viktigt.
En flicka ska vara söt, gullig, omhändertagande, hon ska kunna laga mat, stryka, sy och ta hand om blommor. En pojke ska vara tuff och stark, han ska kunna byta däck på bilen, snickra ihop något med en hand och det är han som ska ha det högsta ansvaret för att försörja familjen. Varför? Bryyyt! Jag är trött på alla "söta" flickbäbisar och "tuffa" pojkbäbisar. Jag är trött på att alla pojkar får svarta, blåa och gröna ovareller medan flickorna får rosa eller röda. Varför gör man så? Varför följer så många föräldrar de invanda mönstren? Det är helt okej att klä sin bäbisflicka i blått och sin bäbispojke i rött! Jag har hört talas om föräldrar som på fullt allvar inte vill klä sin pojke i rött för att folk ska tro att det är en flicka och vice versa. Men vad är grejen? Det är en bäbis! Om någon nu skulle tro att du har en flicka istället för en pojke, vad skulle vara så hemskt med det? Självklart är det okej att köpa rosa kläder till sin dotter, det är inte det jag menar, men det känns som om många gör det bara för att, och bara för att det är sött. Då lär ju sig flickan redan från början att hon ska vara söt, istället för att låta henne bestämma själv, eller låta henne vara som hon är.
Som sagt, att vara förälder, eller rättare sagt att uppfostra barn, måste vara det svåraste jobbet som finns. Och självklart är ingen perfekt och jag ska väl egentligen hålla tyst då jag inte har några erfarenheter av barnuppfostran - men, jag är ändå övertygad om att det är superviktigt att tänka efter och vara medveten om hur man tilltalar sina barn, vilka kläder man köper till sina barn och vilka förväntningar man har av dem. Har vi olika förväntningar av våra barn för att de är av olika kön, och tilltalar vi dem olika för att de är av olika kön? Sug på den ni.
Jag tror, precis som du, att tragiskt många föräldrar låter gamla könsroller påverka deras uppfostran. Detta trots att dessa föräldrar tror sig vara så medvetna och fördomsfria...
Mycket bra inlägg!!!
Jämfört med spanska föräldrar är svenska föräldrar otroligt medvetna om det här med könsroller.
Tyvärr är det inte föräldrar ensamma som skapar barns värderingar. Jag har försökt att tänka på det här me könsroller och ändå har jag fått en flicka som pratar om skillnader mellan pojkar och flickor , har koll på att vissa saker är kill-saker och andra är tjej-saker. Hon älskar rosa , vill vara flickig , leker med dockor o.s.v
Det finns mycket sånt i filmer och barnprogram , andra än föräldrarna är barnvakt ibland och på dagis pratas det mycket om killar och tjejer.
Jag vill inte på något sätt verka dryg men det är lätt att ha åsikter innan man får barn men sen märker man att det inte är så lätt att följa alla bra idéer man har och att barn påverkas av mycket annat än föräldrarna.
Jag tror väldig många föräldrar är medvetna om sånt här och gör så mycket dom kan för att bryta könsrollmönster och precis som jag har dåligt samvete för att man inte lyckas så bra som man skulle vilja.
Alltså tolka det inte n som om jag tycker att folk som inte har barn inte har rätt att ha åsikter om barnuppfostran. För så menade jag absout inte och jag som feminist tycker naturligtvis också det är viktigt att bekämpa gamla förlegade könsroller överallt.
Jättebra inlägg! Jag tycker att du har absolut rätt. Små barn är inte alls medvetna om könsroller utan det är först när dom börjar ta in omgivningens reaktioner som dom börjar fatta att det är skillnad på pojkar och flickor. Det är en viktig fråga som man som nybliven förälder bör tänka på. Det är nog få länder i världen som kommit så långt som Sverige, tyvärr.
Jag skulle egentligen kunna skriva hur långt som helst om detta, kanske blir det en hel text på min egen blogg nån gång:-) Jag ville bara säga att du har HELT rätt och att jag själv haft ett tydligt "genustänk" när jag uppfostrat mina barn. Jag vägrar låsa in dem i könsfack eller begränsa deras möjligheter till att bli individer, därför har det varit oerhört viktigt för mig att inte ge dem en "traditionell" uppfostran med tydliga pojk/flick-roller. barn är inte kön, barn är individer. Kram!
Bra, Johanna!
Det här med vad som uppfattas feminint och maskulint är jätteintressant. Här har man ocksâ kommit ganska lângt i teorin, men vardagslivet ser helt annorlunda ut. Min man blev helt föfärad när jag köpte en spis till vâr ettârige son, trots att han (pappan) ofta lagar mat. När vi var pâ ALV ville sonen ha en Pippi-docka och naturligtvis fick han det.
Ang. kläder är det kört när de kommer upp i en viss âlder ;-). Om de själva och föräldrarna tycker att det är Ok med en rosa skjorta till pojkar, finns det alltid nâgot annat barn som pâpekar att det är fel - Trist!
Min son köper sina egna kläder och det blir mycket pirater och surfare. Men det är Ok - han gillar fortfarande att laga mat ;-)
Niklas: Ja, det är ju lätt att snacka, men självklart är man som förälder väldigt påverkad av samhället runtomkring.
Therese: Du har rätt. Könsrollerna finns överallt, i filmer, i tidningar, i klädaffärerna (herregud, den rosa/vita och den blå/grön/svarta avdelningen syns ju tydligt), i leksaksaffärerna, överallt... Det är klart att man som förälder blir väldigt påverkad. Jag menar bara att det är viktigt att vara medveten och ändå tänka efter som förälder. Råkar ens dotter vara förtjust i rosa ska man såklart inte hindra henne från att klä sig i rosa eller ha rosa leksaker. Det viktiga, enligt mig, är dock att ge henne annat också.
