Idag lärde jag mig att räcka upp handen.
Jag är helt tvärtom, även om jag har velat bara säga saker rakt ut har jag fått in vanan att räcka upp handen och därför stört mig otroligt mycket på dem som bara säger saker rätt ut :) Sen är det bra att räcka upp handen, annars kommer en dåre som jag & tar upp all prattid :)
Ivana: Jag började ju tänka på er som faktiskt orkar sträcka upp handen när ni vill säga något, jag insåg att de kanske skulle tycka att det var lite jobbigt när jag skiter i det och bara pratar rakt ut hela tiden... :)
Jag tycker det där beror jättemycket på hur diskussionen går. Och hur man sitter i klassrummet. Och allt möjligt. Jag pratar rätt ut ibland, och räcker upp handen ibland. Det är dock inget jag reflekterar över.
Jag talar ofta rakt ut, men får i Sverige lära mig att bita mig i tungan. Har äntligen fattat att jag ses som respektlös när jag inte räcker upp handen (ungefär som jag använde någon härskarteknik). Men jag föredrar när alla (inte bara jag) bara tar ordet. Ja, kanske inte när mina barn gör det eftersom de är helt oförmögna att uppfatta att något av syskonen hann före eller har något att säga. Där är det principen om jag bara pratar på högre och högre så faller de andra av utmattning :-)
Veronika: Ja, det är sant. Jag kommer nog fortsätt att prata rakt ut ibland, för ibland passar det faktiskt.
tolken: Precis, det är just det jag kom på - att jag faktiskt kan anses som respektlös. Men ofta tycker jag det fungerar att prata rakt ut, sen brukar det ju bli naturligt att om man är många som vill prata, så räcker man liksom upp handen istället.
De där med att räcka upp handen har aldrig riktigt varit min grej heller faktiskt. Men så i 3:an hände något och jag va alltid den som hade en hand i luften. :) Lycka till med handuppräckningen.
Ja det är en sak om alla gör på samma sätt, då spelar det ingen roll ifall alla pratar rakt ut. Problemet blir oftast att vissa är vana med att räcka upp handen och det är oftast dom som aldrig får komma till tals :)