Nejma: Det är det jag menar. SMÅ barn. De behöver inte introducerad i de traditionella könsrollerna redan som spädbarn. Ja, helst aldrig, hehe... :) Nä, men jag tror du har förstått min poäng.
becka: Precis! Barn är barn, människor är människor. Jag ska definitivt ge min son både bilar och dockor, precis som min dotter. Det är ju jätteviktigt att de ska få välja själva, istället för att vi ska ge flickan en docka "bara för att det ska vara så". Jag har hört att flickor får dockor för att de ska förbereda sig för mammarollen... eeh... som om pojkarna inte ska bli pappor då...
Anna Malaga: Bra där med en spis till pojken - klart han ska ha det! Och klart han ska få en docka om han vill det. Och vill han ha pirater och surfare på sina tröjor ska han såklart få ha det. Jag känner en pojke vars favoritfärg är rosa och lila, precis som hans syster. Han syster får saker i de färgerna, medan pojken får de traditionella pojkfärgerna. Jättetrist...
Bra skrivet. Jag tror definitivt att vi har olika förväntningar på barnen beroende på kön. Om inte medvetet så omedvetet. Minns för några år sedan jag läste en forskningsartikel som visade att vi t o m tar i våra barn på olika sätt beroende på kön. På många sätt tror jag, som du säger, att det är väldigt viktigt att göra sig medveten om sina mönster - och vilka mönster man skickar vidare till sina barn. Och det vi gör påverkar barnen mycket, mycket mindre än dem vi är. Så jag tror att det viktigaste är att vi (som kvinnor och män) frågar oss själva vilka vi är och varför och är det något vi skall ändra skall vi börja med oss själva, tycker jag. Och mycket ändras också, hela tiden. Se på 40-talisterna jämfört med 70-talisterna. Hemma hos oss är det mannen som är den mest ordningssamma. Den som (iallafall i början av förhållandet) tog initiativet till att städa. Det var han som var fenan på matlagning. (Det är han inte ensam om nu :-) )
Sist måste jag säga att det som stör mig allra mest är att samhället värderar "manliga" och "kvinnliga" egenskaper olika.
Väldigt intressant läsning. Haha, en rolig grej är att när jag var ute med min kusin (hon var då ungefär 6 månader gammal) så kom en kvinna och frågade "Jaså, vad heter din son då?" Jag skrattade. Inte för att hon inte var min. Utan för att kvinnan trodde att min kusin var en pojke. Hon var klädd i rosa kläder, hade toffs i håret och hennes ansiktsdrag är inte speciellt pojkiga.. haha.. Alla är inte så fördomsfulla.
Emma: Ja, olika förväntningar på flickor och pojkar, kvinnor och män, finns definitivt. Det är synd. Det här är också väldigt tydligt i skolan... Lärare (från dagis) är en grupp som borde bli mer medvetna också.
Jove: Där ser man! Trevligt att höra, annars VET men ju direkt att det är en flicka om man ser en rosaklädd bäbis.. :)
Jag kan bara hålla med dig och alla intressanta kommentarer. Men könsroller är jättesvårt, särskilt när man uppfostrar i ett land där könsrollerna är tydliga. Och det är svårt för att kompisar har så mycket makt ohc kompisars åsikter betyder så mycket. Ibland tänker jag att jag hoppas att mina barn påverkar kompisarna lika mycket så det kanske blir en liten skillnad i alla fall. Såg du förresten Magnus Betnér på Stockholm live. Han var så cool när han talade om könsroller.
Ha,ha..vad härligt! Känns som en något annorlunda barndomsförhoppning inför framtiden att bli ensamstående med fem barn :) Men kul, att du inte tänkte som alla andra.
har inte tid att skriva så mycket mer nu men ville bara säga att även jag tycker att inlägget var intressant och välskrivet och speciellt mycket gillar jag inledningen ;)
Ha,ha..vad härligt! Känns som en något annorlunda barndomsförhoppning inför framtiden att bli ensamstående med fem barn :) Men kul, att du inte tänkte som alla andra.
har inte tid att skriva så mycket mer nu men ville bara säga att även jag tycker att inlägget var intressant och välskrivet och speciellt mycket gillar jag inledningen ;)
Tolken: Gud ja, inte kan jag påstå att det är rätt. Jag själv är ju "såklart" också uppvuxen med de invanda mönstren. Fick vi handdukar i badrummet fick jag och syrran de rosa, medan brorsorna fick de blåa. Jag tror inte mamma tänkte när hon gav oss dem, det bara var så. Jag kan tänka mig att det är svårt med uppfostran i ett land som inte är lika långt gånget i jämställdhetsfrågan som Sverige. Men som du säger, så kan dina barn säkert påverka sina kompisar, precis som de blir lite påverkade av dem själva. Nej, har inte sett det med Magns Betnér! Synd, för han är grym.
Nadia: Ja, vad tänkte jag med det liksom? Ensam med fem barn. Och hur tänkte jag skaffa dem om jag ville vara ensam? Tror att jag tänkte adoptera faktiskt. Hrm.
Bravo Johanna! Jag känner att det finns hopp om ett jämlikt samhälle i framtiden när jag läser ditt inlägg! :) Ensam fembarnsmamma kanske inte är så lyckat... fast jag trodde du ville ha ett hockeylag! ;D
Har äntligen plitat ihop ett inlägg om barn också.